En första reflektion är att jorden är en väldigt radioaktiv planet. Berggrunden är ofta kraftigt radioaktiv, och jordens inre är smält på grund av det radioaktiva sönderfallet. Man kan faktiskt säga att vi bor på en enorm härdsmälta. Ett vulkanutbrott leder till att stora mängder radioaktivitet kommer ut i atmosfären. Vi utsätts också för radioaktiv strålning från rymden.
Eftersom vi bor på en radioaktiv planet så kan man fundera på varför radioaktivitet från kärnavfall är så mycket farligare än den radioaktivitet som omger oss naturligt. Idag är det snudd på allmän sanning att kärnkraftsavfallet är farligt, och att vi måste skydda oss specifikt mot strålning från kärnavfall för många miljoner år framåt. Den bild jag har är att det inte finns något rimligt skäl för alla åtgärderna runt slutförvar, i förhållande till den naturliga radioaktiviteten som omger oss.
Jag tänker försöka beskriva min syn på frågan utan att gå in för mycket på detaljerna.
Vad är skillnaden mellan en reaktor och naturen?
Skillnad mellan en reaktor och det naturliga sönderfallet är att i en reaktor så ”forceras” klyvningen av uran genom att låta neutron ”trigga” klyvningen. Detta kan ske i naturen också men är ovanligare eftersom det är glest mellan uranatomerna. Chansen för att en neutron som skapas av en sönderfallande uranatom ska träffa en annan uranatom är liten. I en reaktor är den chansen stor eftersom man koncentrerat uranet i bränslet.
Det faktum att det är neutroninducerad klyvning som sker i en reaktor gör att det kan bildas andra ämnen (s.k. fissionsprodukter och aktinider) än vad som vanligen bildas i naturen. De ämnen som bildas är dock naturliga i den mening att de finns i naturen. Fissionsprodukter är det som bildas när en uranatom klyvs. Aktinider (eller transuraner) är ämnen som bildas p.g.a. ”misslyckad” klyvning; uranet fångar in en neutron men klyvs inte. Den aktinid som man pratar mest om är plutonium, men även t.ex. americium och neptunium hör till denna grupp.
De flesta av dessa ”reaktorämnen” har dock kort livslängd och försvinner av sig själv efter några dagar eller år (utom de långlivade typ plutonium). Efter tid så kommer avfallet alltså mer och mer bli samma ämnen som finns i den berggrund där man bröt uranet. Sluttillståndet för avfallet är alltså att det blir detsamma mineral som man en gång bröt i gruvan.
Som en parentes kan jag nämna att det finns naturliga härdsmältor i naturen (Gabon, Afrika). Det är områden där urankoncentrationen har varit så hög att det skett samma reaktioner som i en reaktor. Det finns alltså naturliga reaktorer, och därmed också naturligt kärnavfall.
Olika typer av strålning
Det finns i princip tre olika typer av radioaktiv strålning som är av intresse när vi pratar om kärnavfall.:
- Alfa-strålning: det är atomkärnan i en heliumatom
- Beta-strålning: det är elektroner
- Gamma-strålning: det är högfrekvent ljus, ungefär samma som röntgenstrålning men energirikare
Den farligaste strålningen är gamma eftersom den kan tränga in i kroppen och skada våra celler. Gammastrålningen kommer främst från fissionsprodukterna. Dock så är gamma den strålning i avfallet som klingar av snabbast (halveringstid på ca 30 år för de mest förekommande ämnena). De ämnen som finns kvar efter några hundratals år är de s.k. aktiniderna. De är i huvudsak alfa-strålare (d.v.s. samma som radon i bostäder). Avfallet är alltså radioaktivt men det är främst av alfa-strålare.
Nedanstående diagram visar hur långt in en alfa-partikel kommer i vatten. Typisk längd är alltså några hundradelars millimeter. Eftersom vi människor mest består av vatten så gäller det avståndet rätt bra för oss också. Om vi utsätts för alfa-strålning så kommer den inte särskilt djupt in i kroppen. Friska slemhinnor i lungorna är till exempel en effektiv barriär mot alfa-strålning. Hud är också en effektiv barriär.
Alfa-strålningen kommer heller inte igenom ett vanligt pappersark. Man kan alltså skydda sig mot strålningen från kärnavfallet genom att ha ett papper mellan sig och avfallet (efter att det fått klinga av i några hundra år).
Det är viktigt att skilja på gamma och alfa-strålning. Gamma-strålning är farligt. Alfa-strålande ämnen är helt ofarliga om vi inte får in dem i kroppen.
Radioaktivitet och Radiotoxicitet
- Radioaktivitet, det är detsamma som antal sönderfall per tidsenhet (mäts i Bequerel)
- Radiotoxicitet, som är ett mått på hur farligt något är för en människa. Här måste man skilja på inre och yttre radiotoxicitet. Inre är ämnet kommit in i kroppen (vävnaderna). Yttre är om ämnet är utanför kroppen.
