Att vattenhanteringen haft en grundläggande vikt för vårt lands utveckling är ett huvudtema i Ronnerstams bok (Ronnerstam, 2018). Nu är boken långt mer ambitiöst skriven än så. Inledningsvis får vi en historisk exposé över hur människans förståelse av att det rinnande vattnets inneboende energi varit en förutsättning för livet och för samhälls- och kulturutveckling. Som alltid då vi ser långt tillbaka i historien är verkligheten mer eller mindre fragmentarisk. Några av de tidiga kulturerna diskuteras utifrån vattenperspektiv, med framförallt tidiga vattenhjul som huvudindicier för de olika kulturernas ”status”. Hela boken utgår i visst avseende från just vattenhjulet. I Figur 1 återfinns ett exempel på en vattenkvarn vid Stora Riseberga gård, Husie i Malmö, från Wikipedia.
Figur 1. Exempel på vattenkvarn vid Stora Riseberga gård, Husie i Malmö.
Tidiga indicier pekar på användning av vattenhjul ibland annat i Mesopotamien, flera århundranden före Kristus. Ronnerstam påpekar mycket riktigt att den dokumenterade kunskapen om tidiga (vatten-) kulturer är med nödvändighet otillräcklig. Ändå har frågan om vattnets oumbärlighet fascinerat människan genom historien. Detta återfinns i andra kompletterande bokverk, se exempelvis Sprauge de Camp (1960) ”The Ancient Engineers”, och Ball (2016) “The Water Kingdom”. Den senare boken skildrar det gamla och nya Kina som ett ”vatten-rike”, helt dominerat av vattnets olika egenskaper och människans beroende av vattnet.
I sin relativt korta historiska inledning nämner givetvis Ronnerstam en av den kända historiens tekniska ”giganter”, Arkimedes. Detta natur-vetenskapliga geni var bland annat den som tidigt försökte definiera talet p = 3,14159 (talet kallas för övrigt ibland för Arkimedes tal). I vattensammanhang är han kanske mest känd för dels ”Arkimedes princip”, men framförallt för Arkimedes skruvpump, som fortfarande är kanske den effektivaste pumpmodellen då Du vill pumpa en större mängd vatten med en begränsad lyfthöjd, se Figur 2.
Figur 2. Principen för Arkimedes skruvpump.
I boken ges den ”mörka medeltiden” en något motsägelsefull bild. Å ena sidan en kyrka som sägs ha lagt en våt filt över kunskaps-utvecklingen, men å andra sidan återfinns många goda exempel i boken på, hur bland annat klostren var kunskaps- och tidiga industricentra, gärna kopplade till vattnets kraft! Ett välkänt exempel, som Ronnerstam lyfter fram, är “The Doomsday Book” från 1086, upprättad på order av Vilhelm Erövraren. Genom en inventering av sydöstra England kunde 5 624 olika vattenkvarnar registreras, således var boken avsedd som och användbar för en skatteindrivning. Flertalet av dessa vatten-kvarnar var med stor sannolikhet framtagna med hjälp av dåtidens ”ingenjörskår”, Benedektinerorden (Ordens devis var: ”Ora et Labora”).
Ronnerstams noggranna beskrivning av hur vattenhjulet har utvecklats genom historien från enkla vattenhjul till dagens moderna turbiner är en väl genomförd exposé över vattnets oerhörda betydelse för vår tekniskt/industrihistoriska utveckling. Idag återfinner vi för övrigt turbinhjulet i en av de mest använda pumpmodellerna: Centrifugal-pumpen. Denna pumptyp återfinns i stort sett i alla moderna distributionssystem för konsumtionsvatten.
