Elfordons akilleshäl

Enligt dem som vill ha eldrivna fordon skadar dessa miljön minst och värmer också atmosfären minst. Men de räknar inte med alla steg och material när fordonen tillverkas och används, heller inte med hur mer koldioxid från förbrända bränslen gynnar växtlighet och grödor.

Detta redovisade Christian Stödberg utförligt i sin lysande text om hur svårt och dyrt det är att återvinna elfordons stora, tunga och dyra batterier. Jag kompletterar här med hur det går ut över dem som utvinner dessa material under svåra förhållanden i för det mesta fattiga länder eller områden.

Det gäller främst materialen kobolt resp. litium med den förment ”demokratiska republiken” Kongo (DRC) för kobolt samt den andiska platån, alltså en höghöjdsplatå i Anderna för litium främst i Argentina, Bolivia och Chile (ABC).

DRC svarar för runt två tredjedelar av världens kobolt. Därav utvinns runt en fjärdedel för hand i mindre, privata företag. Där arbetar inte bara män utan även kvinnor och barn.

De borde få skälig lön för försörjning och uppehälle, men genomsnittlig dagslön är nu enligt AI 3:28 USD (30-35 kronor) för män, 1:84 USD (knappt 20 kronor) för kvinnor och än lägre för barn.

Det är under gängse afrikanska löner för tungt arbete och även under flertalet länders avtalade lägsta lön. En studie av det brittiska Nottingham-universitetet visar att en dryg tredjedel kan klassas som rent tvångsarbete utan möjlighet att sluta.  Nästan 10 procent var barnarbete. Bara 30 procent (tre av tio) hade andra möjligheter att försörja sig. Inga var fackligt anslutna, eftersom inga fackföreningar finns.

Mycket av arbetet är rent manuellt, t. ex. att gräva osäkra tunnlar och att plocka ut materialet ur jordmassor.

Större gruvbolag med internationella ägare har ofta ländernas stater som delägare. Där är arbetsförhållandena något bättre – men knappast mer. Mycket drivs av politiska krav på förment ”gröna” material, processer och metoder.

I klartext: ”gröna” batterifordon har kostat mycket i miljö, arbete och energi på sin väg fram till gator och vägar.

Kamp om vatten

Detsamma kan sägas om det litium som bär laddning mellan polerna i stora fordonsbatterier.  Andra material går också, men litium ger fungerar bäst.

Mer än tre fjärdedelar av världens litium utvinns ur stora saltöknar på den andiska platån i Argentina, Bolivia och Chile på upp till 3.000 meters höjd.  Stora ytor täcks mad vatten, som sedan avdunstar och lämnar kvar ett salt. Detta innehåller litium

Även om lokalbefolkningen kan få arbete med tämligen skälig lön, ( ca 1.000 USD per månad) konkurrerar det med jordbruk, boskapsskötsel och andra viktiga lokala näringar .

Den andiska platån hör till Jordens torraste områden. Dess lilla mängd vatten är livsviktig för det omgivande samhällets försörjning.

Att lägga stora ytor under vatten för att få fram litium hotar inte bara det lokala samhället utan även  ländernas ekonomi och försörjning i stort. Det skulle kräva två tredjedelar av tillgängligt vatten. Svårt för oss att föreställa oss.

I berörda områden finns gott om händer men ont om pengar. En klassisk konflikt på många håll.

Internationella bolag med statliga delägare verkar på den andiska platån. Men berörda kommuner får knappast något. Sex större kommuner har erbjudits men ännu inte fått ersättning, bara en rännil av de 250 miljoner USD som försäljningen från deras ytor beräknas omsätta per år.

Flerfalt mer pengar omsätts årligen totalt i området, tre fjärdedelar av globalt 20-25 miljarder USD år 2025. Som med många andra råvaror kontrollerar Kina världsmarknaden till kund med runt 9 procent årlig tillväxt.

Ett tyskt bolag med Bolivia som partner skall investera 1,3 miljarder USD i fortsatt och utvecklad litiumutvinning. Liknande investeringar görs i grannländer.

Arbetet ute på saltfälten är i hög grad manuellt. Ångor från dunstande vatten är inte nyttiga. Arbetet kräver också mycket vatten. Det kan skada både luft och andra vatten. Kinesisk utvinning i Tibet läcker kemikalier i en angränsande flod.

För att utvinna ett ton litium behövs knappt 2 miljoner liter vatten. Bolivias saltplatå Salar de Uyuni mäter 10.500 km2 och står för hälften av världens kända litium-reserver – ännu föga utnyttjade.

Ändå beräknas världens kända reserver bara räcka mindre än ett halvår, om världens alla 1,7 miljarder vägfordon skall drivas elektriskt. Ännu drivs bara 5-7 procent av världens bilar elektriskt med ont om råvaror som begränsande faktor.

Bolagens jurister menar att batteridrivna fordon krävs för att minska påstått farligt värmande CO2-tillskott till atmosfären. Så blir förment klimathot en ursäkt för storskalig miljöpåverkan – även från vind- och solkraft, också med mycket av dessa råvaror.

Den som i dag köper och kör en batteridriven elbil har i bagaget med sig hela denna miljöskadliga och resurskrävande bakgrund redan innan bilen står på gatan. Sedan drar den el från också begränsad och i många länder miljökänslig elproduktion.

Källor: Främst AI, som samlar tillgängliga globala data..

+ + + +

Ungefärliga värden från olika källor med liknande data. Det viktiga är storleksordningarna. ”Bearbetas” hellre än ”utvinnas”.

Vägfordon = batteridrivna vägfordon.

Tege Tornvall

+5