Tege T meddelar att Anders Wijkman i helgen valts in i styrelsen för Gröna Bilister. Organisationen hoppas visst att valet av Wijkman ska få EU att engagera sig mer i utvecklingen av energieffektivare miljöbilar och öka tillgången på biobränslen.
”Med Anders i styrelsen kommer Gröna Bilister få en tydligare röst i Europa. Det krävs ett engagemang i EU för att vi fortare ska få fler miljösmarta bilar som drivs med biobränslen på våra vägar”, säger Jakob Lagercrantz, ordförande för Gröna Bilister i en pressrelease. ”Inte minst måste vi få andra länder att acceptera den svenska synen på miljöfordon och miljöbränslen.”
Måste få andra länder att acceptera? Vad är det för ordval? Nu ska alltså Sverige inte bara vara modell för andra, utan snarare kräva att alla andra länder anpassar sig efter oss. Intressant.
För någon vecka sen blev det förresten känt att Mattias Goldman i sin tur lämnar Gröna Bilister. Som han själva formulerat det på bloggen Minplanet.se:
”När man är mätt ska man låta andra jaga. Är det ett gammalt afrikanskt ordspråk, något Fantomen brukar säga eller något jag kommit på själv? Det är i alla fall anledningen till att jag lämnar Gröna Bilisters styrelse efter sex år.”
Frågan är vad Goldman kommer att ägna sig åt nu. Enligt samma blogg som ovan sitter han nu på en soptipp i Kenya.
”Jag är på tiggarstråt”, skriver han. ”Mejla mig om du är sugen på att hjälpa till. På gott och ont är detta ingen NGO. Inga pengar går till administration, inga pengar går till något helt annat projekt än du tänkt dig och vi specar gärna exakt vad dina pengar gått till.”
Samma Wijkman som hade som förklaring till sin låga deltagarprocent i EU-parlamentet, att han måste flyga flera gånger till Amerika och Asien för att träffa någon likasinnad. Jag behöver således inte skämmas när jag nu på bensin utan etanol ska köra ut i bokskogen och njuta av den skira grönskan.
Gröna Bilister är en konstruerad lobbyorganisation med WWF och Naturskyddföreninga i ryggen men med mycket få medlemmar ( 1,4 milj i intäkt -07, det framgår inte hur många medlemmar man har och var man får sina pengar från.)
Men man är duktig på att höras. Och tala ge sken av att tala för andra. Idag betrakts nästan Motormännens Riksförbund med 125 000 medlemmat och MHF Motormännens Helnykterhetsförbund 34 000 medlemmar som lite udda…
Vilka brukar få uttala sig i TV och Radio?
Anders Wijkman,som min fru och jag kallar vintjuven förstår jag mig icke på! Att han kallas vintjuven är därför under en flygning från New York drack upp allt av det utsöktaste vinet vi blev förärad i första klass. Alla flaskor stod upptagna till vintjuven som troligen sög i sig ett par på egen hand.
Vi försökte förgäves få värdinnan att hämta några glas men hon sa sig vara förhindrad. Vi fick alltså dricka av det näst bästa vinet…visst var det synd om oss?
Så kan det gå till i den fina världen!!
Stupido uno:
Det är inlägg som ditt som gör dagen så mycket ljusare ! Stor komik i all tragik. 🙂
Får man fråga vilket ’bästa’ respektive ’nästbästa’ vinet var?
Kommer inte ihåg men jag kan i alla lägen säga att det inte var nåt blask, vintjuvens låg i 500-800 SEK klassen. Flyger nu inte normalt första klass utan det var en muta från en kamrat som bokade in oss som tack för nåt jag också glömt.
Men han sov nästan ingenting och såg ganska trött ut när vi landade i Stockholm. Som kuriosa kollade jag servicen i första klass med att be att varje heltimme ville jag ha en GinTonic och varje halvtimme kaffe med cognac, och trot om Ni vill, de kom punktligt med min förfrågan och den sista ginpinnen serfverades över Västerås. Och jag sa det endast en gång och det vid första halvtimmen över Atlanten och nymåne var det också ,då jag själv ogillar att sova på flygplan var jag vaken hela tiden…kaffet och cognacen hjälpte nog till!!!
Stupido uno
Bli kvar och skriv mer, sådana minikåserier lättar upp livet nästan som våren…
Det med testen av servicen på skithögens topp gladde mig oerhört..
Det var lite roligt när jag skulle checka in 70 kg tavlor i två paket eftersom jag skulle ha en utställning i Madison Mississippi. Jag hade varit förutseende att fråga flygbolaget om de ville sponsra en fattig konstnär på sin TOUR i USA. Och trot om ni vill men det gjorde dom. När jag checkade in sade i kön att du har nog lite väl mycket bagage men de fick långhaka när mitt bagage fick VIP taggar och rullades iväg för sig. Det olyckliga var att jag hade packat in en kristallkonstverk i hustruns bagage som blev en svart sak i väskan i röntgenkamran. De frågade frun vad hon packat in och hon kunde inte svara eftersom hon inte visste att jag hade lagt den där så det blev lite tumultartat eftersom vi fick identifiera väskan och jag fick packa upp den, personalen log lite ansträngt men flygbolaget var bara glada. Så på mina broschyrer satt det fina flygbolagets loggo och vi, min fru och jag lekte lyx eftersom vi räknades som näst högsta VIP, tyvärr efter Herr Wijkman. Men kul var det…..