Boken ger oss också åtskilliga exempel på hur kunnandet om vattnets inneboende kraft har nyttjats för olika industriella verksamheter, allt från mindre enheter för malning av säd eller för drift av sågar och stångjärnshammare. Några svenska ”portalfigurer” lyfts fram som närmast oumbärliga för vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling, Carl von Linné, Christoffer Polhem och Sven Rinman. Medan Linné och Polhem är välkända för de flesta svenskar, är nog – ganska orätt-vist – Sven Rinman mer okänd, se Figur 3. Ronnerstam ger Rinman ett välförtjänt gott utrymme i boken. Som den svenska bergshanteringens fader kanske han till och med förtjänat egen plats på en sedel, som Linné och Polhem tidigare innehaft.
Figur 3. Sven Rinman, den svenska bergshanteringens fader
Polhem, som kom att kallas den svenske Arkimedes, var under några år konstmästare i Falun. Bland hans konstruktioner var bland annat utvecklingen av vattensifonprincipen, tillämpad i flera gruvor för evakuering av överskottsvatten i gruvgångarna. Figur 4 visar systemets funktion.
Figur 4 Förenklad figur över principen för ett sifonsystem, såsom Christopher Polhem anordnade pumpning av överskottsvatten från gruvor. (från en presentationsbok utgiven av Dalarnas Muséum)
Vattenkraftens användning inom i stort sett alla verksamhetsområden är för övrigt en spännande läsning. Inte bara de ”tunga” svenska industriverksamheterna, skogen och malmen var beroende av till-gången på vattenkraft. Givetvis de gamla kvarnarna, som var anlagda vid lämpliga forsar och vattenfall för sädesmalning, men också för så vitt skilda verksamheter som inom textilindustri, liksom vid vapen och kruttillverkning återfinns intressanta exempel i Ronnestams skildring.
I ett avslutande kapitel gör Ronnerstam en ”industrihistorisk resa” genom stora delar av Sverige, från Äggfors i Jämtland till Langs kvarn i Visby, samt till Dunkehalla i Jönköping. Överallt hittar han intressanta exempel på hur vattnets kraft har medverkat till vår industriella modernisering, och därmed en av flera förutsättningar för vår välståndstillväxt. Så, denna exposé över vår svenska industriutveckling kan sägas ge ett gott svar på Johan Henrik Kjellgrens humoristiska och satiriska kommentar om ”Dumboms Leverne”: Nej, tvärt emot, såväl ännu så länge välkända, som idag bortglömda begåvade och nyfikna medborgare har genom vår historia förstått vattnets förunderliga kraft, och nyttjat denna kraft! Den moderna vattenkraften, som tack vare nödvändiga kunskaper i såväl hydrologi, hydraulik, mekanik och elektricitet, blev en av hörn-stenarna i landets elförsörjning. Men två händelser kom att mer eller mindre stoppa en fortsatt utbyggnad av den storskaliga vattenkraften i Sverige.
Vid mitten av 1900-talet växer en natur- och miljömedvetenhet successivt fram i landet. Denna medvetenhet vänds mot planerna att bygga ut de sista stora älvarna i Norrland. Ett första ”stopp” för fortsatt utbyggnad av vattenkraft i Sverige har kallats ”Freden i Sarek”, år 1961, då tre av fyra nordliga älvar får status som nationalälvar: Torneälven, Kalixälven och Piteälven, och skyddas därmed från vidare utbyggnad; för intresserade läs ”Kampen om Vindelälven” (Västerbottens läns hembygdsförbund, 2008). Nio år senare kommer regeringen Palme mer eller mindre tvingas till ”reträtt”, då också Vindelälven klassades som nationalälv.
Ytterligare en dramatisk händelse inträffade i september 1985, då den så kallade Noppikoskidammen i nordligaste Dalarna brister. Ihållande och mycket stora regn under närmare en vecka i september månads början förorsakade dammbrottet. Dammen var en mer än 60 år gammal jorddamm. SMHI genomförde året därpå en inventering av händelseförloppet, se Häggström (1986).
Litteratur:
Ronnerstam, B.J. (2018) Vattnets Kraft. Carlsson Bokförlag, ISBN 978 91 7331 921 8.
Sprauge de Camp, L. (1960) The Ancient Engineers. Ballentine Books, New York, SBN 345-23783-8-175.
