Det har varit en avsevärd uppvärmning i Arktis sedan 1979, långt mer än på andra breddgrader.[1] Detta kallas för den ”arktiska förstärkningen”. Samtidigt har istäcket minskat trendmässigt, särskilt sommartid. Hur kan man förklara dessa förändringar? Vilka krafter driver dem?
En standardförklaring är att ett minskat albedo lokalt i Arktis skulle vara orsaken. Ren snö och is reflekterar merparten av inkommande ljus, de har högt albedo (runt 80–90 procent reflekteras). När istäcket minskar i Arktis, ersätts de högreflekterande ytorna med havsvatten. Detta är mörkt och absorberar mer ljus än vad snö och is gör: albedot minskar. Detta gör att mindre solenergi reflekteras och mer absorberas i havet och vi får en viss uppvärmningseffekt.
Isminskningen förklaras med denna hypotes om att vi har en positiv feedback i Arktis, en återkoppling mellan isutbredning och den arktiska förstärkningen:
Temperaturökning –> isminskning –> albedominskning –> ökad solstrålning -> uppvärmning/temperaturökning
En positiv feedback är en självförstärkande process, vilket gör att vi borde se en kontinuerlig isminskning i takt med den ökande temperaturen i Arktis.
I IPCC:s senaste rapport skriver man: ”Återkopplingar från förlusten av sommarhavsis och snötäcke på land har bidragit till förstärkt uppvärmning i Arktis (hög konfidens) där ytlufttemperaturen sannolikt ökat mer än dubbelt så mycket som det globala genomsnittet under de senaste två decennierna.”[2] Även i wikipedia kan man läsa om denna is-albedo feedback som en av de viktigaste orsakerna till arktiska förstärkningen.[3]
Det låter plausibelt, men … problemet med denna hypotes om en albedo-återkoppling är att den stämmer dåligt med verkligheten. Att det inte finns någon sådan albedoeffekt globalt har tidigare behandlats på KU, här. Men låt oss nu se om det finns någon sådan feedback som en lokal effekt i Arktis.
Solinstrålningen svag, solen står lågt
Albedoeffekten kan definitionsmässigt bara fungera när solen skiner. Det är dock bara på sommaren som det finns något solsken att tala om i Arktis. Men inte ens då står solen särskilt högt: det högsta den kommer över horisonten är 23,5 grader vid Nordpolen. Inte ens under de månader som midnattssolen lyser har vi därför någon större värmande effekt.
Figur 1. Vilket reflekterar mest solljus, vattnet eller isen?
Den låga infallsvinkeln för solljuset gör också att det inte är så stor skillnad i albedo mellan is och havsvatten. Vatten reflekterar allt mer av infallande ljus, ju flackare vinkeln är. Upp till 25–30 graders vinkel reflekteras mycket av solinstrålningen bort, vare sig ytan består av snö, is eller vatten. (Sambanden mellan solinstrålning och reflexion samt refraktion är komplexa och beskrivs med de så kallade Fresnel-ekvationerna.)
Is är ofta snötäckt och både snö och is blir efterhand smutsiga av nedfallande sot och smuts, vilket gör att albedot sjunker. Detta märks särskilt sommartid, när isytan dessutom ofta är blöt. Som framgår av figur 1 kan vatten reflektera bort mer solljus än is, beroende på infallsvinkel och om isen är ren eller smutsig/blöt. Skillnaden är i praktiken inte stor mellan de två under de förhållanden som råder sommartid i Arktis.
Dessutom är Arktis oftast molntäckt, även under den korta sommaren i Arktis, med 80–85 procent molntäcke. Allt detta sammantaget talar för att det inte är många watts skillnad per kvadratmeter i albedoeffekt.
Tidsfaktorn, kort sikt och lång sikt
Det är också oklart hur albedoeffekten fungerar sett till tiden. Den arktiska förstärkningen manifesteras endast vintertid i Arktis. Men då tar sig solen inte ens över horisonten och albedot saknar helt betydelse.[4]
Figur 2. Den arktiska förstärkningen är ett fenomen som enbart visar sig vintertid och som i modern tid uppstått från tiden för ett förmodat klimatskifte 1997/98 (blå kurva). Sommartid saknas fenomenet (röd kurva). Temperaturavvikelser mot en 30-årig jämförelseperiod för 80 – 90N. Källa: DMI.
