Klimathotet drivs av grön fundamentalism?

Donna Laframboise avslöjar på sin blogg No Frakking Consensus att en av de seniora forskare som är knuten till IPCC (och Review Editor för blivande kapitel 15), Dr Richard Moss, samtidigt är vicepresident för WWF. Moss har varit engagerad i IPCC sedan 1993, enligt CV på WWF:s hemsida.
Hur kan Moss, som en av huvudpersonerna bakom stundvis mycket alarmistiska WWF, samtidigt ses som en neutral och objektiv forskare, undrar Donna Laframboise. Och jag med henne.
Det är inte längre ovanligt att forskare även är aktivister. Se på James Hansens försvar av civil olydnad och ekoterrorism. I Canada finns Dr David Suzuki, zoolog och en av grundarna till David Suzuki Foundation. Bloggen Climate Progress drivs av Dr Joe Romm, som fått en utmärkelse för att vara en av de 100 människor som “återuppfinner Amerika” och kallats “Amerikas mest brinnande aktivist-bloggare när det gäller klimatförändring”.
Går det att förena rollen som objektiv, skeptisk vetenskapsman som ständigt söker efter sanningen med rollen som engagerad aktivist som verkligen brinner för sin sak?

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Kenneth Karlsson

    Politiserad vetenskap blir aldrig bra. Borde inte Sovjet och Nazityskland fortfarande fungera som varnande exempel? Men fenomenet torde tyvärr gå att finna i mindre skala idag, även i demokratiska samhällen.   

  2. Joel

  3. Mr. G.

    Just därför bör man ta Helmut Schmidt’s förslag om en äkta vetenskaplig undersökning av IPCC på allvar:
    <http://notrickszone.com/>

  4. Adolf Goreing

    Tror Peter S håller med mig i att forskningen har aldrig varit så hårt politiskt styrd som nu. Det styrs via anslagen och forskarna lär sig snabbt vad som är “lönsamt” inte nödvändigtvis samma sak som vad som ger mest forskning för pengarna.
    Angående WWF, Greenpeace m.m så är det nog så att mångas intresse för miljö och klimatfrågorna kommer från ett ställningstagande som “aktivist” eller aktivistsympatisör. Sedan har det ena lett till det andra och man blir forskare. IPCC har en lista över deltagare i rapporterna och det finns naturligtvis aktiva medlemmar från Greenpeace med. Det har man aldrig hymlat med. På något sätt har man tappat perspektivet vad gäller objektvitetskraven när det gäller miljö och klimat. Ungefär: de har ett gott hjärta alltså ska vi inte ställa krav. De som är med eller har varit med i någon miljö/klimatorgansiation har självklart förlorat förmågan att tänka objektivt för länge sedan och även  om man hittar motsägelsfulla resultat så väljer man aktivt att ignorera detta. Det är helt enkelt för jobbigt att gå “motströms” (inte ger det några anslag heller).  Det är därför man sällan eller aldrig hittar peer-review artiklar som utmanar IPCC öppet utan det gäller att kunna läsa mellan raderna under rubriken “results”. “Conclusions” är ofta så politiskt infekterat att man lika gärna kan hoppa över den biten. Det behöver alltså inte vara fel på själva forskningen som sådan. (Det finns undantag givetvis, men betänk att det publiceras 1000-tals klimatrelaterade artiklar varje år. Jag upplever att man just nu väljer att försöka bekräfta AGW-hypotesen, direkt eller indirekt. Det är just det som tyder på omognad i forskningsfältet. Man borde istället försöka falsfiera hypotesen för fulla muggar. Vilket man också – lite omedvetet – har gjort. Jag tänker då på klimatsensitiviteten som skrivs ned – nästan varje år just nu. Framförallt vad gäller de extrema scenariorna, i den varma änden av spektrat. 4-6 grader ter sig alltmer som fantasivärden)

  5. För mig är det uppenbart. Det går inte att dra någon annan slutsats. Pusslet är lagt. Alla bitar, stora som små passar in i mönstret. Inga bitar, små eller stora strider emot mönstret. För att uttrycka sig diplomatiskt. Vi håller på och blir rvknllde. Eller kanske det det räcker med att våra politiker blir det.  EU och FN vill ta hela makten. De är både samarbetspartner och konkurrenter. En ohelig allians.
     

