Sökresultat

Richard Lindzen om klimatkänsligheten, irishypotesen och politisering i Climate Change: The facts

Richard Lindzens (se även här) kapitel i Climate Change: The facts heter Global warming, models and language. Där lägger han fram sin syn att klimatförändringarna kan förväntas bli små på grund av låg klimatkänslighet. Han grundar detta på vad som jag uppfattar som en djup förståelse av klimatsystemet och på flera bevislinjer med sakliga vetenskapliga   →

Climate Change: The facts – Patrick Michaels var före sin tid

I andra kapitlet av boken Climate Change: The facts har Patrick Michaels skrivit om klimatmodellerna Why climate models are failing (Micahels, 2015). Patrick Michaels är en erfaren klimatforskare (CV) som numera arbetar för det amerikanska Cato Institute och tidigare som universitetsprofessor. Han är välkänd för sina skeptiska åsikter i klimatvetenskapliga sammanhang som han har blivit   →

Hockeyklubban och Ross McKitricks kapitel i Climate Change: The facts

En ny bok, Climate Change: The facts, som behandlar skeptisk kritik av klimatvetenskap och klimatpolitik har kommit ut, vilket jag skrev om i ett föregående blogginlägg. Jag avser att ta upp några av kapitlen i boken. Här diskuterar jag Ross McKitricks kapitel om den för alla här så välkända hockeyklubban. Jag försöker också relatera vad   →

Repris: Hockeyklubban, igen och igen!

På grund av ovanligt pressat tidschema för närvarande så ger jag idag en repris. Men just denna repris är av stort intresse på grund av den nya boken jag bloggade om förra fredagen. Läs mer: Ny bok: Climate Change: The facts 2014. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-05-29. I kommande inlägg återkommer jag nämligen till hockeyklubban med   →

Klimatets mysterier – fler funderingar om växthusgaser i is

Mitt blogginlägg förra fredagen handlade om hur diffusion av växthusgaser i is kan påverka hur rättvisande för den forna atmosfären resultaten från gasinnehållet i isborrkärnor är. Jag diskuterade särskilt egna funderingar om hur de gasbubblor, som just avsnörts från de öppna porerna i firnen i samband med att denna omvandlas till is, är i riskzonen   →

Klimatets mysterier – funderingar om växthusgaser i is

För två veckor hade vi ett gästinlägg om istider som påvisade att vetenskapen inte kan förklara varför de senaste istiderna har varit cirka hundratusen år långa. Diskussionen i kommentarsfältet kom även in på det sammanhörande fenomenet om växthusgashalternas variation i isens gasbubblor, som anses representera dåtida atmosfär. Jag hade ett blogginlägg för cirka ett år   →

Olle Häggström kommer ut som klimatforskare med inriktning på uppvärmningspausen

Olle Häggström är medlem i Uppsalainitiativet (UI) där man ständigt har raljerat om uppvärmningspausen som en betydelselös företeelse. Enligt vad som verkar vara UIs uppfattning är denna bara av intresse för de som vill ”förvilla” om klimatet, vilka UI kallar ”klimatförvillare” eller med ännu värre skällsord. Därför är det anmärkningsvärt att Olle Häggström nu har   →

Helgrepris: Hur kontroversiell är denna historiska artikel egentligen?

Artikeln enligt reprisen blir mer och mer intressant. Detta beror på att klimatet utvecklar sig på ett sätt som stämmer bra med vad författarna Singer, Revelle och Starr bedömde och de klimatpolitiska åtgärder som de föreslog stämmer bra med vad många klimatforskare idag rekommenderar. Men när artikeln kom ut blev den föremål för en kampanj   →

Intressekonflikterna kring Willie Soon och John Houghton

Mediedrevet mot Willie Soon beror på att hans forskning finansierats av organisationer med intressen i fossil energi. Detta innebär en intressekonflikt och det är naturligtvis berättigat att ställa frågan hur detta påverkat hans forskningsresultat. Men det mediedrev mot Willie Soon som tillkommit på Greenpeace initiativ, Greenpeace har ju också särintressen i klimatfrågan, är inte rättfärdigt.   →

Willie Soons och Michael Manns sammankopplade vetenskapliga livsöden

Willie Soon är den malaysiske gäststudenten som fick en stor framgång i USA. Efter en utmärkt doktorsexamen vid 25 års ålder fick han en postdoctjänst vid Harvard–Smithsonian Center for Astrophysics (CfA) , kopplat till det anrika Harvarduniversitetet. Men han blev sedan kvar där utan akademisk karriär, i det internationella forskarproletariatet. Michael Mann är den väletablerade   →