Bacon och den stagnerande klimatvetenskapen

bacon
Grundvetenskap är inte detsamma som teknologisk spetsforskning. Den senare sortens forskning kan med fördel göras inom industrin, eller på tekniska högskolor inom målinriktade projekt och väldefinierade forskningsprogram. Den grundvetenskapliga forskningen låter sig däremot inte styras på samma sätt.
Politiker älskar att styra forskningen. Tyvärr har de förälskat sig i en felaktig föreställning om hur det fungerar, se bilden ovan. Jag kallar den för den ”baconska modellen”, efter Francis Bacons idéer om hur vetenskapen per automatik genererar tekniska framsteg. I ena ändan häller politikerna in pengar via sin forskningsbudget, och ut förväntar man sig att få tekniska och sociala nyttigheter av alla de slag. Men sanningen är att det är rena turen om det blir så. Bilden är ett försäljningsknep för att få makthavarna att hälla i pengar i systemet.
Till att börja med så är vetenskaplig forskning per definition en forskning om det okända, där nya samband och mekanismer kan upptäckas. Så forskarna vet inte riktigt vad de kommer att komma fram till så småningom. Det är också en forskning som, i god kritisk anda, krossar en hel del etablerade ”sanningar”. Så, huruvida det skall komma ut något av praktisk nytta av det hela är faktiskt rätt osäkert. Det enda vi kan säga är att det under de senaste 150 åren har funnits en viss korrelation mellan framsteg i grundforskningen och framsteg inom den teknologiska forskningen. Och vi kan naturligtvis visa upp åtskilliga exempel på hur en del nya upptäckter om hur naturen fungerar sedan också kunnat utnyttjas för tekniska innovationer.
Men allt inom grundforskningen kan inte användas för att lösa praktiska problem. Vi har fått massor med ny kunskap om hur vår galax ser ut, om hur universum kan ha utvecklats sig, om kvarkar, om strängar och om Higgs-partikeln.  – Någon som har den blekaste aning om hur detta skall kunna höja landets BNP? Ändå är det av stort värde för mänskligheten att få mer kunskap om sådant.
Jag tänker på detta när jag läser en liten notis från veckan i The Telegraph. Den är undertecknad av en rad framstående representanter för vetenskapssamhället, inklusive fyra nobelpristagare. Det de beklagar är att det nya system för peer-reviewad fördelning av forskningsresurser, som politikerna i västvärlden blivit så förtjusta i, sätter upp hinder för verkligt nya upptäckter och innovationer.
Långvariga och förutsättningslösa studier inom kontroversiella eller ofashionabla fält är nästan förbjudna idag och vetenskap befinner sig i allvarlig fara att stagnera.”
“Förhandsgranskning [av forskningsprojekt] är nu så gott som oundviklig och dess byråkratiska, långdragna procedurer upprepas för varje förändring i inriktning eller ny fas av ett experiment eller vad nu den sökande föreslår.
“Många forskare beklagar privat denna politik, men deras professionella ställning är ofta avhängigt av deras samtycke.”
Problemet är att en byråkratisk granskning dels tar mycket tid från forskarna, dels blir ett sätt för granskarna i granskningskommittén att mota bort idéer som de själva inte gillar. Det är också välkänt att den starkaste korrelationen mellan dem som sitter i bedömningskommittéerna i våra svenska forskningsråd och beviljade projekt är geografisk. Dvs., man gynnar, medvetet eller omedvetet, den egna institutionen eller universitetet. Alla vet om dessa problem men ingen säger något.
Kommittéarbetet gynnar också medelmåttan; det som inte sticker ut eller avviker från konsensus. Forskningsråden själva är budgetmaximerande och vill inte visa sig stödja sådant som alltför mycket avviker från de etablerade sanningarna. Man smeker politikerna medhårs så mycket man kan, gör ”satsningar” som ligger i linje med den politiska agendan (särskilt när politikerna viftar med en påse pengar framför ögonen på en), man vill ”stärka Sveriges konkurrenskraft”, stödja ”excellent spetsforskning”, och gynna ”samarbete” som helst skall vara internationell (ni skulle bara veta hur mycket onödigt rent administrativt arbete som sådana villkor genererar!).
Jag har egentligen inget emot allt det där om spetsforskning och internationellt samarbete, men det bör ske som en organisk framväxt underifrån, från forskarna själva och inte pådyvlas uppifrån som villkor för att man skall få lov att bedriva forskning. Förr i världen ansågs, hör och häpna, en forskarutbildad och disputerad akademiker som hade fått en tjänst i konkurrens kompetent och betrodd att själv bestämma vad han eller hon skulle forska på. Så är det inte längre.
Jag tror att det kommittéstyrda och centralistiska sättet att fördela forskningspengar starkt har bidragit till de avvarter som vi sett inom t.ex. klimatforskningen: svårigheten att bli publicerad om manuset inte är main-stream, att få fasta tjänster, att få forskningsmedel för en kritisk granskning av den dominerande alarmistiska teorin. Nya idéer som skulle kunna leda till att vi får en bättre kunskap om hur klimatet egentligen fungerar har helt enkelt svårt att komma fram, för överallt sitter det ”klimatsmarta” grindvakter som varit duktiga på att ta sig in i och forma det byråkratiska systemet.
Ingemar Nordin

