Det här är en uppföljning på gårdagens inlägg om hur albedot på jorden har minskat och detta har lett till uppvärmning. I det här inlägget ska vi istället titta på hur jorden reagerar när strålningen från solen förändras över årstiderna.
En sammanfattning av slutsatserna är:
- Temperaturen ligger 1-2 månader efter solstrålningens förändringar, dvs det tar tid för jorden att värmas upp eller kylas av
- När solstrålningen ökar, reagerar jorden genom att höja albedot så att mer energi reflekteras ut. Detta sker främst runt ekvatorn.
- När temperaturen ökar, ökar också den långvågiga utstrålningen. Men främst över haven kring ekvatorn minskar istället utstrålningen.
Jorden försöker själv motverka förändringar genom att justera utstrålningen eller albedot. Det finns alltså en så kallad negativ återkoppling. Eftersom årstiderna växlar på en relativt kort tidshorisont (månader) kan man säga att slutsatserna i denna analys också gäller för en kort tidshorisont. Men det är inte orimligt att anta att liknande mönster kommer att ses även på längre tidshorisont (år).
Strålningsdatat som har använts i detta inlägg kommer från CERES och datat med jordens temperatur på 2 meters höjd kommer från ERA5. Månadsvis data har använts från båda databaserna och det finns data tillgängligt från mars 2000 till november 2024 .
Årstiderna och temperaturen
Jag har använt mig av det faktum att jorden gör ett eget klimatexperiment varje år genom att jorden dels har en elliptisk bana kring solen och dels att jorden lutar mot solen. Kring december får norra halvklotet (NH) mycket mindre solenergi, och södra halvklotet (SH) mycket mer. Kring juni är förhållandena det omvända. Vanligt folk brukar kalla det årstider.
Nedan visas figurer med hur solstrålningen och temperaturen ändras över ett medel-år för de två halvkloten:
Norra halvklotet
Södra halvklotet
Temperatursvaret till strålningsförändringar är precis som man skulle kunna förvänta sig. Temperaturen ligger 1 till 2 månader efter strålningen, på grund av att det tar tid att värma upp jordytan inklusive haven. Södra halvklotet har en något större fördröjning än norra halvklotet eftersom södra halvklotet har mer hav.
Albedot
När strålningen förändras förefaller det som att albedot förändras mer eller mindre i takt med strålningen, dvs det finns ingen större fördröjning. Nedan visas strålningen och albedot för ett medel-år.
Norra halvklotet
Södra halvklotet
I figurerna ovan ser vi något märkligt. På södra halvklotet följer albedot strålningen mycket bra, men detta sker inte på norra halvklotet. Om vi istället ritar datat som en så kallad scatter-plot, där varje punkt representerar en kombination av solstrålning och albedo, ser det ut som följer. Notera att jag har använt månadsdata och därför uppkommer dessa grupper av punkter. Varje grupp är en månad.
Norra halvklotet
Södra halvklotet
Nu ser vi återigen hur väl albedot följer solstrålningen på södra halvklotet men inte på norra halvklotet. På båda halvkloten finns fortfarande samma effekt men den är mycket starkare på södra halvklotet. Lutningen (trenden) på linjen i figurerna representerar hur mycket albedot ändras i procent när strålningen ändras 1W/m2. Vi kan då räkna ut denna lutning/trend på ett rutmönster på jorden. CERES använder ett rutmönster där varje ruta (gridbox) är 1 grad latitud x 1 grad longitud.
Nu syns det tydligt att albedohöjningen är som störst närmast ekvatorn. Röda områden innebär att jorden höjer albedot och minskar solinstrålningen när strålningen ökar. Blåa områden ger motsatt effekt. Jämför tex med John Clausers moln-termostat-teori som Ann L-H skrev om häromdan. Jag tycker själv att det är lite förvånande att så mycket albedoförändring även sker över land eftersom det är haven som har vatten som kan dunsta och bilda moln. Man kan också lätt lura sig av projektionen av kartan. Nedan tittar vi på jorden från 0 grader latitud och 0 grader longitud. Då blir det tydligare att de röda områdena är stora.
Utgående långvågig strålning (OLR)
Den utgående långvågiga strålningen (Outgoing Longwave Radiation OLR) följer temperaturen och inte solstrålningen. Därför visar jag här figurer där OLR matchas mot temperaturen och inte solstrålningen. För ett medel-år ser OLR ut som nedan.
