Foto: Schekman in 2012
Det här inlägget kanske kan uppfattas som väldigt inom-akademiskt och av föga allmänt intresse. Men jag tror att det är viktigt att ibland försöka förstå under vilka villkor som den vetenskapliga forskningen bedrivs idag. Vad är det som får en del mindre bra fenomen att uppträda? Varför får vissa forskningsresultat ett större genomslag än andra?
Inom forskningsvärlden så har man på senare tid börjat uppmärksamma alltfler fall av fusk och ”vetenskaplig oredlighet”. Antalet publicerade men återtagna (retracted) uppsatser har accelererat på senare år. De vetenskapliga tidskrifterna har svårt att hinna med att kontrollera plagiat och manipulation av data, samtidig som de själva är medskyldiga till det hela genom att t.ex. premiera sensationella resultat framför ”tråkigare” studier som upprepar tidigare experiment och kollar empiriska data. Peer-review processen är alltför ytlig för att dålig, eller ren fuskforskning, alltid skall fastna i nätet.
Tidningen The Economist hade tidigare i år en lång artikel om den undermåliga kvalitén inom medicin och psykologi. För ett par veckor sedan lyssnade jag på professor Ben R. Martin här vid Linköpings universitet som talade om problemen med plagiarism, dubbelpublicering, salamipublicering och andra tricks som tyvärr ibland används i den vetenskapliga världen.
Randy Schekman hämtade sitt nobelpris i fysiologi/medicin i Stockholm den 10:e december. Han väckte också en viss uppståndelse genom att han uttalade sig för en bojkott av bl.a. tidskrifterna Nature och Science. Skälet till denna bojkott är att “pressen (på akademiker) att publicera i “lyxiga” tidskrifter uppmuntrar forskarna att ta genvägar och att ägna sig åt trendiga forskningsfält istället för att göra mer grundläggande arbeten. Problemet förvärras av tidskriftsredaktörer som inte själva är aktiva forskare utan som är professionella (publicister) och som favoriserar studier som väcker uppmärksamhet.” (Se även här för en kort artikel på svenska.)
I kraft av sitt historiska renommé så kan tidskrifter som Nature och Science mer eller mindre diktera både innehåll och utformning av forskarnas artiklar. Att vetenskapsmän tar genvägar och gör allt, inklusive fuskar, för att komma in i de prestigefyllda tidskrifterna hänger samman med den höga ”impactfaktor” (dvs. antalet citeringar som tidskrifterna lyckats samla på sig över åren) som de har.
Forskningen styrs alltmer centralt och politiskt; alltifrån EU-nivå, över de stora nationella vetenskapsråden till de enskilda universitetens interna belöningssystem. Behovet av att enkelt och snabbt kunna utvärdera forskningen blir allt större, samtidigt som kompetensen och den praktiska möjligheten att göra genuina kvalitetsmässiga bedömningar minskar. Då är användandet av bibliometriska metoder där man tittar på kvantitet och citeringar snarare än på långsiktighet och kvalitet ett frestande instrument att använda. Men forskare är inte dummare än att de raskt anpassar sig till de nya mätverktygen. Att tänka kritiskt eller radikalt nytt straffar sig ganska snart, både om man söker nya forskningsanslag eller om man försöker bryta de paradigm som tidskrifternas och forskningsrådens granskare redan enats om.
Vi på den klimathotsskeptiska sidan har ju kunnat notera hur Nature och Science sedan många år verkar ha tagit politisk ställning för sådana artiklar som kommer med alarmistiska budskap beträffande klimatet. Artiklar och studier som resulterar i mer lugnande besked om att klimatkänsligheten är låg, att några ”tipping points” inte hotar, havsnivåerna inte accelererar eller att det inte blir fler extremväder, får nöja sig med facktidskrifter med betydligt lägre impactfaktor.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Hej
Jag kan helt bekräfta vad Ingemar rapporterar. Artiklar som inte anses ”sexiga” nog avvisas ofta av editors och sänds aldrig på review. När man skriver en vetenskaplig artikel så är det ytterst viktigt att den kan granskas anonymt ( i de flesta fall) av kritiska kollegor och därigenom antingen avvisas som trivial eller felaktig men i många fall med konstruktiva och kritiska förslag hur arbetet kan förbättras. Det finns ju alltid granskare som framhäver sina egna studier och föreslår att dessa skall ingå i referenslistan, med detta är mer undantag än regel. Flera av mina kollegor vid Reading universitet delar denna min uppfattning och vi har sedan flera år slutat att sända artiklar till Science och Nature. Detta är inte en klagan över de sura rönnbären utan en insikt som har mycket gemensamt med Schekmans.