Sommarmånaderna har många timmar med (svagt) solsken, men å andra sidan finns ingen uppvärmningstrend alls då, se figur 2. En ökad solinstrålning på grund av minskat albedo under sommaren borde märkas ganska momentant via ändrad väderlek, men den eventuella effekten på temperaturen kommer märkligt nog först med 3-4 månaders fördröjning, under vintern när Arktis redan är istäckt till största delen.
Även på lång sikt kan man betvivla albedoeffekten, vare sig den är global eller lokal i bara Arktis. Om det nu är en positiv feedback, skulle vi ha en självförstärkande process. Men detta stämmer dåligt med empirin.
Temperaturökningen i Arktis (80-90N) började först 1998.
Isminskningen började redan 1980, se figurer här.
Var fanns albedoeffekten under dessa 18 år?
Därefter har vi haft en i stort sett stabil nivå på isutbredningen sedan 2007, medan temperaturen i Arktis har fortsatt att öka. Om albedoeffekten skulle vara av stor betydelse för Arktis, har den begränsat sig till de 10 åren däremellan, alltså 1998 – 2007.
Sammantaget har hypotesen om en is-albedo effekt kommit att ifrågasättas allt mer.
Är feedbacken månne negativ, i stället för positiv?
Is leder värme sämre än vatten. Is har även den för klimatet centrala egenskapen att den isolerar mellan luft och fryskallt vatten genom att hindra vattnets cirkulation och avdunstning. I Arktis har vi vintertid en vattentemperatur runt nollstrecket, frystemperaturen för havsvatten ligger på -1,8 C. Ovanför isen har vi större delen av året fryskall luft.
När isen ligger, kommer ingen fuktighet ut från havet. Detta gör att värmeenergin i vattnet konserveras. När isen smälter, kommer fukt att avdunsta och tar då med sig värme från vattnet. De atmosfäriska förhållandena är ofta sådana i Arktis, att frigjord fukt och värmeenergi direkt förs upp mot tropopausen och strålas ut i rymden.
När det blir mer öppet vatten i Arktis får vi även en albedoförändring över angränsande landområden. Ju mer öppet vatten, desto större avdunstning och fuktigare luft. Fukten för med sig värme, som konvekteras uppåt och strålar ut i rymden. Men ökad fukt orsakar även större nederbörd över land, mestadels i form av snö på dessa höga breddgrader. Snötäckt mark har högre albedo än barmark.
Figur 3. Snötäckets utveckling på norra halvklotet under hösten (sep. – nov.), Mkm2. Anomali relativt hela perioden 1967–2016. Källa: [5], fig 8a.
När istäcket är som minst i september, är avdunstningen som högst. Men luften är oftast fryskall redan i september och oktober på dessa höga breddgrader, och ökad luftfuktighet kondenseras ut i form av snö. Snötäcket har också ökat något på norra halvklotet sedan 1990-talets början.[5] Trenden mot ökat snötäcke är särskilt markant under hösten, se figur 3.
Isen i Arktis fungerar därmed som en termostat. Funktionen är ungefär som i en bil med vattenkyld motor. När vattnet värms upp, öppnar termostaten [isen smälter] och det varma vattnet flödar till kylaren [avdunstning -> nederbörd; samt värmeavgivning via utstrålning], vilket skapar kyleffekter som tillsammans gör att uppvärmningen avstannar.
Precis som termostaten i en bil, är detta en negativ feedback. Den triggas av värme och gör så att isen i Arktis smälter. När tillräckligt med värme har lämnat havsvattnet, då stänger den: havet fryser till is igen.
Sammanfattningsvis har vi:
– å ena sidan en viss positiv is-albedo feedback som sänker albedot.
