De flesta människor är numera bekanta med olika varianter av värmemaskiner, alltså maskiner som kan transportera energi för att antingen ge värme eller kyla. Vi har alla kylskåp hemma, många har värmepump.
Även Jordens klimat fungerar som en värmemaskin – i gigantiskt format. Atmosfären och hydrosfären samverkar i kopplade processer för att jämna ut det synnerligen ojämna spatiala inflödet av solenergi. En stor del av energitransporten sker i horisontell ledd med hjälp av vädersystemen samt med havsströmmar.
Alla värmemaskiner bygger på att utnyttja temperaturskillnader för att flytta på värmeenergi. Det behövs en varmända och en kallända. Samma sak för klimatets värmemaskin: tropikerna är varmända och polartrakterna är kalländor.
Klimatet strävar hela tiden mot energibalans: den solenergi som kommer in måste balanseras av att lika mycket värmeenergi strålas ut – globalt sett. Men utstrålningen sker i huvudak i polartrakterna, eftersom den sker långt mer effektivt där än i tropikerna.
För att värmemaskinen ska fungera behövs också en energibärare, samt rörelseenergi för att flytta på värmen. För klimatets del är vatten den enda energibäraren av betydelse. Den mesta energin transporteras med vattenånga i atmosfärens vädersystem. En mindre del transporteras med havsströmmar.
Solen värmer upp vatten i tropikerna, samtidigt som en del omvandlas till rörelseenergi i vädersystemen. Dessa gör jobbet att flytta på värmeenergin från tropikerna ut mot polarområdena.
Det är enorma energimängder det handlar om: från haven i tropikerna går cirka 100 W/m2 iväg. Både Arktis och Antarktis tar emot mer än 100 W/m2 i årsgenomsnitt. Solvärme som ackumulerats i tropikerna (positiva värden) förs mot polartrakterna, där energin strålas ut i rymden (negativa värden).
Figur 1. Advektion under juni månad. Beräknat som netto av inkommande solenergi (solstrålning minus reflekterad kortvågsstrålning) MINUS utgående värmestrålning vid atmosfärens högsta höjd (ToA). Beräkning sker per ytcell, 1°x1°. Data från CERES, genomsnitt för junimånader 2001 – 2023.
Det är lättare att få grepp om denna centrala funktion i klimatsystemet om vi delar upp det i vad som händer på sommaren (juni) och på vintern (december). Bilden ovan visar hur stor denna advektion är i juni månad, dvs. den horisontella energitransporten.
Norra halvklotet ända upp till Arktis (förutom Grönland) har en positiv energibalans. Vi har alltså ett överskott av inkommande solstrålning minus det som strålas tillbaka ut i rymden. Men även i sommarmånaden juni strålar Arktis norr om 70 breddgraden netto bort energi.
På Södra halvklotet är det vinter i juni och på Antarktis råder polarnatt. Ingen solenergi kommer in. I de svarta fälten runt Antarktis finns Södra oceanen och där är det maximalt negativt med hela 200 watt per m2 som strålas ut i rymden. Allra mest avges över hav beroende på att luftfuktigheten är hög där.
Över kontinentala Antarktis är luften däremot extremt torr och där finns inte lika mycket energi tillgänglig som över havet. Detta gäller även Grönland.
Figuren nedan visar läget i december månad. Nu är det tvärtom Arktis som avger den största energin med upp till 200 W/m2. Återigen är det den fuktiga luften över haven som strålar bort mest. Grönland har betydligt mindre utstrålning på grund av sin torra luft.
Figur 2. Advektion under december månad. Beräknat som netto av inkommande solenergi (solstrålning minus reflekterad kortvågsstrålning) MINUS utgående värmestrålning (OLR) vid ToA. Data från CERES, genomsnitt för decembermånader 2001 – 2022. Beräkning sker per ytcell, 1°x1°.
På detta sätt böljar advektionen fram och tillbaka, i takt med årstiderna. När energin advekterats till polartrakterna avges den via strålning ut i rymden.
I december är det Arktis som är i fokus eftersom det är där som energi kan avges allra mest effektivt. I december månad kommer nästan all energi i Arktis dit via advektion. Solen syns ju inte till på flera månader i polarnatten och solinstrålningen är noll (över 70:e breddgraden). Detta betyder att huvuddelen av den energi som strålas bort från Arktis på vintern först måste ha importerats dit utifrån.