Norra halvklotet
Södra halvklotet
Jämfört med albedot är förhållandet nu det omvända. OLR har en stark koppling till temperaturen på norra halvklotet, men på södra halvklotet är bilden mer komplicerad. Vi kan nu göra samma övning som för albedot, dvs att räkna ut förhållandet (lutningen/trenden) mellan OLR och temperatur.
Norra halvklotet
Södra halvklotet
Enligt figurerna ovan följer OLR temperaturen mycket väl på norra halvklotet, men förhållandet är inte detsamma på södra halvklotet. Lutningen på linjen visar alltså hur mycket OLR ökar när temperaturen ändras en grad på jordytan. Denna siffra på lutningen kan vi räkna ut för varje ruta på jorden.
Enligt figuren ovan har haven närmast ekvatorn på många ställen en minskad utstrålning när temperaturen ökar. Detta måste bero på att molnen istället ökar. Men i snitt på båda halvkloten ökar OLR när temperaturen ökar.
Slutsatser
När solstrålningen till jorden förändras händer följande:
- Albedot ändras för att motverka förändringen. Ökad strålning ger ökat albedo.
- Temperaturförändringen sker 1-2 månader efter strålningsförändringen
- När temperaturen ändras, ändras också utstrålningen. Högre temperatur ger högre utstrålning.
Anta nu att jordytan får mer strålning på grund av mer växthusgaser. Det som borde hända enligt listan ovan är att det totala albedot borde öka och vi borde se en kraftig ökning av albedot kring ekvatorn. Efter detta borde temperaturen öka och OLR öka. Titta nu återigen på figuren från gårdagens inlägg hur albedot har förändrats över tid:
Figuren ovan visar inte på något sätt detta mönster. Det förefaller därför orimligt att det är koldioxidhalten som har orsakat albedoförändringen. Det finns alltså kraftiga naturliga variationer som dominerar över de växthusgasdrivna förändringarna.
Jag är en elektroingenjör som jobbar till största delen med mjukvaruutveckling. Men jag har alltid intresserat mig för klimatfrågan och alla dess motsägelsefulla påståenden. Sedan 2013 har jag skrivit på denna blogg och jag har även hunnit med att publicera en vetenskaplig artikel i en ansedd tidskrift.
Bra Magnus!
Imponerande datahantering.
” Det finns alltså kraftiga naturliga variationer som dominerar.. ”.
” Det vanligt folk kallar årstider..”.
Grunden I klimatvetenskap och jordklotets hälsotillstånd – handlar om just detta – den blå planetens trögrörliga temperaturförändringar ger oss ett otroligt stabilt temperaturspann.
Och vem som helst kan med logiken förstå att årstiderna totalt dominerar över den lilla återstrålningen från mer Co2.
Vårat västerhav är nästan extremt stabilt – och t o m ” lilla vänern” visar oss att stabiliteten i temperaturens årsvariation är intakt, trots mer Co2.
Att ändra temperaturen på allt vatten på jordklotet genom mer Co2 och dess återstrålning – är ett hopplöst projekt, just pga årstidernas mycket starka förlopp!
Solens instrålningsvariation påverkar dock ” mer ” MEN TITTA PÅ SVERIGE, 13% MER SOLINSTRÅLNING DOM SENASTE 40 ÅREN HAR KNAPPT FÖRMÅTT ÄNDRA VÄNERNS VATTENTEMPERATUR – FORTFARANDE STÖRTDYKER DESS TEMPERATUR NER MOT NOLL, PGA ÅRSTIDERNA.
Mer återstrålning från ökad Co2 ger då minimal påverkan på jordens vatten – medans mer solinstrålning ger lite högre vattentemperatur.
Att som klimatvetenskapen idag hävda enorm påverkan på jordens samlade vattentillgångar, pga mer co2, är fel – då skulle dom åtminstone behöva lägga till mer sol och årstider i ekvationen – men den diskussionen finns inte.
Tack! Logiskt och tydligt👍
Tack Magnus!
Säger som våra VM-drottningar, ”tror knappt det är sant” dvs att Du nu med data som grund kan skriva ”det finns alltså kraftiga naturliga variationer som dominerar över de växthusgasdrivna förändringarna”.
Njuter särskilt av ordet kraftiga.
Möjligen kan den långa historiken och paleoklimatet till slut få erkännande som trovärdiga i fallet, Co2 har aldrig drivit klimatförändringarna!
Precis också vad John Clauser hävdade i en av sina videos och vad Torbjörns beräkningar på in- och utgående energi till och från jorden kunde tyda på –
Noll skillnad!
