Växthuseffekten är en fråga som ofta diskuteras con brio här på KU. Nästan alltid är det då globala genomsnitt för effekten det handlar om. Mycket sällan är det någon som tar upp frågan om hur växthuseffekten ser ut spatialt, alltså hur den varierar geografiskt – och i vad mån detta kan vara viktigt för klimatet.
En utgångspunkt i klimatläran är att vi inte är betjänta av att reducera klimatet till globala genomsnitt, eftersom vi då missar den mycket komplexa dynamik som bygger upp det. Ett bra exempel på detta är att vi förutsätter att det ska råda strålningsbalans vid atmosfärens högsta höjd (ToA, Top of Atmosphere). Det må gälla som globalt genomsnitt, men spatialt uppfylls det aldrig. Se till exempel bilden över strålnings(o)balansen i december månad:
Figur 1. Strålningsbalans i december månad. Beräknat som netto av inkommande solenergi (solstrålning minus reflekterad kortvågsstrålning) minus utgående värmestrålning (OLR) vid ToA. Genomsnitt för decembermånader 2000 – 2022. Beräkning sker per ytcell, 1°x1°. Data från CERES.
Vi har å ena sidan ett enormt vintertida strålningsunderskott i Arktis, vilket balanseras av ett lika stort överskott söderöver (särskilt i de södra tropikerna). Merparten av dessa underskott respektive överskott förklaras av den skiftande solinstrålningen. En annan del förklaras av att växthuseffekten varierar beroende på breddgrad.
Arktis har en starkt negativ energibudget: en stor mängd värmeenergi strålas ut i rymden. Den negativa energibudgeten gäller året runt, och är som störst vintertid. Men den enda energi som finns att tillgå vintertid i Arktis, måste importeras dit söderifrån. Solen ger ju ingenting och havet är täckt av is. Denna meridionala transport sker med advektion via vädersystemen i atmosfären och via havsströmmar.[1]
Å andra sidan vet vi att Arktis blivit trendmässigt mycket varmare vintertid, det fenomen som kallas den Arktiska förstärkningen (AA). I den förra artikeln i serien såg vi att just energitransport upp till Arktis är huvudkandidaten för att förklara AA.[2]
IPCC:s hypotes
Men IPCC har en annan syn. Man förklarar i stället AA med att den ökade mängden växthusgaser i atmosfären (H2O och CO2) ökar växthuseffekten, vilket förutsätts orsaka den stora temperaturhöjningen i Arktis vintertid. De fysikaliska sambanden bakom detta redovisas dock inte. Så här presenterar IPCC sambanden i bild:
Figur 2. IPCC kopplar den arktiska förstärkningen (e) till CO2 (f), samt ger en prognos för utvecklingen mot ett isfritt Arktis 2100 under två av scenariorna (g). Från AR6 WG1 figur 9.14.[3]
IPCC attribuerar mellan 50 och 70 procent av AA till människans utsläpp av CO2, baserat på modellkörningar. Man tolkar skeendena i Arktis i termer av förändrad strålningsbalans när mängden växthusgaser ökar.[3] Detsamma gäller de forskningsrapporter som ligger till grund för IPCC:s syn, se exempelvis [4][5].
Frågan är: Bidrar de ökande halterna av växthusgaser (H2O, CO2) till AA?
Växthuseffekten
Växthuseffekten är den uppvärmning av jordytan som åstadkoms av jordens atmosfär. Effekten beror på att en del av den värme som strålar ut från jordytan värmer upp luften i atmosfären i stället för att stråla ut i rymden. Jorden blir därigenom i genomsnitt cirka 33 grader varmare än den skulle ha varit om den helt hade saknat atmosfär. Den viktigaste växthusgasen i atmosfären är vattenånga.
Hur mäter man växthuseffekten i praktiken? Vanligen beräknas den som ett netto av långvågsstrålning upp från jordytan, minus den långvågsstrålning som försvinner ut i rymden:[6]
LWjordyta – LWTOA.
Det netto som återstår har på olika sätt absorberats av atmosfären. Den värmestrålning som inte försvinner ut i rymden, måste definitionsmässigt stanna kvar och stråla nedåt mot Jorden.
Det finns emellertid ett principiellt problem med denna metod. Växthuseffekten ändras hela tiden i takt med att yttemperaturen ändras. När ytan blir varmare, strålar den ut mer (Planck-, eller svartkroppsstrålning), varvid mer energi absorberas av atmosfären, vilket i sin tur ökar växthuseffekten. Detta problem är nödvändigt att hantera överallt där vi har årstidsväxlingar med temperaturförändringar mellan sommar och vinter.
För att komma runt problemet med växthuseffektens temperaturberoende beräknar man den i stället som en procentuell andel av långvågsstrålningen upp från jordytan.[7] Och så här ser den ut, växthus- eller atmosfärseffekten, mätt med satellit, geografiskt fördelad:
Figur 3. Växthuseffekten mätt som procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Globala genomsnittet är 39,7%. Effekten mäts i varje enskild ytruta 1° × 1° i enheten W/m², vilket sedan omräknas till en kvot. Alla mätningar sker vid atmosfärens högsta höjd (ToA). Grå fält i östra Antarktis har negativa värden (lägst -6%). Data från CERES EBAF 4, genomsnitt för hela perioden mars 2000 – september 2023.
I figurerna nedan ser vi att växthuseffekten inte är konstant utan varierar starkt över årstiderna, särskilt i polartrakterna. Först genomsnitt för juni månad:
Figur 4. Växthuseffekt under juni månad mätt som procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Globala genomsnittet är 39,7%. För Arktis del är siffran 29,5% och för Antarktis 4,8%. Grå fält i östra Antarktis har negativa värden (lägst -6%).
Växthuseffekten är som allra svagast i polartrakterna, vilket gör att värmestrålningen har lättast att nå ut i rymden just där. Särskilt markant är detta vintertid. Det är i polarvintern som energi avges till rymden mest effektivt.
Ovanför de kallaste polarområdena är växthusgasmolekylerna i atmosfären relativt sett varmare än den kalla jordytan. Detta gör att det strålas ut mer värme än vad det skulle gjort om vi inte haft några växthusgaser där.[8, sid 17] Växthuseffekten är då negativ. Detta sker när temperaturinversioner gör ytan kallare än atmosfären.[9]
I stora delar av östra Antarktis ser vi exempel på detta. I dessa områden är den uppåtriktade värmestrålningen större, än den som strålas tillbaka nedåt. Den extremt torra atmosfären gör alltså att den utgående värmestrålningen blir större än den varit utan växthusgaser.[9] Den negativa växthuseffekten märks mest under polarvintern, men finns även på årsbas (grå fält i figur 3 och 4).