  6. Måns B

    Har jag missat nåt helt, skulle det numer inte vara tillåtet att vara miljömässigt engagerad för att man är framgångsrik forskare i samma fält??
    Undrar om du inte vänt på orsak och verkan i den här artikeln Maggie. Men det kan väl aldrig ha varit medvetet 😉 , det skulle ju bidra till politiseringen av frågan

  7. Ulf L

    Jo det går. Är inte just Erik Svensson ett utmärkt exempel. Man kan säga mycket om honom men vad jag vet har ingen klagat på hans forskning. I hans fall är det dock lätt att skilja på hans politik och på hans forskning.
    Gunnar Myrdal hävdade att bara man öppet redovisar sina värdering så kan man utan vidare basera sin forskning på dessa, och jag håller med. All forskning måste utgå från något och detta något är ofta färgad av våra värderingar.
    Så länge man öppet redovisar sina utgångspunkter, sina värderingar och sina metoder så ser jag inga problem.
    Den intressanta frågan tycker jag är varför forskare forskar. Forskar man för att lägga ytterligare en lite bit i kunskapens pussel eller forskar man för att förändra världen. Tänk er alla dessa män som i antiken som sökte sig till templen för att bli präster. Deras uppgift var att förutse framtiden ur inälvorna på offerdjuren eller ur aptiten på heliga höns och utifrån den informationen skulle vägleda och informera folket om gudarnas nycker.
    Den typen av människor som sökte den typen av position då vilken typ av jobb söker de idag. Jag tror många av dem blir forskare (andra blir journalister). Dom rotar med samma iver i sina datamassor som deras föregångare rotade i inälvor och med samma syfte. Att visa folket den rätta vägen.
    Det är egentligen inte ett större problem så länge som de använder sig av vetenskaplig metodik, men när de döljer sina data och duckar för diskussionen då har de övergett sin sin vetenskapliga roll och blivit det deras föregångare alltid var, överstepräster.

  8. Måns B

    Ulf L #7
    Min erfarenhet av forskare inom detta fältet är att de i huvudsak forskar för att tillfredställa sin egen nyfikenhet, samt i viss mån sitt behov av att hävda sig gentemot liknande individer.
    Skulle någon av dem ha som strävan att fräsla världen så blir dessa rätt snabbt ‘utbrända’ i univiseritetsmiljön. Om du sedan ser med vilken frenesi de flesta undviker högskolornas Trejde uppgift (dva att populärt förmedla forskningsrön) så borde det mesta av ditt övriga resonemang falla också.
    Erik S. är en väldigt speciell person, även i univeristetsvärlden. Men där finns några till, säkerligen här med.

  9. Bengan

    Nej

  10. Bengan

    Politiska aktivister och poserare är antitesen till pålitliga objektiva forskare.

  11. Ulf L

    Jag säger inte att forskningen är korrumperad av överstepräster. Jag säger heller inte att en forskare som drivs att en världsförbättrarvilja är ett problem så länge de håller sig till de vetenskapliga metoderna.
    Men det finns forskare som blivit överstepräster. Han som fuskade med autism och vaccin är ett exempel.  När man läser utdrag ur climategate breven så tycker jag man ser andra.

  12. Att aktivister gör yrkeskarriär inom sitt aktivistområde är ett problem som jag påtalat flera gånger. Senast för ett år sedan hade jag en livlig insändardebatt i Mariestadstidningen, där jag beskrev baksidorna med att aktivister (med viss universitetsutbildning i miljöaktivism) är anställda som miljö- och klimatårdgivare i såväl kommuner som landsting. De bestämmer mer eller mindre på egen hand “rådgivningen” till såväl politiker som allmänhet.
    Måns B, som brukar finnas här är en sådan aktivist/tjänsteman, någonstans i södra Sverige.