VM i klimatfrågan!
Tack Magnus
NH har annan respons. Albedot ökar tidigare.
Snöfritt i maj?
Lövsprickning?
Arktis is?
Eller en kombo.
Glad att du tog med ekvatorn 20N 20S som reagerar åt motsatt håll, som en termostat.
# 3 Tillägg.
Trump var en ostyrig ”Emil” som vågade trotsa den politiskt korrekta klimatfrågan. Watson & Crick fick inte (!) ägna tid åt att analysera den stora frågan om hur DNA var uppbyggd, trotsade och vann kampen – och nobelpriset.
För drygt tio år sedan diskuterade jag med en mej mycket närstående, påfrestande och självständigt tänkande ”Emil” om Co2 och klimatet. Han avgjorde direkt, mät ingående och utgående energi från jorden och frågan blir avgjord. Hans svar har ringt i mina öron sedan dess. Nu är han en erkänd forskare men inte i klimatfrågan.
Vi måste vårda de som vågar gå mot strömmen.
”Jag tycker själv att det är lite förvånande att så mycket albedoförändring även sker över land eftersom det är haven som har vatten som kan dunsta och bilda moln.”
Titta var det sker – framför allt Amazonas- och Kongobäckenen. Båda mycket stora, mycket flacka stora låglandsbäcken nästan avstängda från havet och med stora sumpmarker (Amazonas var t o m en stor insjö för inte alltför länge sedan geologiskt sett).
Det är samma vatten som varje dag avdunstar på morgonen, bildar moln på middagen och åskregn på kvällen, gång på gång. Det fungera praktiskt taget som ett hav.
Man kanske borde tillägga en faktor till. Sommarmonsunen.
På sommaren bilda stora värmelågtryck över Sahara och Centralasien som ”drar in” fuktig luft (moln) över Sahel och Sydasien = högre albedo.
Vid ett av Sveriges universitet kan man läsa en kurs i Jordens Klimat, dess underrubrik är:
Solenergi
Albedo
Växthuseffekt.
Ja, i just den ordningen. Hoppas att det läggs stor vikt på Årstider på den kursen..
Själv lärde jag mig en gång att Jordens Klimatsystem andas in och sedan ut…
Ibland undrar jag om dagens klimatvetenskap ens tar med i kalkylerna att värme i vatten/hav snabbt avdunstar uppåt, från ytan.
Det krävs oerhört effektiv strålning för att värma stora volymer vatten – och havet är inte bara stort, det är djupt också – och har dessutom flera mycket kraftiga språngskikt!
Vem åtar sig uppdraget att värma världshavet från dagens 3,5 grader till 4,5 grader – med hjälp av återstrålning från Co2?
Och det fram till 2100.
Och hur stor skillnad kommer det att göra för vårat klimat…
Faktum kvarstår – t o m solen får kämpa för att hålla världshavet på 3,5 grader…Just pga att solvinkel och albedo oftast är i ogynnsamt läge för att förmå skapa en värmande effekt – större delen av dygnet är vinkeln för svag + att natt och årstider hela tiden kyler havet.
Såå, skall vi tro på hypotesen – att våran Co2 förmår värma havet 1 grad på mycket kort geologisk tid…
https://www.nasa.gov/wp-content/uploads/2016/04/change_in_leaf_area.jpg
#6 tty
Det är inte så förvånande, i alla fall, om man läste gårdagens tty.
Jorden har påverkats av CO2 och blivit grönare.
Men vad gör grönskan på hösten åt albedot?
Avtar i oktober november på NH.
Det kan vara brist på vatten efter en torr sommar som ger gulnande jordar?
Regnskogar!
Tack Magnus för att du grävt i kausaliteter samt de intressanta skillnaderna mellan NH och SH!
Det är intressant att jämföra uppvärmningseffekten av albedots minskning med den direkta värmeeffekt som forcingen från CO2 har givit under samma period enligt IPCCs egna siffror.
Albedominskningen visar sig ha givit mer än dubbelt så stor värmande effekt de senaste decennierna som forcingen från CO2.
Se uträkning i artikel här på KU:
https://klimatupplysningen.se/andrat-albedo-varmer-jorden-dubbelt-sa-mycket-som-co2/
Intressant är att moln kan ha både uppvärmande och nedkylande effekter, beroende på storlek och altitud.