När det är vinter på norra halvklotet får vi följande bild:
Figur 5. Växthuseffekt under december månad mätt som procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Arktis har 23,5% och Antarktis 16,6%.
Växthuseffekten försvagas vintertid i Arktis. Grönland och norra Sibirien har exempelvis en växthuseffekt som är nära noll vintertid, och har därmed en särskilt stark kyleffekt – all värme strålar ut, inget fångas upp av atmosfären. Detta följer av att atmosfären då är både kallare och torrare.
Vi kan sammanfatta vad vi vet om växthuseffekten från satellitobservationerna i figurerna 3 – 5:
- Fuktighetsberoende: Växthuseffekten är stark där luften är fuktig, och svag där luften är torr. Globalt fångas nära 40 procent av utgående värmestrålning upp och strålar tillbaka. Högsta värdet ligger runt 55 procent, vilket nås i den fuktiga luften över varma hav, alltså i tropikerna, och även över centrala Afrika och över inre Amazonas.
- Geografiskt betingad: Växthuseffekten är svag över polarområdena, och över öknar. Främsta orsaken till detta är låg luftfuktighet. Ibland kallar man polarområdena för ’isöknar’.
- Temperatur- och årstidsberoende: Växthuseffekten varierar starkt med årstiderna i polarområdena och är svagast under polarvintern. Delar av Arktis har nära noll växthuseffekt vintertid och i östra Antarktis är den till och med negativ.
En Arktisk paradox
Vi ser att det är lättare för klimatsystemet att kylas ner vintertid, eftersom mindre av den värmestrålning som strålar uppåt då fångas upp av atmosfären. I Arktis är denna kylning via strålning betydligt effektivare vintertid än sommartid. Detta leder oss till följande Arktiska paradox:
Det område som har den allra snabbaste uppvärmningen på Jorden uppvisar samtidigt den (näst) svagaste växthuseffekten.
Arktis är klimatsystemets viktigaste avkylningsområde. Detta ges av den massiva energiimporten till, och utstrålningen från Arktis (figur 1), kombinerat med den svaga växthuseffekten (figur 5). Utstrålningen från Arktis blir dessutom särskilt stor vintertid eftersom så mycket energi tillförs söderifrån.
Antarktis har i jämförelse visserligen en ännu svagare växthuseffekt än i Arktis. Men Antarktis har dels ingen uppvärmningstrend vintertid, och har också väsentligt mindre energitillförsel än Arktis, se figur här. Arktis funktion att kyla klimatsystemet är därmed unik.
Utveckling av växthuseffekten globalt och i Arktis
Låt oss nu testa IPCC:s hypotes om att det är människans utsläpp av växthusgaser som orskar den Arktiska förstärkningen:
- Hur utvecklas växthuseffekten över tid?
- Har den ökat i Arktis vintertid de senaste 20 åren när Arktis blivit allt varmare (diagram här)?
- Ökar växthuseffekten med ökande halt av CO2 i Arktis?
Vi har en tydlig trend mot en något större växthuseffekt i global skala. Huvudsakligen följer detta av den ökande luftfuktighet som är en effekt av den globala uppvärmningen. När luften blir varmare ökar dess halt av vattenånga, alltså mängden av den viktigaste växthusgasen:[10]
Figur 6. Växthuseffektens utveckling globalt, procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Medelvärde 39,7%. Grön kurva är Loess genomsnitt. 2000:3–2023:9. Beräknat utifrån spatiala satellitdata per ytcell, 1°x1°. Datakälla CERES.
Men i Arktis har vi inte samma trend. Så här ser det ut i december, respektive juni:
Figur 7. Växthuseffektens utveckling i Arktis i december månad, procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Medelvärde 23,5%. Grön kurva är Loess genomsnitt. Grått fält är konfidensintervall för två standardavvikelser. 2001:12–2022:12. Datakälla CERES.
Figur 8. Växthuseffektens utveckling i Arktis i juni månad, procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Medelvärde 29,4%. Grön kurva är Loess genomsnitt. Grått fält är konfidensintervall för två standardavvikelser. 2001:6–2023:6. Datakälla CERES.
Globala data visar en trend mot ökande växthuseffekt de senaste 15 åren.
Arktis visar däremot ingen ökande trend under samma period, vare sig vintertid eller sommartid.
Sammanfattning
Forskningen visar att AA är länkad i tiden till en ökad energitransport söderifrån.[2][11][12] Detta är huvudteorin för att förklara AA.
För att acceptera IPCC:s hypotes om att AA huvudsakligen orsakas av den ökande halten av CO2 måste man ha en fysikalisk förklaring till hur ökad CO2 skulle leda till ökad energitransport söderifrån. En sådan teoretisk förklaring anges inte av IPCC eller i litteratur som IPCC refererar till.[3][4]
Forskare som analyserat klimathistorien sedan den senaste istiden visar tvärtom att CO2:s inverkan på den meridionala energitransporten är ”försumbar”.[11]
Satellitdata ger heller inget stöd för att vi skulle ha en ökande växthuseffekt i Arktis, enligt figur 7 och 8.
Sammanfattningsvis finns det inget stöd för hypotesen om att ökande utsläpp av CO2 skulle orsaka den Arktiska förstärkningen:
- Det saknas en teori som förklarar hur ökad halt av CO2 skulle leda till ökad energitransport upp till Arktis
- Det saknas stöd i klimathistorien för ett samband mellan CO2-halt och energitransport till Arktis
- Det saknas stöd i satellitdata för att växthuseffekten skulle ha ökat i Arktis. Den är också extra svag i Arktis vintertid.
- Det enda stöd som IPCC anför för sin hypotes är körningar med sina riggade modeller, eller referenser till rena modellstudier.
Det finns därför goda skäI att på både teoretisk och empirisk grund betvivla IPCC:s hypotes att den arktiska förstärkningen skulle bero på de ökande halterna av växthusgaser.
Referenser
[1] Acceleration of western Arctic sea ice loss linked to the Pacific North American pattern, Liu och 8 medförfattare, 2021, https://doi.org/10.1038/s41467-021-21830-z
[2] Vinós, Javier. Solving the Climate Puzzle: The Sun’s Surprising Role. Critical Science Press, 2023.