Nu en liten udda men sällsam historia om september 11, den dag planen slog in i skyskraporna i NY. Vår dotter skulle vara i NY dendagen och skulle kl 9 på morgonen träffa några kompisar som jobbade på börsen i ett av husen. Men eftersom hennes pojkvän var llite bakis så blev det inget av med besöket men detta fick vi ej veta då telefonerna inte fungerade i detta distriktet. Myndigheterna slog av förbindelsen. Vi satt i Sverige och visste inget om de hade gått åt eller inte…vi väntade bara på någon livstecken och då troligen på telefon. Jag satt i hemmet när det ringde i min mobil. Jag fick en jäkla massa telefonpåringningar som ville köpa traktorer och allt möjligt och jag förstod ingenting. Men så ringde luren igen en röst frågar om det är Pappa hon talar med men jag hörde att det inte var dottern men döm om min förvåning så ringer tjejen från NY poch säger att hon skulle ha flugit iväg från NY på morron men valt att inte flyga. Och det planet blev hijacckat som ni vet eller förstår för nu blir det lite läskigt….jag får gåshud fast det är så länge sedan. Jo, som sagt hon satt I NY och hade ringt fel telefonnummer men jag sa att jag väntade samtal från NY från dottern och hon förstod att det blivit väldigt knasigt. Jag undrade hur ett telefonummer kan bli så fel men det är inte slut där för på kvällen ringer det återigen i mobilen och det är en man som ber om ursäkt för att han hade skrivit fel telfonnummer till sin dotter och hade haft en annons inne i en tidning där han sålde sina traktorer och andra fordon. Det var alltså pappan till flickan som ringt under dagen som bad om ursäkt. Men hur faan kan det vara så att vi som väntade på vår dotter fick samtal från en annan mans dotter som var på samma ställe och oron dröp. Men allt blev ju bra …igen.
Nu lovar jag att inte skriva mer storrys som inte har med klimatet att göra!!
Stupido uno
I efterhand kan man tycka att sannolikheten är nära noll, men då glömmer man att det sker var dag händelser som var och en har extremt liten sannolikhet.
Vänd på det och säg:
I morgon ska….pojkvänbakis ….hijackade plan in i skraperna… tarktorförsäljning… dotter som kunde blivit på ett kapat plan….
Då blir det så osannolikt att du med stor säkerhet måste vara hjärnan bakom…
Mycket märklig historia och jag har med några extremt underliga sammanträffanden, men ju äldre och observantare vi blir, ju större sannolikhet för de mest osannolika händelser..
Just att öka sin observationsförmåga måste vara en bra egenskap för en konstnär.
En tänkvärd händelse, som jag ska smälta under det att jag svetsar ihop en trasig släpvagn åt en kompis…
stupido uno: Ha-ha, det där är sköna skrönor du kommer med. Mer sånt, kanske kan du skriva en bok tillsammans Maggie nästa gång.
Jag har bara lyckats bli uppgraderad till första klass en gång, mellan Seattle och Köpenhamn och det bara för att jag hade slips på mig (där ser ni, man kan ha nytta även av detta plagg). Vi fick en måltid som tog hela Kanada att äta. Det är tjugo år sedan nu och sedan den dagen lider jag mer eller mindre kontinuerligt av magsyreproblem… Ja jädrar i kvastskaftet.
Lasse Swärd på DN(ja ni läste rätt DN) skrev för något år sedan om tramsorganisationen Gröna Bilister och gav dem svidande kritik. Gröna Bilister består enligt sig själva av drygt 1100 medlemmar men verksamheten finansieras mest av skattepengar från olika myndigheter runt om i Sverige, vägverket gav dem bland annat ett pris och en utmärkelse för något de gjort/sagt samt 50.000 kr(tror det var 2006).
http://www.dn.se/opinion/debatt/medier-later-sig-luras-av-grona-bilisters-kampanjer-1.615055
Ja skröna och skröna kan man tro, men allt är sant!! Jag kanske kan sträcka mig till en annan ”skröna” lika sann som den förra som också handlar om flyg…..
Under 70-talet var jag anställd i SAS och råkade ut för en olycka varför jag blev sjukskriven under mycket lång tid. Faktiskt flera år…
Nu tyckte jag att det blev lite tråkigt att vara hemma, för jag var annars fullt frisk förutom en arm som var förlamad,så jag tog ut en fri 2:a som man kallar det alltså en flygbiljett som ingick i löneförmånen på den tiden. Då betalade man endast den flygskatt som fanns i de olika länder man besökte . Jag beslöt att åka till Hawaii och några öar runt om huvudön men första anhalt blev Los Angles. Det började redan i Köpenhamn med att jag med låg ancitet, (anställningstid i företaget), inte fick plats på flyget. Jag fick vänteplats, över 200 personer före. Jag insåg att det inte var någon idé att vänta så jag beslöt att besöka en kompis i Lund och vänta någon dag till nästa flight till LA. Dagen jag beslöt mig för att åter försöka råkade jag på en steward i SASuniform på flygbåten. Som orädd ångermanlänning började jag att tala med honom. Vi pratade en stund och så frågade han vart jag skulle och jag sa min flight till LA.