Arktis har netto det största energiunderskottet av alla områden på Jorden. Av den totala energi som strålas bort från Arktis under ett år, är det bara ungefär en fjärdedel som kommer från solen (40 W/m2 på årsbas), resten transporteras dit från tropikerna via advektion. Dessutom är skillnaderna mellan sommar och vinter större i Arktis än någon annan stans.
Ovanstående är basfakta som är utgångspunkten för att kunna förstå vad den arktiska förstärkningen egentligen beror på.
Klimatskifte i Arktis
Den arktiska förstärkningen innebär att Arktis värmts upp snabbt. Men uppvärmningen har i huvudsak skett vintertid – då solen inte skiner och kan bidra till en energiökning. På DMI rapporteras temperaturen i Arktis fortlöpande, se figuren nedan. Det är anmärkningsvärt, att ingen uppvärmning alls sker sommartid där högst upp i norr, men att uppvärmningen vintertid ligger på nivån hela 6 grader:
Figur 3. Den arktiska förstärkningen är ett fenomen som främst visar sig vintertid och som i modern tid uppstått sedan klimatskiftet runt år 2000 (blå kurva). Temperaturavvikelser mot en 30-årig jämförelseperiod för 80 – 90N. Bildkälla: DMI
Vi ser också att ökningen tog sin början runt år 2000. Ledande klimatforskare menar att det vi ser är ett klimatskifte.[1][2]
Hur kommer då all denna energi till Arktis så att temperaturen höjs så kraftigt där på vintern när solen inte syns till? Svaret är med advektion av värme söderifrån, antingen via vädersystemen i atmosfären eller via havsströmmar. För havsströmmar ser vi en nivåhöjning i transporten in till Arktis runt år 2000 enligt figuren nedan:
Figur 4. Värmetransporten till Arktis med havsströmmar. Y-axeln visar värmetransport i TW.[1, figur 3], här återgiven från [2]
Det har skett en ökning i energitransporten med havsströmmar till Arktis med cirka 21 TW efter 2001.[1] Detta är tillräckligt för att förklara hela den ökade värmen i de arktiska haven, och är alltså en av orsakerna till den arktiska förstärkningen.
Den ökade energitransporten till Arktis är ännu större i atmosfären än i haven, eftersom 3–4 gånger mer energi transporteras i luften jämfört med i haven. För alla månader ser utvecklingen ut så här:
Figur 5. Den utgående långvågsstrålningen från Arktis, säsongsrensade månadsdata från 1979 – 2023. Brun kurva är Loess genomsnitt. Grått fält är konfidensintervall för två standardavvikelser. Källa här.
Vi har en viss cyklicitet, med en botten runt 1992 och en topp runt 2016. Skillnaden mellan botten och topp är cirka 4 W/m2. Detta är en betydande variation!
Den stösta förändringen har skett under vintern, där den utgående värmestrålningen vid atmosfärens högsta höjd (ToA) ökat med hela 8 W/m2 under december månad sedan mitten av 1990-talet:
Figur 6. Den utgående långvågsstrålningen från Arktis under decembermånaderna, från 1979 – 2023. Röd kurva är Loess genomsnitt. Grått fält är konfidensintervall för två standardavvikelser. Källa här.
Även här skiljer det sig åt mellan vinter och sommar. På sommaren är utstrålningen totalt sett större på grund av att även den inkommande solstrålningen bidrar:
Figur 7. Den utgående långvågsstrålningen från Arktis under junimånaderna, från 1979 – 2023. Blå kurva är Loess genomsnitt. Grått fält är konfidensintervall för två standardavvikelser. Källa här.
Att Arktis genomgick ett klimatskifte runt år 2000 framgår av figurerna 3 – 7. Klimatskiftet innebär att mer energi advekteras in i Arktis särskilt under vintern. Det är mycket mer markant under vintern (+6 W/m2) än sommaren (+3 W/m2). Dessutom går trenderna isär efter 2012, då vinterperioden fortsätter att bli varmare (strålar ut mer), medan sommarperioden blivit något svalare (strålar ut mindre).
Vad beror den arktiska förstärkningen på?