– å andra sidan en viss negativ feedback som verkar via avdunstning från öppet vatten -> nederbörd i form av snö -> ökat snötäcke. Denna feedback höjer albedot.[4]
Vilken av dessa feedbacks dominerar? Forskarna har alltmer gått ifrån hypotesen om den positiva is-albedo feedbacken. Den ses inte längre som en viktig orsak till den arktiska förstärkningen (gäller även IPCC).[2]
I stället har man lanserat en hel katalog av olika möjliga förklaringar.[6] Forskningsläget kan väl närmast beskrivas som ’förvirrat’. I en översiktsartikel i Nature presenteras hela 12 olika hypoteser/förklaringar.[6] I kommande artiklar kommer några av dessa att tas upp, samt ett försök till syntes presenteras. Syntesen handlar om Arktis centrala roll som temperaturregulator i det globala klimatsystemet.
Referenser
[1] Role of Polar Amplification in Long-Term Surface Air Temperature Variations and Modern Arctic Warming, Bekryaev och 2 medförfattare, J. of Climate 2010, https://doi.org/10.1175/2010JCLI3297.1
[2] IPCC AR6 WG1, SPM A.1.5, B.2.5 samt kapitel 9.3.1.
[3] Wikipedia om polär förstärkning: https://en.wikipedia.org/wiki/Polar_amplification
samt om is-albedo feedback:
https://en.wikipedia.org/wiki/Ice%E2%80%93albedo_feedback
[4] Arctic autumn warming since 2002 dominated by changes in moisture modulated by multiple large-scale atmospheric circulations, Gao och 4 medförfattare, 2021, https://doi.org/10.1016/j.atmosres.2021.105879
[5] Northern Hemisphere Snow-Cover Trends (1967–2018): A Comparison between Climate Models and Observations, R. Connolly och 5 medförfattare, 2019, https://doi.org/10.3390/geosciences9030135
[6] Quantifying climate feedbacks in polar regions, Goosse och 13 medförfattare, Nature 2018, https://doi.org/10.1038/s41467-018-04173-0
Detta är den tredje artikeln i en serie om den arktiska förstärkningen.
Den första artikeln handlade om temperaturtrenderna i Arktis och finns här.
Den andra artikeln handlade om trenderna för isutbredningen i Arktis och finns här.
Tack Gabriel
Det verkar väldigt osannolikt att globen skulle värmas vid polerna ändå påstår alarmister att så sker. Sannolikt för att de inte vet bättre.
På 1980talet skulle husen värmas av olika värmepumpstillämpningar. Då räknade vi en del på värmetransporter och isens roll för att bibehålla sommarvärmen i sjöar och sjöbottnar. Ju tidigare isläggning desto mer värme kunde bevaras. Avkylningen över en varmare vattenyta är brutal när vinden tar i men blir väldigt begränsad även med ett tunt istäcke.
Det är ju inte direkt vad alarmister påstår.
Denna visar väl en del:
https://ocean.dmi.dk/arctic/meant80n.php
Lasse,
ja, visst är det så som du säger om att även ett tunt istäcke isolerar. Svårt att hitta data på hur mycket det ger, dock.
Det finns en intressant teori, om att ett tunnare istäcke i Arktis i kombination med stor Framexport i själva verket gör att Arktis kylfunktion stärks, dvs vi får en mer negativ feedback. Detta eftersom det är lättare att exportera tunn is än gammal tjock-is: Tunn-isen är mer lättrörlig. Poängen är att när tunn-isen exporteras bort så ersätts den direkt av nyis på grund av de mycket kalla lufttemperaturerna, vilket frigör mycket energi ur vattnet (334 J per gram), som då avges till atmosfären och strålas ut i rymden.
Man måste skilja på nord- och sydpolen, dvs Arktis fungerar inte alls på samma vis klimatmässigt som Antarktis. Att det finns en stark uppvärmning i Arktis vintertid är inget som kan betvivlas, se figur 2, som också den är från DMI. Dvs. den arktiska förstärkningen är ett faktum. Däremot skiljer sig förklaringarna till fenomenet radikalt åt, se referens nr 6
https://doi.org/10.1038/s41467-018-04173-0
#2 Gabriel
Om den redovisning av temperaturen norr om 80 N stämmer så är det tillfälliga väderhändelser som höjer temperaturen där uppe. Detta talar för att det är atmosfärens fuktinnehåll som påverkar temperaturen. Havsvattnet skulle ge en annan bild.