Radioaktivitet mäter alltså bara hur många atomer som sönderfaller. Det säger inget om vilken strålning som avges. Ett alfastrålande material (t.ex. plutonium) är t.ex. inte speciellt farligt om det finns utanför kroppen. Här kan materialet alltså vara ”högaktivt” men inte speciellt farligt. Det förekommer ofta en felaktig sammanblandning av begreppen ”högaktivt” och ”farligt”.
- Den farliga radioaktiviteten (gamma) i avfallet klingar av ganska snabbt. Efter storleksordningen några hundra år så har gammastrålarna ebbat ut. Avfallet innehåller nu de ganska harmlösa alfa-strålarna.
- Den inre radiotoxiciteten (d.v.s. att avfallsämnen kommit in i kroppen, figur nedan) finns kvar i 100-tusentals år. Det beror på att aktiniderna ( främst plutonium ) inte är så radioaktiv, d.v.s. de har lång halveringstid. Det är alltså farligt att äta/dricka eller inandas kärnavfall under väldigt lång tidsperiod.
- Den yttre radiotoxiciteten (d.v.s. risken med att stå bredvid avfallet) försvinner när gammastrålarna försvinner. Avfallet är dock ”högaktivt” under en betydligt längre tidsperiod.
När man pratar om gammastrålningens farlighet så måste man samtidigt beakta avståndet till strålkällan, och vad som finns mellan strålkällan och människan. I likhet med andra strålkällor så avtar intensiteten med kvadraten på avståndet. Strålningen från ett bränsleknippe är alltså 10000 ggr lägre på 100 meters avstånd än på 1 meters avstånd. Det enklaste sättet att skydda sig från en gamma-strålare är alltså att hålla ett säkert avstånd.
Det andra sättet att skydda sig är att ha något material mellan sig och gammastrålaren. T.ex. fungerar 1 meter vatten som ett alldeles utmärkt skydd. Om man sänker ner ett bränsleknippe 1 meter under ytan i en bassäng så kan man vistas i lokalen utan att behöva oroa sig (vilket är precis vad man gör i mellanlagret, CLAB). Betong fungerar också bra.
Antag att man tar avfallet direkt från mellanlagret och stoppar tillbaka det i gruvan där man bröt uranet. Säg att man ställer det 10 meter in. Sen skottar man tillbaka brytmassorna. Kan man då utifrån upptäcka att bränslet är därinne? Troligen mycket svårt att göra det. Endast mycket lite av gammastrålningen kan passera genom 10 meter berg. Alfa-strålningen har inte en chans att komma ut.
När det gäller radiotoxiciteten hos aktiniderna så är dessa bara farliga om de kommer in i kroppen. För att det ska ske måste aktiniderna på något sätt komma ut i grundvattnet, tas upp av någon växt eller djur, som vi sen äter/dricker. Till saken hör att plutoniumet i avfallet huvudsakligen finns som oxid. Den är ytterst svårlöslig i vatten. De möjliga koncentrationer man pratar om är försvinnande små.
Min bild
Strålningen från avfallet är direkt farligt under några hundra år. Detta kan man skydda sig mot genom att hålla avstånd alternativ stoppa ner det i vatten / betong. Aktiniderna är farliga om man får in dem i kroppen.
I mina ögon så har diskussion runt slutförvaret för länge sen passerat någon slags rimlighetsgräns. Kravet verkar ha blivit att inte en enda plutoniumatom får komma ut i naturen från slutförvaret. Om man istället skulle diskutera någon slags gränsvärde så skulle diskussionen bli helt annorlunda. Vilken plutoniumkoncentration i t.ex. grundvatten är t.ex. ofarlig? Kom ihåg att plutonium faktiskt finns naturligt i berggrunden.
Skulle man ställa krav utifrån acceptabel koncentration, som vi gör med alla andra giftiga ämnen, så tror jag det räcker att gräva ner avfallet några meter i berg. Gamla saltgruvor är t.ex. alldeles utmärkta ställen att placera bränsleknippen.
Jag tycker det finns stora likheter mellan avfallsdebatten och klimatdebatten. Media drev hårt att avfallet är oerhört farligt. Diverse ”experter” fick ostört berätta om hur farligt det var. Man hängav sig också till undergångsscenarier. Det fick karaktären av propaganda där målet var att skrämma människor. Tyvärr verkar det som de lyckades.
Jag tycker man ska ha respekt för avfallet och hantera det försiktigt. Efter några hundra år så ska det hanteras på samma sätt som vi hanterar andra giftiga ämnen, som t.ex. kadmium, bly och kobolt. Min gissning är att man utsätts för väsentligt mer strålning genom att äta en kantarell, än vad man kommer få från slutförvaret under en livstid.
