Många miljötalibaner anklagar kapitalismen för att orsaka en storskalig klimatkris i kolets och oljans tecken. Det är bakgrunden till snacket om en antropogen tidsålder. Följden blir den skräckrapportering vi idag hör från politiker och medier. Alla minns säkert helgonet Greta T:s hatiska ord mot mänskligheten.
En annan konsekvens av vänsterns drama är i sig själv synnerligen antropogen. Jag tänker på tusentals miljöbyråkraters strävan att styra miljön in i spår som de själva anser kloka. Visst, begränsning av gifter och andra skadliga emissioner har jag inget emot. Men när byråkraterna ska bestämma vilka arter som ska leva och vilka som sak dödas då drar jag i nödbromsen. Tala om en samhällssyn där människan (byråkraten) utnämner sig själv till naturens herre.
Min grundtes är att människa och natur aldrig varit harmoni. Arternas kamp och utveckling har genom Darwin biologi blivit naturens Höga visa. Människan tar för sig när hon behöver naturen för sin överlevnad. Självfallet måste övergrepp från nutida Homo sapiens regleras på ett övergripande plan. Men kampens olika detaljer är det inte politikernas och byråkraternas uppgift att lägga sig i. Ingen vågar tala om att stoppa befolkningsökningen på planeten, eller folkvandringar, men olika djur- och växtarters framfart vill nitiska prussiluskor styra upp. Kosta vad det vill, tyck devisen vara. Miljarder slösas på futtigheter i ett globalt perspektiv. Politiker och byråkrater levererar miljödekret på ett löpande band för att på så vis göra sig till herrar över naturen avseende rena småsaker (i det stora hela).
Det är mot denna bakgrund som vi måste ta del av Sydsvenska dagbladets rapport från sydvästra Skåne. Rubriken lyder:
Invasiv mussla i Saxtorpssjöarna ska utrotas – med 150 ton salt
Ett ödesmättat beslut för denna art av mussla. Även andra biologiska arter påverkas antagligen också av saltningen. Men statens och kommunernas byråkrater – som avlönas för att döma över liv eller död – hurrar. Skattebetalarna tvingas inte bara finansiera deras löner. Utan även kostnaderna för projektet och dess följdverkningar.
Märk att få talar om den mest ödesmättade invasiva arten på svensk botten: byråkraten. En i sanning antropogen varelse. Han eller hon agerar som politikernas torped i kampen mot naturen. Med högstämda röster försöker de styra upp arternas kamp.
Det rör sig om survival of the politcal fittest.
Torsten Sandström
Torsten Sandström tack för den fräscha betraktelsen över prussiluskor och the survival of the political fittest.
De nya begreppen borde ge debatten nytt liv och lyfta den till nya höjder – påskupplysningen.
150 ton salt i sjöar. Det låter som fullständigt galenskap. Kanske ett aprilskämt?
Ja ja! Varför inte hälla i ett halvt ton peppar också så kan man ju käka upp all död fisk och musslor som flyter upp färdigkokt och klart, i den globala hettan.
#Ulf
Fråga Thomas P han har säkert en politiskt korrekt vetenskaplig förklaring till varför saltet behöver tillföras … om det nu inte är ett försenat aprilskämt, vilket man kan hoppas på …
Tack Torsten! Jo mina tankar går som ofta tillbaka till en av min ungdoms filosofiska ”idoler”, dvs Ulf Peder Olrog!
Hans underbara visa som börjar: ”Här dansar skapelsens herre med skapelsens fru, och det spritter i mig, och det spritter i Dej!”
Det mest fascinerande med dessa förändrare av vår tillvaro är nog den totala historielösheten, i kombination med hybris!
För ett antal år sedan var jag på en miljökonferens om gruvindustrin. En ung dam var arg. Denne industri var givetvis befolkad av roffare, plundrare och andra förtappelsens människor! Jag sade, att inom vattenvårdssektorn – som jag vet lite om, är de bolag jag arbetat med snarast angelägna att ”göra rätt för sig!” Jag tillade i ett korttidsperspektiv ”att vad vi gör idag med vårt min bästa vetande kommer om ca 20 år att ses som otillräckligt!” (Detta med H. S. Nybergs kommentar, se tidigare inlägg.)
Den unga damen blev utomordentlig upprörd och svarade:” Nu vet vi allt!”
Sancta Simplissitas!
Om den ”invasiva musslan” är ätbar och god vore det väl bättre att välkomna den. Signalkräftan är ju både ätbar och god och välkommet komplement till pestdrabbade flodkräftor. Mängder av de växter och djur som äts på olika håll i världen har en gång varit ”invasiva”.
Min bok ”Tänk om det blir kallare?” har ett kapitel med rubrik ”Naturen är inget museum”. Men just som museum ses och skyddas den av många.
Javisst skall vi välkomna denna mussla. Annat är det med arter som ställer till ohägn. T ex parkslide som äter sig in i hus.
Tala om stolleprov. Vandrarmusslan lever nämligen även i bräckt vatten. Närmare bestämt upp till 6 promille, vilket t ex innebär att den kan leva i hela Bottenviken och Bottenhavet. Den finns sedan länge i Bråviken och numera även i Roxen och Glan.
Om 150 ton salt skall räcka att ta död på den får alltså volymen av sjöarna inte överstiga ca 25 000 kubikmeter. Nu är ju de aktuella ”sjöarna” visserligen bara ett par gamla grustag, men så små är de knappast.
Värt att notera är att arten funnits ca 100 år i Sverige (Mälaren och Hjälmaren), men inte visat sig särskilt expansiv eller problematisk. Den vill ha vatten med högt pH, något det är rätt ont om i Sverige.
Men så är det med många invasiva arter. De står på någon EU-lista för att de är problematiska i Centraleuropa, medan andra arter som verkligen är invasiva i Sverige saknas.
Invasivitetsbegreppet har försörjt en inte oansenlig mängd mp-byrokrater under många år.
MP har inte funnits så länge, så där har vi en invasiv art. Men det duger nog inte med salt.
# 10
Bara i hagelbössan.