Ball, P. (2016) The Water Kingdom. The University of Chicago Press ISBN 13:978-0-22636920-4.
Västerbottens läns hembygdsförbund (2008) Kampen om Vindelälven. Tidskriften Västerbotten, 2:08. 2008.
Häggström, M. (1986) Översiktlig sammanställning av den geografiska fördelningen i samband med septemberflödet 1985, SMHI Hydrologi, Nr 5, augusti 1986.
Stig Morling, Tekn Dr
Tack Stig för en intressant redovisning av vattenkraftens historik i Sverige. Sverige har en lång tradition att försvara. Vattenkraften var en bas och förutsättning för utvecklingen av svensk järnhantering genom alla århundraden. Nu tar vi tekniksteget tillbaka och ska lita på opålitliga väderkvarnar om än med vingar av kompositmaterial.
Även delar av kemisk industri är uppbyggd på vattenkraft sedan slutet av 1800-talet – genom elektrolys. Populärt ämne för många dessa dagar.
Vattenkraftens utbyggnad i egen ägd regi blev därför en viktig angelägenhet även för en del kemibolags framtid och handlade för min gamla arbetsgivares del om exploatering av fallrättigheter i främst Ljungan och Ljusnan.
Att åstadkomma hållbara vattendomar var en grannlaga uppgift och vi använde oss av en särskild byrå, Alrutz advokatbyrå, för detta. I början av 70-talet kom så Naturvårdsverket och miljölagstiftningen att bli en väsentlig del av vår verksamhet inom kemiindustrin, samtidigt som vattendomar inte längre behövdes.
Vid ett besök på Naturvårdsverket 1971 om jag minns årtalet rätt passade jag på att begära fram en konkurrents offentliga handlingar från ett ärende. Tjänstemännen krånglade, jag hade som ung civilingenjör kanske inte rätta pondusen. Jag ringde Alrutz byrå som ringde upp verket på högre nivå och strax därefter svassade tjänstemännen runt mig…
Så där fanns en djup respekt sedan många decennier då jurister som sysselsatts med vattendomar på ömse sidor också kommit att bemanna Naturvårdsverkets juridiska sida. Samma slags avvägningar mellan olika samhällsintressen då som nu. Vad ska väga tyngst? Industrin måste ta frågorna på djupt allvar!
Jag kom mot slutet av min tid i industrin i närkontakt med motsvarande frågor i många andra länder. Vattenfrågor, särskilt då grundvattenfrågor, lärde jag mig ”the hard way” har mycket stor tyngd i många europeiska länder, men alldeles särskilt i Tyskland.
Jag tog därför mig häromåret tiden till att läsa igenom alla handlingar som föregick Cementas avslag i MMÖD, mark och miljööverdomstolen. Hela ärendet hängde på grundvattenfrågor. Min kommentar är att Cementa agerat oprofessionellt som inte försökt lösa detta tekniskt på något sätt. Man utgick från att de vars brunnar sinat skulle kunna köpas…
Efter att man fått en nådatid av regeringen har Cementa nu börjat leta upp var det finns särskilt stora grundvattenförande ådror som leder ut till det stora dagbrottet och genom cementinjicering försöker man täta dessa. Om detta räcker återstår att se.
Idag pumpas inläckt grundvatten plus regnvatten ut i Östersjön för att hålla dagbrottets botten torr. Att samla upp detta vatten i bassänger och efter viss enklare rening återföra det till naturen är nästa tänkbara steg. Bör inte kosta avsevärda pengar. Min gissning är att när Cementas ägare, tyska Heidelberg, fattar med vilken nonchalans ärendet drevs i många år kommer det få konsekvenser.
Jag noterade att många på denna blogg när det var aktuellt utmålade de gröna som skyldiga till debaclet. Min åsikt är att MMÖD handlade ärendet korrekt. Samma MMÖD som vi i kampen mot vindkraftverken vi hoppas ska stå på vår sida…. Jag har viss tilltro i det fallet med!
