Den indiske premiärministerns huvudförhandlare i klimatfrågor Shyam Saran anser att västvärlden borde se till att begränsa sina egna utsläpp av CO2 innan man börjar peka finger åt Indien och Kina.Dessutom anser han, helt riktigt, att man måste definiera basåret när det gäller begränsning av utsläpp. Annars kan en 50 procents begränsning betyda i princip vad som helst.
Answering criticism on why India was not committing itself to capping GHG emissions, Saran said, ”To merely ward off pressure, we don’t want to announce targets which we have no intention of achieving.”
Saran säger också att Indien inte kommer att acceptera någon form av handelsprotektionism från västländernas sida. Indierna förväntar sig med andra ord att vi kommer att fortsätta att köpa deras varor oavsett om de minskar sina utsläpp eller inte. Jag antar att de inte heller skulle se med blida ögon att vi lägger på en extra koldioxidskatt på deras produkter.
Som vi redan talat om tidigare är väl största utmanigen för post-Kyoto att få alla länder att förplikta sig till nedskärningar i CO2-utsläpp. Om inte Kina och Indien är med så finns det knappast någon möjlighet att minska de globala utsläppen, annat än att vi västlänningar begår kollektivt självmord.
Oavsett vilken sida man står på i klimatdebatten borde det framstå som väldigt klart att de åtgärder som planeras inte kommer att ha avsedd effekt. Utvecklingsländernas utsläpp kommer att fortsätta öka. Koldioxidlagring verkar vara ett farligt alternativ. Att försöka bekämpa klimatförändring är som att slåss med väderkvarnar. När kommer politikerna att inse att det bästa vi kan göra är att anpassa oss?
Bra inlägg Maggie. Kina och Indien bör dock känna av någon form av ekonomiskt tryck för att få incitament att effektivisera sin industri. I slutet av 1600-talet infördes ett förbud i England mot att importera bomullskläder eftersom detta sågs som ett hot mot den brittiska ullindustrin (wollies you know…). Man gick till och med så långt som att införa ”ulltvång” för offentliganställda år 1699:
”all magistrates, judges, students of Universities, and all professors of the common and civil law… [must] wear gown made of the wollen manufacture [at all times of the year].”
Lik fick inte svepas i annat än ull osv. Tänk att vara professor med ullkalsonger en fuktig londonsommar på den tiden! Resultatet? Eftersom man inte fick importera bomullskläder började driftiga entreprenörer importera rå bomull istället och byggde spinnerier, väverier, färgerier etc etc och, voila, den industriella revolutionen. Frihet från restriktioner är ofta ett förtäckt försvar för status quo, men det är klart att det inte får gå för långt åt andra hållet heller.
Källa: Pietra Rivoli. The Travels of a T-Shirt In the Global Economy. Wiley 2005 (rekommenderas varmt …)
Mats F: Ännu en bok att lägga till på listan över sommarböcker, puh, jag får låta bli att sova i sommar, har en hel bokhylla full. 🙂