Ref 6 är inne och nosar på detta utan att komma framåt.
Normalkurvan kan ju antas spegla utstrålningen till rymden i helt torr luft och avvikelser i lite fuktigare luft.
Eftersom Solen i polartrakterna lyser mycket snett från sidan, blir dess albedoeffekt marginell oavsett om den träffar is, snö eller mörkt vatten.
Med global uppvärmning sedan Lilla Istiden, är dess verkan större mot polerna än runt ekvatorn. Om det globalt blir kallare, är det mer mot polerna. Om det globalt blir varmare, är det också mer mot polerna. Runt ekvatorn är skillnaderna små.
För mig räcker dessa enkla och logiska förklaringar bra utan diverse räkneexempel hit eller dit. Det är dem vi skall föra ut till allmänhet, politiker och media.
Invändningar mot det?
Om IPCC hade byggt en bil hade kylsystemet haft positiv återkoppling i kylaren och bilen hade ständigt kokat. 🙂
Faktum är att albedoåterkopplingen troligen är mycket viktig för klimatet, men inte i Arktis, utan i zonen närmast söder om Arktis omkring 65 grader nord. Det är tydligen här som Milankovicheffekten verkar, sommarinsolationen där stämmer mycket väl med hur istider och mellanistider utvecklas:
https://www.dandebat.dk/images/1506p.jpg
Det är hur snösmältningen under sommaren i denna zon fungerar som tydligen styr att inlandsisar uppstår och försvinner. Det hänger troligen ihop med att här finns ett antal stora höglandsområden där snön nätt och jämt smälter under nuvarande klimat (Baffins land, norra Ungava, Novaja Zemlja, Putorana).
Och som sagt, Antarktis fungerar helt annorlunda. Där är nedisningen alltid total under nuvarande klimat, både under istider och mellanistider. Isvolymen styrs istället av havsnivån som i sin tur styrs av mängden is i norr. Mer is => lägre havsnivå => isen i Antarktis expanderar. En isbräcka blir nämligen mekaniskt instabil och kalvar vid ett havsdjup av ca 500 m, så längre än så kan inlandsis aldrig expandera.
Och vad beträffar temperaturer i Antarktis så svänger de kortsiktigt snarast i motfas mot norra halvklotet (”the bipolar seesaw”), medan de långsiktiga svängningarna mellan istider och mellanistider däremot följer norra halvklotet.
Solens låga infallsvinkel gör också att molnen reflekterar bort mera ljus eftersom moln också har en utbredning i höjdled. Jag brukar jämföra med datorskärmar, gamla lcd-skärmar har en rätt snäv betraktningsvinkel, nya skärmar har snudd på 180 graders betraktningsvinkel, nåt man uppnått genom att göra skiktet som tänder och släcker pixlarna otroligt tunt.
Vad jag förstår är Allan Emren inne på en motsvarande förklaring?
Undrar varför ingen, vad jag sett, har kommenterat hans vetenskapliga artikel publicerad i en vetenskaplig tidskrift?
” 1. Temperaturen styr direkt ändringen av luftens CO2-halt.
2. Att stoppa ökningen av CO2 i luften är samma sak som att derivatan blir 0.
Vill man åstadkomma det, måste man FÖRST sänka temperaturen till en grad lägre än medelvärdet 1981-2010. Alltså värdet -1 längs diagrammets temperaturaxel.
Vi kan stoppa alla former av förbränning. Eller fördubbla förbränningen. Det ändrar INGENTING!
Halten av CO2 kommer att fortsätta öka som om ingenting hade hänt. Precis som den gjorde vid nedstängningen pga covid-19.
Det här betyder att ALLA åtgärder som man gör för att försöka ”rädda” klimatet är totalt verkningslösa. Och det är värre än så.
De föreslagna åtgärderna är skadliga för människor över hela världen. Millioner kommer att dö pga dessa skadliga åtgärder för att ”rädda” klimatet!
