The Age of Global Warming: A History II

Så här i semestertider tryter krafterna till att skriva nya inlägg. Men, det finns kanske anledning att titta tillbaka och återuppliva en del gamla alster.

tge age of global warming

2013 kom Rupert Darwall med en på många sätt tung bok med samma titel som rubriken här. Rupert Darwall är historiker och ekonom och numera en av de viktiga skribenterna och spelarna i klimatfrågan.

Kan en historiker och ekonom verkligen tillföra klimathotsdebatten något nytt. Mitt svar är ja, otroligt mycket. Utifrån sitt perspektiv behandlar han några av klimathotsfrågans rötter, skapelseprocess och utveckling till ”det största hot som världen skådat”. Han tar upp hur futurologer ständigt misslyckats i sina förutsägelser och diskuterar traditionell vetenskap kontra konsensusförfarandet. Tonvikten ligger ändå på storpolitiken i klimathotets kulisser och sist men inte minst den roll eller snarare ickeroll som ekonomiska analyser har spelat för politiska beslut i klimatfrågan.

Det har naturligtvis hänt en hel del sedan 2013 på den här fronten , men boken ger en suverän grund att ha med sig och med tanke på den klimathotspolitik som EU och USA för och svuret sig till fortsätta att föra blir bokens sista rader än mer angelägna.

Här är inlägget från 2013:

Jordens begränsade resurser

De miljörörelser, som växte fram under 1800t var regionala, till vissa delar kopplade till nationalism och med romantiska drömmar om en återgång till ”allt var bättre förr samhället”. De kunde knappast bli internationella. Nej, utveckling av en internationell miljörörelse, som den vi såg under 1960t krävde ”den globala byn” med utvecklade internationella kommunikationer. Dessutom krävs goda tider. Det förklarar enligt R. Darwall varför den växte fram i Nordamerika.

Försök att få igång en internationell diskussion om världens resurser har dock förekommit tidigare. President Theodore Roosevelt var drabbad av sin tids tro och ”depletionist”. Några månader innan hans tid i Vita Huset var över (1909) försökte han få till en global konferens om världens resurser. ”Alla” nationer skulle inbjudas för att inventera och gemensamt avgöra hur de förmodat begränsade resurserna skulle användas. 45 regeringar inbjöds, men när strax därefter Th. Roosevelt tvingades lämna Vita Huset kollapsade projektet.

Det dröjde ända till 1972 innan världen var redo för en global miljökonferens. Det var den sk Stockholmskonferensen i FN-regi, med Maurice Strong och Barbara Ward som centralfigurer. B. Ward var liksom M. Strong en övertygad post-nationalist, globalist eller vad man vill kalla dem. Hon var delförfattare till Only One Earth (1972) och under arbetet med boken hade hon fått inse att u-länderna prioriterade industriell utveckling före oro för framtida miljöförstörelse. Dessutom krävde de respekt för sin nationella suveränitet.

Frågan om Global Warming (GW) diskuterades i någon mån redan här. Om u-länderna skulle konsumera energi på samma nivåer som i-länderna så skulle det kunna ge kraftig temperaturökning. Vid den tiden betraktades dock GW inte som något allvarligt hot och frågan fick vila. De stora frågorna vid tiden för Stockholmskonferensen var istället hur problemet med de stora gapen mellan Nord och Syd, Öst och Väst skulle lösas i kombination med kraven på nolltillväxt och nedmontering av industrisamhället. De fattiga länderna vägrade att delta i konferenser med beslut som innebar begränsningar på grund av miljöhänsyn. B. Ward låg bakom den uppgörelse som möjliggjorde att u-länderna till sist deltog. Hon fastslog att ekonomisk utveckling i i–länderna förorsakade miljöproblem medan utveckling i u-länderna istället reducerade problemen. De fattiga länderna skulle därför tillåtas, till och med bli hjälpta, att utvecklas genom att resurser överfördes till dem från de rikare länderna.