Av Jo Nova
Vem visste? Pingviner är inte bara en ”sentinel-art” som varnar oss för klimatförändringar i Antarktis utan ” Adélie-pingvinuppfödning är nära kopplad till temperatur ”. Mer uppvärmning är lika med fler pingviner.
Så precis som vi kan använda träd som termometrar, kan vi använda pingviner som termometrar. Och när vi gör det, finner vi att det var en veritabel boom av pingviner i Rosshavet för 1 000 år sedan.
Allt finns där i den peer reviewed Zheng-artikeln, 2023 – tack vare NoTricksZone och KlimaNachrichten för att de hittade tidningen.
Så samtidigt som vikingarna började komma in i Grönlands anda, hade pingvinerna några egna fester på andra sidan jorden. Och även om klimatexperter har berättat för oss en miljon gånger att den medeltida varma perioden bara var ett lokaliserat fenomen i Europa, var det också varmt i Antarktis, och de flesta andra platser , och ingen verkar kunna hitta den del av planeten som var kallare som skulle återställa det genomsnittet till det normala.
Som det råkar, visade en annan studie förra året att elefantsälar och pingviner levde på Rosshavet i tusentals år tills den fruktansvärda gamla istiden utplånade dem. Allvarligt talat, forskare refererar till eran för tre eller fyra tusen år sedan som ”The Penguin Optimum”. Så detta är ännu en studie som använder olika markörer men som förstärker samma upptäckt. (Den där använde kiselalger, den här tittade på ett fotavtryck av grundämnen i pingvinguano – P, Cu, Zn, Sr, Cd, Ca och As.)
Klimatexperterna sa också till oss en miljon gånger att den globala uppvärmningen skulle utplåna pingvinerna, men istället visar det sig att den globala kylningen gör det.
utdtag ur jonova 03-11 2o25
#12 Jacob A
Moln är så komplicerade och har så många olika egenskaper inkl beroende av partiklar för att utvecklas så att tro att man i klimatmodeller kan simulera dem särskilt bra är hybris.
När dessutom klimatmodeller är byggda för att visa effekt av co2 så blir alla rapporter från klimatmodeller väldigt osäkra. Se dem som kunskapsbyggande och grundforskning inte framtida prognoser.
Intuitivt har moln negativ återkoppling och därmed den termostat som jorden har mot stora förändringar.
#Magnus & Torbjörn
Refererar till Er båda eftersom Ni samarbetar i inläggsserien; detta inlägg bekräftar min uppfattning, som jag gav uttryck för i gårdagens inlägg, i slutet av kommentar nr 17, nämligen att ’såväl OLR som Albedo är framväxande effekter av solinstrålningsvariationer ochvarierande uppvärmning’.
Ändå finner jag bland dagens kommentatorer missuppfattningen att Albedot är orsak till temperaturförändringar istället för dess motsats.
Betr. sambanden Albedo resp OLR på de väldigt olika hemisfärerna, tycker jag att de är naturliga m.h.t. följande:
• Kontinentdelen är relativt sett betydligt större på NH. Uppvärmningen går därför snabbare, eftersom ’land’ har mycket mindre specifik värmekapacitersfaktor genomsnittligt än hav/vatten. Uppvärmningen driver en snabb avkylningsrespons via adiabatisk konvektion dagtid. Albedo-responsen blir därmed ’fördröjd’, medan den blir mer omedelbar m.h.t dels den långsammare uppvärmningen över hav på SH, som domineras av hav/vatten, dock naturligt starkare över Tropiska vatten, där instrålningen är mer än dubbelt så stor per m^2 relativt genomsnittet dagtid. Relationen land/vatten vad avser specifik värmekapacitet är i storlekordning 10^-1, vilket förklarar skillnaderna.
• OLR följer uppvärmningens effekt, eftersom den radiativa strålningen är en direkt funktion av ’kvarvarande’ ökad temperatur vid jordytan. Uppvärmningen blir mer sammanhållen på NH m.h.t den mycket större landytan, medan den blir mer naturligt spridd på SH m.h.t. dess dominerande yta av hav med mycket ’trögre’ och mindre ytuppvärmning; generaliserat.