[3] Ocean, Cryosphere and Sea Level Change, IPCC AR6 WG1, kapitel 9.3
[4] Natural drivers of multidecadal Arctic sea ice variability over the last millennium, Halloran och 12 medförfattare, Nature 2020, https://doi.org/10.1038/s41598-020-57472-2
[5] Quantifying climate feedbacks in polar regions, Goosse och 13 medförfattare, Nature 2018, https://doi.org/10.1038/s41467-018-04173-0
[6] Observational determination of the greenhouse effect, Raval och Ramanathan, Nature 1989, https://doi.org/10.1038/342758a0
[7] Climate-Chemical Interactions and Effects of Changing Atmospheric Trace Gases, Ramanathan och 10 medförfattare, 1987, figur 2. https://doi.org/10.1029/RG025i007p01441
[8] Dependence of Earth’s Thermal Radiation on Five Most Abundant Greenhouse Gases, van Wijngaarden and Happer, 2020, https://arxiv.org/abs/2006.03098
[9] How increasing CO2 leads to an increased negative greenhouse effect in Antarctica, Schmithüsen och 4 medförfattare, 2015, https://doi.org/10.1002/2015GL066749
[10] Revisiting the greenhouse effect—a hydrological perspective, Koutsoyiannis and Vournas, Hydrological Sciences Journal, 2023, https://doi.org/10.1080/02626667.2023.2287047
[11] Heat Transport Compensation in Atmosphere and Ocean over the Past 22 000 Years, Yang och 5 medförfattare, Nature 2015, https://doi.org/10.1038/srep16661
[12] Increased ocean heat transport into the Nordic Seas and Arctic Ocean over the period 1993–2016, Tsubouchi och 7 medförfattare, Nature 2021, https://doi.org/10.1038/s41558-020-00941-3
Teknisk not
För att skapa diagrammen i artikeln har jag först laddat ner data från Ceres, filerna är i NetCDF4-format. Dessa har sedan bearbetats i programvaran CDO (Climate Data Operators) i Linux (i mitt fall Ubuntu under Windows). Bland annat har alla tidsseriedata först ytviktats i CDO. Därefter har data tagits in i R/Rstudio för att skapa figurerna med GGplot. Alla data och programvaror är fritt tillgängliga/open source.
Detta är den sjunde artikeln i en serie om olika aspekter på den arktiska förstärkningen.
Den första artikeln handlade om temperaturtrenderna i Arktis och finns här.
Den andra artikeln handlade om trenderna för isutbredningen i Arktis och finns här.
Den tredje artikeln handlade om albedoeffekten i Arktis och finns här.
Den fjärde artikeln handlade om den arktiska oscillationen och finns här.
Den femte artikeln handlade om hur IPCC har presenterat den arktiska förstärkningen i sina sex olika huvudrapporter, den finns här.
Den sjätte artikeln handlade om den ökade energitransporten upp till Arktis, och finns här.
Tack för allt jobb och den utmärkta pedagogiken, svåra saker blir begripliga!
Som alltid när IPCC talar klimat drunknar dom i sin ständiga förnekelse i klimatsystemets funktion, visst ökar återstrålningen med mer Co2 – men klimatsystemet och solens vandring kompenserar kraftfullt.
Att, i snabb takt, värma klotet med återstrålning från ökad antropogen Co2 är svårt – solen och klimatsystemet kyler i våldsam omfattning, varje årscykel.
Förutom atmosfären har klotet sina klimatbalanserande hav och att få dessa kilometerdjupa jättevolymer att öka i temperatur via antropogena utsläpp/återstrålning…är hopplöst.
Däremot ger oss långvariga vädersystem och deras cykler, påverkade av rymden/planeterna, klimatvariationer som påverkar längden på odlingssäsongen och temperaturen på klotet i en mätbar omfattning – vi påverkas av NAOoch liknande, som vi såg under 2023, massor av långvariga vädersystem med ostliga vindar.
Havens sk havsbassänger fylls av varmt och kallt vatten som sedan ger temperaturvariationer på land i decennier, århundranden osv. Långvariga vädersystem som syns genom klimathistorien påverkas av solens och månens cykler och påverkar kraftigt våra hav, det är havens lagring av dessa variationer som ger oss ett livsbejakande och utjämnat klimat.
Fokuset på antropogen Co2 sopar allt förnuft under mattan, massor av betydligt större hot mot liv och välfärd blir betydelselösa – vi gräver blint våran egen grav med detta ensidiga fokus på Co2.
Isarna i Arktis håller emot och frodas i uppvärmningen, tack vare solens dominans över Co2 – klimatsystemet är intakt. Värmen strålar ut varje vinter!
Vi luras att tro på att våran Co2 trumfar alla hav, solen och ett geografiskt utformat klimatsystem – att några procent mer Co2 är domedagen..vi behöver bättre klimatmodeller.
Tack Gabriel! Jag uppskattar dina pedagogiska och insatta artiklar mycket!
Du satte nu fokus på den arktiska uppvärmningen (AA) och kopplingen till växthuseffekten och särskilt CO2. Jag fick lära mig att växthuseffekten är extra svag i Arktis, och inte har ökat.
Det låter logiskt att värme närmare ekvatorn som inte tillåts stråla ut i rymden där transporteras norrut och värmer upp Arktis. Om Arktis inte hinner göra sig av med värmen blir det AA.
Då borde frågan vara om det är (fossil) CO2 som orsakat värmeuppbyggnaden söderut.
Om vi är i en varm trend borde det innebära att mer CO2 frisläpps från haven, men också att mängden vattenånga i luften ökar, vilket ger ännu starkare växthuseffekt närmare ekvatorn. Och mer värme transporteras till Arktis.
I så fall har jag två frågor:
1) Hur stor del av växthuseffekten söderut beror på CO2 och hur stor del av H2O?
2) Vad hindrar att denna uppvärmning fortsätter förstärka sig själv? Oavsett CO2-halt, eftersom vattenånga lår vara en effektivare växthusgas – och dessutom betydligt rikligare förekommande?
Tack Gabriel,
som alltid presenterar du en mycket läsvärd artikel, där du visar på ytterligare ett mycket stort hål i IPCCs förklaringsmodell.
Förr eller senare så faller felaktiga paradigm. Det hände med den tidigare föreställningen att det fanns häxor. En tro som alla strata i samhället talar om i föraktfulla och förlöjligande ordalag. Jag undrar vad som kommer att ske när det av IPCC sanktionerade paradigment om CO₂ och strålningsbalans som jordens termostat faller. Det är ju tusentals med människor som har sin utkomst från detta och som har investerat hela sina akademiska, eller andra, karriärer i den förklaringsmodellen. När paradigmet faller – kommer samhällets individer att se på klimathotsfolket med samma oblida ögon som vi idag ser på de häxtroende? kommer detta att smitta av sig på forskare och forskning i allmänhet? blir det ett utkrävande av ansvar? Dessa tycker jag är intressanta frågor och potentiellt mycket allvarliga, för samhällets utveckling.