Intressant är att resolutionen med konferensens 26 principer antogs med konsensus vilket enligt R. Darwall berodde på att alla tvingades sitta kvar på sina platser till dess att voteringen var avklarad. Kina avstod från själva röstningen eftersom de inte hade hunnit få order om hur de skulle rösta, men de satt där de satt vilket räckte för att få igenom resolutionen med konsensus. M. Strong var ordförande. 400 NGOs deltog på konferensen, deras uppgift var att efteråt sprida konferensens budskap vidare speciellt till media.

Stockholmkonferensen blev kulmen på den första vågen av internationell miljöaktivism. Världens utveckling under 1970t blev inte så god. Temperaturen i såväl atmosfären som världsekonomin sjönk och miljörörelsen gick enligt författaren in i ett puppstadium.

President Jimmy Carter (1977-81), som hade tagit stort intryck av Romklubbens ”Limits to Growth” (1972), beställde en utredning kallad ”Global 2000 Report”. Den var klar 1982 och gick i depletionisternas fotspår. En grupp akademiker kring Julian Simon på University of Maryland kritiserade ”Global 2000” i ”The Resourseful Earth” (1984). De ansåg att människorna utgjorde den ultimata resursen och såg en helt annan utveckling. De förutspådde att år 2000 skulle världen vara mindre förorenad, mer ekologiskt stabil och mindre känslig för att resurser tar slut. Ett trevligt facit på denna förutsägelse har vi fått delvis tack vare Björn Lomborg.

Miljöaktivism och uthållig utveckling

Under 1980t blev världen efter hand en på många sätt varmare och allt frodigare plats att leva på. Miljörörelsens metamorfos var fullbordad och, fortfarande med M. Strong m.fl. i spetsen, var den nu flygfärdig i sin nya skepnad. Nu blev det försiktighetsprincipen, konsensus och den postmoderna vetenskapen som gällde. Hållbar utveckling lanserades som det nya honnörsbegreppet, även om det var högst diffust vad det egentligen innebar.

1980t såg Brundtlandkommissionen med bland andra M. Strong i ledningen. ( Our common Future,1987).

1985 samlades deltagare från WMO, UNEP och ICSU i Villach. Efter den konferensen kom GW ut på den politiska arenan och in i Brundtlandrapporten, men det verkliga genombrottsåret var 1988. Bokens kapitel, som behandlar detta, heter Annus mirabilis

19 juni (-88) deklarerade G7-länderna vid sitt möte i Toronto att GW m.fl. miljöfrågor och hållbar utveckling skulle införlivas i alla överväganden och beslut. Detta var miljörörelsens största triumf så långt.

23 juni genomför James Hansen och Al Gore sin kupp i senaten där J. Hansen förklarade att “the green house effect has been detected and it´s changing our climate now”.

27 september höll Margaret Thatcher tal till Royal Society om GW. Under samma tid gav hon Met. Office uppgift att bygga upp Hadley Centre för ”Climate Prediction and Research”. Under hösten bildades IPCC och den första IPCC-rapporten var på väg.

När världsledarna möttes på toppmötet i Rio 1992 blåste andra vindar än i Stockholm. Den stora frågan var GW och klimatkonventionen. Alla som räknades skulle dit. Men USA, ”the dirty man”, tvekade. Administrationen var delad. Å ena sidan fanns president George H.W. Bush´s vetenskapliga rådgivare (Sununu, Darman och Bromley), vilka starkt ifrågasatte klimatmodellerna. De avrådde presidenten från att åka. Administrationen hade dessutom låtit utföra ekonomiska kalkyler för de kostnader som följde med eventuella åtaganden för att stabilisera utsläppen av växthusgaserna. De visade att det skulle bli oerhört kostsamt. Både de vetenskapliga och de ekonomiska rådgivarna ansåg alltså på goda grunder att det inte fanns någon anledning att skriva på klimatkonventionen. Å andra sidan hade environmentalisten William Reilly, (rötter bl.a. i Conservation Foundation och WWF) blivit chef för EPA. Kapitlet heter A House Divided och avslöjar en intensiv dragkamp i kulisserna om presidentens resa eller icke resa till Rio. I denna dragkamp deltog även Storbritannien med M. Thatcher som motor.

