Växthuseffekten är en fråga som ofta diskuteras con brio här på KU. Nästan alltid är det då globala genomsnitt för effekten det handlar om. Mycket sällan är det någon som tar upp frågan om hur växthuseffekten ser ut spatialt, alltså hur den varierar geografiskt – och i vad mån detta kan vara viktigt för klimatet.   →

De flesta människor är numera bekanta med olika varianter av värmemaskiner, alltså maskiner som kan transportera energi för att antingen ge värme eller kyla. Vi har alla kylskåp hemma, många har värmepump. Även Jordens klimat fungerar som en värmemaskin – i gigantiskt format. Atmosfären och hydrosfären samverkar i kopplade processer för att jämna ut det   →

Det var 2007 som IPCC i sin klimatrapport AR4 första gången varnade för en positiv feedback mellan temperatur och vad man befarade skulle bli en ostoppbar avsmältning och accelererad uppvärmning. Man utnämnde isen i Arktis till ”kanariefågeln i kolgruvan”, alltså en ledande indikator med en central roll i en förmodad, kommande klimatkris. Det som ligger   →

Vilken typ av vinter kommer vi att få i år? Blir det en radda lågtryck från Atlanten som ställer sig i kö för att leverera milt och fuktigt väder på löpande band? Eller blir det högtrycksbetonat och kallt? Blir det ’blockerande’ vädersystem i år igen? Kommer jetströmmen att vandra söderut med arktisk kyla i släptåg,   →

Utbrottet i Hunga Tonga blåste upp 150 miljoner ton havsvatten i form av vattenånga ända till stratosfären, mer än 12 km upp i luften. Det var en 15-20 procentig momentan ökning av vattenånga, som i år fortsätter att stöka till dynamiken i stratosfären och påverka vårt väder. Vi har till att börja med ett ozonhål   →

Klimateffekterna av utbrottet på Hunga Tonga märks än så länge mest uppe i stratosfären, 10–50 kilometer över våra huvuden. Där uppe finns all den extra vattenångan från vulkanen: utbrottet ledde till en momentan ökning med 15-20 procent av mängden vatten. Men i stratosfären finns också det för livet på Jorden livsviktiga ozonet. Ozonet är ett   →

Danska meteorologiska institutet började redovisa temperaturmätningar i centrala Arktis 1958. I år blev det en överraskning, vi fick den kallaste majmånaden i mannaminne, se det inringade området i figuren. Detta uppmärksammades av meteorologen Joe Bastardi den 12 juni. Man kan följa Bastardis Twitter här, där han ofta kommenterar intressanta väderhändelser. Vi har tidigare beskrivit Odens   →

Det har varit en avsevärd uppvärmning i Arktis sedan 1979, långt mer än på andra breddgrader.[1] Detta kallas för den ”arktiska förstärkningen”. Samtidigt har istäcket minskat trendmässigt, särskilt sommartid. Hur kan man förklara dessa förändringar? Vilka krafter driver dem? En standardförklaring är att ett minskat albedo lokalt i Arktis skulle vara orsaken. Ren snö och   →

Ständigt matas vi med påståenden om att isen i Arktis är på väg att smälta bort, och att detta kommer att vara ödesdigert för hela det globala klimatet. Många prominenta alarmister har siat om det isfria Arktis, som ska inträffa än det ena året, än det andra. Men ingen har haft rätt. Isen i Arktis   →

Den så kallade ’globala’ uppvärmningen är mycket ojämnt fördelad. Tropikerna och södra halvklotet inklusive Antarktis påverkas ganska lite. Norra halvklotet värms snabbare. Allra mest ser vi uppvärmningen i Arktis, där temperaturen har ökat mer än någon annan stans på Jorden. Detta kallas för den arktiska förstärkningen (Arctic Amplification, AA). AA utmålas som en fruktad ’tipping   →