Lustigt nog kan klimatbubblan komma att brista inte på grund av otillräckliga vetenskapliga bevis för AGW, utan på grund av penningbrist. För hela cirkusen har ju med tiden mest kommit att handla om pengar. Hur mycket det ena eller det andra kostar och vem som ska betala.
På Sveriges Radios hemsida kunde vi nyligen läsa att Kinas kostnad för att minska utsläppen av växthusgaser kan år 2030 komma att uppgå till motsvarande drygt 3 000 miljarder kronor per år. Det motsvarar ungefär 7,5 procent av Kinas beräknade BNP då. Det är enorma summor vi talar om.
Kina och Indien är helt på det klara med att ska det skäras ner på utsläpp så ska västländerna betala. Mellan 1 och 2 procent av vår årliga BNP brukar komma på tal. Dessutom vill de ha garantier för att väst inte inför några handelshinder.
De afrikanska länderna ska förstås också ha sitt. 67 miljarder USA-dollar årligen vill de ha för att minska effekterna av klimatförändringen.
De ekonomiska kraven på Väst verkar helt orealistiska. Ändå är det nästan ingen i mediavärlden som reagerar på det. Är vår kollektiva skuld så stor och tung att vi accepterar vad som helst utan att blinka? Även om det handlar om summor som inget land i väst kan betala utan att själv gå mer eller mindre bankrutt?
Peter S: Vad talar vi om för pizza då? En Euroshopper eller en lyxvariant med havskräftor på? Skillnaden är väsentlig ekonomiskt sett. För övrigt åt jag en ICA Selection Pizza igår kväll och den var helt ok för sina 37 kronor.
Peter S: En pizza per person i månaden är kanske inte så mycket för Azar, men för en tvåbarnsfamilj blir det genast 4 pizzor.
http://yp.ocregister.com/azar+s+gourmet+pizza.9.53302109p.home.html
När det blir bidragskrav från världens två folkrikaste nationer blir dock siffrorna ngt helt annat. Då blir det riktig dårskap.
Angående ’en pizza per persson’ gäller det är det inte bara offentligtanställda svenska mammor som avses, utan människor över hela världen, och ni kan vara säkra på att det behövs ytterligare ’ett antal pizzor’ bara för att administrera denna globala CO2-rättivseskatt, som inte skulle åstadkomma ett dugg heller utan hamna hos skrupellösa och tom korrupta politiker. Som så många ggr förr.
Minns ni Tobin-skatten som samma sorts människor ville lägga på all internationell handel och transaktioner? För att pengar är ju bra att ha, typ!? Då var det Attac som drev tokigheterna, en rörelse sprungen ur några franska bönders aversion mot konkurrens …
Väl funnet. 🙂
Det kostar oss alltså inte mer än att en gång i månaden flyga business class till Kalifornien och äta en Azarpizza… men då så.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=515459
Edman hänvisar till Stern och skriver ”Stern visade i sin stora studie hösten 2006 att klimatomställningen kostar högst 1-2 procent av den årliga globala BNP:n.”
Men finns det några som har granskat Sterns studie och hur realistisk dess uppskattningar är? Jag har inte sett det i alla fall, men det är väldigt många som refererar till Sternrapporten och skriver ”Stern säger” och sedan är diskussioner om kostnader avslutad.
Samtidigt passade Edman på att i krönikan ge Nils Lundgren och Marian Radetzki en känga. Om Höglund skriver Edman ”… hur personer som tv-journalisten Elisabeth Höglund har mage att matcha sig själv som en av de få som tydligt avslöjat klimatbluffen! Visst får vem som helst tycka vad som helst. Men lite ödmjukhet skadar inte.”
Många har kritiserat Stern-rapporten för delvis helt orealistiska antaganden. De går säkert att hitta, och några andra kanske minns detaljerna bättre än jag …
För oss gäller att vår regerings och riksdags åtagande att sänka våra CO2-utsläpp med 50-80 procent till 2050 torde kosta minst 3.000 kr per svenskt hushåll och år.
Fattar de vad de håller på med?
Tege
Sedan har jag några reflektioner om Sterns beräkningar att det skulle kosta 1-2% av BNP att uppfylla IPCC krav om minskade CO2 utsläpp. Visst skulle den bostadsrättsförening där jag bor kunna riva den 20 år gamla fastigheten och bygga en ny och mer energisnål. Det skulle ju skapa ”BNP”. Men vi som bor i fastigheten och belastas av stora extra ränteutgifter skulle bli betydligt fattigare även om BNPn siffrorna upprätthålls.