Vi kan nu förstå, att den arktiska förstärkningen beror på att Arktis tillförs mer energi via advektion, och följaktligen även avger mer energi. Värmeenergi flyttas från områden där den inte så lätt kan stråla ut i rymden (tropikerna) till områden där utstrålningen sker mer effektivt (polartrakterna).
Ett varmare Arktis innebär att klimatsystemet får en större kylförmåga (via Planckstrålning och svag växthuseffekt i polartrakterna). När uppvärmningen i Arktis är som starkast har vi också den största utstrålningen därifrån.
Hur kan vi då veta att energin som förs mot polarområdena faktiskt strålas bort?
Nästan all den energi som netto kommer till Arktis via atmosfären kommer att strålas bort, eftersom den på grund av is- och snötäcke inte kan värma vattnet i ishavet eller marken under snön. Is har låg termisk konduktivitet. Energiflödet genom is är vintertid alltid från det varmare havet under isen till den kallare luften ovan isen.
Eftersom värmeflödet vintertid alltid strålar från havet uppåt till atmosfären får vi vintertid ibland också temperaturinversion i Arktis, vilket innebär att en lägre temperatur gör att mer energi avges via strålning. — Mer om detta och om växthuseffekten i Arktis kommer i nästa artikel i serien.
Vi ska senare i serien också komma in på hur Solens aktivitetsnivå är länkad till energitransporten till Arktis.
* ”Midvinternattens OLR är hård, stjärnorna gnistra och glimma”
– fritt efter Viktor Rydberg.
Referenser
[1] Increased ocean heat transport into the Nordic Seas and Arctic Ocean over the period 1993–2016, Tsubouchi och 7 medförfattare, Nature 2021, https://doi.org/10.1038/s41558-020-00941-3
[2] Vinós, Javier. Solving the Climate Puzzle: The Sun’s Surprising Role. Critical Science Press, 2023.
Teknisk not
För att skapa diagrammen i artikeln har jag först laddat ner data från Ceres, filerna är i NCDF4-format. Dessa har sedan bearbetats i programvaran CDO (Climate Data Operators) i Linux (i mitt fall Ubuntu under Windows). Bland annat har alla tidsseriedata först ytviktats i CDO. Därefter har data tagits in i R/Rstudio för att skapa figurerna med ggplot. Alla data och programvaror är fritt tillgängliga/open source.
Detta är den sjätte artikeln i en serie om olika aspekter på den arktiska förstärkningen.
Den första artikeln handlade om temperaturtrenderna i Arktis och finns här.
Den andra artikeln handlade om trenderna för isutbredningen i Arktis och finns här.
Den tredje artikeln handlade om albedoeffekten i Arktis och finns här.
Den fjärde artikeln handlade om den arktiska oscillationen och finns här.
Den femte artikeln handlade om hur IPCC har presenterat den arktiska förstärkningen i sina sex olika huvudrapporter, den finns här.
Erfor just att Pekings och Sveriges köldrekord är från samma månad, februari 1966, så sent som 22 feb i Pekings fall (-27,4C) Kan förstås bara bero på kulturrevolutionen…. :-;
Tack Gabriel. Anar vi en termostatfunktion hos polerna?
Jag tittade en dag igenom DMI’s data för Arktis, som bland annat visas i diagram 3 här ovan. Och det jag såg var att samtidigt som det sedan mitten av 1990-talet visar en värmande trend för medeltemperaturen för vintermånaderna så visar de även en minskande trend, både vad gäller antal dagar över 0°C och vad gäller den maximala årstemperaturen.
Jag tror att det sammanfaller väl med det som Gabriel presenterat här ovanför.
Det som skrivs är intressant, för luft i rörelse måste enligt naturens ordning förflyttas mot områden där den molekylära rörelsen är mindre. Advektion är ju den horisontella rörelsen och där saknar jag i sammanhanget stratosfärens advektion mot polerna. Förflyttad luftmassa från ekvatorområdet faller ner vid polerna och som sannolikt kan vara orsak till s.k SSW, Sudden Stratospheric Warming.