Människan kan alltså inte påverka mängden CO2 i luften. Hur kan då ökningen av luftens halt av CO2 avstanna? Det finns två möjligheter.
Solen tycks vara på väg in i en fas med mindre energiutsändning. Om det verkligen leder till så stor minskning av temperaturen är osäkert. Likaså är det osäkert hur länge den perioden varar.
Säkert är att vi inte kan påverka. Vi kan öka eller minska våra utsläpp. Det kommer inte att påverka förloppet. Att försöka kämpa mot solens och jordbanans egenskaper är lönlöst. I en låtsasvärld kan vi påverka jordens temperatur genom att minska utsläpp. Men min forskning visar att det är önsketänkande.”
Alarmisterna VET mycket väl, men nu handlar det om vänsterpolitisk propaganda!
Om den arktiska förstärkningen bara visar sig på vintern, då bör man nog vidga sökandet lite mer. Vi har ju fenomenet Sudden Stratospheric Warming SSW, vars händelser verkar ha blivit fler under senare år. Stratosfären är en transportör av luftmassa från ekvatorområdet, vars nedfall vid polerna får konsekvenser. Temperaturen i denna strömmande luftmassa påverkas av tillgänglig UV-energi. Denna energi har minskat under ca 20 år nu, vilket rimligtvis då borde innebära att mer kall luft transporteras mot polerna, med följd att fallande kall luft medför en ökad adiabatisk uppvärmning i nedfallsområdena. Som sagt ingen verkan utan orsak.
Intressant!
Jag funderar över påståendet ”Det har varit en avsevärd uppvärmning i Arktis sedan 1979, långt mer än på andra breddgrader.[1]”
Gjorde några försök att läsa ref [1]. Verkar som att det är ganska glest med mätstationer, och bara ett fåtal verkar ligga norr om 70:e breddgraden. Ingen verkar ligga norr om 80:e breddgraden.
I deras analys av ”arktis” ingår t.ex. Abisko och St Petersburg. Tror att det är naturligt att sätta likhetstecken mellan Nordpolen och Arktis, men det verkar inte vara det som artikeln menar.
De visar också hur temperaturen fördelat sig mellan olika år och platser (figur 4 i ref 1). De riktigt höga temperaturerna verkar finnas i Sibirien eller norra Kanada. Efter en snabb läsning så verkar det alltså som att det är Sibirien/Kanada som haft höga temperaturer.
Kanske har missat något (ref 1 var som vanligt en väldigt tråkig och seg artikel. Det verkar vara ett krav när man publicerar ”klimatvetenskapliga artiklar”).
Tackar, Gabriel – Arktis är galet intressant på många sätt, inte minst som klimatsymbol – och medias alla märkliga påståenden om Arktis.
Många intressanta länkar, tar hela veckan att kolla igenom.
Men det är intressant att se alla försök att förstå/ beräkna processerna däruppe men också svårt att undvika havets variationer i temp.
Men i ljuset av starkt varierande havstemperatur och temperaturdippen norr om 80:e från 2015 blir det snabbt riktigt intressant – ett fall från 2015 på ” annual mean” på runt 2 grader är onekligen mycket och kanske ännu mer vårtempen som sjunkit närmare 4 grader från samma tid – skulle den trenden fortsätta kan vi kanske tro att vad vi egentligen mätt är havets temp variation…
Det brukar ju pratas om att en varmare golfström för upp värme – men tittar man på dom senaste 10 åren ser inte jag ngt sådant.
Knappast syns väl heller inga märkvärdiga temperaturhöjningar på dom atlantiska ögrupperna heller – eller också har jag inte tittat tillräckligt noggrant?
Atlanten syns inte som märkbart uppvärmd i mitt tycke..
Hur det är med kraften och funktionen i den omtalade återstrålningen för uppvärmningen av världshaven vore intressant att veta mer om – eftersom då varmare ytvatten skulle kunna föras norröver och påverka Arktis, kanske har Ku någon bra artikel där som jag missat?
Arktis har ju historiskt varit satt i stark variation i vilka tidsramar man än vill använda och frågan är onekligen intressant – vilka huvudkandidater som finns för dessa variationer och vad det innebär för nutida studier och slutsatser.