Det andra antagandet är att kostnaden för både genomförandet, och att betala överpris för något (tex dyr vindkraft) har noll miljöbelastning. Alltså att pengar till både investeringar och drift bara finns att ta för sig av.
Båda antaganden är djupt felaktiga (men ack så svåra att bota ’troende’ ifrån)
Dessvärre är det Indien och Kina som kommer att drabbas värst om IPCC:s förutsägelser slår in. Å andra sidan är det naturligtvis inte så lätt för Indien (utsläpp: 1.3 ton CO2 per capita) som t ex USA (19 ton/capita) att minska utsläppen om man samtidigt vill öka levnadsstandarden, så man kan lätt förstå deras ovillighet. ”Väst har orsakat problemen, och nu vill de att vi skall betala? Tack för erbjudandet, men nej tack!”
Men, orättvist eller ej, så får de kanske betala i vilket fall som helst. Antingen för att bidra till att minska problemen, eller genom att drabbas av dem. Det är ingen lätt ekvation för de politiska ledarna att försöka lösa.
För det är endast industriella framsteg som kan tillåta dem att höja sin levnadsstandard utan att de för den sakens skull kommer att släppa ut mer CO2.
Det krävs nämligen massor av ny teknik och nya produkter.
Detta misstänker jag att både Kina och Indien är fullt kapabla att förse sig själva med – om viljan finns.
Dessutom; är du medveten om att Kina praktiskt taget äger USA? Varje dollar som de får från USA är bara en avbetalning på skulden…
Vilka påvisbara problem menar du, bara sådär till att börja med?
Där ser du att Kina ligger i absolut topp då det gäller absoluta utsläpp och Indien ligger på fjärde plats (2006).
Kanske skär förhandlingarna ihop för att man inte får med sig Indien, vars miljöminister tydligen gått ut med att man inte accepterar några begränsningar överhuvudtaget samt anser att väst är stolliga med CO2 och klimathotet. Men deras — eller deras plus Kinas — ekonomi är samtidigt ännu inte stora jämfört med västvärldens ekonomier (Kinas ekonomi ca 30 procent av USA:s). Kanske säljer Indien sin namnteckning utan nämnvärda åtaganden?
Stater går väl inte heller bankrutt (på dessa kostnader). Ett problemet tror jag snarare är att man lägger kostnader högt, inte allt för långt ifrån det Lord Stern föreslog, vilket sinkar stor tillväxt över tid men är tillräckligt låg årlig kostnad för att den ska accepteras (av odugliga politiker som litar på Sterns inkorrekta kalkyler; mer realistisk enligt Tol nedan).
Storbritannien har väl redan beslutat om kostnader i storleksordning på s a s Sterns nivå, så nog ”kan” politiker.
Jag tror inte att politiker plötsligt upptäcker att de har kostnader som gör att våra samhällen snabbt går bankrutt, men jag hoppas du har rätt i att man backar. Men lite genomtänkta och medvetna är man nog — om än vid på tok för höga och onödiga kostnader — i det man föreslår.
Risken är att dyra beslut i någon mening kommer att verka enligt kokande grodans princip, där vi varje år bara går lite sämre än vad vi annars gjort och därför accepterar sämre tillväxt, vissa kanske rent av nolltillväxt. Mindre kostnader — alltså inte nära hela procent — kompenseras möjligen så mycket med teknikdriven tillväxt att vi knappt märker något.
Jag tror och hoppas att detta rasar på något sätt eller att förnuftet segrar; det gör det om politiker rationellt — även om de tror på IPCC scenarier — inte lägger mycket stora utgifter på att minska CO2-utsläpp. Men utbredd insikt om vetenskapsläget borde minska viljan till radikal politik (som nu liknar en s k bandvagn i rullning).
Väsentlig är ackumulerad kostnad. Tol beräknade kostnad för ett avtal (bör ungefär motsvara Waxman-Markey) :
”Research from Professor Richard SJ Tol showed that a high, global CO2 tax starting at $68 would reduce world GDP by a staggering 12.9% in 2100—the equivalent of $40 trillion a year – many times the expected damage of global warming.”
http://jennifermarohasy.com/blog/2009/09/marine-cloud-whitening/
40 trillioner dollar är en stor del av världens samlade BNP idag (cirka 55 mrd dollar).