  13. Ingemar

    Måns B #6,
    Problemet är inte att det finns forskare som är miljöengagerade, eller ens att många av dem primärt är aktivister. Som du säger så har det ingen betydelse i en normal akademisk miljö där ens forskning ständigt granskas och balanseras av andra forskare. Nej, problemet är att IPCC under åren mer och mer tydligt SELEKTERAT fram just de mest fundamentalistiska miljöforskarna. De har efterhand kidnappat IPCC och driver det hela som sitt eget projekt där man noggsamt sett till att inte forskare och litteratur som är kritisk mot budskapet får något inflytande.

  14. Slabadang

    Jäv!
    Gör att kvalitetskraven sänkts generellt inom klimatvetenskapen.Den kritiska massan för hur många jäviga personer som kan finnas inom en diciplin utan att korrumpera den har överskridits.Bevisen på korruptionen (normer) är ju att man försvarar tex hockeyklubban.Dess “meddelande” var viktigare än kvalitèn på den underliggande vetenskapen.Vi fick bekräftelse på att samma normer gäller när man försvarade gänget i climategatemailen istället för att ta avstånd ifrån dem.
    Det är ju inte bara det att fuskats i en diciplin utan i hela kedjan.Ben Santer har nog gort den absolut största skadan genom sin gangstervinkling av “kunskapsläget” i sin sammanfattning av IPCCs skrift.Klmatvetenskapens egen Janne Josefsson.
    Hur som helst så är det utomordentligt tråkigt att vi har blivit så förda bakom ljuset av oseriösa aktivister.

  15. Ann L-H

    IPCCs har djupa rötter. Man kan följa dem åtminstone ner till 50-talet. Coleman anser att det hela började med den politiskt aktive Revelle och H. Suess som kopplade den ökande koldioxidhalten till förbräning av fossila bränslen. M. Strong hoppade på tåget och utvecklade under 60-talet tanken på en koldioxidskatt som skulle lägga grunden till hans one-world government. Han var förresten fram till -81 vicepresident för WWF.
    Edward Lorenz “användbara” kaosterori -63 stärkte tanken på att varje förändring kunde leda till katastrof.  
    Under -70talet visar Margaret Mead, J. Holdren , St. Schneider P. Ehrlich mfl Romklubbare att även de hoppat på koldioxidtåget. Se tex “Endagered atmosphere conference” -75.
     
    En viktig milstolpe blir sedan konferensen i Villach okt -85 där bl a M Strong igen är aktiv. Utvalda aktivister från UNEP, WMO mfl org. får samma tyngd som reprentanter från regeringar, detta följs sedan upp -92 vid Riokonferensen!
    Alltså definitivt inget nytt och på den vägen är det …

  16. Måns B

    Mats Jangdal #12
    Intressant vinkling, frågan är om den endast ska gälla ‘miljöområdet’ eller samtliga frågor i samhället. För att undvika tjänstemän som är engagerade, dvs aktivister, med sakkunskap skulle vi ju kunna tillsätta samtliga tjänster slumpvis i kommunal och statlig tjänst. Alternativt välja politiker som även utförde de traditionella tjänstemannauppdragen.
    Det hade ju varit ett ganska säkert sätt att frigöra oss från problemet att de som satt med kunskap i sakfrågorna kunde få denna skadliga aktivistinverkan på de politiska besluten och rådgivning till brukare och allmänhet.
    Men vad händer när de nya ‘tjänstemännen’ börjar lära sig något om sakfrågorna är det då dags att byta ut dem så att inget möjligt engagemang uppstår i sakfrågan igen…hua.. hemska tanke.