Gabriel,
jag har en undran. I den figur som du länkar till vilken visar på den globala advektionen i juni månad så ska det enligt färgtolken förekomma negativa värden på advektion. Vad betyder detta? kan det vara så att figuren visar på energibalansen för varje område? snarare än advektion som sådan? det vill säga nettobalansen advektion minus utstrålning (eller något annat).
De negativa värden som presenteras för t.ex. antarktis i juni förstår jag annars inte, då det rimligen inte kan advekteras bort stora mängder energi från antarktis just då.
Tack Gabriel för denna text.
Den för upp förståelsen på en högre nivå.
Men det vore intressant om du fick respons från någon mer kunnig. SMHI har väl kunniga oberoende strålningsfysiker?
Finns det koppling till Albedo i dina beräkningar?
Kan man koppla dina grafer till isläget i Arktis?
Eller kanske till AMO som har en periodicitet?
För Arktis så brukar dessa temperaturkurvorna följas:
https://ocean.dmi.dk/arctic/meant80n.php
Vad som sticker ut här är dels sommarens stabila och avskärmade temperaturer. Allt är grått och solen når inte genom.
Vinterns temperatur visar snarare på utstrålningen från en klar himmel avbruten av tillfälliga inslag av väder/moln/fukt.
#5 Lasse
”SMHI har väl kunniga oberoende strålningsfysiker?”
Jag har följt SMHIs förehavanden och yttranden under många år för att försöka förstå vad som sker på SMHI och varför. Du skall veta att SMHI av den Mp-influerade Regeringen fick två motstridiga uppdrag. De skulle dels vara ett vetenskapligt nav för väder, klimat mm. Men de hade dessutom i uppdrag att ge stöd för den dåvarande Regeringens klimatpolitik.
Det är också viktigt att veta att den Mp-styrda Regeringen med klimatminister Isabella Lövin tillsatta generaldirektören heter Håkan Wirtén. Han tillträdde den 8 februari 2021, är jägmästare och har varit generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF. Det är han som anställer personalen och han har stort inflytande i vem som skall utses till professor. De som inte har den rätta klimathotstron har således svårt att göra karriär på SMHI. Många där är knappast ’den skarpaste kniven i lådan’.
Före Wirtén var det en centerpartist, Rolf Brennerfelt, agronom liksom Rockis, som var generaldirektör för SMHI som således är svårt politiskt infekterat.
Att det kan vara svårt att jobba på SMHI kan ses i att samma personer som vid vissa tillfällen refererar till vetenskap bla IPCC-WG1 vid andra tillfällen refererar till Mp-politiskt mer accepterade dogmer som SPM och RCP8,5.
Så bla finns det en grupp, jag tror det är tre personer i kärnan, som publicerat grunddokumenten om havens beteende och havshöjning. De har utgått systematiskt från RCP8,5 som mest sannolikt och deras verk kan därför inte kallas vetenskap. Men det är dessa styrande dokument som resten av SMHIs personal därefter har följt. Kanske har de varit tvingade av SMHIs doktrinära ledning och åldermän.
Det verkliga klavertrampet från SMHI är när de påstår att havshöjningen i Kalmar kommer att bli en meter till år 2010.
”För att förstå den falska alarmismen om stigande havsnivåer så måste man ha en del grundläggande kunskaper i ämnet och man måste också förstå att myndigheten SMHI inte alltid är så ärliga på sin webbsida och i sina dokument.”
https://thoralfsblogg.com/2021/09/10/kalmarsundsveckan-10-stigande-havsnivaer/
Ett exempel på ’skarpa knivar’ är SMHIs agerande inför IPCCs arbete med AR6. Modelltrollen på SMHI gjorde modellberäkningar och kom fram till en klimatkänslighet på 2,4 (om jag minns rätt från program på TV4). Det skiljde sig markant från tidigare beräkningar på TCR=1,8. Trots protester skickade SMHI (kanske var det KTH) in sitt arbete till IPCC. Det som senare publicerades av IPCC som mest sannolikt var TCR=1,9. En rejäl örfil således.
Ställ följande fråga till SMHI, lyssna på svaret och lägg märke till VEM som svarar:
Solinstrålningen till Sverige har ökat markant de senaste åren. Ökningen är så stor att den enskilt kan förklara ökningen av temperaturen i Sverige. Det innebär att koldioxid inte behövs som förklaring till temperaturändringen. Kanske är koldioxidens påverkan och återkoppling via vattenånga nära noll? Frågan kan nog formuleras bättre än mitt förslag.
.
Fokusera på Antarktis. Där råder ”frysboxeffekten” och koldioxiden verkar som en frysboxgas. Ju mer koldioxid i luften över Antarktis desto lägre blir temperaturen i ”frysboxen/Antarktis”!!!
För Antarktis visar mätningarna på trendmässigt sjunkande medeltemperatur och under senare år har registrerats nya köldrekord där och för hela jorden.
Koldioxiden verkar vid sydpolenAntarktis som en kylande gas, vilket ifrågasätter IPCCs omhuldade framställning om att ökade halter koldioxid i atmosfären är ett domedagsmässigt klimathot.
Lasse 5
Lars 6
SMHI svarar på konkreta frågor, det är nog så långt man kommer med dem. SMHI är en statlig myndighet och har sitt myndighetsprotokoll att följa.
Jag har tidigare varit i lite kontakt med ledande vetenskaplig personal på SMHI. De har en policy att de inte ger sig in i debatt och kommenterar artiklar etc.
foliehatt 4
”I den figur som du länkar till vilken visar på den globala advektionen i juni månad så ska det enligt färgtolken förekomma negativa värden på advektion. Vad betyder detta? kan det vara så att figuren visar på energibalansen för varje område? snarare än advektion som sådan? det vill säga nettobalansen advektion minus utstrålning (eller något annat).”
Om du menar figur 1 ovan, så är det för december månad.
Men du menar kanske första bilden i förra artikeln som är för juni.
https://klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2023/12/AA-advektion-JUNI.png
De båda figurerna visar samma sak, för två olika månader (genomsnittsvärden för 23 år)
Rasterbilden visar strålningsbalansen för varje enskild punkt. Geografiskt är det rutor på 1×1 grad, det är 64 800 punkter totalt i kartan. Vilket motsvarar en kvadrat med 10 mils sida vid ekvatorn. Man ser dessa rutor ganska tydligt i kartbilderna, särskilt neröver Antarktis, där de pga projektionen blir större än vad de är geografiskt.
Det stämmer att de inte direkt visar advektionen. Men i praktiken är det samma sak. Om en viss ’ruta’ inne över Antarktis har ett underskott på säg 100 W/m2 så visar det att denna värme strålar ut därifrån i rymden, vilket är det som satelliterna mäter. Den energin måste komma någonstans ifrån.