Fortsätter tempertur utvecklingen i samma riktning och med samma fart däruppe som under dom senaste 8 åren så är ju frågan hur länge till vi har diskussionen om den arktiska uppvärmningen och dess isutbredning.
Vårat egna trendbrott,med numera kallare vårar, är ju en stabil vagel i ögat på klimatalarmismen, som ju hävdade att just uppvärmningshastigheten på våren var hotets tydligaste tecken.
Kul att vi här i sverige tycks följa samma utveckling som Arktis, då blir saker å ting intressantare och tydligare.
Det är alltid svårt att sia om framtiden – men facit finns ju i viss mån från förr, utom för Arktis norr om 80:e..
Dagens höga alarm om varmare hav påminner om alarmisternas beskrivning av det svårtillgängliga och glesbefolkade Arktis.
Men i sverige vet man åtminstone historiken för potatisplantering och när dom vårlekande fiskarterna sätter igång, det är bra för klimatutvecklingsnördar som mig själv – ibland är själv bäste dräng.
När det gäller Arktis, så har havsisen slutat att minska och temperaturen slutat att öka. Det skedde för ungefär 15 år sedan. Medan de klimathotsreligiösa fortsätter att hävda att bägge trenderna fortsätter.
Det viktiga när det gäller istäckt vatten, är att isen gör det svårare för vattnet att avkylas. Värmen måste ju ta sig igenom istäcket för att komma till atmosfären. Avdunstning blir helt omöjlig.
Så nog borde återkopplingen vara den motsatta mot vad de klimathotsreligiösa hävdar. När istäcket minskar, så ökar avkylningen av havsvattnet, vilket motverkar uppvärmningen som ledde till att istäcket minskade.
JonasW 11
/kopierar in detta från en kommentar till en tidigare artikel/
Det är ett dilemma att klimatmässigt definiera vad ”Arktis” är! Ofta ser man i klimatdata att det är så stort som från 60-90N, (ung. från Uppsalas breddgrad och norrut), vilket är absurt eftersom du får med en stor del av N.Atlanten som klimatmässigt inte alls hör till Arktis. Men figur 4 ovan visar ändå på likartat mönster även när vi går söderut från 80N.
En annan vanlig definition är från 70N, eller från Polcirkeln vid 66N
Här är en bild som visar att 70N ofta är ett bra val:
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1029/2006JD008230#jgrd13671-fig-0001
Ang ref. [1] Deras figur 6 är talande, även om den inte har med de senaste åren.
https://klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2023/05/AA-temp-LAT.png
Lars #13
Aftonbladet publicerade följande larmskrik angående nya förutsägelser om Arktis och jordens undergång. Den har ju flyttats fram med jämna mellanrum pga låg träffsäkerhet. Men NU är det naturligtvis sant….
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9z0blE/ny-rapport-den-arktiska-sommarisen-smalter-med-rekordfart
Torbjörn 15
”Den arktiska sommarisen är bortom räddning … Tyvärr har det blivit för sent att rädda arktisk sommarhavsis, säger forskarförfattaren Dirk Notz”
Ja, säg det till polarforskarna på Oden, som inte ens lyckas ta sig norr om 80 breddgraden på grund av de enorma ismängderna. De drivs hela tiden söderut:
https://sbd.arcticmarinesolutions.se/#token=8f4cf833adbeb96cde5a8eae84138c3a154522eb&imei=300434066003000&start=2023-05-07
Intressant att läsa detta, det är alltså fråga om en ren modellstudie. Jag tror det säger mer om modellernas kvalitet, än om isen i Arktis.
Gabriel # 16
Jag jobbar som högstadielärare i bland annat fysik. Då får man möjlighet att läsa diverse skrivna alster, högt som lågt.
När man ser en mening som inleds med ”Eftersom att……” vet man att författaren är väldigt ung, då många yngre tenderar att ha en ”pratigt” prosa. Precis som i aftonbladets artikel.
Mycket ”copy- paste” dessutom utan egna reflektioner.
Från Aftonbladets artikel
”Isfri sommar – redan om sju år
Enligt prognosen kommer den första isfria sommaren att komma omkring år 2030.