Och ingenting i den här värmepumpen verkar vara särskilt beroende av den annars så politiskt omhuldade koldioxidtermostaten …. däremot så tydliggörs en mängd andra funktioner i klimatsystemet, bland annat dess system av system och betydelsen av den kraftfullaste ”växthusgasen” av dem alla – vattenångan – fast i den här rollen som luftvärmepump skall vi kanske kalla vattenångan för köld-medie … eller möjligen energibärare …
Intressanta o väl strukturerade beskrivningar av ett annars kaotiskt och komplext system …
Tja, det dröjde inte länge innan en ”forskare” påpekade att kylan orsakas av den ”globala uppvärmningen”? Jag kan lova att när vi sitter här om några år och huttrar av kyla när den lilla istiden slår till på nytt sitter ”forskarna” nere i Dubai och spånar vidare med sina ”teorier” om CO2 ivrigt påhejade av politiker som fått nog av kylan och snön här uppe i norr!
”Det har skett en ökning i energitransporten med havsströmmar till Arktis med cirka 10%”.
Talar vi om golfströmmen?
Tack Gabriel,
Ser med stort intresse fram mot kommande avsnitt i ämnet.
Anmärkn.
I Fig 4 beskriver du energitransporten via havsströmmar. 2st längre ner skriver du att energitransporten i luften är 3-4 ggr större och att den beskrivs i fig 5. Fattar jag rätt visar den grafen OLR och inte den ovannämnda horisontella lufttransport? (kanske man finner en sådan graf i din ref i not 1 men den kostar).
Tack för ett intressant inlägg.
Funderar på om begreppet ”arktisk förstärkning” (polar amplification),
Det myntades av IPCC-trogna. Deras tanke var väl att den ökade drivhuseffekten skulle ge störst ökning vid polerna.
Om jag förstår artikeln rätt så kan stora delar av temperaturökningen vid arktis förklaras med ändrade havs-/luftströmmar, d.v.s. beror inte på att drivhuseffekten förstärkts.
Kanske skulle använda ett annat ord??
Tror att man ursprungligen tänkte att de områden som nettoemitterar skule värmas mer eftersom de är mer ”beroende” av drivhuseffekten för att hålla värmen.
Är det där med att mer värme transporteras till Arktis en återkoppling som motverkar global uppvärmning?
Eller bara något tillfälligt?
#4 Björn
Apropå SSW; Dags igen?
https://www.zerohedge.com/weather/textbook-sudden-stratospheric-warming-event-appears-be-unfolding
#9
Den arktiska förstärkningen är inget IPCC-påfund. Det är ett väl dokumenterat fenomen historiskt. När klimatet blir varmare så blir ökningen regelmässigt mycket större på höga breddgrader och minimal vid ekvatorn. Så har det alltid varit.
När ”växthusklimatet” kulminerade under Eocen (EECO) för ca 50 miljoner år sedan växte det Avicennia-mangrove vid Norra Ishavet vid Mackenzie-flodens mynning och på Nysibiriska öarna. Som jämförelse finns de nordligaste Avicennia idag på Bermuda och vid Sharm El Sheikh på Sinaihalvön. I tropikerna var det däremot inte mycket varmare än nu.
Så sent som den förra mellanistiden för ca 125 000 år sedan var det 10 grader varnare än nu i nordöstra Sibirien och det växte, om inte mangrove, så åtminstone lärkträd på Nysibiriska öarma. På Grönland var det 5-8 grader varmare och här i Norden växte det hassel i Svappavaara. Vid ekvatorn var det bara någon enstaka grad varmare än nu.
När det gäller Antarktis är förhållandena litet annorlunda. Eftersom Antarktis är helt omgivet av hav drar vädersystemen hela tiden runt kontinenten österut mellan fyrtionde och sextionde breddgraden och bildar en barriär som tropikluft praktiskt taget aldrig kan tränga igenom, och den eviga västvinden ger dessutom upphov till den antarktiska cirkumpolära strömmen (ACC) som effektivt hindrar även varmt ytvatten att nå Antarktis:
https://www.nature.com/articles/s41598-019-46253-1
Detta innebär att för ca 35 miljoner år sedan då sunden mellan Sydamerika och Antarktis och mellan Australien och Antarktis öppnades täcktes nästan hela Antarktis av inlandsis (tidigare hade det bara funnits is i högländer i inlandet).