Avfallet som energikälla
I en vanlig reaktor så skapas klyvningen av s.k. långsamma neutroner. En urankärna träffas av en neutron – uranet sönderfaller i två eller flera ämnen och avger samtidigt neutroner – dessa neutroner har hög fart (snabba neutroner) – när de passerar genom kylvattnet i reaktorn så bromsas de ned och blir långsamma neutroner – dessa långsamma neutroner träffar en ny uranatom och klyver den och så vidare.
Anledningen till att man bromsar ner neutronerna är att de ska hinna träffa en annan uranatom innan de försvinner ut från härden. Man kan köra en reaktor med snabba neutroner (s.k. breeder reaktor, t.ex. Super Phoenix i Frankrike). För att det ska fungera måste man ha högre neutrontäthet i härden. Ett sätt är att sätta reflektorer runt härden så att neutronerna studsar tillbaka in i härden.
Vad är fördelen med att använda snabba neutroner? Den största är man kan klyva allt uran (även U238) i bränslet. I en vanlig reaktor klyvs bara några procent av uranet i bränslet (U235)– resten hamnar i avfallet.
En annan fördel är att man klyver även de ämnen som har hög radiotoxicitet, d.v.s. det blir mindre giftiga ämnen i avfallet. Snabba neutroner klyver allt som går att klyva. Det som vi kallar ”avfall” idag har alltså kvar ca 98% av det klyvbara materialet. Stoppar man in det i en breeder reaktor så får man alltså ut den energin, och dessutom ett betydligt ogiftigare avfall.
De Svenska kärnkraftverken har ju producerat el i ca 50 år. Om man leker med tanken att man gjorde om dessa till breeders så skulle de alltså kunna köras i ca 1000 år till på det ”avfall” som vi har idag. Fossilfritt!
För den som vill läsa lite mer vetenskaplig text kan jag rekommendera t.ex.
- “Spent Nuclear Fuel – how dangerous is it“, Allan Hedin, SKB
- “Plutonium – data, egenskaper med mera“, Per-Eric Ahlström, SKB
Det finns inte många (utom möjligen vi på klimatupplysningen, en hel del ingenjörer och tekniker samt Monbiot) som inte TROR att radioaktiv lågdosstrålning är extremt farligt. Detta trots de försumbara ökade antal cancerfallen efter Hiroshima och Nagasaki (inga genetiska effekter), Bikiniatollens återhämtning, radioaktiva Ramsar med lägre cancerfrekvens (!) än omgivningen, inga medicinska strålningseffekter efter Three Mile Island och Fukushimas utsläpp samt endast en handfull tragiska dödsfall i sköldkörtelcancer (pga av att man gav strålningssmittad komjölk till barnen) efter Tjernobyls härdsmälta.
Media, politiker och allmänhet är lika indoktrinerade vad gäller lågdosstrålningens effekter som koldioxidens påverkan på klimatet.
Källorna är oändliga:
https://www.webmd.com/cancer/news/20160811/long-term-health-effects-of-atom-bomb-on-japan-not-as-bad-as-feared-study
https://www.theguardian.com/commentisfree/2011/mar/21/pro-nuclear-japan-fukushima
https://www.livescience.com/2438-bikini-atoll-corals-recovering-atomic-blast.html
https://www.theguardian.com/cities/2015/may/15/what-most-radioactive-city-chernobyl-fukushima
https://world-nuclear.org/information-library/safety-and-security/safety-of-plants/appendices/chernobyl-accident-appendix-2-health-impacts.aspx
En kort presentation i förra inlägget.
https://klimatupplysningen.se/secure-den-idiotsakra-reaktorn-som-stoppades-av-tankeforbudslagen/
En lärorik artikel som genast reser fler frågor.
Det har blivit fullt med radioaktivt vatten vid Fukushima.
Är det rimligt att detta vatten tillåts släppas ut i Stilla havet?
Hittade detta: https://www.world-nuclear-news.org/Articles/Japan-to-discharge-treated-Fukushima-Daiichi-water
Jag vet inte om “den naturliga reaktorn” som upptäcktes av Franska forskare i Gabon (Västafrika) har renderat i några mätbara koncentrationer av transuraner (plutonium t.ex), men där emot är det fastställt att de unika förutsättningarna som upptäcktes där, är utöver hög koncentration av U235, också förekomsten av en “moderator” i form av en “underjordisk flod”.
Som då uppenbart har gjort fission möjlig på “naturens” villkor.
