Den nya beräkningen publicerades i Nature Geoscience: Alexander Otto med flera (2013). Energy budget constraints on climate response.
Bland författarna finns IPCC-profilerna Gabi Hegerl, Piers M. Forster, Reto Knutti, Gunnar Myhre och Myles R. Allen. Men de har också med den IPCC-kritiske Nicholas Lewis.
Judith Curry framhåller föjande ”punchline”: The best estimate of TCR based on observations of the most recent decade is 1.3 °C (0.9–2.0 °C). Det vill säga att den transienta klimatkänsligheten är 1.3 °C. (TCR betyder Transient Climate Response som vi här brukar kalla transient klimatkänslighet).
Här på SI har vi tidigare använt samma beräknngsmetod som i den nya studien. I mitt blogginlägg Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer kom jag fram till 1.5 °C. I Gästinlägg av Lennart Bengtsson om klimatkänsligheten kom Lennart fram till 1.1 °C baserat på havsytans temperatur vilket bör motsvara ungefär 1.3 °C baserat på global temperatur.
Vi finner alltså att IPCC-profilerna följer i Stockholmsinitiativets fotspår 🙂
Jag kommer med mer om detta på fredag.
Det går åt rätt håll Pehr!
Jag undrar dock hur de ser på ”förstärkningseffekten” från vattenångan och har svårt att begripa hur de får det hela att gå ihop och vad de egentligen beräknat. Är det ”ita all in there” som gäller för den nya beräknade lägre klimatkänsligheten. Jag har inte plöjt igenom artikeln .. man har inte hur mycket tid som helst! 🙂
Den som är före sin tid..hinner tiden ikapp….är man efter växer bara avståndet 🙂 …som dom säger.
Är det verkligen bara jag som ser på detta med skepsis? Det finns belägg för en lägre känslighet än den IPCC har redovisat redan tidigare. Larmen om 4, 6 och 10 graderskatastrofer har gjort allmänheten passiv och det har blivit politiskt omöjligt att driva ”omställningsfrågor” annat än på marginalen i de flesta länder. (Utom Norra Nordkorea då förstås). För att ingjuta hopp lanserades 2 gradersmålet först som man sedan med en rad ”godkända” icke-smutskastningsinducerande författare visar att det går att uppnå med vissa åtgärder förstås. ”Hoppet” kommer tillbaka och förhoppningen är ju att passiviteten nu ska ge vika. Jag köper inte att man plötsligt efter att ha envist klamrat sig fast vid djuphav och annat trams, bara släpper efter. Det finns en anledning och den är INTE god. Jag hoppas att minnet av skrupelfriheten i Climategate-mailen inte har tynat bort så fort?! Var är er skepticism?
Var inte orolig AG de flesta som sett hur de där folket manövrerat under åren kör på tills dom är borta. Taktiska reträtter gör ju inte lögnaren till sanningsvittne.
TCS’ trätande lillasyster-sajt hade också en blänkare om detta pek. Men där försäkrades dyrt och heligt att denna nya (notabelt lägre) skattning av klimatkänsligheterna (transient och jämvikts-) inte alls betydde att man tidigare hade haft fel, eller behöver revidera sig. Eftersom med tillräckligt vida konfidensintervall kunde ju tidigare grova uppskattningar sägas inrymmas i de nyare …
Jojo … och det är alltså samma gäng som inget hellre vill än att få peka finger och hojta ’Förnekare! Förnekare!’
🙂
Adolf Goreing 2013/05/21 kl. 16:15
Det finns två aspekter på detta, dels en vetenskaplig dels en politisk. Vetenskapligt sett är den här frågan avgjord sedan länge, nämligen att IPCC har fel. Klimatkänsligheten är mycket lägre än 3 grader vid en fördubbling av koldioxidhalten jfrt med ”förindustriell” tid. Det finns massor av publicerade artiklar som räknar ned den siffra som AR4 kom fram till 2007 – allt under mycket starkt motstånd från den inre cirkeln i Climategatebreven.
Motståndet mot att ta till sig den faktiska vetenskapliga diskussionen är också starkt i main stream media, myndigheter och bland ledande politiker i Europa och USA. Man har helt enkelt byggt upp sin egen lilla glasbubbla, skild från både folkopinion och vetenskap, som man ogärna vill krossa, Det är bara jobbigt att behöva tänka själv med kritisk distans.