– Jamen den flighten jobbar jag på, sa stewarden.
Jag förklarade min långa väntetid och han sa att jag skulle bara vänta vid gaten så skulle han fixa en plats. Jag väntade utanför gaten och blev invinkad som siste pax. Eftersom det var en plats, trodde jag, så blev jag förvånad att bli ”förpassad” till 1:a klass. där jag fick en drink av stewarden och ett Välkommen ombord. Så här många år efteråt tackar jag i efterskott för den hospitalitet som unfägnades under resan. Jag hamnade så i LA som jag upplevde som en av de värsta städer jag hamnat i. Och framförallt på årets varmaste dag! Jag beslöt att snabbt förflytta mig till Hawaii och landade där i Honululu svettig och trött. Jag letade upp ett hotell och satte mig vid poolbaren. Bredvid mig satt ett svenskt par, mannen visade sig vara flygkapten. Vi kom överens om att vi skulle äta middag ihop och vi hade trevligt men jag tyckte att Honululu också var en stimmig, varm stad ja rent av en turistfälla. Flygkaptenen höll med och erbjud mig att följa med till en annan ö eftersom han hade hyrt en liten Cessna för att flyga till någr andra öar. Så vi flög till Maui där vi senare hyrde bil och hamnade i den gamla valfiskarstaden Lahaina där vi tog in på min resas dyraste hotell. Det kostade 26 dollars!! /per natt och med tanke på att dollarkursen var under 5 SEK var det ju inte något pris alls egentligen. Vi stannade några dagar för att sedan flyga till ön Molokai. Där fanns förr en spetälskekoloni, jag tror den stängde under 1950-talet. Ön har mycket av portugisiska innevånare som blev kvar efter plantagetiden där de hade byggt en järnväg på ön. Vi bodde på Sheraton Molokai där undertecknad nog sänkte medelåldern rejält för blåhåriga damer med käppförsedda män i släptåg var den vanligaste gästen. men jag trivdes i lugnet och träffade flera ”infödingar” i min egen ålder och döm om den förvåning jag fick de kände till europa mycket väl. Tänk er en riktig hawaiian som visste var sverige låg på kartan men det visade sig vara så att de fick göra amerikansk värnplikt och de hamnade i tyskland av alla platser. De flesta hade aldrig varit på det amerikanska fastlandet!! Men i europa hade de varit. Den svenske flygkaptenen med hustru lämnade ön och jag blev ende svensk på ön. Så tänkte jag att det var tid att åka hem för pengarna tröt. Det var då jag upptäckte att jag inte hade någon flygbiljett. Molokai fanns inte i min beställda resrutt!! Och jag hade åkt med en Cessna till ön.
Jag blev rådlös för en biljett till Honululu kostde mycket mer än jag hade i kontanter. Men jag tänkte att jag gör tar en buschans och påpekade för den i den lilla flygplatsbyggnden placerade 150 kg ”infödingen” som fungerade som incheckningsman att jag hade fått lov av huvudkontoret på SAS att byta ut några öar på flygbiljetten med en från Molokai.
Jag möttes av ett hånskratt. Men jag insisterade och han slog ifrån sig. Det gick så långt att han försökte att slänga ut mig ur byggnaden. Men tjurig som jag var försökte jag mig på alla saker jag kunde komma på för att ta mig till Honululu. Det tog någon timme och jag gick fram till incheckningen var 10:de minut. Mannen var mycket uppbragt men efter en timme till sa han -Mr your flight is here!! Jag tänkte att det kanske finns en tom stol som han är hygglig att ge mig men på väg ut genom personalgaten väste han att om jag så mycket som visade mig på ön igen skulle han dränka mig i första bästa våg. Jag trodde honom för med den kroppshyddan var jag som en sticka bredvid honom. Ute på plattan stod en DC9 från Hawaiin Air med en trappa uppställd vid planet.. jag tänkte att faan vad tur man har att det fanns en stol tom. Döm om min förvåning när jag klev ombord i ett tomt plan och flygvärdinnan sa mitt namn och undrade om jag ville ha en Mai Thaidrink. Dörren stängdes efter mig och jag fick flyga till Honululu i eget stort majestät, ensam med besättningen som lugnt småpratade med mig under resan och förklarade att de hade blivit nedkallade av incheckningsmannen eftersom de flög tomma från Maui på väg till Honululu och då passerar man Molokai varför jag så att säga fick lift. Men tänk er den kostnad detta måste ha kostat att ta ned en kärra bara för mig. Min förklaring på det inträffade är att incheckningsmannen på Molokai var nog en fredlig man som nog inte ville bli en mördare.
Faaan nu har jag skrivit en story igen ,man kanske skulle skriva sina memoarer, fast då någon annanstans…. föl´åt Maggie!