Plutonium mm bildas naturligt i mycket små mängder men eftersom de har en i geologisk tid kort halveringstid så är förekomsten mycket låg.
https://www.scientificamerican.com/article/do-transuranic-elements-s/
Kort svar – Ja! Inga som helst om helst problem. Upparbetsanläggningar i Frankrike och UK släpper kontinuerligt ut radioaktiva ämnen helt enligt alla regler och bestämmelser (de ligger vid kusten av en anledning 😉
visserligen har jag länge haft ungefär samma uppfattning som du så klart framför här. Det som fick mig att “inte vara rädd” var en föreläsning jag lyssnade på hösten 86 (ungefär) där föreläsaren framför allt berättade om den radioaktivitet vi själva bär på.
Det handlade om 10 000 Bequerel helkroppsstrålning — det mesta ifrån Kalium 40. Sedan dess jämför jag all radioaktivitet men den strålning som jag själv bär på.
Jag har också betraktat tunga grundämnen med lång halveringstid som gifter, och när det gäller gifter har ju toxikologer de kloka orden — dosen gör giftet. Små doser är i grunden inte farliga, våra kroppar har ett försvar!
Det var oerhört intressant att få uppgifterna om att gamma-strålning “alltid” avklingar relativt snabbt.
Tack igen för ett viktigt inlägg!
Nja, kort och kort,,, allt är relativt:
U238+n—- U239 (halveringstid 20 min)—- Neptunium239 (halveringstid ett par dygn)—-Pu239
(halveringstid sönderfall ca 24 000 år)
Så ser väl sönderfallskedjan ut om jag inte helt rör ihop det igen.
Tack för en MYCKET bra artikel.
Stämmer nog bra, men 24 000 år är ju väldigt kort tid i geologiska perspektiv.
Det lilla som bildas försvinner snart.
Stort Tack för trygg information!
Den typen av reaktor (RBMK 1000) finns/fanns inte utanför dåvarande Sovjetunionen.
En olycka enligt det scenariot är omöjlig i en vattenmodererad reaktor.
Det tror jag ett större flertal har svårt att ta till sig, så mer upplysning måste till för att göra övervägda beslut om framtida energilösningar.
Problemet med MP’s förhalande av beslutet av det sk slutförvaret är värre än så och absolut inget att glädjas över. Om inte ett beslut kommer senast i sommar kommer Sveriges kärnkraft att stanna om ett par år pga att det använda bränslet inte kan flyttas från reaktorernas bränslebassänger till CLAB’s mellanlager som då är fullt.
Kommer beslutet senare än i sommar kommer vi få ett stopp för Sveriges kärnkraft, hur länge bestäms av hur länge beslutet förhalas, det är en tidsinställd bomb beträffande elförsörjningen som MP kan starta. Rätt finurligt uttänkt, att trigga igång något som drabbar oss om 2 år när MP kanske inte längre sitter i riksdagen.
Det har tidigare varit diskussioner om huruvida bränslet i ett slutförvar skulle göras möjligt att återta, dvs om man skulle kunna ta upp det “slutförvarade” bränslet igen för att kunna använda det för energiproduktion i modernare reaktorer och då samtidigt “bränna ut” de långlivade transuranerna och få en rest som skulle vara aktiv i 300 år stf dagens angivna 100 000-tals år.
Den lösning som finns nu och som alla (utom S-MP-regeringen) godkänt har möjligheten att återta bränslet.
Min uppfattning är att denna grundläggande kunskap finns i Sverige, men inte får diskuteras av politiska skäl. Organisationer som bygger sin existens på att skrämmas är beredda att gå långt för att försvara sina “fakta” och de berättelser som vävts utifrån dem.
Men det görs åtgärder som inte passar in. Slutförvaret kommer t.ex. att byggas så att avfallet kan återtas, även om Naturskyddsföreningen gör vad de kan för att ändra på det.
Jag är dessutom övertygad om att förvaret kommer att öppnas. Att återvinna koppar värt 3 miljarder blir lockande och helt riskfritt med de bakgrundsfakta du ger.
Det bästa vore att förvara det i en gruva så man har tillgång till det. Då har man ju också koll på det. Ser inte att det skulle vara nån panik med att bestämma om ett definitivt slutförvar. Det förvaras nu i 40 år i bassänger. Då kan det förvara lika länge till i en gruva utan att det behöver vara så mycket diskussion om det heller. Det här med slutförvaret har blivit överdramatiserat. Det troliga är att det kommer förbrukas i Bridreaktorer. Och då är det inget slutförvar.
Vill bara lägga till att inom smält-salt-reaktorer finns många möjliga nya vägar framåt; såväl termiska(oftast grafit) som snabba, såväl bwr/pwr-avfallsbrännande som torium-brännande, såväl klorid som florid-salt-baserade. Avfall nästan noll.
Slutförvar är f.ö. ett löjligt ord, men även egyptierna var naiva nog att tro att deras faraoner kunde slutförvaras.