President Bush kommer till slut inte undan. Han åker till Rio och skriver under. Detta är möjligen hans riktigt stora misstag och beror troligen, enligt Darwall, på att rådgivaren Sununu just hade avgått och att Bush på egen hand inte orkade stå emot det enorma internationella trycket. Darwall spekulerar över hur president Ronald Reagan skulle ha agerat där och då. Reagan var starkare. Han hade enligt författaren troligen åkt till Rio och talat om för deltagarna på toppmötet varför han inte skrev på konventionen.

Mer än 190 nationer skrev till slut under klimatkonventionen. “Vetenskapen” var avgjord. Det internationella samhällets politiker och diplomater hade med en och samma röst fastställt att utsläppen av växthusgaser måste minska för att stabilisera halten i atmosfären och det för att undgå CAGW.

Tilläggas kan att Robert Zoellick, (rötter bl.a. i Aspens Strategi grupp och WWF) var med och förhandlade fram grundtexten i konventionen, den säger bland mycket annat att i-länderna ska gå före och begränsa sina utsläpp.

Darwell leder efter hand sina läsare igenom den snårskog av konferenser som följde efter Rio. Klart var att ”science was settled”. De fattiga länderna, i huvudsak G77 och Kina, fick utvecklas utan miljöpolitiska begränsningar medan i-länderna skulle gå före och visa vägen. När det blev dags för bindande överenskommelse om utsläppsbegränsningar höll G77 och Kina hårt på löftena från FNs tidigare miljökonferenser. De sa kort och gott NEJ till varje form av risk för frihetsberövande.

Kyotokonferensen avslutades liksom Stockholmskonferen i kaos. En del delegationer hade åkt hem innan konferensen avslutades, kontrakten för tolkarna och översättarna hade löpt ut, Kinas och Rysslands delegationer förstod inte vad som sas och kunde inte aktivt delta, ändå uppgavs att beslutet var enhälligt.

Darwall diskuterar IPCC-rapporterna. Han citerar Lord Wakeman som i dessa såg ”a magic circle creating certainties out of massive uncertainties”, han ger sin syn på Hockeykurvans uppgång och fall, ClimateGate med uppföljningen vars kapitel heter ”State of Denial” och så naturligtvis Köpenhamnsmötet.

I Stockholm sökte Kina sin plats i omvärlden. I Köpenhamn (2009) var det andra tongångar. Landet hade nu den näst största ekonomin i världen. ”Alla” var där inte minst 40.000 NGOs och media, media, media. Alarmismen hade högre svansföring än någonsin tidigare. Slaget som dock både media och NGOs missade, stod i kulisserna mellan de länder som skrivit på bindande klimatavtal och de alltmer mäktiga tillväxtländerna. De senare kämpade för, de för dem tilltalande avtal, som de fått under tidigare konferenser. När konferensens tid rann ut fanns det ingen ny överenskommelse. Kärntruppen var samlad, positionerna stenhårda och politikerna behövde ett avtal. Kinas Wen Jiabao höll sig undan och deltog inte. President Obama hade åkt till Köpenhamn enkom för att kunna ståta med att han skrivit under någonslags överenskommelse i klimatfrågan, han kunde nu inte förlora ansiktet och ville i slutkaoset göra ett sista försök. Han tänkte köra över EU och övriga s k föregångsländer. Det var med företrädare för BASIC-länderna han till sist ville förhandla. Obama fick då veta att Indiens Singh redan var på flygplatsen och att Brasiliens grupp inte önskade ett möte när representanterna från Indien saknades och Zuma från Syd Afrika ville under dessa förhållanden backa ur. Obamas grupp sökte ändå ett rum för någonslags möte. De fann ett rum men var inte välkomna att stiga in, för där satt de hela bunten Wen, Lula, Singh och Zuma. De hade en egen liten träff. Obama stegade högljutt in tog över mötet och efter 80 minuter hade de enligt Darwall en egen text – Köpenhamnsackordet, (grunden till “den gröna klimatfonden”). A. Merkel lär ha svurit på att aldrig mer låta sig förödmjukas som då. Av Europas ledare deltog endast Jens Stoltenberg på nästa COP-möte i Cancun.