  17. Måns
    Iaf jag gör distink skillnad på ‘engagemang’ och ‘aktivism’.
    Lite förenklat ser jag ‘aktivism’ som kamp  för en smal sak, där alla metoder (man kommer undan med) är tillåtna.
    Engagemang är just det. Sådant krävs förstås även för att vara aktivist, men måst inte leda dit.
    Aktivister anser jag väsentligen vara ohyra i samhället. Speciellt om de begår brott eller parasiterar på andra. (Utan detta kanske man till nöds kan jämföra dem med lekande störande skitungar)
    Men där finns även ett problem med ‘engagemang’ i sådana sammanhang.  Jag har tagit upp vissa delar av detta många ggr. Tyvärr inget jag har någon patentlösning på.
    En mycket stramare grundlag, som begränsar politikens tentakler och spendermöjligheter hade kanske hjälpt. Men en sådan kommer inte att införas av samma politiker. Det är säkert ..

  18. Inge

    Måns B
    Att vara kunnig är väl inte det samma som att vara aktivist! Aktivisten felvärderar och tycker att man ska offra orimligt mycket pengar och  kraft för att åstadkomma en viss förändring. I klimarfrågan står den västerländska ekonomin på spel för att få ner CO2-utsläppen.

  19. Måns B

    Jonas N, Inge m.fl.
    Problemet är ju att det inte finns en strikt linje mellan engagemang och aktivism, eller exakt var det ena övergår i det andra, i en fråga som denna. Olika personer gör ju sannolikt olika bedömning i denna frågan också, varför det ju tenderar att bli politik av det hela.
    I just fallet med klimatfrågan så är ju denna redan politiserad till en nivå som är nästan absurd, varför jag inte heller tycker det är möjligt att diskutera den i sak (däremotiskt kan man ju diskutera den i det oändliga ur en politisk synvikel vilket ju också görs).
    Men i fallet som Mats J. tar upp så tycker jag att den är betydligt mer relevant, men ska man föra den så bör inte enskilda frågor av samhällsintresse isoleras utan i sådana fall ska den bedrivas över hela linjen.

  20. Engage

    Engagerade forskare som strävar efter maximal objektivitet och reproducerbara resultat borde väl leda till en “god” vetenskap som de flesta kan enas kring (utom hos aktivister när resultaten går dem emot, därför att ändamålen helgar medlen)? t ex postnormal vetenskap

  21. Håller inte med Måns ..
    Engagemang finns överallt, på olika sätt, nivåer, olika starkt. Är nästan en förutsättning för att utföra ett bra arbete av någon högre komplexitet. Aktivism kan förstås vara en del av ‘jobbeskrivningen’ tex insamling av pengar eller värva medlemmar för någon organisation, eller aggressiv telefonförsäljare, partisekreterare etc. 
    Men aktivism hör inte hemma på offentliga arbetsplatser (menar jag, även om verkligheten starkt motbevisar mig där)

  22. Måns
    Det finns några saker att hålla isär här. Det är bra med folk som är kunniga inom sitt område, utan tvekan. Men…
    Det finns folk som har högskoelutbildning som gör dem kvalificerade för offentlliga tjänstemannauppdrag. Det finns dock flera problem med dessa uppdrag/tjänster. Dels så ska tjänstemannen ibland råda, fatta beslut om, eller på annat sätt påverka områden där de inte har en adekvat utbildning. Helt enkelt för att arbetsbeskrivningen täcker mer än den enskilde tjänstemannens utbildning och kompetens.
    Dels är det problem med personer som utbildat sig inom ett visst område med den personliga avsikten att påverka samhällsutvecklingen i en viss för henne angelägen utveckling. Det vill säga att de tycker sig ha rätt att ta till sig mer makt i denna fråga än vad andra medborgare har/bör ha rätt till. Dessa personer kan vi gott kalla aktivister även när de sitter på kontor.
    Det är också problematiskt att de högre läroanstalterna av politiska skäl mer eller mindre skräddarsyr vissa utbildningar för detta ändamål. Man behöver inte kunna så mycket konkret, men man måste kunna manipulera byråkratin/politikerna/allmänheten för att bli godkänd.
     
    Dels så snuddar du och Jonas vid en lösning på detta problem. Det är faktiskt rimligt att vi sätter gränser för demokratin. Vi kan inte aningslöst låta alla maktsugna ockupera en fråga och via något slags riggad majoritet eller konsensus i kvällspressen ta makt ifrån de individuella medborgarna. Vi måste för att skydda demokratin och friheten sätta gränser för vilka frågor som får avgöras kollektivt. Därmed reserverar vi egenmakt till medborgarna själva.
     