Inga risker är värre än att skaffa sig ett dåligt immunförsvar, ett bra sådant kan stoppa mången cancer redan på mikrostadiet, för att inte tala om covid.
Jag håller med dig. Det sk slutförvaret är en helt onödig och dyr parentes (3 miljarder bara i material för kopparkapslar, jösses!).
Bygg ut CLAB’s lagringskapacitet och börja planera för reaktorer som kan använda det lagrade “utbrända” bränslet. Man har i dag 2 st underjordiska bassänger och skulle kunna bygga ytterligare en bassäng. Haken är att Oskarshamns kommun antagligen kommer att använda sitt veto mot detta, beroende på osäkerheten om att bränslet verkligen någonsin kommer att flyttas från CLAB .
SKB´s ansökan om att få bygga ett slutförvar innehåller också en ansökan att få bygga ut CLAB med 50 % – vilket behövs då det tar lång tid bygga slutförvaret.
MP i regeringen förhalar att ge tillstånd för slutförvaret med detaljfrågar i all oändlighet. Men har sagt att bara SKB delar upp ansökan så kommer de godkänna en utbyggnad av CLAB….
SKB´s vD anser att man utrett frågan om slutförvar länge nog och vill inte dela upp ansökan . “jobbet är gjort, gå till beslut”.
Det är oerhört sällsynt att jag håller på MP, men i detta fall gör jag det faktiskt. Bygg ut CLAB!!!
Ett begripligt mått på acceptabel strålnings nivå..
Bananen är ju K40 haltig.
En spännande fråga är ju: Hur farlig är Jan, med sin jättebanan i fickan ?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvivalent_banan-dos
Per_Eric Ahlström skriver om detta (kapitel 6).
Jo, det finns naturligt plutonium i berggrunden. Visserligen oerhört lite, men eventuellt läckage från slutförvaret ger också oerhört lite.
När man diskuterar ett ämnens farlighet, så är det ju rimligt att ställa det i relation till någonting.
Det blir en sned diskussion om man säger att det inte får läcka ut en enda plutonium atom från slutförvaret under 1 miljon år. De finns ju faktiskt redan där naturligt.
Re helkroppsstrålning.
Edward Teller med smeknamnet H-bombens fader blev på senare år kärnsäkerhets expert på hög nivå.
Vid ett föredrag berör han just att vi påverkar varandra med vår utsända kropps strålning.
Han lugnar dock åhörarna genom att deklarera att han inte ser några hälsorisker med den äktenskapliga dubbelsängen. Däremot, att sova med två kvinnor i samma sägn, varje natt, ville han å det bestämdaste avråda ifrån.
Här är lite om olika strålningsnivåer i världen:
https://youtu.be/TRL7o2kPqw0
Jo, det finns spår av “spontanfission” i form av Pu 239, samtidigt som en “rest av ur-knallen” av Pu 244 i vår berggrund. Visserligen i försumbara koncentrationer men tack vare sitt sönderfall relativt enkelt att detektera.
Jag är definitivt av åsikten att Pu är alldeles för värdefullt att begrava (för all framtid) utan bör istället ses som en mödosamt framtagen resurs för framtida energiändamål.
Tungmetallen kadmium är av samma toxiska grad som Pu och förekommer i oändligt större omfång i vår omvärld, men det är få (om ens någon) som talar om ett “slutförvar” för detta grundämne.
Så, bygg ut förvaringsutrymme, jobba med upparbetning, bevara det vi har nytta av, gräv ned resten, och vakta det som om det vore vår guldreserv.
Tack för svar!!
Oskarshamns kommun vägrar bli sittande med Svarte Petter i form av allt kärnavfall om slutförvaret inte byggs. Det kan jag förstå.
Det hedrar inte MP att bedriva detta spel och det ligger långt utanför det vi normalt kallar demokrati. Skräckvälde ligger närmare till hands.
Dessutom hade vi en lag som förbjöd ens att tänka på kärnkraftsutveckling:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet
Vi slåss mot övriga världen med både ögonbindel och bakbundna armar i teknikracet.
Om man vill ha maximalt med plutonium ur en reaktor med uran måste man tidigt ta ut bränslet innan det bildade plutoniet fissionerats.
När Marvikens reaktor byggdes, konstruerades den så att man skulle kunna byta bränsle under drift.
Möjligtvis fanns då tanken på en Svensk Atombomb. Nu avbröts starten av Marvikenreaktorn eftersom man sent kom fram till att den inte kunde garanteras vara stabil. Annars fanns allt på plats, bränsle, tungt vatten etc. En liten förtjänst gjordes dock på tungvattnet som senare såldes. Marviken är/var världens enda oljeeldade kärnkraftverk eftersom man senare byggde en oljepanna för att kunna använda turbindelen av kraftverket för elproduktion.