Vilket är ett decennium tidigare än vad forskarna väntat sig och vad tidigare forskning visat.”
Nu vet vi att klimatkrisen verkligen är på gång 🙂
Ivar, #18,
så snart? det är ju bara 17 efter Al Gores prognosticerade tidpunkt för en isfri Nordpol – sommartid.
Ang missade prognoser om isfritt Arktis.
Jag förstår inte hur de tänker?
”Isfritt ger värme i havet och försenar isläggningen”
Har de missat något om utstrålning?
Kanske:
Vi blev förvånade över upptäckten säger professorn (Seung-Ki Min)
Där håller jag med! 😉
Själv tror jag att orsakssammanhanget med den arktiska anomalin har en helt annan förklaring än de atmosfäriskt orienterade förklaringar, som beskrives och ifrågasätts på ett pedagogiskt utmärkt sätt av Gabriel O, med tillhörande referenser. Som Lars Kamél sannolikt helt korrekt anger borde energiargumenten vara den helt motsatta till den av bl.a. IPCC förmodade ’sekundärt radiativa forcingkomponenten’ kring istäckning, som framförts som förklaring, speciellt m.h.t. att den upptäcks närvarade endast under vinterhalvåret, när solinstrålning är som lägst och albedoargumenten följdriktigt också fallerar.
Själv riktar jag uppmärksamheten nedåt istället för uppåt, dvs. att uppvärmningen kommer underifrån. En del av anomalin sker i de ca 40% av Arktis som är permanent isbelagda. Isbeläggning finns i tillägg normalt inte i norraBarents Sea, vilket resulterar i en prominent värmeanomali, som är nära knuten till en, relativt sett, nyligen (2001) upptäckt geotermisk aktivitet. Aktiva vulkaner under havsytan finns i Gakkel Ridge, ’norr om Grönland på andra sidan nordpolen’. Värmeanomalin är därför koncentrerad till två centra; östra Beaufort Sea och norra Barents Sea. Bägge ligger längs den SWIC (Solar Wind Induced Current) uppvärmning som sammanhänger med solvindens troliga relation till jordens dels magnetfälts styrka dels kompletterande värmevariation inifrån (Ohms Lag). Det finns en parameter i solvindens variation som sammanhängen med jordmagnetisk flödesstyrka och värmedistribution inifrån jordens inre, nämligen styrkan i solvindens alfaprodukt/protonflöde som hade en topp 1979 och sedan dess varit trendmässigt avtagande (värmeanomalin underifrån är inverterat sammanhängande).
Det närmare matematiskt/fysikaliska sambandet behöver uttryckas mer stringent.
Värmeanomalin finns således alltid, fn. vill säga, men den får uttryck endast under vinterhalvåret, när andra komponenter andra än den underifrån kommande ’förtar/överglänser dess verkan’.
Göran Å #21
IPCC består nog till stor del av ”atmosfärfysiker” som vill förklara det mesta med variationer i in- och utstrålning.
”Vi andra” tror alltid att det har att göra med vad haven hittar på.
Det är för sent. Iaf enligt aftonbladet. Vi har som vanligt cirka 10 år på oss tills undergången…
https://www.aftonbladet.se/a/9z0blE
#23
Just det, skrivet av Nelly Kronstrand, 22 år och vet därmed allt, har gått på Södertörns Högskola, vilket säger lite till.
Hade inte Oden problem med isen så här några veckor innan midsommar?
#15 Torbjörn Lindkvist
”Tyvärr har det blivit för sent att rädda arktisk sommarhavsis, säger forskarförfattaren Dirk Notz” enligt din länk till Aftonbladets artikel.
Skönjer att du i likhet med mig drar slutsatsen: Bra, då behöver vi inte kasta pengar i sjön på försök till räddningsinsatser som är dömda att misslyckas. Och som dessutom enligt min mening vore missriktade, alldenstund jag inte betraktar istidserans isbeläggning av polarområdena som ett livsfrämjande och därmed räddningsvärt tillstånd.
Tack Gabriel Oxenstierna för ett mycket upplysande inlägg.