    Om du tycker att jag låter lite mer höger eller liberal än vad du är, så är det kanske så.
    Jag tycker mig ha förstått att du är ganska välutbildad och vill göra gott med din kunskap. Det är ädelt av dig. Men den goda viljan är inte oproblematisk, minst sagt. Jag utvecklar inte denna del av resonemanget mer om du inte frågar efter det.

  23. Måns B

    Mats Jangdahl
    Om du tycker att jag låter lite mer höger eller liberal än vad du är, så är det kanske så.
    Onekligen 😛
    Men den goda viljan är inte oproblematisk, minst sagt. Jag utvecklar inte denna del av resonemanget mer om du inte frågar efter det.
    Jag tar mig redan för pannan för vad som komma ska, men för all del utveckla för du är ännu så länge inte särskilt begriplig för mig. Ryggdunkarna kanske förstår precis vad du menar…. jag är nog helt enklet för långt till vänster.

  24. Slabadang

    Måns B!
    Aktivister har inget ansvar och den förutsättningen följer dem in i de demokratiska uppdragen.Jag har sett det Måns ! Jag har sett det!
    De kör sinasktivism i en organisation den inte hör hemma.

  25. Måns B ‘Ryggdunkarna’ är väl ett verkligt malplacé begrepp. Speciellt här. På vissa av de mer sekteristiska sajterna kanske sådant är mer tydligt. Men i avsaknad av klimathotare, eller (i brist på sådana) månglare av hotad ekologisk mångfald, kivas dom klimathotskeptiska inbördes om lite vad som helst. Ryggdunkar, menar jag, är verkligen både felaktigt och misssriktat försök till nedsättande ..

  26. Måns
    Nu gör du mig orolig, dels för din hälsa, om du inte förstod vad jag skrev ovan. Dels för att du kanske är illvillig på riktigt.
     
    Men du har väl hört talas om uttrycket att förändra systemet inifrån istället för att rasera det eller utöva tvång utifrån? Sådan förändring inifrån är väl vad inbäddade aktivister håller på med?
    Åtminstone jag ser ett demokratiskt problem med detta. Gör inte du det?
     
    Hinner mer just nu. Lovar att återkomma om den goda viljan.

  27. Måns B

    Jonas N #25
    Jag tror säkert att du uppfattar det så, men tro mig, det ser helt annorlunda ut från min vinkel. Men nu var det faktiskt inte avsett nedvärderande…snarare med en blinkning. 😉

  28. Måns B

    Men min egentliga frågor var egentligen
    1. Är det inte ok för en offentligt anstäld att vara högskoleutbildad och engagerad eftersom detta kan leda till aktivism eller åtminstone påverkan av systemet innifrån (varför skulle nu detta var så farligt).  
    2. Var går gränsdragningen mellan aktivism och sakkunskap/rådgivning/engagemang? Exempelvis om jag som sakkunning blir ombedd, av någon beslutsfattare, att uttala mig om ett underlag är det ok, eller är det över gränsen. Eller om jag anser att underlaget måste tydas och tolkas lite för att inte missförstås av beslutsfattarna är det då ok att jag gör detta? Jag kan visst dokumenterna tolkningarna av rättsäkerhetsskäl, men ingen kommer att läsa detta ändå. Om jag ser att något är direkt skadligt eller kontraproduktivt. Är jag då aktivist om jag påpekar detta?
    Inom många områden så går lagen långt längre än tillämpningen vad det gäller miljöområdet. Skulle jag exempelvis följa artskyddsförordningen utan hänsyn till konsekvenserna för folk som brukar marken, skulle ni då kalla mig för aktivist. Det enda jag skulle gjort är att följa lagen? Men jag skulle få de flesta aktivister att framstå som snälla lamm.
    Mats J. utveckla gärna för det enda jag hört hittils är en jädrans massa skramlande i tomma tunnor. Om du upplever detta om illvilligt tja då är du inte så tuff som jag trodde :8