En liten graf visande vad 1 procent mindre tillväxt per år långsiktigt kan innebära för samlade resurser:
http://farm3.static.flickr.com/2294/2063190857_45240043c6_o.jpg
Senaste decennierna har väst haft rätt låg tillväxt och en minskning med 1 procent innebär väl närmare nolltillväxt, d v s stagnation?
Copenhagen Consensus har följande sida där Tols rapport om en skatt som börjar på 68 dollar per ton CO2 är listad sist på ”See the Final Results”-sidan, där den kan laddas ned:
http://fixtheclimate.com
Ska påpekas att den till stora kostnader kritiske Richard Tol, liksom en lång rad andra resursekonomer som kritiserat Lord Stern, inte på något sätt varit eller är klimatskeptiker, snarare tvärtom. Det borde få alla politiker att anse det värt att lyssna. Det man kan befara är att politiker läser sina på Stern och alarmism grundade dokument där information är som välarrangerad propaganda i en sluten diskurs.
Där fungerar nog kadern av tjänstemän som utformar materialet lite likt rådgivarna i H C Andersens saga om kejsarens nya kläder.
Eftersom han stöder Sterns kostnader innebär det att 5 procent i kostnad per år ger (i snitt) årligen en bråkdel av en hundradels procent i exakt lika stor intäkt! (Intäkt är undvikande av fantiserad katastrof.)
Förresten, här är nog pizzan han syftade på (känsliga personer varnas för grov bild) :
http://www.canpages.ca/blog/wp-content/uploads/2009/03/worlds-largest-pizza.jpg
Sverige = 1,53 ton
Kina = 1,27 ton
Per kapita-utsläppen i Kina var alltså för tre år sedan 83 % av de svenska. Med tanke på den ekonomiska utvecklingen i Kina och att de svenska utsläppen inte ökat alls på senare år så innebär det att när det är dags Köpenhamn i december så släpper genomsnittskinesen nästan säkert ut mer CO2 än genomsnittssvensken.
http://klimathot-gameover.blogspot.com/2009/03/sterns-osakliga-alarmism.html
(Tog tid att hitta mitt eget inlägg nu; borde kanske ha kategorin ekonomi.)
Det finns många fler kritiker av Stern. Lomborg nämner och refererar i ”Cool it” åtminstone ett halvdussin. Dr William Nordhaus (en miljöekonom som säkert nu listats av Sourcewatch som olje- och tobaksskurk) är ett känt exempel.
Tols kritik av Stern tillägnas även en kortare text i Solomons serie krönikor om klimatfrågan:
http://www.nationalpost.com/story.html?id=1d78fc67-3784-4542-a07c-e7eeec46d1fc&k=0
Kanske inte specifik kritik mot Stern men mot dyr klimatpolitik a’la Stern rör tipset jag gav i kommentaren ovan; en rapport av Richard Tol som laddas ned på Copenhagen Consensus. Har inte läst den men den är säkert intressant för de med intresse för ekonomi — åtminstone nåååågon politiker kanske?
http://www.remss.com/msu/msu_data_description.html
På Powerline blog (tre jurister) skrivs 3 sept. om ”Why Default on U.S. Treasuries Is Likely” av J.R. Hummel, Associate Professor of economics at San Jose State University, mitt i Silicon Valley.
Federala skatteintäkterna i USA nådde under andra världskriget nästan upp till 24% av BNP. Men sedan dess har i praktiken 20% varit taket.
Jämför detta med utgifterna framöver: I Obamas första budget beräknas utgifterna bli 28% av BNP. Och detta innan några beslut tagits om Health-care, en (mer eller mindre) statlig hälsovård.
Hummel avslutar med ett resonemang huruvida regeringen kommer att lösa problemet genom att släppa lös inflationen, eller genom att helt enkel vägra betala delar av nationalskulden. Hummel tror mer på det senare alternativet; Powerline’arna, som nog är mer realistiska, tror på det förra, inflations-lösningen: Kineserna skulle bli så ohyggligt förb-de och hämndgiriga om USA lät bli att betala sina skulder.
Jag har följt med dåligt i nationalekonomin på senare år, och vågar inte riktigt acceptera allt det Hummel säger. Men vad som står klart är ändå att USA:s federala ekonomi riskerar att bli massivt usel framöver.