Under mellersta Miocen (MMCO) för ca 15 miljoner år sedan blockerades Drakepassagen söder om Sydamerika delvis, och Antarktis tinade åter delvis. Det blev ungefär som på Grönland idag, is i inlandet och tundra med buskvegetation längs kusterna, fast med dvärgsydbok i stället för dvärgbjörk. Men för 14 miljoner år öppnades Drakepassagen igen, och sedan dess har det varit konstant fruset i Antarktis. I Dry Valleys i de Transantarktiska bergen har man hittat ”frystorkade” organismer, de sista som levde där, som är 14 miljoner år gamla. Tydligen har det inte varit över noll grader någon gång sedan dess.
https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.0802501105
Den här asymmetrin är viktig. Eftersom istidscykliciteten styrs av Milankovich-kurvorna och framför allt oblikvitetskurvan skulle vi ”egentligen” ha istider omväxlande på södra och norra halvklotet, men i praktiken styr oblikviteten bara i norr eftersom det alltid är istid vid den södra polcirkeln (där oblikvitetseffekten är störst).
#12
Jag läste Wikipedia.
https://en.wikipedia.org/wiki/Polar_amplification#:~:text=7%20External%20links-,History,Sellers.
De nämner Mikhail Budyko´s arbete från 1969,Därefter Sellers och Manabe.
Wikipedia anger albedo ändring och lapse-rate ändring som signifikanta.
Min bild är att IPCC kopplar ”polar amplification” till förändring i absorption/emission i polarområdena (främst arktis). Det var det jag tycker är tveksamt.
Ökad värmetransport är rimligare modell.
Om instrålningen ökar verkar det naturligt att jordens temperaturgradient minskar.
I mina ögon är ordet ”polar amplification” kopplat till IPCC´s teorier om albedo/lapse rate ändring.
Så är tydligen inte fallet. I så fall passar det väl utmärkt att fortsätta använda ordet.
#13
Wikipedia kan du bortse från som källa när det gäller klimat. Censuren är stenhård.
Snö/Isalbedo faller automatiskt bort för det eocena fallet. Det fanns ingen eftersom vintertemperaturerna i Arktis då var över noll grader (kan dock ha funnits i Antarktis inland).
Koldioxidinverkan kan elimineras genom att kolla på den förra mellanistiden, då koldioxidhalten var ca 280-300 ppm.
Återstår alltså antingen solinstrålning eller värmetransport. Solinstrålning fungerar inte vintertid eftersom det inte finns någon i Arktis.
Alltså återstår bara ökad värmetransport från lägre breddgrader.
#14 tty
Då ökad solinstrålning med ca 10% skett åtminstone i Sverige och andra delar av Europa så bör ju ökad värmetransport ske till arktis.
Vet inte om det är ökad solinstrålning även i tropikerna och andra delar av världen. Någon som vet?
#14
Det jag skrev var att Wikipedia anger att ”polar amplification” beror på ändring i albedo/lapse rate, och att Wikipedia ligger nära IPCC´s uppfattning.
Jag skrev inte att jag ansåg att Wikipedia var en trovärdig källa angående klimat. Vad har du fått det ifrån? Tyckte du att jag skrev det?
Frågan var inte om albedo faller bort för det eocena fallet.
Det jag skrev var att IPCC använt albedo/lapse rate argument för ”polar amplification”. Jag skrev också att det står på Wikipedia.
Min poäng är att IPCC använder ordet ”polar amplification” där de inkluderar flera effekter.
Tycker att dagens artikel på ett bra sätt visar att värmetransport via hav/luft räcker för att skapa polar amplification.
Det jag efterlyste var kanske typ ”advective polar amplification”.
Varje gång jag skriver något så måste jag tydligen bemöta saker som jag inte har skrivit. Förstår inte varför.
Torbjörn 15
Det minskade albedot är ett globalt fenomen. Se bild här:
https://klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2023/01/albedotrend-1536×922.png
Synonymt med ökad solinstrålning:
https://klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2023/01/SW-trend-ceres.png
Från artikel:
https://klimatupplysningen.se/andrat-albedo-varmer-jorden-dubbelt-sa-mycket-som-co2/
Vad som gäller i tropikerna vet jag inte, men jag skulle gissa att förändringen i albedo och solstrålning är minimal där.
Ingemar 2
Lars K 10
Javisst är det en form av termostatfunktion. Dess exakta funktion är inte definierad, men vi vet att den ökade energitransporten hjälper till att balansera den globala uppvärmningen.