Utbyggnaden av vattenkraften i Göta älv och regleringen av Vänern var betydelse för den etableringen av elinstensiv industri. Tekniken att överföra högspänning längre sträckor fanns inte då. Många företag försökte dra nytta av den billiga elströmmen runt 1910 och framåt. Flertalet blev kortlivade. De flesta klarade omkring 10 år. Tiden efter första världskriget blev högst kännbar och därefter fick merparten avveckla sin verksamhet p.g.a, bristande lönsamhet. Kreugerkraschen satt definitivt punkt för alla om tre-fyra stycken som hade de ekonomiska musklerna att fortsätta. På den tiden betalade staten utbyggnaden av vattenkraften kontant, inga lån eller avbetalningar. Man hade ett tänk då som saknas idag. Man byggde för att det skulle hålla inom överskådlig tid, inte slit och släng efter 10-20 år.
Apropå Benedektinerordens devis, i John Read : Prelude to Chemistry finns alchemistdevisen ”ora lege lege lege relege labora et invenies” vilket påminner om ett av kursmomenten i kemistudierna på 1960-talet. Tänk över uppgiften, bilblioteksstudier CA och Gmelin, arbeta i labbet och få resultat.
#2 Hans
Tack för ditt arbete att igenom läsa igenom alla handlingar som föregick Cementas avslag i MMÖD och lämna några nya aspekter på domen och Cementas agerande. Cementa tog inte grundvattenproblemet på allvar.
Apropå att inte ta saker på allvar kopplat till det övergripande klimatfokuset så vill jag tipsa om en intressant bok om hur Sveriges beroende (!) av naturgas hanterats lika lättvindigt vid Energimyndigheten som vår elförsörjning: ”Ledningen” av Gustav Boethius. Högaktuell med tanke på omvärldsläget.
# Hans och # Ivar
Ni fokuserar bägge på ett grundläggande (sic!, ursäkta ironin!) problem i den svenska ”självtillräckligheten”: Den kombinerade okunnigheten och arrogansen hos blott allt för många om fundamentala vattenfrågor. Som Hans så riktigt påpekar: länspumpningen av dagbrotten och bortledande av just grundvatten och dagvatten borde vara en nyckelfråga inte bara för CEMENTA, utan en kritisk grundfråga till Sverige i stort! Detta kan kräva ett nytt inlägg, men låt mig ge ett funderingsexempel: Storstockholm har sammantaget fyra stora avloppsreningsverk med får vi säga väl avancerad rening av ca 1 000 000 m3 avloppsvatten/d. Allt detta skickas ut i saltsjön för utspädning med bräckt vatten. Sannolikt måste detta kvalificerade vattenmissbruk komma att ifrågasättas och en rimlig tanke på återanvändning bli realistisk!
Det är väl så att vi i detta av vatten så välsignade land inte förstår dom här frågorna. Hallandsåsen är inte Alperna precis, man hade kunnat ålägga godsoperatörerna att skaffa bättre dragkraft i.st.f. att borra två tunnlar rakt igenom en grundvattentäckt. Eller lägga godstrafiken på entrepenad till förslagsvis LKAB.
#2/5
Cementa har flera gånger försökt få Region Gotland intresserad av att utnyttja vattnet från brottet, men intresset har varit svalt, man är tydligen helt inriktad på avsaltning av havsvatten.
#tty
Sancta simplissitas! Tala om att gå över ån efter vatten!
(Nej, enfalden är inte helig, utan bara just stupid!)
Inget ont om Rinman men att kalla honom ”svensk bergshanterings fader” är helt missvisande. Svensk bergshantering har mycket gamla anor. Utgrävningarna i Lapphyttan visar att det fanns masugnar i Bergslagen redan på 1100-talet, långt tidigare än de är kända någon annan stans.
Däremot är det helt riktigt att svensk bergshantering och geologi var mycket framstående på 1700-talet. Utöver namnen ovan kan t ex Gahn, Cronstedt och Gyllenhaal vara värda att nämna.