Jag har ett antal exempel från både Science och Nature ( jag har dock faktiskt publicerat artiklar där). Ett som rör resultatet att det inte finns några empiriska indikationer att de tropiska orkanerna i Atlanten har ökat i antal vilket man vägrade att acceptera. Ett annat exempel gäller en modellsimulering av QBO ( Quasi-Biennal Cirkulation) av en ung kollega vid Max Planck Institutet i Hamburg som var fysikalisk korrekt i enlighet med Lindzens teori medan däremot en helt felaktig artikel togs in några år tidigare som så vitt jag känner till aldrig klargjordes. Kritiska artiklar till IPCC har en tendens att betraktas som irrelevanta osv. och har en tendens att inte sändas på review. Detta är det mest allvarliga då editörerna saknar nödvändig fackkunskap.
Detta är en allvarlig utveckling i synnerhet som Universitet och forskningsråd betraktar artiklar i Science och Nature som viktiga vid befordringsärenden och vid anslagsbeviljningar. Tyvärr är alldeles för få medvetna om detta och därför var Schrekmans artikel viktig. Sannolikt var det nödvändigt att vara Nobelpristagare för att bli tagen på allvar.
LennartB
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag har själv inte haft någon anledning att pröva på tidskrifterna Nature eller Science, men jag har hört av kollegor och läst att det mullrar i de naturvetenskapliga forskar leden sedan ett tag. Dels har man haft dåliga erfarenheter med egna artiklar, men man tycker också att innehållet på det som publiceras blivit mer effektsökande och av dålig kvalitet.
Science och Nature lever högt på sin prestige uppbyggd under många decennier. Men detta arv håller raskt på att förskingras och vändas till sin motsats.
http://www.elsevier.com/reviewers/frequently-asked-questions#will-i-be-notified-whether-the-paper-was-accepted-or-rejected
Frequently asked questions: P E E R R E V I E W.
Undrar om peer= political?
Känns ifall som en politisk kontroll (peer review) av vad som ska gälla som sanning om klimatet.
Vänstern har ju historisk kärlek till politiserad vetenskap, typ genus.
När det gäller vetenskap och forskning så finns det anledning att titta närmare på denna sida:
http://www.milesmathis.com/
Alfred #5
Nej
tty #6 Tänk på trådens ämne. Jag är säkert på att redaktörerna på Nature och Science skulle älska om den där skribenten och andra lika honom bojkottade dem med sina manuskript 🙂
#5 Alfred
Läste en del och fann ett stort Ego och absurda resonemang.
Här håller jag med Thomas.
Hans Ekblom #8
Exakt. Och som sagt, något behov att ”titta närmare” finns definitivt inte. Blotta tanken att derivatorna för ln x och x^-1 skulle vara fel utan någon märkt det visar att vi har att göra med en knäppgök i den högre skolan.
Efterlyst av L Bengtsson?
En artikel i GRL beskriver en förstärkningeffekt av förändringar i solaktiviteten. TSI ter sig allt mer out of date som enda solfaktor.
http://hockeyschtick.blogspot.se/2013/12/how-climate-models-dismiss-role-of-sun_21.html
Det som Schekman och Bengtson ger uttryck för grundläggs ju redan i skolan. De elever som är snälla och lugna samt kan lista ut vilket svar fröken vill ha får högre betyg än de som tänker självständigt och presenterar andra perspektiv. Det är de förstnämnda som går vidare tiil högre studier och senare forskning, Medan den senare gruppen blir entreprenörer och innovatörer.
Alfred #5
Likt en nutida Zenon hävdar han att det inte finns någon momentan hastighet och följaktligen befinner sig allt i vila. Genom observationer kan vi avfärda detta.
Utan att ha ödslat alltför mycket tid på hans alster tror jag dock att ett av hans många felslut beror på den matematiska paradoxen att det hela inte nödvändigtvis är större än sina delar.
OT.
’Vad tror ni om att införa gilla OCH ogilla knappar på kommentarerna , det tror jag skulle dämpa en del personer på denna sajt som verkar vara belönade att vara negativa till allt.
Nature och Science”
Vetenskapens Aftonbladet och Expressen!
God Jul på er alla!