Jorden har f.n. ett energiöverskott, en obalans (Earth Energy Imbalance, EEI), på över 1 W/m2, vilket innebär att vi får en uppvärmning. Men uppvärmningen hade varit ännu större om inte t ex Arktis hade varit så effektivt att avge värmestrålning ut i rymden.
I Javier Vinos helt nyutkomna bok , referens nr [2] kan man läsa om detta också i ett paleoperspektiv, alltså hur det fungerat genom klimathistorien.
Jonas W
I nästa artikel i serien kommer jag att ta upp hur växthuseffekten ser ut i Arktis och i vad mån den kan vara en förklaring till arktiska förstärkningen. Kommer även in på lapse rate.
Artikeln kommer 14 jan.
Jordens samlade albedo verkar ha sjunkit 1998-2017
https://doi.org/10.1029/2021GL094888
Gabriel, du skriver om energibalansen och hänvisar till CERES, men kom ihåg att CERES ignorerar mellan 0,3 och 0,4% av den inkommande strålningen.
CERES använder Total Solar Irradiance TSI vid sina beräkningar, men TSI är endast giltigt för planeter utan atmosfär.
Atmosfären fungerar som en menisk lins som bryter ljuset mot jordens centrum, och höjer intensiteten på den inkommande strålningen.
Dessutom kalibreras instrumenten mot forskningsresultat.
Om man underskattar solinstålningen vid beräkningar av energibalansen, så överskattar man andra faktorer och resultatet blir felaktigt.
Jag har försökt nå fram till forskare och få dem att förstå att de missat en del av instrålningen utan resultat.
En annan sak är att de använder jordens medelradie för att beräkna mängden energi som når jorden, men även det är felaktigt, denna gång överskattar de den mängd strålning som jorden tar emot
#17 Gabriel
Tack så mycket. Uppskattar dina inlägg väldigt mycket då de är byggda på offentliga källor och väldigt strukturerade
Tack Gabriel och ser fram mot Ditt nästa inlägg!
PAX ET BONUM
Stig M
Björn 4
”…luft i rörelse måste enligt naturens ordning förflyttas mot områden där den molekylära rörelsen är mindre. Advektion är ju den horisontella rörelsen och där saknar jag i sammanhanget stratosfärens advektion mot polerna.”
Stratosfärens advektion är iofs med i Ceres data, eftersom man mäter vid ToA, som ju ligger.en bra bit över stratosfären (ca 100-120 km höjd).
Det satelliterna ser är vad som händer i ytcellerna med totalen för in- och utstrålning.
Från detta kan man dra slutsatsen att celler med underskott på olika vis får detta täckt av överskott från andra celler. Men HUR detta går till är en fråga om hur vädersystem rör sig, hur havsströmmarna rör sig. Inklusive den transport som sker i stratosfären.
Torbjörn 21
Det är korrekt det du säger! Men där finns ännu större problem med nivån på mätningarna från satellit.
CERES anger en osäkerhet i sina mätningar/beräkningar av climate feedback på cirka 3 W/m2
https://ceres.larc.nasa.gov/images/NetClimateFeedback.png
Samma osäkerhet anges för TOA-flöden av Loeb m fl: ”The overall uncertainty in 1° × 1° latitude–longitude regional monthly all-sky TOA flux is estimated to be 3 W m−2 [one standard deviation (1σ)]”
i följande paper:
https://journals.ametsoc.org/view/journals/clim/31/2/jcli-d-17-0208.1.xml
Det är i sammanhanget ganska mycket, t ex om vi jämför med forcing av CO2. Ännu värre är det om vi jämför med Earth’s energy imbalance (EEI), som ju anges till cirka 1 W/m2.
I samma paper framgår att man kalibrerar CERES mätningar av EEI mot havens energiinnehåll, OHC. Ceres EBAF är alltså kalibrerat mot uppmätt värmeenergi i haven, detta för att få energibalans vid ToA.
#25 Gabriel
Jag är helt med på de osäkerheter som du pekar på, men om man ignorerar en faktor motsvarande 4-5 W/m2 vid TOA, måste någon annan faktor vara överskattad.
De kommer ALDRIG att få deras modeller rätt om man inte har rätt input.