  29. Måns
    1) Jo, det är fullt acceptabelt att en offentliganställd är högskoleutbildad. Jag tror dock att du är så ung att du inte har egna minnen från 1968 och den tidens debatt om att utbilda sig och ta anställning inom offentlig verksamhet och påverka samhället i socialistisk riktning den vägen. Istället för att ta den jobbigare och ofta mer utsatta att underkasta sig allmänna val.
    Sedan dess har vi sett just aktivister som utbildar sig inom olika områden för att påverka inifrån. Det kan gälla feminism/jämställdhet, trafik/samhällsbyggnad, ekonomi, juridik etc. Jag har själv läst miljövetenskap och ledsnat när jag insåg att kursen var avsedd att placera skapa och placera nyttiga idioter i företag och offentlig sektor.
     
    2) En tydlig gräns mellan att vara aktivist och sakkunnig går när du redan från början bestämt dig för att exempelvis gå en viss utbildning, med avsikten att skaffa dig en offentlig position där du gör din arbetsplats till ditt redskap för maktutövning istället för att tillhandahålla din kunskap i det allmännas tjänst.
     
    En av de klart avgörande skillnaderna här är alltså demokratin. Politiker kan vi rösta bort, nästan. Dessutom är inte skillnaden så stor att det alltid gör skillnad.
    Men tjänstemannansvaret togs bort 1974 och jag konstaterade redan då att detta går åt he-te. Med LAS, traditionen att sparka inkompetenta personer snett upåt och annat så är tjänstemän nästan omöjiiga att bli av med. Hur stor skada de än tillfogar samhället och medborgarna.
     
    Jag har samlat en del nyttiga iakttagelser som andra gjort om exempelvis byråkrati, här http://www.frihetsportalen.se/2011/03/principer-och-paradoxer/
     
    Mitt perspektiv är att samhället är till för medborgarna. Samhällskontraktet säger att samhället är skydligt att ge mig större mervärde av gemenskapen än jag skulle kunna skapa på egen hand. I annat fall ska samhället lämna mig ifred att sköta mitt som jag finner för gott.
    Höger och vänster gör olika värderingar av var den gränsen går, jag vet det. Det är väl en beskrivning av vad politik är. Men när tjänstemän gör sin tolkning till axiom som inte får underställas politisk granskning eller allmänna val, då har tydligt lämnat sitt public service uppdrag och iklätt sig en politisk kostym. Solkart är dock att det är vänstersidan som skapat sådana fenomen som nyttiga idioter och politiska kommissarier. Den senare kategorin har jag stött på i verkliga livet i officiell yrkesutövning. En läxa för livet, jag lovar.
     
    När det gäller din strikta tolkning av lagen, kanske det vore bra om du gjorde det. För då skulle dels det godtycke som du påtalar ställas i relieff. Dels skulle allmänheten få klart för sig vilka undermåliga lagar våra politiker stiftat. Eller annorlunda uttryckt, vilka undermåliga politiker vi har.
     
    Jag skrivit över 500 artiklar på min blog genom åren. Där finns mycket med bäring på det vi här talar om, klimat, miljö, frihet, lag och rätt med mera.