Eftersom den inte tillförs lokalt pga att solen inte lyser, och för att det är glaciäris på land, måste den ha importerats dit via advektion. Det är vädersystemen som tillför energin norrifrån, vilken sedan strålas ut i rymden.
Om du jämför balansen inne över Antarktis med Södra oceanen, ser du att det är mycket högre värden ute över havet, upp till 200 W/m2 i underskott, dvs utstrålningen är cirka dubbelt så stor över havet i juni. Detta beror på att energi tillförs mer effektivt över det öppna havet än inne över Antarktis, dit vädersystemen har svårt att nå. Men fortfarande måste det allra mesta av energin advekteras dit, eftersom solen inte bidrar något i polarvintern och glaciärisen inte bidrar med mycket.
Havsströmmar bidrar också i Södra oceanen, men vintertid ger det inte mycket pga istäckning och isen konvekterar energi dåligt.
Motsvarande resonemang gäller självfallet för Arktis, inkl. Grönland.
Magnus 1
Tack för din kommentar.
”Isarna i Arktis håller emot och frodas i uppvärmningen, tack vare solens dominans över Co2 – klimatsystemet är intakt. Värmen strålar ut varje vinter!”
Ja, det är intressant att vi har så hög isutbredning i Arktis, ännu ett tecken på att den sjunkande trenden från 1979 har brutits. I år har vi än så länge ett isläge som är ung. på 20e plats vad gäller isutbredning:
https://forum.arctic-sea-ice.net/index.php?action=dlattach;topic=4145.0;attach=397974;image
”Vi luras att tro på att våran Co2 trumfar alla hav, solen och ett geografiskt utformat klimatsystem – att några procent mer Co2 är domedagen..vi behöver bättre klimatmodeller.”
Problemet stavas IPCC, hela organisationen är byggd runt narrativet att det är de antropogena utsläppen av växthusgaser som är det centrala för klimatets utveckling.
De har styrt upp att alla deras klimatmodeller byggs runt strålningseffekten av växthusgaser i klimatsystemet.
De kommande 5-10 åren blir spännande att följa i klimatet. Vi går mot solminimum, effekten av El Nino försvinner inom något halvår, effekten av Hunga Tonga tvättas långsamt bort ur stratosfären. Jag förväntar mig ett skifte mot ett kallare klimat inom den tidsramen.
Joachim 2
Tack själv Joachim, bra frågor!
”1) Hur stor del av växthuseffekten söderut beror på CO2 och hur stor del av H2O?”
Svårt att ge ett exakt svar på detta, eftersom det finns olika åsikter om hur stor feedback som vattenånga ger. Så här skriver Koutsoyannis, referens [10]:
’A recent study by Schmidt et al. (2010) attributes 19% of the longwave radiation absorption to CO2 against 75% of water vapour and clouds, a ratio of 1:4’
’We conclude that the observed increase of the atmospheric CO2 concentration has not altered, in a discernible manner, the greenhouse effect, which remains dominated by the quantity of water vapour in the atmosphere’
För en utförlig teoretisk genomgång, se referens [8] Dependence of Earth’s Thermal Radiation on Five Most Abundant Greenhouse Gases, van Wijngaarden and Happer, 2020, https://arxiv.org/abs/2006.03098
På sid 34 sammanfattar de sina resultat.
Båda källorna ger ytterligare referenser och diskuterar intervall för sina olika skattningar.
”2) Vad hindrar att denna uppvärmning fortsätter förstärka sig själv? Oavsett CO2-halt, eftersom vattenånga lår vara en effektivare växthusgas – och dessutom betydligt rikligare förekommande?”
Klimathistorien visar att klimatet under många miljoner år varit fundamentalt stabilt, även när det utsätts för kraftiga störningar.
Orsaken är att det finns kraftfulla negativa feedbacks som stabiliserar klimatet.
Den meridionala transporten är den kanske viktigaste negativa feedbacken.
Den arktiska förstärkningen är också en negativ feedback, baserad på mer.trprt.
Molnen en annan, eftersom högre luftfuktighet bärs av mer moln, som har en negativ netto strålningseffekt. Åtminstone visar CERES satellitdata på en sådan negativ molnfeedback.
Gabriel, #9,
tack för svar.
Det var de länkade figuren som jag menade.
https://klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2023/12/AA-advektion-JUNI.png
I den finns negativa värden på advektion.
Mycket bra och pedagogisk analys av Gabriel, tackar!
Skulle vara intressant att höra Lennart Bengtsson’s åsikter t.ex betr Sammanfattningen ovan. Påverkan på Arktis är ändå central inom växthusgas-teorin liksom betr koldioxidens dominans.
Själv börjar jag mer och mer associera till Dilley’s teorier även om de får anses som aningen extrema i dagens dogmatiska värld. Å andra sidan har jag alltid sett ”natur-systemet”, hur kaotiskt allt än tycks vara betr väder osv, som cykliskt. Påverkbart möjligen i det kortare perspektivet (eko-systemet) till skillnad från de längre.
foliehatt 12
Att det blir minus följer av definitionen på hur detta mäts i varje cell, se bildtext figur 1. Alltså nettot av:
Inkommande solenergi (solstrålning minus reflekterad kortvågsstrålning)
MINUS
utgående värmestrålning (OLR) vid ToA.
dvs när inkommande sol är noll vintertid, får du netto minus pga att du alltid har OLR.
Det som är intressant, är att värdena är så höga som mellan minus 100-200 W/m2 i polarområdena, dvs extremt mycket värmeenergi går ut i rymden just från Arktis vintertid.
lasse 5
”Finns det koppling till Albedo i dina beräkningar?”
Ja, ingår i definitionen av strålningsbalansen, se #14
#11 Gabriel
Tack för ingående svar!
Jag tänker då på två saker:
1) Mängden fossil kol som vi förbränt är väldigt liten i förhållande till hela kolcykeln. Men nu hamnar detta kol direkt som CO2 i atmosfären. Hur är det med nyckelfrågan hur länge det dröjer innan tillsatt CO2 fördelas jämnt i kolcykeln? Minst 1.000 år sade Pererik på SMHI. 16 år sade någon finsk forskare nyligen.
2) Lennart B brukar om jag minns rätt skriva att ökningen CO2 i atmosfären motsvarar fossil förbränning. Samtidigt har haven släppt ut CO2 pga uppvärmning under samma tid, och CO2 har frigjorts eller inte bundits pga av skogsavverkning och biobränslen. Om vi räknar bort det, kan vi se hur snabbt CO2 försvinner från atmosfären då?