Ekonomer och Sternrapporten

Bokens författare är ekonom och han redogör grundligt för klimatpolitikens ekonomiska tillkommakortanden, han ger också lite andra aspekter på Sternrapporten än den vi fått via MSM. Darwall påpekar att det har förekommit förvånansvärt få ekonomiska analyser kring klimathotsfrågan och dess politiska beslut. Det är märkligt eftersom ekonomer borde vara självskrivna när det gäller att utvärdera klimatvetenskapen och klimatpolitiken. Båda handlar i grunden om modellering och statistik dvs om ekonomernas hemmaplan. Efter Bushadministrationens analys inför Rio 1992 fick världen vänta mer än tio år på nästa genomlysning.

2005 fick Nicholas Stern förtroendet av Gordon Brown att utreda de ekonomiska konsekvenserna av GW. Den av media och politiker omhuldade Sternrapporten publicerades oktober 2006, den förutsåg oerhörda kostnader framöver – om vi inte gör tillräckligt nu. Rapporten blev hårt kritiserad av ekonomkollegor bl.a. på grund av alltför vidlyftiga tidsperspektiv. Det var först våra barnbarnsbarn eller så som skulle kunna skörda frukterna av nutida och de närmaste generationernas omfattande umbäranden för att hejda den kommande katastrofen. N. Sterns naturvetenskapliga insikter var högst begränsade. När det gällde bedömning av framtida katastrofer förlitade han sig på arbeten av H. J. Schnellnhuber och Stefan Rahmstorf, han satsade på hög klimatkänslighet och skador långt, långt fram i tiden. N. Stern kände till att klimathotet trots allt vilade på stor osäkerhet. Vore det inte bättre att föreslå anpassning till eventuellt kommande klimatförändringar i framtiden istället för att med kraft agera nu. Nej, det var inte att tänka på och det på grund av just – den stora osäkerheten.

Vem var då denne Stern? Enligt författaren hade han inte haft någon större lycka med sina tidigare uppdrag. En av hans kritiker R. Tol uttryckte sin kritik om prognoser med att ”de säger lite om framtiden men mer om prognosmakaren”.

Vetenskap och konsensus

Diskussion kring den vetenskapliga grunden för klimathotet överlämnar Darwall åt andra. Han jämför dock Mannkurvan med den pinsamma vetenskapliga parentesen kring Piltdownmannen och skriver att ”eftersom konsensusförfarandet bland de som räknas kan överföra tro till kunskap så har dagens vetenskapare blivit den moderna tidens alkemister”.

Det största hot som världen någonsin skådat …

Anser Darwall att klimathotet är det största hot som världen någonsin skådat? Svaret kommer i bokens sista rader:

”The big question is whether the Western mind will be sovereign at the century´s end and the West remain the core of the world economy or relegated to its periphery  – something only the passing of the present century can answer”.

Ann Löfving-Henriksson

 

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Tack för denna tillbakablick Ann L-H. Det är en ganska förfärande historia som påminner om tidigare religiösa och politiska attacker mot den fria vetenskapen.

    Politiker – särskilt på det internationella planet – söker alltid efter en uppgift för att legitimera sin existens . Följaktligen hittar de alltid förr eller senare en sådan uppgift. Sökandet efter katastrofer pågår ständigt och snart så hittar de aktivister som är duktiga på att slå larm. Och se: Endast politiska organisationer kan motverka dessa hot!

    Detta startar en kedja av påtryckningar och utdelande av belöningar i form av skattepengar. Först till villiga forskare och universitet, sedan till media och så tillbaka till politikerna för förnyade ansträngningar att lösa problemet med ännu mer lagstiftning och pengar. Den s.k. “järntriangeln” som Richard Lindzen kallade det.
    https://klimatupplysningen.se/ipcc-jarntriangeln/

  2. Lennart Svanberg

    Och idag läser man att Australien har fångats i miljörörelsens fälla angående Stora Barriärrevet. Med skaparna av Coronaviruset i spetsen (Kina) försöker man straffa sin motståndare (Australien står upp mot Kina i många frågor) så att man ej ska kunna locka turister till deras största attraktion (Barriärrevet) genom att klassa det som världsarv. Kanske börjar bli dags för att propagera för att gå ut ur FN då organisationen verkar ha blivit ett gangstervälde.

