Varför vatten, tja, vattenvård har nu varit mitt professionella öde i mer än 55 år. Givetvis har dessa år drabbat mig med en del kunskap, men framför allt en insikt om denna min kunskaps otillräcklighet! Fortsättningsvis skall jag ge två olika perspektiv:
Men först av allt! Ett vänligt grattis till Lennart Bengtsson, som fått in en god artikel i SvD!
- En kort beskrivning av mina arbeten med aktiv vattenmiljövård.
En aktiv tidsresa från 1969 fram till idag inom vattenvård ger en landning i dagens så envetna diskussion om CO2:s förmenta farlighet, och vårt ständiga behov av mer energi. Därför blir min fråga åter och åter igen: ”Vilka verkliga miljöhot diskuteras i stort sett aldrig?”
Så, då år 1969 var vattenvårdsfrågor centrala, inte minst speglade i frågor om över-gödning av våra vattendrag på grund av framför allt av fosfor! Men ett aktivt vattenvårdsarbete omfattade också frågor om hushållning av både vatten och energi, samt ett effektivt nyttjande av råvaror. Troligen har vår användning av konsumtionsvatten minskat genom åren. Då, på 1970-talet var den dimensionerande, specifika vattenvändningen mellan 300 och 400 l/person och dygn. Idag bedöms denna förbrukning vara kring 150 l/d. Så, alltid något!
Men åter till 1970-talet! Då, var just reduktionen av fosfor i våra avloppsvatten var i ett ”storsvenskt” perspektiv påtaglig, och vi kunde understundom skryta med att ”vi går först!”. År 1982 utropade till och med dåvarande chefen för Naturvårdsverket: ”Vi är färdiga!”! Men verkligheten kom snabbt i kapp oss: Några få år senare (år 1985) ”exploderade” en algblomning under sommaren i såväl södra Östersjön, som i Katte-gatt och Skagerack. Vi hade i vårt högmod ”glömt bort” kväveutsläppen från hushållen och andra mänskliga aktiviteter!
Men dessvärre, inte nog med denna ”miss”. Just frågan om en god kvävereduktion och dess fördelar hade ”sopats undan” av industrin och politiken i en trist förening. Under 1960-talet bedrevs god forskning på CTH om biologisk kvävereduktion. Detta arbete ”snarast raderades” till förmån till satsningen på fosforreduktionen!
1970-talet var ”rekordårens” årtionde! ”Vi vet bäst” och ”vi går först!” klingade ibland som slagord. Vattenvårdens ”Tjalle Tvärviggar” sopades undan som obehövliga, eller besvärliga. Jag har redan hyllat Erik Isgård, salig i åminnelse, som påtalade behovet av att separera spillvatten och dagvatten i städer och tätorter! Han blev snarast ”utslängd” från VAV (dåtidens Svenskt Vatten)! En annan klok man från den tiden var Bo Carlstedt, en excellent grundvattentekniker, som tidigt förstått bekymren med de kombinerade avloppssystemen, särskilt i stadsmiljö, där tätbebyggelse och asfalterade ytor utgjorde en (”dålig”) förutsättning för det vi ser idag: Översvämningar i just stadsmiljö i samband med kraftiga regn. Bo blev föregångare till vad som kallats ”LOD” eller Lokalt Omhändertagande av Dagvatten. Frågan har tack och lov börjat väckas till liv igen!
En tredje VA-man med självständigt tänkande hette Runo Stenberg, som var dåtidens kunskapsmästare i att lokalisera vattenläckor. Detta empiriska kunskapsfält är knappast i ropet i dagens svenska VA-värld!
Som en tragisk återspegling av vårt högmod i vattenfrågor kan ett politiskt uttalande ses, som gjordes för ca 12 år sedan: ”Det där med förebyggande underhåll, det skiter vi i, vi tar smällen när den kommer! I all stillsamhet kan vi ju fråga oss ”Kände de igen smällen när den kom??”
Flera andra miljöfrågor har länge legat ”för fäfot”. Som ett exempel: Frågor om avfall, och dess problematik. Det kan kännas mer än tragiskt att en av landets stora ”miljörättegångar” handlar just nu om en sanslös dumpning av avfall, framför allt i Mälardalsområdet! En orsak tycks vara en minst sagt okunnig upphandling, där ”lägsta anbud” varit det avgörande kriteriet för val av entreprenör! Givetvis förutsätter detta också en så kallad framvuxen ”entreprenörsmentalitet” som vi knappast tidigare stött på särskilt frekvent!
Varför dessa exempel? Enligt mitt förmenande återspeglar den nuvarande förhärskande övermodiga attityden, att dels den avgörande frågan för vår överlevnad är CO2-halten i luften, och att den så kallade ”hållbarheten” i den nya (gärna oprövade) ”gröna tekniken löser allt!”