Men det är Stefan L. och S som bjuder in MP till taskspeleriet, fy påre sosse…
“Om man vill ha maximalt med plutonium ur en reaktor med uran måste man tidigt ta ut bränslet innan det bildade plutoniet fissionerats.”
Om man vill tillverka plutonium bygger man en starkt modererad reaktor d.v.s. en reaktor som använder grafit eller tungt vatten som moderator. Sverige valde tungt vatten på den tiden då vi ville kunna göra atombomber och Sovjet valde grafit.
Det är också korrekt att man byter bränsle innan allt producerat plutonium har klyvs. I dagen svenska reaktorer kommer ca 20 % av energin från plutonium som bildats i reaktorn.
https://www.analys.se/publikationer/arkiv/rapporter/slutforvar-behovs-alla-scenarier/?fbclid=IwAR2n5NpVr-IS2PuOLi6Fb_Iqx0HwbVyKHCOO7i_y5Bg039V6E7IZarxO7Og
“Jag vet inte om “den naturliga reaktorn” som upptäcktes av Franska forskare i Gabon (Västafrika) har renderat i några mätbara koncentrationer av transuraner (plutonium t.ex), ”
Inte nu längre, de har sedan länge fallit sönder (Oklo-reaktorn var aktiv för 2 miljarder år sedan). Däremot finns sönderfallsprodukterna kvar och de visar att den sträcka transuranerna förflyttade sig i berggrunden innan de föll sönder rörde sig om
centimetrar.
https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0016703796002451
I nutid är sådana naturliga reaktorer omöjliga. Halten U235 är för låg.
Plutonium från kraftreaktorer är föga lämpat för kärnladdningar. Det innehåller för mycket Pu 240 vilket leder till en hög neutronbakgrund vilket ställer extrema krav på spränglinssystemet för att få till en överkritisk massa.
Vill man bygga atombomber gäller det som redan sagts att snabbt ta ut bränsleelementen igen.
Såvitt jag förstår har inte Oskarshamns kommun så mycket att säga till om när frågan om utbyggnad av CLAB från 8.000 till 12.000 ton ska behandlas.
SKB´s vD har envist vägrat dela upp ansökan i två delar. Halstarrigt i mina ögon.
Tillstånd att bygga ut CLAB behövs oavsett om slutförvaret beslutas om eller ej. Slutförvaret tar tid att bygga. Och kan bli försenat.
Och om man i Oskarshamn “blir sittande med Svarte Petter” kan verkligen diskuteras. Den allmänna meningen i tråden ovan tycks snarare vara att man blir sittande på en resurs. Att succesivt utnyttja framöver när vi har teknik för detta.
CLAB stör idag ingen vad jag förstår.
Både alfa- och betasönderfall kan ge upphov till sekundär gammastrålning. Vid alfasönderfall är det t o m regel att det sker.
Efter ett alfasönderfall befinner sig i regel dotterkärnan, som avgett alfapartikeln, i ett exciterat tillstånd och den de-exciterar så småningom genom att avge ett gammakvantum.
Vid ett betasönderfall kan betapartikeln ha så stor rörelseenergi att den avger ett gammakvantum som bromsstrålning när den kolliderar med en atomkärna. Detta gäller dock en minoritet av alla betasönderfall. I de flesta fall har betapartikeln för liten rörelseenergi (< 1 MeV).
Tack för svar, jag försöker att “suga” i mig den vetenskap som finns om atomens nuklider och hur de förhåller sig till varandra. Då blir de instabila isotoperna mest intressant att betrakta, där det ju faktiskt “händer något”.
Samtidigt ser jag att “makthavare”, valda eller självutnämnda, är dåligt informerade om hur verkligheten gestaltar sig, och istället kidnappat företeelsen som något allt igenom politiskt förhållande, (för att inte säga halvt religiösa omdömen, då det talas om “domedagen” och hur vi själva lyckas skapa denna så ödesmätande tilldragelse) (I kamp med CO2 naturligtvis).
Svaret/reaktionen på denna utveckling är ; upplysning och utbildning i en väl sammansatt välsmakande grogg, som fler upptäcker vara berikande till kropp och själ.
KSU’s analysgrupp nämner inte de tekniker som skulle kunna reducera behovet av långlagring av det använda bränslet. LFTR-tekniken t.ex. utlovar en restprodukt som behöver lagras i c:a 300 år.
Att det behövs ett lager för utbränt bränsle verkar korrekt eftersom vi har betydligt mer “utbränt” bränsle än vad vi skulle kunna göra av med även om vi byggde maximalt med nya reaktorer som skulle använda detta för energiproduktion. Det som nu finns lagrat i CLAB skulle räcka för drift i flera hundra år i sådana reaktorer.
Det viktiga är att man inte omöjliggör återtag av det “slutförvarade” bränslet i det planerade slutförvaret.