Precis som med klimatet har man länge försökt få oss att skämmas när vi öppnar kranen.
6% av Göta älvs flöde vid Kungälv räcker för att förse hela Sverige med hushållsvatten. Övriga 94% och för samtliga vattendrag går rakt ut i spillo till havet/sjön.
#7 Jag tror nog Stockholm inte klarar av att tömma Mälaren. Det är dyrare att göra dricksvattenkvalité ur avloppsvatten än att ta nytt.
#8 Håkan Bergman
Hallandsåsen är ett sorgligt kapitel.
Geologi är en viktig vetenskap vars utsagor ska tas på allvar, vilket många politiker ha svårt att förstå. De ger glatt byggnadstillstånd på farliga marker. Mer än en gång har villor byggts på helt livsfarlig mark.
I fallet Hallandsåsen hade SJ’s egna geologer anvisat att tunneln skulle dras ca 3 mil längre inåt landet där berget lär vara bättre att borra i på eťt ställe.
På den här tiden fanns en möjlighet för kommuner att lägga in sitt veto mot de statliga planerna på olika nivåer ända upp till att regeringen med ett beslut kunde köra över kommunen ”i riksintressets namn”. Båstads kommun framförde att de skulle utnyttja alla sina möjligheter om järnvägen drogs så långt in i landet. Det skulle försena tillståndet med tre år.
Till saken hör att den nya banan behövdes främst för godstrafiken och snabbtågstrafiken där den backiga och vindlande gamla banan över åsen är ett verkligt hinder. Och några snabbtåg skulle ändå aldrig komma att stanna på en station i höjd med Båstad. Ett lokaltåg eller en lokalbuss till Ängelholm fungerar för övrigt utmärkt.
Dumt nog brydde sig SJ’s ledning mer om politiskt taskspel än om geologiska råd om att det fanns ett avsnitt med bättre berg. Med en enorm merkostnad och tidsförlust som följd.
Kunde man inte satt klackarna i marken och tänkt om under resans gång? Nja, regeringens minister Uusmann tyckte att ”kan man skicka raketer till månen kan väl en tunnel inte vara så svårt”. Och man byggde glatt klart spåren fram till åsen på ömse sidor nära Båstad ”enligt plan”.
Som kemist förbluffades jag över hur man fick slaska med detta RhocaGil i starkt vattenförande berg utan att någon insåg konsekvenserna! Flyttar man isär de molekyler som ska haka tag i varandra till ett rymdnätverk tillräckligt mycket genom utspädning kan detta självklart inte uppstå. Och kvar har man ursprungsmatdrialet, nämligen N-metylolakrylamid. Som med tiden bryts ner till formaldehyd och akrylamid – ingendera önskat, även om akrylamid var det större problemet.
(I Norge hade man samma fråga uppe i samband med bygget av Gardermoen, men man körde med öppna ögon på med massor av RhocaGil tills det så småningom blev tätt och accepterade den temporära miljöskadan för ett avspärrat område. Och hade inga betande kor….)
Jag tycker geologer förtjänar större respekt!
#2 och #9
Cementa gör en del rätt, t ex att försöka injektera vattenförande sprickor. Vad många dagbrott i utlandet gör, är att ur borrhål runt dagbrottet pumpa upp vatten innan det rinner in i dagbrottet. Då är det inte heller förorenat av oljor och sprängämnen rester. En kurs jag gick för ca 10 år sedan gav en del exempel. Bl a ett stort dagbrott i Tyskland (kol) pumpade vatten i sådan mängd att el-kostnaden för pumpningen var 1,3 miljarder EUR per år.
I jämförelse ansåg kursledaren att de vattenproblem vi kan ha i svenska gruvor är ”småpotatis”.
#9 tty
Att efter rening utnyttja vattnet från dagbrottet skulle naturligtvis minska den allmänna bristen på vatten på Gotland och gillas av Cementa som skulle få en slant för vattnet.