2) Har vi någon siffra på hur mycket värme som tillkommit av ökad solinstrålning under senare år? Kan vi mäta om det netto frisläppts värme från haven under senare år, och i så fall hur mycket?
Inlägget summeras i att dels växthusgaseffekten (inkl. sekundär polar amplification) inte förklarar den arktiska anomalin, dels att de temporära vintertida värmeanomalierna beror på meridionala luftströmmar. Den senare konklusionen tror jag endast delvis är korrekt. Här vill jag referera till min kommentar #29 i inläggsförfattarens närmast tidigare inlägg.
Synpunkten där kan utvecklas något.
• Enl. https://geomag.colorado.edu/main-magnetic-field minskade den geomagnetiska fältstyrkan stadigt mellan 1910-1944 och 1976 framåt, de två senaste perioderna av global uppvärmning. Enligt nyare forskning (ref* nedan) genereras dels det geomagnetiska fältet dels ett elektriskt flöde vid den yttre kärnan i jordklotets inre. Enligt en beskriven planetarisk process härom sammanhänger denna med en ’konstant kraftkälla’, solvinden, så att om det geomagnetiska fältet minskar, ökar värmemängden (Ohms Lag) från en ökning av det elektriska flödet.
• Jorden har två samverkande sådana solvindspunkter på den norra hemisfären, en över Nordamerika/Kanada en annan över Ryssland. Medan det geomagnetiska fältet genereras i dessa fokuspunkter, genereras värmemängden i dess periferi. Sammanfattningsvis kallas dessa SWICs (Solar Wind Induced Currents).
• Över tid, noterat sedan mitten av 1800-talet, har det magnetiska fältet över Kanada försvagats och detsamma över Ryssland förstärkts. Det har fått två följder 1) den magnetiska nordpolen migrerar mot det ryska starkare magnetfältet; 2) den minskade Nordamerikanska fältstyrkan har ledsagats av en ökande geotermisk uppvällande värmemängd. Det är den senare som ger temperaturanomalier på den norra hemisfären, inkl. den arktiska temperaturanomalin, som således genereras underifrån/från den Artiska Oceanen.
• Ett sätt att förstå ovanstående är att referera till IPCCs uttalande, ungefär: ’Den mest betydande (globala) uppvärmningen sker i Arktis under den kalla årstiden, följd av dito i Nordamerika under den varma säsongen samt i Nordatlanten och Tropikerna’. Den kanadensiska SWIC cirkeln med ökande uppvällande värme följer Nordamerika och går genom Nordatlanten upp i Arktis. Temperaturanomalin i Arktis är mest uttalad längs denna cirkel East Beaufort Sea och North Barents Sea) och är således inte jämt fördelad över området. Det har upptäckts betydande underhavs-vulkanism i fortsättningen på den atlantiska ryggens sprickzon ìn i Arktis, Gekkel Ridge.
*Ref.; https://principia-scientific.com/wp-content/uploads/2022/12/Vogel_PROM_FINAL.pdf
Joachim 16
På dina två första frågor vill jag referera till en artikel om kolcykeln här på KU, där överslagsberäkningar landar i följande slutsatser:
”Den förväntade livstiden för en CO2-molekyl i atmosfären är därmed 875/210 = 4 år. Den anges även av IPCC till 4 år [4, sid AVII-36].
Halveringstiden för CO2-utsläpp är längre än livstiden för en enskild molekyl eftersom vi har de stora naturliga flödena in och ut ur biosfären. Halveringstiden för utsläpp från atmosfär till sänka är 210/4,8 = 38 år (utbytesflöde/nettoflöde). Om vi i stället använder de nya högre värdena för havssänkan blir tiden mindre, 210/6,4 = 23 år. Halveringstiden skulle då vara 40 procent mindre, alltså peka på en väsentligt snabbare omsättning av CO2.”
Svaret är alltså någonstans i storleksordningen 30 år enligt senaste data om kolcykeln.
https://klimatupplysningen.se/den-snabba-kolcykeln-blir-snabbare/
Se: Bakgrund: beräkning av halveringstid
Joachim 16
din sista fråga om ökad solinstrålning pga minskat albedo, se artikel här:
https://klimatupplysningen.se/andrat-albedo-varmer-jorden-dubbelt-sa-mycket-som-co2/
Där finns också beräkningar redovisade.
Din allra sista fråga: ”Kan vi mäta om det netto frisläppts värme från haven under senare år, och i så fall hur mycket?”
Detta mäts av NOAA/Scripps och anges i Joule:
https://www.ncei.noaa.gov/access/global-ocean-heat-content/
Nr 17 Göran Å
Tack för intressant info – verkar onekligen oroligt i jordskorpan, världen över.
Norge rapporterade skalv på 3,8 senast nu i natt
Det är slående hur Co2 diskussionen och klimathotsretoriken får vetenskapen att stagnera och hur vi som samhälle och länder får ett hårt och polariserat samtalsklimat.
Vi behöver en bredare och mer vetenskaplig inriktning på klimatdebatten och ett nytt samtalsklimat – både lokalt och globalt…men det tycks omöjligt.
En för vanligt folk begriplig och meningsfull definition av begreppet ”växthuseffekt” är att Jordens atmosfär över året gör jordytan runt 30 grader varmare än utan atmosfär. Oavsett vilka gaser som ingår.
På Venus närmare värmekällan Solen är atmosfären 93 gånger tätare och drygt 480 grader varm nära marken runt ekvatorn. På Mars längre bort med sex tusendelar så tät atmosfär är det i snitt 68 grader kallt. Båda med 95-96 procent koldioxid.
Av dessa enkla skäl tror jag inte på att att mer koldioxid skulle farligt värma Jordens atmosfär. Särskilt inte som Jorden haft långa tider med både rikare växt- och djurliv och högre temperatur och CO2-halt. Sedan må räknehågade räkna hur mycket de vill åt alla håll.
Har jag fel i detta? Ett enkelt budskap som kan nå och påverka gemene man. Jag börjar tröttna på vårt eviga ältande av för mig – och säkert de flesta – vetenskapliga detaljfrågor. Är inte de att spela med motståndarens villkor och spelregler?
#21 Tege Tornvall
Intressant om Venus och Mars.
Skulle vara intresserad av att se matematiken kring deras temperatur vid ytan uträknad enligt Gösta Petterssons ”atmosfärseffekt”.
Jag har inte alla data men har uppfattat att lapse rate åtminstone på Venus är runt 10 grader per km jfm vårt ca 6 grader per km.
Vårt påverkas av vattenångan och blir lägre vad jag förstår.
Har du tillgång till alla siffror och göra en överslagsberäkningar om Venus också följer Gösta P’s teori?