Kodioxidjämförelsen i slutet av inlägget ger också, enligt min egen uppfattning, rätt indikation. Koldioxids inerta fysikaliska egenskaper kan varken bestående värma upp atmosfären eller värma upp land/hav. Själv anser jag att det ’åter är dags att skrota växthusgaseffekten, som bestämmande för jordytans klimat/temperaturförhållanden’. Orsaken antydes av min kommentar nr 17 under gårdagens inlägg. Solinstrålningen dagtid räcker till för att värma upp jordytan och behålla densamma genom den adibiatiskt konvektiva ’loop’ som genereras, där kinetiskt energi vid jordytan omvandlas till potentiell energi (vilket inte är ’heat’ och därför inte kan radieras) följt av dess motsats tills kinetisk energi återgenereras vid jordytan genom gravitationens verkan. Växthusgasers radiativa effekt (en passiv resultateffekt) blir genom olika verkan på Lapse Rate i den adiabatiska loopen nollade; generaliserat.
#11 Gabriel Oxenstierna:
Jag hade glömt bort ditt inlägg från 2023. Mycket bra att vi har kommit fram till samma sak helt oberoende av varandra.
#15 Göran Åkesson
Tack för din kommentar. Är nog inte helt med på allt du skriver så kommenterar bara detta med albedoförändring före eller efter temperaturen.
Dagens inlägg handlar om vad som sker på kort tidshorisont. Och där är nog lärdomen att Pr Clausers molntermostat är en rimlig förklaring. Ökad temperatur ger avdunstning och skapande av moln som höjer albedo och sänker solinstrålningen.
På längre sikt enligt gårdagens inlägg så har molnmängden minskat globalt och därmed har albedot minskat och ökat jordens temperatur. Omvänd relation mot ovan.
Varför molnen minskat åtminstone senaste 24 åren borde man forska betydligt mer på. Där ligger nog nyckeln till den uppvärmning vi sett troligen i över 40 år men enligt detta i 24 år.
#15 Göran. Det du skriver är intressant, förmodligen riktigt, men jag har svårt att hänga med.
”genom den adibiatiskt konvektiva ’loop’ som genereras, där kinetisk energi vid jordytan omvandlas till potentiell energi (vilket inte är ’heat’ och därför inte kan radieras) följt av dess motsats tills kinetisk energi”,
Kan du utveckla det pedagogiskt så att det blir mer förståeligt?
15 Göran
17 Torbjörn
Det är i själva verket en ganskal märklig symmetri mellan NH och SH som kompenserar för skillnaden i albedo och ger halvkloten nästan samma mängd energi.
Jordens elliptiska bana samt skillnaden i albedo mellan halvkloten gör att SH får in betydligt mer strålning än NH (cirka 4 W/m2). Trots sina högst skiftande egenskaper får de båda halvkloten ändå tillgång till nästan exakt samma mängd energi (skillnaden är bara 0,5 – 1 W/m2).
Att albedo och nettoinstrålning på NH och SH följer varandra så nära är märkligt med tanke på att förhållandena på de två halvkloten är så olika varandra. Stephens m.fl. skriver att “The lack of flux, and albedo difference between hemispheres is remarkable. [This] results from a surprising degree of cancelation between hemispheric differences”.
Skillnaden mellan halvkloten upphävs alltså, trots att de är starkt isolerade från varandra i klimatologiskt hänseende. Symmetriegenskapen visar på en högre kontrollfunktion i klimatet.
Hur kan detta förklaras? Enligt IPCC:s strålningsbaserade modeller finns ingen anledning till att det skulle finnas en sådan symmetri mellan halvkloten när de har så olika karaktäristika.
På NH har vi mera landmassor, mera höga bergskedjor, snö och is, medan klimatet på SH däremot helt domineras av hav – och den enorma isklumpen Antarktis längst ner i söder. SH är också betydligt molnigare än NH, molntäckningen är cirka 70 procent jämfört med 64 procent.
Svaret verkar vara att symmetrin mellan halvkloten åstadkoms av att molnen på SH reflekterar mer solstrålning, så att det exakt motsvarar den högre reflexionen från landmassorna på NH. Dvs. analogt med vad Magnus kommer fram till i artikeln.
Men varför får vi detta resultat, hur åstadkoms symmetrin?
En central komponent i att skapa denna symmetri mellan halvkloten är att den Intertropiska konvergenszonen (ITCZ) aktivt skiftas i nord-sydlig riktning. Detta sker på så vis att ITCZ säsongsvis etableras längre in på det halvklot som är för årstiden mörkare. ITCZ är en form av transmission för klimatet i så motto att det är centrum för djupkonvektion (tropiska åskväder) och energitransport.