  3. Argus

    Jag tycker det är utomordentligt att historien lyfts fram och framställs som en komponent man alltid ska ha i åtanke.

    Då och då kommer kommentarer i det ‘vanliga’ flödet att alla sakkunniga och relevanta resonemang ändå är lite ovidkommande, någon kallar det för ‘strider i flanken’.
    I mitt tycke måhända väl drastiskt, men poängen finns där: det blir aldrig vetenskapen som fäller ett avgörande. Nu hoppas jag förvisso att jag har fundamentalt fel.

    ‘Dagens klimatpolitik…..’

  4. mattias

    #2. Ett förtydligande. Stora barriärrevet har varit ett världsarv länge, men nu har tydligen UNESCO skapat en lista med “hotade världsarv” till vilken nu barriärrevet föreslås.

  5. Ann Löfving-Henriksson

    #3 Argus, man få aldrig ge upp att vett och sans och vetenskap förr eller senare får betydelse. Tack!

  6. Lennart Svanberg

    #4 Tack för förtydligandet!

  7. Adepten

    Ann Löfving-Henriksson med tanke på att du är beläst. Vad tror du eller Ingemar Nordin om denna bok?
    Life After Fossil Fuels: A Reality Check on Alternative Energy av Alice J. Friedemann
    Alice J. Friedemann är skaparen av hemsidan energyskeptic.com
    Peak Energy & Resources, Klimatförändringar och bevarandet av kunskap | Kollaps eller utrotning? (energyskeptic.com)

  8. JonasW

    En annan bok som jag tycker är intressant är:
    “Alternativa fakta : hur du påverkar din omgivning när sanningen inte spelar någon roll”
    av Scott Adams

    Jag tycker den beskriver exakt hur klimataktivisterna “argumenterar”.

    Adams huvudpoäng är att alla människor är känslostyrda (fast vi inte tror det). Budskap som spelar på känslor fungerar. Budskap som bygger på fakta fungerar inte så bra.

    Kanske något som vi klimathotsskeptiker borde fundera på ?

  9. Ann Löfving-Henriksson

    # 8 JonasW tack! Jag har inte läst den boken men tittar ofta in på hans blogg. Han har alltid något att säga, ibland måste man tänka efter ordentligt.

  10. Ann Löfving-Henriksson

    # 7 Adepten. Ja Du, det finns alldeles för mycket att läsa. Jag vet ingenting om denna bok. Har Du läst och smält den får Du gärna berätta om här vad den har att säga. Allt genomtänkt som har med energiförsörjning i stort och i smått är välkommet!

  11. JonasW

    Om man läser Adams bok, så tycker jag att det är ganska tydligt att alarmisterna har tillgång till professionella spin-doktorer.

    I mina ögon så är det en stark indikation på att det finns någon slags organisation bakom alarmismen.

    Man kan fundera lite på deras ordval:
    – uthålligt
    – ekologiskt
    – förnybart
    – 97% av vetenskaparna är eniga
    – klimatförändring
    – ……

    Helt meningslösa ord utan definition, men de “fastnar”.

  12. Ann Löfving-Henriksson

    # 11 JonasW, jag vet inte om man kan kalla det organisationer eller ej, men att det ”vetenskapliga ljuset” kring klimatfrågan har mött starkt motstånd från politiska krafter har varit tydligt länge. Det är det som bland annat Darwalls bok handlar om.
    Kika igen på min korta redogörelse av boken och fundera över vilka som har styrt alla dessa konferenser som beskrivs. Är det Vetenskapsmän eller andra krafter som byråkrater och politiker till exempel? Frågan är inte helt lätt att reda ut. Och, vilka styr klimathotsfrågan här i landet? Vetenskapsmän och -kvinnor eller politiker och aktivister?!
    Men, ”det kommer mera”. Sommarrepriser.

  13. JonasW

    Det verkar ju som att det är oljeindustrin som är bakom klimathotet.
    Rockefeller foundation verkar vara ett nav.

    Däremot så förstår jag inte varför.