Men: nu är vattenfrågan en lokal fråga också, det finns tiotalet närliggande fastighetsägare med brunnar. Samt ett Natura 2000 område vars växtlighet ej får skadas enligt lag. Ur MMÖD’s synvinkel är det bolagets ansvar att lösa frågan lokalt, inte att skaffa sig ett fribrev via kommunen.
Dagvattnet i botten av dagbrottet har säkert en massa lättsedimenterat kalkdamm samt lite organiskt material som förts dit av vindarna. Rester av de explosivämnen man använder samt en liten aning smörjämnen från truckar och borrar kan nog förekomma. Bionedbrytbart får man hoppas.
Efter rening kan man fråga sig hur vattnet bäst återförs till att så småningom bli grundvatten. Injicering krävde tyska myndigheter av oss i utkanten av vår site. Hur fungerar det på den. aktuella marken, jag har ingen aning. Finns någon myr eller insjö nära annars?
#14 Karl Erik R
Du och jag har uppenbart mött liknande attityder i Tyskland!
Att injektera cement för att försöka täppa igen starkt grundvattenförande ådror kostar ingen förmögenhet. Observera att Cementa inte gjorde något alls förrän de möttes av avslaget i MMÖD! Nonchalans modell grövre!
De kolgruvor du pratade om antar jag återinjicerade det uppumpade vattnet längre ut perifert sett? Så att grundvattennivån hölls normal. Det var åtminstone det krav vi hade på oss i Tyskland. Och med åren har det kostat oss en hel del ström ja …
Hmmm. Eftersom naturvårdsverket verkar vara inställda på att stänga Cementa snarare än att föra en dialog så har Cementa slarvat med vattenproblemet på Gotland. NV är så inriktade på att göra hela östkusten till ett Naturaområde enligt EUs önskemål så bryr man sig knappast om vare sig lokalbefolkning eller region. Det var ju även vad miljöorganisationerna (inklusive MP) ville.
En trist utveckling när det faktiskt finns flera tekniskt möjliga lösningar.
Grundvatten är ett grundproblem på Gotland eftersom öns berggrund har svårt att behålla regnvatten. Därtill har belastningen under sommarmånaderna ökat enormt allteftersom Stockholmarna skaffat sig sommarstugor på ön.
Men Cementas förslag att skapa vattenmagasin med renat vatten på egen tomt verkar vettig och har också gillats av regionen. Men NVs följsamhet till EU om ett orört Naturaområde + s.k. miljövänners intressen väger tyngre än förnuftiga och miljövänliga lösningar.
11 ….Gyllenhaal… Ja, Jake och Maggie är släkt … FYI Finns bara en släkt Gyllenhaal…
#17 Ingemar N.
Men Ingemar: Naturvårdsverket är remissorgan och inte beslutande organ! Vi har ju särskilda miljödomstolar vars uppgift är att avväga miljöintressena mot samhällsintressena! Och dessa är inte infiltrerade av miljöpartister på samma sätt som NV!
#17 Ingemar
Bassänger med renat vatten ja. Men hur upprätthåller det grundvattennivån i omgivande landskap? Natura 2000.
Jag är inte geologiskt kunnig, men vet att det löste våra konsulter i Tyskland med perifera hål och pumpar som tryckte ner vattnet. Kanske våra förhållanden var gynnsamma?
Jag antar att tätare berggrund kräver fler hål och större tryck? Kanske att lite ”fracking” utförs nere i hålen?
Vad säger geologerna?
Hans H #20,
Grundvattennivån upprätthålls genom att en bassäng med renat vatten kan tillgodogöras av den omgivande bebyggelsen direkt istället för´att man borrar djupa brunnar ned till grundvattnet. Därtill förmodar jag att en hel del av vattnet från en sådan bassäng sjunker nedåt i jorden och fyller på grundvattnet. Precis som våtmarker och sjöar gör.