Risken att USA — och därmed också EU — skulle börja lova billions of dollars till ”u-länder” av Kinas och Indiens dignitet för att kompensera en temperaturstegring lägre än 0,1ºC per decennium — den är nog minimal. Helt från vettet kan väl herrarna i Washington inte vara?
http://www.powerlineblog.com/archives/2009/09/024433.php
Såg häromkvällen en dokumentär över amerikansk ekonomi och där var så ini humhum många trilljoners, miljarders, biljoners deficit framöver att man blev snurrig i knoppen [mer än vanligt, alltså..]
Bl.a. framfördes argumentet: vad händer med [i] USA om Kina – som de redan uttalat – slutar låna ut pengar till USA??
USA’s upplåningen tickar i miljardtakt USD per dag!
Rysare!
Mvh/TJ
Mvh/TJ
Vinner de med den logiken?
Faktiskt är +0.1 C per årtionde något IPCC anger som höjning av global medeltemperatur närmsta decennierna. (se t ex teknisk sammanfattning i AR4). De anger forcing till 0.3 grader men 0.2 C per decennium är tröghet då haven absorberar värme.
Problemet anser jag framför allt är antagandet att vi människor orsakat nämnda temperaturhöjning. Det är kanske en vetenskap att förklara varför, men naturlig variation ett viktig perspektiv. Ackumulation av CO2 och förstärkning av temperatur andra saker.
Jag tror inte att mmycket av värmeökingen vi sett beror på CO2. En kraftig värmeökning från tidigt 90-tal (cirka +0.3 C globalt) sammanföll med kraftigt minskad förekomst av låga moln.
När det gäller politik finns dock även effekterna av nedskärningar att räkna in, vilka är förhållandevs små. Mitigation är helt enkelt ineffektivt. Kostar enormt mycket och liten effekt tillbaka (möjligen om fantasimodellers inlagda tipping points funnits hade nyttan kunat vara rimlig, om CO2 gav förstärkt uppvärmning mm).
–
Beträffade klimatåtgärder och ekonomi innehåller föreslag till politik tullar på produkter från länder där sådana inte införs, vilket kan drabba Indien och Kina — och världen och väst förstås då det kan trigga handelskrig.
Idén nämns i en Investor’s Business Daily-artikel om planeringen inför Köpenhamn som jag översatte här:
http://klimathot-gameover.blogspot.com/2009/04/plan-economy-is-settled-fns-budord.html
Denna FT-artikel tar upp att en hög rådgivare i kinesiska regeringen tar upp problemet:
http://www.ft.com/cms/s/0/0318fd3c-2ea1-11de-b7d3-00144feabdc0.html?nclick_check=1
Vidare tycks ditt påstående implicera att framtiden har samma temperaturökning utan att ge någon förklaring till det.
Vet inte om jag missförstår vad du avsåg med med ”väldskartan”. Jag begriper att du kanske anser att ditt antagande om linjär uppvärmning enligt snaste decennier i framtiden har relevans, men… Storleken av en sådan uppvärmning håller jag med dig om inte är allvarlig (och jag tror inte ens att vi antropogent har +0.05 C per decennium), men ville ändå påpeka detta då jag tror att det är bra om skeptiker har bra och giltiga argument än om de har dåliga ogiltiga sådana.
Kan man påpeka sånt här tror jag debatten blir bättre.
Någon som vet, dels officiellt, men också vad man misstänker?
Av Jonnie Wistrand
Kina är världens största kolproducent. 80 procent av landets energi är kolbaserad. Men renare kol med hjälp av teknik lär dröja.
Att använda CCS-teknik för att reducera utsläppen av växthusgaser i Kina är ingenting som kommer att ske i en handvändning. Västerländska myndigheter som hyser sådana förhoppningar bör sänka sina förväntningar, skriver Bloomberg News.
Orsaken är enligt Stanford-forskaren Richard Morse att incitamenten för Kina saknas. Kostnaderna uppskattas i en rapport författad av Morse till 400 miljarder dollar över en 30-årsperiod. Det kommer följaktligen att leda till högre energikostnader och det är också osäkert huruvida rikare länder kommer att hjälpa till med kostnaderna, menar Morse.
Kina, vars energibehov till 80 procent täcks av kol, har pilotprojekt för CCS under utveckling men vill inte satsa fullt ut på tekniken.
– CCS, specifikt för Kina, är inte prioriterat – kostnaderna är en fråga, sa Su Wei, på kinesiska National Development and Reform Commission, i en intervju nyligen med Bloomberg News.