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Ann LH

    Ingemar N., efter gårdagens bedrövliga utflippningar är det skönt att Du leder diskussionen tillbaka till avsikten med bloggen.

  2. Karl-Johan Lehtinen

    Det är så sant och så sorgligt!

  3. Bim

    Håller med Ann L-H
    Tur att Lars Bern för fram väsentligheterna.
    Men som sagt, tillbaka till ordningen med hjälp av Ingemar.
    Skönt. 😀

  4. Peter Stilbs

    Det är så sant att vetenskapen degenererats via politikernas och byråkratins inblandning . Som ett exempel kan tas EU’s 7:e ramprogram som tydligen hade en budget på ca 500 miljarder http://ec.europa.eu/research/fp7/understanding/fp7inbrief/what-is_en.html
    De som hittade på vilka områden som skulle satsas på var inte vetenskapsmän/kvinnor utan politiker och byråkrater.
    I mindre skala verkar samma krafter i Sverige. Vetenskapsrådet står för grundforskningsfinansieringen, och har väl inte alls lika sned styrning som EU-forskningen.
    Men det som verkligen förändrats är de fria forskningsmedlen som tidigare medföljde en professur (som tidigare var något helt annat än i dag. Istället har varje liten avdelning har åtskilliga professorer, som befordrats uppåt inom systemet, och aldrig sökt en tjänst i konkurrens). I dag är “fakultetsmedlen” bara en ynklig rännil, utan värde.
    Förändringen har gått fort. Jag kan exemplifiera med min egen KTH-professur (i nutida nomenklatur en s.k. fullmaktsprofessur) som tillsattes runt mitten av 1980-talet. Jag fick den i konkurrens med 20 andra, och utnämndes av utbildningsminister Bodström (tidigare utnämndes professorer av Kungen). Direkt från departementet fick KTH avsatt medel för verksamheten (underförstått fram till pensionen) – inklusive lön, lokaler, tekniker, sekreterare, materiel etc. I olika omgångar förskingrades dessa medel inom KTH och användes till annat. Lokaler hyressattes också, etc etc. Vid pensioneringen räckte mina personliga fakultetsmedel inte ens till egen lön.
    Det är samma noter dagens forskare får dansa till – och verkligheten är att om Du inte gör den forskning politiker och byråkrater vill se, så får Du leva på svältkost, eller lämna systemet.

  5. tty

    Jag kan i allt väsentligt instämma, med det tillägget att även tillämpad forskning med snäv nyttoinriktning numera till mycket stor del består av komplicerade byråkratiska ansökningsprocedurer, otaliga rapporter till anslagsmyndigheten, styrgrupper, referensgrupper, internationella ”klustrar” och andra meningslösa aktiviteter.
    Bara att hitta på obefintliga (men obligatoriska) ”mångfaldsaspekter” och ”genusaspekter” på forskning som är kemiskt fri från bådadera är ganska tidsödande och ansträngande.
    En intressant observation: mina gamla läroböcker i fysik från ca 1970 är i allt väsentligt fortfarande gångbara (fast numera kanske litet för matematiskt krävande för akademiska studier på grundnivå). Det hade inte en lärobok från 1930 varit 1970!

  6. Bosse J

    Den amerikanske teoretiske fysikern Lee Smolin skrev 2006 en bok som berör nåt liknande, “The Trouble With Physiscs” (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Trouble_with_Physics). En av hans teser var att en inriktning (strängteorin) fått en närmast monopolliknande ställning pga konsensuskultur (min tolkning) vid tillsättandet av tjänster.
    Inom parentes sagt så påpekar han exakt vad tty ovan beskriver – läroböcker i fysik från 1970 är fortfarande högaktuella, dvs inget av signifikans har egentligen skett inom grundläggande teoretisk fysik på 30 år.
    Boken finns som ebok på Amazon och köps enkelt för några dollar via Kindleläsaren. Mycket läsvärd för övrigt och kräver inga specialkunskaper.