Men som avslutning på denna tirad, en akut sanningsbild från Falun: På vägen hem genom vår lilla stad stöter jag på dessa klimatfrälsare. En demonstration för klimaträddning pågår. Ett kort samtal med en engagerad dam uppstår, som strax förmodade att jag är klimatförnekare. Så jag ställde frågan om hon hört talas om Lennart Bengtsson. Nejdå, han var helt okänd, jag fick bokstavera hans namn. Det återstår att se om damens nyfikenhet tog överhanden! Eljest var hennes fasta övertygelse att ”alla” forskare pekade på en ständigt stigande temperatur som ett allvarligt hot för oss och vår moder jord! Däremot blev vi överens om att sparsamhet med begränsade resurser är viktigt.
I nästa avsnitt återknyter jag till några frågor som ställdes av den dåvarande Senegalesiska regeringen för drygt 30 år sedan!
2. En förnyad minnesbild av ett miljöprojekt från Senegal år 1992!
Så, åter till Senegal anno 1992.
En kort återblick. Det var Riokonferensens år, och vi hade fått en anmodan att hjälpa den Senegalesiska regeringen med en inlaga till sagda konferens. Detta blev – nog dessvärre – en form av ”narrspegel” med en blick fram i nutiden!
Som de stora miljömässiga hoten mot landet framhöll våra senegalesiska värdar tre frågor:
# Den industriella utfiskningen av östra Atlanten. De lokala yrkesfiskarna i de mer kustnära områdena utanför Senegal såg sitt yrke försvinna genom den storskaliga industriella utfiskningen! Dessvärre lär knappast någon återhållsamhet i denna fråga kunna skönjas än. Ja, nog känner vi igen situationen från dagens Östersjösituation! Här ser vi åter överhetens lomhördhet eller kanske förakt inför en ytterst besvärande situation!
# Ett bekymmer för ett hot om ökenspridning till följd av monokulturodlingar. I det specifika fallet framhöll senegaleserna jordnötsodlingar, som förkvävde all annan växtlighet, och därmed riskerade en utarmning av marken! Det är inte utan jag påminnes om min morfars lantbruk med treskiftesbruk av åkern med cykeln: ”Brödsäd – träda – och kvävefixerande växter, som klöver och lucern, Det fjärde året var det åter dags för brödsäd”. Ja, näringstillförsel skedde då också med stallgödsel! Vi har fortfarande debatter om hur en förnuftig markanvändning skall ske. Vi kan ibland se diskussionen som en fråga mellan ”stad och landsbygd!”
# Ett avfallsproblem exemplifierat av den stora ”tippen” utanför huvudstaden Dakar. Där levde uppskattningsvis fler än 100 000 fattiga senegaleser! Levnadsbetingelserna var givetvis allt annat än rimliga. Att just vår hantering av avfall har åtskilliga komplexa frågeställningar, bland annat med såväl kulturella som även religiösa aspekter! Redan den lärde tunisiern, Ibn Khaldun kunde på 1300-talet konstatera: ”Det är inte araben som följer öknen, det är öknen som följer efter araben”. Se för övrigt kommentaren ovan!
SAMMANFATTNINGSVIS:
- Att fokusera så snävt på just CO2 förmenta farlighet, som nu sker, och underskatta eller förtiga frågor, risker och konsekvenser av resursanvändning för förmån för så kallad ”förnybar teknik” kan ställa till det rejält framöver!
- Den senaste tidens kraftiga regnväder i central- och Östeuropa, med allvarliga översvämningar som konsekvens, riskerar att falla för ”det korta mannaminnet”! När vi konstaterat att ”det är klimatförändringarnas fel” tycks vi snart glömma varningar från exempelvis ”Normal Accidents” av Charles Perrow från 1984. Hans grundläggande tes var, att i flertalet fall var mänskliga orsaker de grundläggande orsakerna till allvarliga olyckor. Ja, antingen roten till den inträffade olyckan/katastrofen var okunnighet eller politisk övertro på sin egen beslutsförträfflighet. Uppenbarligen fortsätter åtskilliga kommuner än dag att godkänna strandnära bebyggelser. Möjligen kan dyra försäkringspremier bli en varning!
- Låt mig avsluta med en glad tanke av en from man: Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu besökte då och då lilla Rättvik i Dalom. En solig eftermiddag i Sjurberg blickar biskopen ut mot Siljan och särskilt Rättviken. Han utbrister: ”Gud måste ha varit på ett ovanligt gott humör när han skapade Siljan.” Onekligen ett humoristiskt perspektiv på ett stort meteornedslag för ett antal hundra miljoner sedan!
Med glad hälsning på höstkanten
Stig Morling
Tack Stig för din insiktsfulla historiska tillbakablick som skapar eftertanke. Den pågånde gröna omställnngen löser inga problem men skapar ständigt nya. Northvolt är bara början på gröna ballonger som kommer att implodera.
O.T. Sture Åström är nu på väg att definitivt lägga ned klimatsans.se som aktiv klimatdebattblogg. klimatsans.se innehåller unik dokumentation av klimatdebatten sedan mer än tio år tillbaka. Det vore snudd på kriminellt att låta denna information bara försvinna ut i cyberspace den dag bloggen stängs ned för gott. En enkel lösning för att bevara arvet efter Sture vore att Klimatupplysningen tar över Stures abonnemang och låter hans blogg leva vidare som ett arkiv och att ni lägger länken till klimatsans.se på en lite mer framträdande plats.