Växthuseffekten vänder tecken och växlar om till att bli ”frysboxeffekt”! Hur många känner till att så är fallet och att det är koldioxidmolekylen, som står bakom detta? Citat från ovan:
”Ovanför de kallaste polarområdena är växthusgasmolekylerna i atmosfären relativt sett varmare än den kalla jordytan. Detta gör att det strålas ut mer värme än vad det skulle gjort om vi inte haft några växthusgaser där.[8, sid 17] Växthuseffekten är då negativ. Detta sker när temperaturinversioner gör ytan kallare än atmosfären.[9]
I stora delar av östra Antarktis ser vi exempel på detta. I dessa områden är den uppåtriktade värmestrålningen större, än den som strålas tillbaka nedåt. Den extremt torra atmosfären gör alltså att den utgående värmestrålningen blir större än den varit utan växthusgaser.[9] Den negativa växthuseffekten märks mest under polarvintern, men finns även på årsbas (grå fält i figur 3 och 4).”
”Växthuseffekten är då negativ”. Känn på det konstaterandet! Hur många vet att koldioxiden under dessa förutsättningar förstärker utstrålningen och ger en ”frysboxeffekt” vid polerna!?
Synonym till ”negativ växthuseffekt” bör mer direkt kunna kallas t.ex. ”frysboxeffekt” och direkt leda tanken till att det är fråga om att koldioxiden ger en nedkylning.
Å andra sidan borde det kittla någon journalist att få rubriksätta en artikel med ”Koldioxiden skapar negativ växthuseffekt, tvärtemot vad FN och IPCC säger”.
Munin 23
Det har just kommit en ny forskningsrapport om detta. Det finns en ’frysboxeffekt’ också i Arktis och även i tropikerna, under specifika atm.förhållanden. Det intressanta i rapporten är att de hittar en starkt negativ molneffekt som skapar detta.
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1029/2023GL106433
”In this study, we discuss the cause of negative forcing, where CO2 increases longwave emission that happens most commonly in Antarctica and in some rare conditions in the Arctic and tropics. In contrast to conventional arguments that a near-surface temperature increase with altitude is key to a negative CO2 forcing, we show that the stratospheric temperature and, in the tropics, clouds play a more important role. ”
Tege
”Jag börjar tröttna på vårt eviga ältande av för mig – och säkert de flesta – vetenskapliga detaljfrågor. Är inte de att spela med motståndarens villkor och spelregler?”
Om ’science var settled’ skulle jag hålla med dig. Men nu är den inte det. Hela IPCC:s ’CO2-bygge’ vilar på svag vetenskaplig grund och kan ramla ihop när som helst.
Detta kommer att ske om klimatet efter hand börjar utvecklas på ett sätt som IPCC inte förutsett. Dvs. att empirin falsifierar hypotesen om CO2s roll.
Den arktiska förstärkningen kan mycket väl visa sig vara en sådan kontratrend.
Men då gäller det att vi kan förklara det som händer med alternativa teorier. En sådan teoribildning växer nu fram efter hand. Javier Vinos två böcker formulerar detta. Den senaste kom helt nyligen:
[2] Vinós, Javier. Solving the Climate Puzzle: The Sun’s Surprising Role. Critical Science Press, 2023.
Det är en betydligt mer komplex teoribildning än CO2-hypotesen. Men kan superkort sammanfattas till att det handlar om solens roll, och särskilt hur solen påverkar cirkulationen i stratosfären.
#24, 25 Gabriel Oxenstierna
Tydligt besked som visar att kunskapen om hur koldioxiden verkar i atmosfären är otillräcklig. Citerar,
”Det har just kommit en ny forskningsrapport om detta. Det finns en ’frysboxeffekt’ också i Arktis och även i tropikerna, under specifika atm.förhållanden. Det intressanta i rapporten är att de hittar en starkt negativ molneffekt som skapar detta.”
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1029/2023GL106433
Att koldioxiden har en frysboxeffekt, vilket är uppenbart i Antarktis/Sydpolen, men också i Arktis och i tropikerna, berättigar till en viktig fråga om klimatmodellerna. Hur och med vilken styrka ingår koldioxidens frysboxeffekt i dessa modeller?
#25 Gabriel. Vi tycks ha två debatter: en klimatvetenskaplig och en politisk. Den politiska agendan är att människan hotar klimatet och därför måste begränsa sig. Den vetenskapliga är att förklara hur klimatet fungerar.
Vad jag förstår kan det sammanfattas som att klimatet (den marknära atmosfärens temperatur och funktion på längre sikt) beror på hur mycket kortvågig solvärme som når jordytans land och särskilt hav.
Hinder på vägen är moln och stoft i atmosfären, mörka dygns- och årstider samt minskande solvinkel mot polerna. Vi kan påverka stoft och i marginell mån moln, men inte mer.
Viss roll spelar hur Jordens gravitation drar atmosfären nedåt med ökat och värmande tryck (allmänna gaslagen) med reglerande konvektion från stigande varm luft i ständigt samspel.
Larmen bygger på att CO2 och främst vattenånga i atmosfären kan värmas av utgående långvågig strålning. Men de alstrar inte värme av sig själva utan måste få den tillförd. Det är alltså värmen som styr (termolagar).
Vidare lagrar haven värme som Jordens ackumulator med långsam verkan eroende på just hur mycket solvärme som når jordytan.
Det beror också i olika cykler på jordaxelns lutning och pendling, avståndet till Solen, jordbanans form, planeternas påverkan samt kosmiska stoftmoln – allt utan minsta mänskliga inverkan.
Allt minimerar påstådd mänsklig klimatpåverkan och punkterar alarmisternas bubbla. Kvar blir ett kort men motbevisat samband mellan koldioxid och temperatur. Bakom ligger allmänt ogillande av modern teknik och nutida välstånd och livsvillkor. Alltså mest politik.
Detta måste vi föra fram för att få stopp för de larm och den politik som nu hotar mänsklighetens försörjning och framtid. Om nu KU ändå främst skall debattera vetenskap, måste det politiska drivas på annat sätt – kanske som en fortsättning av Klimatsans och internationellt genom t. ex. Clintel.
Aktuellt ämne för dagens styrelsemöte i KR.
Tege,
”Om nu KU ändå främst skall debattera vetenskap, måste det politiska drivas på annat sätt – kanske som en fortsättning av Klimatsans och internationellt genom t. ex. Clintel.”
Jag förstår för det första inte problemet med att KU har både klimat- och energipolitiska inlägg, samt mer vetenskapligt inriktade. Folk läser väl och tar till sig det de är intresserade av på smörgåsbordet!