Min önskan är att detta rättas till i CERES, men jag når inte fram till Loeb
#21 Torbjörn
Den meniska linsen som du nämner ökar solinstrålningen till marken med < 0,3%, beroende på hur man räknar. Men eftersom det utgör ett "systematiskt fel" som existerat sedan planetens begynnelse kan man bortse ifrån det. Som jag ser det i alla fall 🙂
#27 Adepten
Varför ska man bortse från ett systematiskt fel istället för att rätta till det?
Som jag hela tiden säger, om inkommande strålningen är underskattad, blir ALLA resultat felaktiga när man använder TSI, vilket de flesta forskare gör.
Är det så svårt att förstå?
Sedan tillkommer de problem som Gabriel pekar på med osäkerhet och kalibrering
Inläggets Fig 4 kring ökad värmetransport till Arktis bl.a. med kommentaren ’en av orsakerna till den arktiska förstärkningen’ har sin orsak i ökad GEOTERMISK AKTIVITET. Det visste vi redan 2016 genom Arthur Viteritos avslöjande studier, t.ex. ’The Correlation of Seismic Activity and Recent Global Warmning’ i Journal of Earth Science & Climate Change’. Fig 4 är som hämtad från denna rapports sid 5 Fig 7, som visar sambandet mellan globaltemperatur (lägre troposfärisk dito) och HGFA MAG4/6 (High Geothermal Flux Areas beskrivet vid frekvens av Magnitud 4-6 rörelser i Pacific, Indiska Oceanen och Atlanten), där temperturen har en tidslag om ca 2 år. Det är naturligt eftersom haven först måste värmas upp och därefter avge sin värme till atmosfären.
År 1998 extrema El Niño har med stor sannolikhet samma bakgrund.
I ett större perspektiv är jag efter en del studier övertygad om att de globala temperaturförändringarna från 1880 fram till dags dato har samband med förändrad Geothermic Flux. Preliminärt kan följande länkas till sådan:
• -0,35° C 1900-1910
• +0,5° C 1910-1940
• -0,2° C 1942-1950
• mellanperioden 1950-1976 med varierande -0,2° till +0,15° C
• +0,6° C 1976-2005
• stabil mellanperod kring 0,65° C 2013-2018
•-0,03° C 2018-2022;
I det större perspektivet är dessa seismiska rörelser/geotermiskt varierande ’forcing’ i sin tur kopplad till solvindens varierande elektromagnetiska styrka såväl som till förändringar i solens ’orbital angular momentum’ genom inverkan av solsystemets planeters verkan varigenom solen drives runt solsystemets masscentrum. Dr. Teodore Landscheidt kunde tidigt, i början av 2000-talet, visa på viktiga samband härvid med variationer i PDO, Southern Oscillation/ENSO och även med NAO.
Tyvärr saknar såväl IPCC som andra ’vanliga’ klimatframställningar dessa perspektiv, dvs. dels den geotermiska dels den mer fullständiga effekten av solens totala elektromagnetiska/gravitationella verkan.
Gabriel Oxenstierna [24]; Här finns några artiklar bland många om atmosfärisk cirkulation, där den första artikeln i Nature även tar upp Brewer-Dobson cirkulation. Egentligen är stratosfärens cirkulation ännu fortfarande nästan helt outforskad.
https://www.nature.com/articles/s43247-020-00060-z#Sec1
https://phys.org/news/2017-08-strength-global-stratospheric-circulation.html#:~:text=The%20circulation%20of%20the%20stratosphere%20is%20known%20to,before%20being%20drawn%20back%20down%20at%20the%20poles.
Ökad värmetransport och uppvärmning i Arktis kan väl till största delen endast bero på ökad solinstrålning där solen kan värma mest, dvs i tropikerna?
Andreas [31]; Visst är det så, men vilka är då transportvägarna? De två huvudsakliga vägarna är via stratosfären och haven, där Golfströmmen som exempel, är en transportväg för uppvärmt vatten.
#29 Göran Å
Tack för inlägget.
Intressant.
Hade en diskussion om ökande seismisk aktivitet och fann relevant information i ditt inlägg och referens.
PDF här:
https://www.omicsonline.org/open-access/the-correlation-of-seismic-activity-and-recent-global-warming-2157-7617-1000345.pdf