#21 Ingemar
Djupa brunnar? Det är inte den minnesbild jag har. Nu var det ju flera år sedan jag plöjde mig genom handlingarna – men grundvattennivån låg väldigt ytligt. Långt ovan dagbrottets botten som ligger under närliggande Östersjöns yta.
Cementa hade något bud till de boende om att förse dessa med vatten så länge dagbrottet var i bruk. Men det löser ju inte grundvattennivån i Natura2000 området. Min minnesbild idag är en massa data från Cementas geologer som skulle visa att sänkningen av grundvattennivån var ”obetydlig”. Och irritation över att MMÖD inte hade geologisk expertis
#19
Du behöver läsa på om hur Natura 2000-områden kommer till. De föreslås av länsstyrelserna, beslutas av regeringen och rapporteras till EU-kommissionen.
Markägare, lokalbefolkning och domstolar är överhuvud taget inte inblandade. Och det är inte små arealer, f n ca 16% av Sveriges yta.
Juridiskt är Natura 2000 rena vilda västern, det är ytterst oklart vad som egentligen gäller, vilken myndighet länsstyrelserna har att styra verksamheter i området, om markägare har rätt till ersättning o s v.
Om man vill se hur Länsstyrelsen på Gotland agerat rekommenderar jag att titta på nipsippa på Gotland i Artportalen. Nipsippan förekommer i stort sett i tre områden, File Hajdar, Lojsta hajd och ett mindre område strax öster om Visby.
På File Hajdar har bokstavligen varje enskilt exemplar, blommande såväl som sterila, inventerats upprepade gånger, i de andra områdena verkar inga inventeringar alls ha gjorts, det rör sig om ”spontanrpportering”.
Man tycker att åtminstone förekomsterna strax utanför tätbebyggelsen i Visby borde vara värda att kolla, men tydligen inte.
#23 tty
Jag är medveten om att det finns en trend att försöka klassa alltför mycket mark som Natura 2000 områden. Och att EU hejar på detta och talar om vilka regler som bör gälla….
Men jag lever i tron att svenska lagar gäller och att svenska domstolar dömer och vad gäller miljödomstolarna avgör vad som är tillåtligt. Har jag fel så upplys mig gärna.
Skulle gärna få min frågeställning om återinjicering av uppsamlat vatten belyst av dig som verkar ha djupa kunskaper i geologi. Berör ju även Karl Erik R’s kommentar om tyska gruvor
#16 Hans H
Antagligen trycktes vattnet ner i berget någonstans långt bort, men det minns jag inte.
Cementinjektera runt en tunnel eller ett bergrum är ganska enkelt. Däremot att injektera de enorma bergvolymer det blir runt ett stort dagbrott, det är en helt annan sak. Det som kan vara rimligt är det som Cementa verkar göra. Hitta större sprickor eller spricksystem som kanske står för en betydande del av inflödet. Sen injektera dem för att kanske halvera inflödet. Noll inflöde går inte att uppnå med injektering i Cementas fall, i alla fall inte till rimlig kostnad.
#25
Just i kalksten är en stor del av flödet kanaliserat till underjordiska ”floder”, det är på det viset karstgrottor uppstår (grottor i andra bergarter än kalksten/dolomit är sällsynta).
Det är nog ändå inte helt lätt att stoppa flödet. Karsthydrologi är ett komplicerat ämne som vi uppriktigt sagt inte är bra på i Sverige, vi har för litet karst.
#24
Det är inte enkelt att säga hur återinjicering skulle fungera, just för att hydrologin i karstområden är komplex. Dessutom så sker pumpningen nästan enbart vinter-vår, då vattenståndet redan är högt i t ex Tingstäde träsk, som annars skulle ligga närmast till hands för påfyllning. Att injicera i borrhål i närheten skulle återigen innebära ingrepp i Natura 2000 och därmed troligen ytterligare ett årtionde av utredande och processande. Själv tycker jag att Cementas alternativ med en reservoar och anslutning till vattensystemet i Slite via ett reningsverk verkar vettigast och minst komplicerat.
#25, 27
Tack för info om kalkberggrunden och dess problem.