På många ställen i artikeln trycker författaren på att det finns naturlig radioaktivitet, naturligt sönderfall, naturligt kärnavfall osv. Men att det finns i naturen betyder inte att radioaktivitet är något eftersträvansvärt. Radon finns naturligt, men vi bygger helst inte hus på mark där radonhalten är hög. Inte heller bygger vi med blå lättbetong. Varför utmana ödet? Strålning är inget vi behöver i vår miljö. Det är tack vare jordens magnetfält som vi skyddas mot allehanda livsfarlig joniserande strålning både utifrån kosmos och från solen.
Vi har haft stor nytta av kärnkraften under snart 50 år, men nu är det dags att fasa ut den och satsa på flödande energiformer. Även om radioaktiviteten är en del av vår fysiska värld, är inte ett kärnkraftverk ett dugg naturligt. Det är en komplicerad och riskabel teknik som har sett sina bästa år. Ett par punkter ytterligare:
1. Kärnbränslet. De negativa följderna av uranbrytningen för miljön nämns inte med ett ord i artikeln. Gruvdriften medför att tidigare gömt radioaktivt material plötsligt lämnas öppet för väder och vind (och vatten). När man bryter uranmalm frigörs radioaktiva gaser och stora mängder radioaktivt damm. När uranet skiljs från malmen bildas stora volymer flytande radioaktivt och giftigt avfall. Lakning och rening av malmen kräver stora vattenmassor och kemiska processer med exempelvis starka syror. Till en gruva i Namibia används omkring 10 miljoner ton koncentrerad svavelsyra varje år. Dessutom förbrukar denna anläggning – på en av jordens torraste platser – 40 000 kubikmeter vatten per dygn.
Oftast samlas avfallet från urangruvor i stora sjöar; vätskan avdunstar och det giftiga radioaktiva slammet blir kvar i generationer. Områden stora som svenska landskap ödeläggs. Vi slipper ju allt detta i vårt land, men vi borde tänka på hur urfolken i t.ex. norra Kanada eller i Australien har drabbats genom uranbrytningen i deras områden.
Sedan följer transporter av ”yellowcake” till anläggningar runt om i världen, där uranet ska konverteras och anrikas. Även här produceras avfall, som kan förgifta grund- och ytvatten. Det anrikade ämnet (uranhexafluorid) omvandlas till urandioxid, som efter vidare transporter och några ytterligare steg blir till bränslestavar. Det är avancerad och kostsam teknik med många risker på vägen till den användbara produkten.
2. Ekonomi. Kärnkraft är alldeles för dyr både att bygga och att driva för att det ska vara ett realistiskt energialternativ. Flera projekt runtom världen har lagts ner på grund av att de inte kan bli lönsamma. Så säger många experter idag. Sedan tillkommer priset för ”gamla synder”. Några exempel: Kostnaderna för att sanera och hantera olycksplatsen i Fukushima är astronomiska. Arbetet beräknas pågå i mer än 50 år och kosta motsvarande 7 000 miljarder svenska kronor. I Storbritannien har myndigheten NDA räknat ut att det kommer att kosta 124 miljarder pund, och ta 120 år, att städa upp efter kärnkraften – den största delen, 75%, går åt till Sellafield. I världen finns nu 400-500 reaktorer som också en gång ska skrotas för många miljarder kronor styck…
-Dessa elektroner kan väl användas istället för de som kommer från batterier eller användas för att ladda batterier?
Pedersens länk:
https://www.youtube.com/watch?v=xa2Cag9OrHc
Så hur mycket resurser skall vi lägga på att skydda oss från strålning som redan finns runt om kring oss? Skall vi lägga en miljard, två, hundra eller tusen miljarder? Att inte utnyttja kärnkraft som energiresurs har ett pris, hur mycket får det kosta … eller är det gratis?
Hur många människor kan räddas till livet, hur många människor kan lyftas ur energifattigdom om vi använder den kunskap vi har för att producera energi billigt och i sammanhanget begränsad miljöpåverkan.
Visst innebär gruvdrift en miljöpåverkan men plocka bort allt i ditt hem som kommer från en gruva – tror du det är en fröjd att jobba in en gruva för att du skall kunna använda en mobiltelefon eller unna dig lyxen att leva på vindkraft?
Om ekonomin är ett problem så kommer det att visa sig, eller hur. Anledningen till att det finns ett så militant motstånd är att alla vet att om rädslan försvinner så finns det inte några gränser på hur mycket energi vi kan producera till låga kostnader – en mardröm för de som tycker att 1800-talet var ett paradis.
Jag adderar lite till Johans bra kommentarer:
Tror inte att jag skrev att radioaktivitet är eftersträvansvärt. Jag bara konstaterar att radioaktivitet finns runt oss vare sig vi vill det eller inte.