  7. Slabadang

    Får jag vara fräck och ställa krav på dessa beklaganden över sakernas tillstånd?
    Var finns de skarpa alternativa förslagen på en ny modell för hur makten och kontrollen över forskningen skall förändras? Jag tror att det finns en bred insikt om att dagens system är ruttet och samtidigt som det ligger inbyggda dilemman där den interna kannibalismen och revirbeteenden inom vetenskapen utgör ett stort sådant. Vilka skarpa förslag föreligger ? Hur löser man vad som kan vara en ren motsägelse mellan “fri forskning” och “resultat” hur mäter ni “resultat” enligt vilka mått?
    För mig så föreligger några tydliga gordiska knutar att lösa med det recept som sådana kräver. Jag har jobbat med belöningssystem i många år och känner väl till den beslutsångest som finns när man tvingas definiera vad som skall belönas och konkret identifiera vilka villkor och aktiviteter som leder fram till “resultaten”. Nu uppfattar jag Universiteten mest som tiggeri verksamhet och så länge ni inte klarar av att presentera parametrar för hur ni mäter effektiviteten och enligt vilka mätbara parametrar för verksamheten så lär ni få stå med mössan i hand och lita till ideologiskt opportunistiska politiska motiv.
    Jag hävdar att problemet i första hand inte är politikernas utan är ert eget och det krävs mod integritet och vattendelarare inom vetenskapen för att få förmånen att lyda under inte ett utan flera OLIKA belöningssystem med sina egna konkreta parametrar. Att våga deklarera behov av självständighet. Det är inte källan för finansiering som skall styra verksamheten, det är villkoren och målsättningarna för verksamheten som skall styra finansieringen.

  8. Olav Gjelten

    Varför klimatforskningen gått så snett i Sverige har givetvis sin bakgrund till det nära sambandet mellan klimat och miljö.
    Här är vi inne på rent religiösa begrepp i vårt land och som inga andra än några ytterst få vill avvika från main streem-uppfattningen. Därför är situationen den som den är – och kommer så att förbli under lång tid framåt – trots alla försök till goda gissningar om motsatsen.

  9. Thomas P

    tty #5 Astronomin har fått skrivas om rätt rejält, men är det annars så konstigt att mycket av grunderna i fysik förblir konstanta? Klassiska mekaniken har varit densamma sedan 1800-talet, optiken är nästan lika gammal. Den utveckling som sker kommer på nivån efter. Mycket har hänt inom fasta tillståndets fysik, plasmafysik, kvantoptikv osv men det är sådant du inte hittar i grundböckerna.

  10. Mats

  11. Björn

    Man kan undra om klimatforskningen är i paritet med den grundvetenskapliga forskningen inom naturvetenskap? Att ha ambitioner att gå före det kunskapsmässiga inom fysiken, verkar vara dagens situation inom klimatforskningen. Hur kan man påstå att CO2 är den drivande faktorn i klimatsystemet när man inte känner till fysiken i den omgivande världsrymden och vårt beroende av solens atmosfär? Detta är ett forskningens dilemma som måste lösas om inte hela forskningen skall hamna i ett B-lag. Spetsforskning handlar om varken demokrati, konsensus eller genus etc, utan om ren teori skapad i mänsklighetens främsta hjärnor. Det är dessa som är vår garant, för att om möjligt skapa ett förutseende mot att naturen inte skall överraska oss i framtiden.