  30. Måns B

    Mats J
    Jo du kan nog ha en poäng i vad det gäller en striktare tolkning av miljölagstiftning ur flera synvinklar. Folk skulle även få en tydligare uppfattning om vad man får och inte får göra egentligen 😉 . Sannolikt skulle detta leda till en hel del upprörda känslor.
    Men du skulle nog bli förvånad om du kände till hur lite en tjänsteman inom miljöområdet i offentlig tjänst faktiskt har möjlighet att förändra systemet innifrån. Faktum är att det i stor del gäller hela vägen upp till de olika statliga verken. Departementen har jag mindre insyn i. Inte för att det i praktiken utgör någon egentlig skillnad men tidigt 2010 så förbjöds tjänstemän dessutom att bedriva oppinionsbildning eller syssla med dylik verksamhet på arbetstid. Dessutom får man inte i praktiken ha förtroendeuppdrag i ideella oroganisationer som har verksamhet som överlappar med arbetsuppgifterna, åtminstone det senare tycker jag är ganska rimligt. Men det är också ganska tydliga tecken på hur svårt det är att påverka några system innifrån.
    Jag såg på din blogg att du skrivit en artikel om lobbyorganisationer. Gissningsvis har dessa betydligt större inverkan på politik och därmed på verksamhetens inriktning än vad enskilda tjänstemän har. Jag har ingen som helst uppfatting om i vilken omfattning tjänstemän ingår i dylika lobbyistgrupper, men gissningsvis är det mindre än genomsnittet för Sverige.
    I stort styrs den offentliga verksamheten av politiker via regleringsbrev, Region och kommunstyrelser och diverse uppdrag. Du kan ha vilken uppfattning du vill men det blir inte mycket tid över för internpåverkan 😉 , och som jag sa i vilket fall som helst inte mycket utrymmer för den samma. Att det sedan finns tjänstemän som i vissa enskilda fall faktiskt ganska stringent följer lagar och direktiv kan nog upplevas både kränkande och stötande, men då är det ju precis som du säger till att agera politiskt.
    Till slut så kommer jag till en fråga som jag hittils undvikit att ställa eftersom jag först ville få klarthet i vad du faktiskt menade.
    Med utgångspunkt för de kriterier tjänstemannaaktivism som du ställt upp i inlägget ovan. Vilka belägg har du egentligen för följande påstående?
    Måns B, som brukar finnas här är en sådan aktivist/tjänsteman, någonstans i södra Sverige.
    Jag har inga som helst problem att ta kritik eller ens påhopp så länge de är välgrundade. Så grunda gärna på här.
    Inte för att jag bryr mig så mycket längre, men resonemanget om den missriktade ‘goda viljan’ har fortfarande inte nått ända fram till mig. Ännu så länge har jag bara sett tämligen ogrundade påståenden om medveten politisk agenda.
    Jag ska förresten lägga till din blogg i listan över de jag följer, så kanske vi flyttar diskussionen dit. Det känns egentligen som ett bättre forum än detta, och definitivt mer genomtänkt.

  31. Måns
    Du har rätt! Jag är skyldig dig en ursäkt för påståendet att du är en aktivist/tjänsteman. Så noggrann kunskap om din tjänsteutövning har jag inte. Hoppas du ursäktar mig.
     
    Däremot förfäktar du här på TCS, på din fritid och helt vid sidan om din tjänsteutövning, ideer som måste sägas vara politiska, eller hur? Det ska du också ha rätt till. Jag har förmodligen mot bakgrund av min egen politiska erfarenhet övertolkat ditt engagemang.
    Jag har ju suttit som politiker i kommunstyrelse och miljönämnd. Vi kom in som borgerligt styre efter en tids socialdemokratiskt. Helt klart var att somliga tjänstemän var sossar. Någon fanns tom. på deras valsedel och i fullmäktige om jag minns rätt. De underlättade inte borgerligt styre om jag säger så.
     
    Det fanns tjänstemän på miljökontoret som tyckte att politikerna skulle bara skulle bekräfta deras beslut med ja och ammen. I deras ögon var vi till för dem, deras demokratiska alibi eller gisslan. Jag bor inte längre i den kommunen, men vad jag hört så tycker de tjänstemän som fortfarande är tjänst där att det fungerade bättre med lokala politiker än den ordning som är nu.
     
    Jag ska se om jag öppnar min blog för kommentarer. Har egentligen inte tid, borde inte sitta här nu, vet att jag fortfarande är skyldig en förklaring till min kommentar om den goda viljan. Men den kanske vi inte ska belasta Maggies blog med. Kan väl säga att om du är intresserad av frågan så är det många filosofer och kulturarbetare som slitit med den och hur fel det kan bli när man vill så väl, inte minst Ingmar Bergman.

  32. Pingback

    […] några dagar sedan skrev Maggie om WWFs vice-president Dr Richard Moss och hans mångåriga arbete inom IPCC. Notisen baserades […]