Detta var något jag skrev om i artikeln nedan, det var nr 8 i en artikelserie om molnen. Där finns också referenser till Stephens med flera, många bra referenser till forskningen:
https://klimatupplysningen.se/klimatfragan-gar-i-moln-8-styrs-albedot-av-molnen/
#19 Gabriel O
Ja, Jorden och naturen är smart och detta är väl ett exempel som fascinerar.
Jag håller med om ITCZ. Den rör sig i nord-sydlig riktning och omfördelar stora mängder energi. Och eftersom den största mängden solenergi kommer in runt ekvatorn så har den stor effekt,
Har inte du någon rolig artikel på G? De är alltid så intressanta att läsa…
Nr 19 Gabriel O
Tack – för all klokskap. Och tack för ” en högre kontrollfunktion i klimatet”.
Sådant är viktigt!
#19 Lars Cornell
Tack för frågan om mer pedagogisk beskrivning!
Efter lite funderande landade jag i Hadley-cellerna, som uppvisar skeende styrt av det jag framfört, approximativt. Hadley-cellerna omfattar N/S 30° Latitud, ca 50 % av jordens totala yta. Dessas funktionssätt bestämmer således en stor del av ’klimatets utfall’.
• Antag i förenklade syfte att vi befinner oss vid höst- eller vårdagjämning. Solinstrålningen sker då ortogonalt mot ekvatorn. Solinstrålningen vid ekvatorn är då ca 955 W/m^2, utgående från historisk Bond-albedo, och genomsnittligt >850 W/m^2 för halva jordytan dagtid. Effekten följer Lamberts Cosinuslag.
• Den höga solinstrålningeseffekten vid ekvatorn värmer kraftigt upp jordytan och nära ytatmosfär. Det är kinetisk energi/hög temperatur. Den höga instrålningseffekten skapar en kraftig konvektiv luftström uppåt/lågtryck, som inte avstannar förrän vid Tropospausen. Denna är i sin tur naturligtvis ’eleverad’ p.g.a. den starka konvektiva luftströmmen, och befinner sig på ca 18 km höjd dagtid för Hadley-cellen som helhet (men betydligt lägre nattid).
• Efterhand som den konvektiva luftströmmen drives allt högre minskar dess kinetiska energi i motverkan mot tryck uppifrån och omvandlas till potentiell energi. (Jämför med att Du lyfter en metallkula upp ett par meter och placerar den där; kulan har nu potentiell energi/lägesenergi, som en konsekvens av det arbete Du utfört för att höja upp kulan). När konvektionen avstannat är den kinetiska energin ersatt av potentiell energi, p.g.a minskade molekylärrörelser, som fysikaliskt inte är ’heat’ och därför inte kan radieras, i detta fall vid mycket låg temperatur, <85° C.
• Den vid Tropospausen befintliga tunga kalla luften 'hålles på plats' av varmare lättare luftlager vid Tropospausen. Samtidigt drives den på underifrån av fortsatt konvektiv luftström. Den tunga kalla luften med hög potentiell energi drivs då utåt från ekvatorn mot Hadley-cellens högre Latituder. När den når en nedåtgående luftström/högtryck drives den in i en nedåtgående konvektiv luftström. Efter hand, i den nedåtgående luftströmmen, minskar dess potentiella energi och ersättes av kinetisk sådan p.g.a. gravitationens verkan, och luftströmmen ökar i temperatur i princip ner till jordytan om den inte hindras av inversionsluft.
• Den återvunna temperaturen/kinetiska energin i luften nära ytan under fortsatt högtryck förflyttas genom vindar mot lågtryck/ekvatorn för att åter finna en uppåtgående kinetisk luftström.
Jämför ovanstående med vad som de facto sker. Konstant lågtryck vid ekvatorn; konstant högtryck vid högre latituder och nära N/S 30° (t.ex. Sahara), passadvindar som för värme tillbaka till ekvatorn. Den beskrivns processen är huvudsakligen adiabatisk, men energiläckage sker, jetströmmar och ITCZ kompletterar. Operationellt är 'värmeåtervinningen' i processen vid ett jämviktsläge sådan att den räcker till för att den kontinuerliga solinstrålningen ska kunna balansera entropi och energistrålning tillbaka till rymden. Det behövs ingen 'back-radiaion' eller komplettering med växthusgasers IR aktiva 'tillskott', enligt min uppfattning.
Du får ge mig feedback, om denna långa kommentar förklarar tillfredsställande för Dig?
#19 Gabriel Oxenstierna
Mycket intressanta inlägg du har gjort tidigare. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa igenom dem. Det ska jag iallafall göra 🙂