  12. Ingemar Nordin

    Slabadang #7,
    Du frågar efter en ny modell för satsning och fördelning av forskningsmedel. Jag tror inte att det finns någon modell som kan fungera helt idealiskt – möjligen skulle det vara “amatörforskning” där mycket rika människor ägnar sig åt sådan. Typ Platon eller Darwin. Tyvärr är det sällsynt att vi hittar den kombinationen av rikedom och forskningstalang. Galileo, Newton, Faraday, och många många andra kom från ganska, för att inte säga mycket, fattiga förhållanden och bars fram med hjälp av stipendier och rekommendationer från den lokale byprästen och liknande: “grabben har läshuvud”.
    Det är ett svårt problem där snillet ofta måste bli bedömd av medelmåttan. Det gamla systemet, som Peter Stilbs berättar om, hade sina problem: “professorsvälde”, professorer som aldrig var närvarande etc. Men efter att själv ha upplevt (som student och doktorand) det första systemet och har lång erfarenhet av det senare så skulle jag utan vidare säga att det första systemet (med alla dess fel och brister) är helt överlägset det system som politikerna påtvingat universitetsväsendet idag.
    Dagens system är rena mardrömmen om det är vetenskapliga framsteg som man vill slå vakt om. Dagens system uppmuntrar till korruption, medelmåttighet, feghet och politisk korrekthet. Inget av detta gynnar vetenskapen. Vi skulle lika gärna kunna dra in så gott som hela statens forskningsbudget rakt av och bespara skattebetalarna dessa utgifter.
    Måhända är jag en aaaaning drastisk i denna slutsats, men jag ser dagligdax hur systemet med centraliserad kommitté-fördelning med politisk övervakning är på god väg att ödelägga svensk forskning.
    Återigen, det gamla systemet är inte perfekt. Professorer kunde vara mycket auktoritära och ovilliga att låta sina doktorander pröva en idé som stred mot professorns käpphäst. Missbruk, i betydelsen misskötsel av tjänsten, förekom. Men frågan är om inte det “svinnet” är något som vi måste ta samtidigt som vi naturligtvis skall försöka bekämpa det och öppna upp för en större pluralism. Frihet i forskningen, förtroende för den mest meriterade och den nödvändiga långsiktigheten är omöjligt att beordra fram. Trots allt så har de allra flesta som sökt sig till det akademiska livet, och meriterat sig under många år, en ganska stor lidelse för just att forska och undervisa om vetenskapliga rön.

  13. Slabadang

    Ingemar N!
    Jag kan inte ens i min fantasi förställa mig EN modell som skulle fungera. Ni har ett basjobb att göra för att kunna angripa problemen med systemet. Bacons modell är mer ofullständig än fel och att fokusera på utfallet till “allmänhetens nytta” och borra i dess betydelse genom att bland annat sortera hård nytta från mjuk är en modig men nödvändig uppgift ?
    Ni har genomgående alldeles för flummiga verksamhetsbeskrivningar och målsättningar på Universiteten och det utgör enligt mig ett viktigt skäl till varför forskningen så väl som, anslagen blir därefter. Vilket Universitet vågar ha en kaxig och tydligt detaljerad målsättning idag? Oavsett vem som sitter på stålarna så har denna kommunikation/deklaration mycket stor betydelse både internt såväl som externt och självklart även för finansiering rekrytering och intresse. Det är helt riskfria och helt subjektiva målsättningar som författas. Ska jag dra er alla över en kam så är ni fullständigt urusla försäljare som gör er till oskyldiga offer för omständigheterna. Den hjälp till reformer ni söker kommer aldrig komma från politiker näringsliv eller allmänhet. Däremot är ni beroende av stödet från alla tre av dessa parter. Ni menar jag ,är helt enkelt tvungna att skaffa er den makt och kontroll som krävs för att kunna bevara er integritet frihet och självständighet som er forskning kräver och kan ni inte formulera vad som krävs för detta själva så kommer garanterat ingen annan heller göra det åt er. Det gäller att tänka mest utanför boxen?

  14. Ingemar Nordin

    Slabadang #13,
    Du sätter fingret på en viktig sak, nämligen verksamhetsbeskrivningen. Detta, liksom tjänstebeskrivningen, har successivt urvattnats över tiden. En “universitetslektor” eller “professor” kan i stort sett beordras att pyssla med vad som helst nu för tiden. Arbetsgivaren, dvs. universitetsledningen, kan stuva om din tjänst hur som helst. Och arbetsgivaren är budgetmaximerande. Dvs, om det ger mer kosing till universitetet att syssla med “internationalisering”, “genusmedveten undervisning” eller “hållbar utveckling” på alla områden, så är det bara att följa detta direktiv eller att säga upp sig. (OK. vi kan fuska också, och strunta i det, men sådant är knappast bra för arbetsmoralen.)

  15. Ingemar Nordin

    forts #14,
    “för att kunna bevara er integritet frihet och självständighet som er forskning kräver och kan ni inte formulera vad som krävs för detta själva så kommer garanterat ingen annan heller göra det åt er.”
    Bra formulerat! Ett första steg är att vi erkänner för oss själva, och sedan offentligt, att systemet helt inte fungerar. Vi kan inte begära att politikerna skall begripa sig på forskningens villkor om vi aldrig ens kan formulera det klart och tydligt. Den baconska modellen är som sagt ett försäljningsknep som fungerar bra för det mesta. Men vi måste vara tydliga – även om det innebär mindre pengar till universiteten – att den tyvärr är falsk.

  16. ThomasJ

  17. Kenneth Mikaelsson

    #16
    Det är när man läser sådant man får lusten att slipa kniven……
    Och lusten avtar inte med tid och kunskap……