Det jag tycker saknas i debatten om avfallet är proportionerna. Man säger att avfallet är “jättefarligt” och vi ska lägga tiotals miljarder på att skydda oss mot just den strålningen. De risker som finns med avfallet måste ju vägas mot andra risker.
Varför river vi t.ex. inte alla hus som är byggda med blå lättbetong ? Det materialet är ju både alfa och gammastrålare. Är risken med kärnavfall större än att bo i ett sådant hus ?
Jag tror att man utsätts för betydligt mer strålning av att bo i ett “blå lättbetong” hus, än av att bo rakt ovanpå slutförvaret.
Vi bygger massor med hus på marker med hög radonhalt.
Är det inte ganska uppenbart att vissa personer överdriver problemet med avfallet för att de ogillar kärnkraft som energisystem. Det gäller att svartmåla så mycket som möjligt.
Har du belägg för att ett helt strålningsfri miljö skulle vara eftersträvansvärt för livet på klotet?
Livet har ju uppstått en gång i en med dagens mått mätt hög bakgrundsstrålning. Horrible dictu, kanske rentav med hjälp av, tack vare denna strålning. Vem vet?
Vindkraft har människan använt strax efter vi kröp ned från träden. Kärnkraft är nytt. Går i barnaskor ännu.
Har du info om vad seriproducerad modern kärnkraft kan komma att kosta? Hittills har vi bara byggt prototyper. Som när man handbyggde bilar. Typ.
#47: Ny kärnkraft kostar mer än landbaserad vindkraft eller större solenergianläggningar, den tar längre tid på sig innan den alstrar någon elektricitet överhuvudtaget, och den alstrar dessutom mer koldioxidutsläpp. Det finns bra lösningar för kontinuitet.
#48: Jag har inte påstått att helt strålningsfri miljö är något mål. Men jag ser inte någon anledning att öka strålningen genom att gräva upp uran, centrifugera uranhexafluorid, ta hand om radioaktivt avfall och skrota kärnkraftverk.
Du säger att den är dyr. Vad har du för källa för det? I Energimyndighetens nya beräkning ligger ny kärnkraft Gen3 bra till. Då finns där inte med Gen4. Om man sprider ut avfallet i havet på lämplig plats (där havet dyker) får man på grund av utspädning en bakgrundsstrålning som ligger nära den naturliga. Och det kommer inte upp igen förrän efter 1000 år. Det är inget jag föreslår, men jag anser att det bör övervägas.
En färsk studie gjord vid KTH visar:
Befintlig kärnkraft – 22 öre/ kWh. (Två i uppgraderat skick var för bra och stängdes därför)
Ny kärnkraft – 55 öre / kWh. (Teknik från Korea, Kina och Ryssland)
Landbaserad vindkraft – 59 öre/kWh.
Sol – 86 öre/kWh.
Havsbaserad vindkraft 93 öre/kWh.
(https://kth.diva-portal.org/smash/get/diva2:1422919/FULLTEXT01.pdf)
Ny kärnkraft – 184-324 öre/kWh (USA). 298-305 öre/kWh (Frankrike), 79-122 öre/kWh (UAE, byggd av Korea…)
Landbaserad vindkraft – 24-56 öre/kWh (USA), 29-40 öre/kWh (Sverige)
Sol – 38-57 öre/kWh (USA)
Havsbaserad vindkraft 60-75 öre/kWh (UK).
Kärnkraft alltså dyrast.
Det bästa med allt annat än kärnkraft är, att man slipper allt från att gräva upp uranmalm och fram till att slutligen “sprida ut avfallet i havet”.
KTH har inte gjort nån studie bara kopierat Bloombergs siffror.
https://second-opinion.se/bloombergs-siffror-saknar-relevans/
Både solpaneler och vindkraft kräver gruvdrift för kunna tillverkas och lämnar kvar uttjänta komponenter med liten möjlighet till återvinning, rotorblad exempelvis. Det går åt massor med betong och armeringsjärn för fundamenten. Livslängden för ett vindkraftverk är i bästa fall c:a en tredjedel av ett kärnkraftsverks.
Det går inte att basera elförsörjningen på ej planerbara intermittenta produktionsmetoder (solpaneler och vindkraftverk) utan storskalig energilagring (pumpkraftverk, vätgaslagring eller batterier) som resursmässigt, ekonomiskt eller fysikaliskt är omöjliga att använda i stor skala.
“Vi måste ta hand om avfallet …”
Vad är problemet? Vi kan: som nu låta det ligga i bassänger, begrava det i bergrum och kasta bort nycken, eller upparbeta det och återanvända så mycket som möjligt.
Vi skulle kunna ta allt och dumpa i Atlanten och ingen skulle någonsin kunna märka någon skillnad.
Vad är problemet?