Den andra aspekten är den politiska. Det spelade ingen som helst roll att massor med klimatforskare långt tidigare påpekat att den globala temperaturen inte ökat under först 10 (BoB Carter), sedan 16 år. Men när Pachauri (felaktigt) påstod att den stått stilla i 17 år så kablades detta genast ut i alla media. T.o.m. i svenska media.
Så, om detta når de svenska media (såsom det gjort internationellt) så kan det ha kanske ha en viss betydelse, politiskt sett. Om man håller tyst om det så har det ingen politisk betydelse alls.
På en annan svensk (inhängnad) klimatblogg, kallar man TCS numera för ’den andra bloggen’ och önskar sig att bloggen(!) skulle acceptera(!) 2 graders klimatkänslighet!
Så mycket för ’tar klimatvetenskapen på allvar’ alltså! Nåja, numera verkar det mest vara en Örebrosk datavetare, och en uppländsk gymnasielärare som vill vara uttolkarna av den rätta lärans skrifter utklädd till forskning. Och när det visar sig att (sedan länge gjorda) skeptiska invändningar stämmer menar man att ’det har vi sagt ännu längre’ .. ’och dessutom bättre än ni’ … ’för ni har ju alltid fel’ … ’det har vi också sagt hela tiden’ ..
Jojo …
Jonas, jag såg det precis. Vilka tomtar. Lars Karlsson verkar fullkomligt besatt av TCS. Nästan allt han skriver/kommenterar har sitt ursprung här.
😉
Dem har problem med sina modeller och energibudgettar. Och nu när verkligheten ser ut att snart gå utanför 95% intervallet till modellerna så känner dem sig tvingade att justera ned klimatkänsligheten.
Men i sak så kommer ingen förändring att skje. Jag tror denna debatt egentligen inte har så mycket med vetenskap och klimatkänslighet att göra.
De flesta av dem som livnär sig på klimathotet verkar mest vara intresserade i att upprätthålla konsensus av sin världsbild och idiologi, och propagera för den.
Idiologin att vi människor, och då allra mest västvärldens frihetliga ideal, är av ondo. Och för att då kunna hantera människors själviskhet, och problemet med att dem inte vet sitt eget bästa, så måste vi ha stora starka överstatliga regler som bestäms av dem ”goda”, dem som vill ”hjälpa” alla andra till ”deras bästa”.
Så om denna artikel skulle slå igenom i media kommer vi inte att få höra mycket jubel eller ”faran är över”. Vi kommer istället att få höra dessa och liknande talking points från ”experterna”:
– Det finns kanske en chans för att 2 graders målet kan nås, – men varför chansa?
– Det är också möjligt att -viss vi inte gör något- temperaturen kommer att stiger mer än 2 grader, vilket kommer att leda till enorma katastrofala följder.
– Även om klimatkänsligheten skulle visa sig vara mellan 1-2 grader så kommer detta också att medföra stora stora problem. (Rockström har redan börjat köra med den)
——
Hoten och alarmen kommer att fortsätta. Kritiken mot människors själbestämmande och att själva få avgöra vad som är rätt eller fel, kommer att fortsätta i ”klimatets” namn.
Jag tror som sagt denna debatt inte har så mycket med vetenskap att göra. (Klimat-) vetenskapen är bara ett verktyg, underordnat idiologin.
Varför missbruka ordet dem? Varför duger inte de.
Precis som alla andra beräkningsmodeller för klimatkänsligheten så har även den här sina brister. Den här ligger inom området 2-4,5 graders temperaturökning vid fördubblad CO2-halt som IPCC med 90% sannolikhet anser rimlig. IPCC har ju tagit del av beräkningar som visar på både 1,5 graders ökning och 6 gradres ökning och där är man skeptiska till resultaten även om de inte avfärdar dessa helt.
Det enda som är säkert är att det blir varmare av ökad CO2-halt, men det är osäkert om hur mycket varmare det blir.
[…] ovanlighetens skull har den nya artikeln i Nature Geoscience om lägre klimatkänslighet uppmärksammats i media och väckt debatt. Den har också skapat många […]