Jag utgick i min värld från att återinjicering skulle kunna äga rum innanför gränsen på Cementas område. Det var vad vi gjorde vid vår tyska site. Handlar ju också om att lägga upp rör och pumpstationer och eldragning så jag förstår ju självmant att man inte klampar in med detta på ett Natura 2000 område.
Nu omges ju inte Cementa överallt av direkt angränsande Natura 2000 vad jag minns…. (orkar inte leta fram kartorna…). Där fanns tillfartsvägen och också ett antal privata fastigheter.
Nu har Cementa tätat de värsta läckorna och har en plan att skicka uppsamlat vatten efter viss preliminär rening till Slite för ytterligare rening. Det kan förhoppningsvis leda till ett positivt beslut i MÖD, det ska prövas där igen med de nya åtgärderna om jag minns rätt. Är nog vettigt.
Kvar står min ursprungliga starka kritik mot att Cementa inte gjorde något proaktivt i grundvattenfrågan INNAN man formligen körde huvudet i väggen!
Många här på bloggen svor över miljöpartisterna agerande medan jag pekar på att MMÖD i mina ögon agerade korrekt och följde lagen och att vi i Sverige inte vant oss vid att ta grundvattenfrågor på allvar. Än.
Cementas ansökan är för övrigt nerlusad med ”blinkningar” till miljöpartister som t ex ”världsledande i Slite på cementtillverkning med låg koldioxidavgång”. Vilket överhuvudtaget inte var uppe för prövning….
#28 HH
Tack för en intressant inblick i Cementas problem på Gotland.
Kan väl försvara Cementas inställning i frågan. Vem skall utreda Gotlands vattenförsörjning? Är det en fråga för ett enskilt företag?Kommunen verkar tro att de kan överföra ansvar till näringslivet.
Att återföra vatten som dränerats borde gå i brunnar runt täkten. Brukar dock bli problem med igensättningar av filter så småningom. Bättre kontroll med ytvatteninfiltration.
Att använda dränerat vatten till förbrukning är väl en vettigare lösning än rening av saltvatten.
#29 Lasse
Du missar den poäng både jag och Karl Erik R belyser och som handlar om stora dagbrott. Det vi tagit upp handlar alltså inte primärt om Gotlands allmänna vattenförsörjning.
Utan om att den som gräver en stor grop långt djupare än grundvattennivån och sedan pumpar ut regnvatten och inläckande grundvatten och skickar iväg det ut i Östersjön både slösar med en resurs OCH sänker grundvattnets ytnivå i omgivande marker! Det är det senare domstolen prövat.
De lokala skadorna av det senare granskas nere i Europa med lupp och bolagen är vana vid att avkrävas motverkande åtgärder.
Sverige är stort till ytan och har få dagbrott och vi är kanske ovana vid synsättet. Och har dagbrott i Lappland med mycket snö och möjligen låga skadeverkningar av en grundvattensänkning i omgivningarna.
I detta fall krånglade klassningen av angränsande mark som ett Natura 2000 område till saken. Den klassningens berättigande har ifrågasatts av t ex tty här på tråden. Jag kan inte bedöma sånt. Jag utgår från att MMÖD gjort en bedömning av grundvattensänkningens effekter på naturaområdet och på företaget som åstadkommer effekterna och deras möjligheter motverka dessa. Där man först sent börjat agera.
Omedveten om det synsättet är däremot inte Cementas ägare tyska Heidelberg och det förvånar mig att man inte lagt sig mer i ärendet. I slutändan tror jag detta kommer att lösa sig bra och att kalkbrottet kommer fortsätta att kunna bryta kalk många decennier framåt.
HH Tack för kommentar.
På 1980talet hade konsultbolaget jag arbetade åt ett uppdrag för Cementa i Slite.
Jag var med i utkanten men vill minnas att vi återbördade pumpvatten till en ytvattendamm strax norr om täkten.
Det byggdes en ledning dit i alla fall. Allt för att utnyttja dränerat vatten.