För det andra håller jag inte med om att KU ”främst skall debattera vetenskap”, idag är det en klar övervikt för mer ’politiska’, eller agiterande artiklar vill jag påstå.
Själv tror jag inte för en sekund på att IPCC:s och klimatpolitikens ’CO2-bygge’ kommer att ramla ihop av våra åsikter eller agiterande artiklar.
Utan det kommer att ramla ihop bara om empirin falsifierar det genom en utveckling som motsäger deras scenarior.
I det läget blir vår förmåga till klimatvetenskaplig analys och debatt mer väsentlig, därför att man då kommer att börja lyssna på oss. Det gör klimatetablissemanget som bekant inte idag.
#27-28 Tege och Gabriel
Vi klimatrealister har ett problem. Vi har ingen någorlunda etablerad organisation som 24/7 etablerar motstånd, sprider information och agerar ”remissinstans” för Sverige klimatpolitik.
Jag jämför lite med motståndet mot slumpkraft. Där finns idag en etablerad organisation med mängder av lokala motståndsgrupper som var för sig men även i samarbete 24/7 motarbetar slumpkraft och utbildar samt ställer krav på politiker och myndigheter att göra sitt jobb och skydda sin befolkning.
Det Motvind Sverige gör idag är att opinionsbilda och agerar remissinstans på alla de förslag som lanseras politiskt. De sprider aktivt och organiserat information till politiker och anlitar advokater etc för att tex analysera regelverk och övertramp mot dessa.
De jobbar på den ”politiska nivån” samt även på den ”vetenskapliga nivån”
Kan vi åstadkomma något liknande för klimatet?
Idag, enligt mig, har vi 2 bloggar varav en hänger lite löst just nu.
Det finns en 3-4 större grupper på FB med informationsspridning och debatt med diverse ”grindvakter” för den sanna tron.
En del av oss lyckas få in lite debattartiklar i media ofta på lokal nivå.
Har vi något mer?
Så hur når vi den politiska nivån? Finns några ingångar som kan bearbetas och finns pengar att investera i sådana aktiviteter?
Finns sponsorer som kan gå in med kapital för att åstadkomma en större och mer fokuserad bearbetning av politiker samt medborgare?
Motståndet mot Slumpkraften har ju fått stor draghjälp de senaste tiden av att kända industriledare och några akademiker börjat skriva upplysande debattartiklar.
Skrev av mig lite grann och hoppas det ger ett antal inspel till ert möte ikväll Tege😊
Grunden måste alltid vara att söka finna de vetenskapliga beläggen för hur jordens klimat och dess variationer över tid (bakåt, nutid, framtid) kan förstås och förklaras. Klimatupplysningen fyller i det fallet en mycket viktig funktion genom att den är en plats där komplexiteten och bredden i forskningsområden för att förstå klimatet och dess variationer över tid öppnas upp för en bred krets och där det är fritt att delta för såväl toppforskare i forskningsfronten som de som allmänt undrar över väder och klimat och har frågor om detta.
För att återgå till den här tråden-hur fungerar koldioxiden i atmosfären? Är den på samma gång både ”växthusgas” och ”frysboxgas” på olika platser i atmosfären och med ändringar över tid. Utom för en del av Antarktis där den permanent uppträder som frysboxgas, grått fält i östra Antarktis.
Koldioxiden verkar ha ett Janusansikte, dels håller den tillbaka återstrålning mot rymden, dels verkar den under vissa förutsättningar ge turboeffekt åt andra hållet och skapa mycket kraftig återstrålning ut till rymden.
#29 Torbjörn R. Visst har vi välbeställda sympatisörer. Jag känner själv ett dussintal. Men de får/kan/vågar inte framträda för de företag och aktörer de företräder. Det tycks låst ända tills det barkar åt fanders. Då är det så dags! Då räcker det inte med att säga: ”Vad var det vi sa’!”
#31 Tege Tornvall
Jo jag kan förstår det. Som aktiv i arbetslivet är det svårt att sticka ut.
Samtidigt så är motståndet mot den sk ”klimatkrisen” i min mening ännu så länge lite spretig och lite för okänd men där KU är den största och mest seriösa.
Hur åstadkommer vi större uppmärksamhet och hur lockar vi fler att läsa KU?
Hur många följer tex KU idag?
För övrigt har du några bra svar till #22?
Stort tack för denna artikel! Särskilt gäller det för att du har tagit fram alla figurer som visar hur många dimensioner det finns i jordens strålningsutbyte med rymden. Det blir nu också mer konkret vad satellitmätningarna förmår skapa för underlag om strålningsbalansen.
En figur som fångar intresset extra är figur 4, som har ett område med frysboxeffekt (=negativa värden).
Text under figuren: ”Figur 4. Växthuseffekt under juni månad mätt som procent av långvågsstrålning som strålar tillbaka mot Jorden. Globala genomsnittet är 39,7%. För Arktis del är siffran 29,5% och för Antarktis 4,8%. Grå fält i östra Antarktis har negativa värden (lägst -6%).”
Det är fråga om genomsnittsvärden för juni månad. Är underlaget sådant att det går att skapa uppgifter för dygn eller veckor och därmed se hur mycket frysboxeffekten varit för dessa kortare perioder? Vilket lägsta värde framträder i så fall för något dygn/någon vecka?
Munin
Tack själv!
Nej, tyvärr. Ceres satellitdata redovisas bara per månad.
Det enda jag kan göra är att ta fram kartbilder som är geografiskt avgränsade, ner till enskilda celler med 1 x 1 grads upplösning (kvadrat med ca 10 mils sida, vid ekvatorn). Där kan jag också förstås avläsa värden på cellnivå.
Kan även ta fram trenden på cellnivå. Men det är lite pyssel att få fram dessa data.
#22 Torbjörn R. Du undrar om jag har tillgång till alla siffror och (kan) göra en överslagsberäkningar om (huruvida) Venus också följer Gösta P:s teori.
Nej. Men medan Venus har 82 procent av Jordens massa, är dess atmosfär 93 gånger tätare och har alltså nästan lika mycket större massa än Jordens. Utöver närmare värmekällan Solen, skapar Venus’ nästan lika starka gravitation samt atmosfärens 93 gånger större massa ett mångfalt högre tryck och därmed temperatur (allmänna gaslagen förenklad).
Mars med en tiondel av Jordens massa och sex tusendelar så tät atmosfär samt längre till Solen har naturligtvis också kallare atmosfär.
Detta är enkelt och begripligt för envar och tarvar knappast fler beräkningar. Jag ser som min uppgift att söka, försöka förstå och sedan lättfattligt presentera fakta om klimatet för en bred allmänhet inkl. politiker och beslutsfattare.