I en nyligen publicerad artikel beskriver Henrik Svensmark et.al hur de lyckats lägga ännu en pusselbit när det gäller att förstå hur kosmisk strålning kan åstadkomma moln. Kritiker har menat att de experiment (sök exempelvis på CLOUD) och de teoretiska beräkningar som gjorts inte visar att strålningen kan orsaka så stora partiklar som krävs för att skapa vattendroppar och moln. Se den röda kurvans avtagande för stora partiklar. Den kritiska gränsen anses gå vid 50 nanometers storlek.
Men nu har man visat att sådana partiklar skapas och fortsätter att växa i joniserad luft, dvs. i luft som bestrålats av kosmisk strålning. Se den nedre blå kurvan. Pusslet blir alltmer komplett.
En pressrelease från Svensmarks forskningscentrum finns här. Där finns också en länk till själva artikeln i Physics Letter A.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Men.. men… IPCC har ju sagt att moln har positiv feedback? Då kan ju inte molnbildningen verka som solens förstärkningsmekanism. Eller är det så att IPCC helt enkelt har fel där och låtsas som om det regnar när solen faktiskt skiner… 😉
Moln har både positiv och negativ feedback. Allt beror på molnhöjd och var på jorden molnen bildas. Enligt Svensmarks teori så tränger de oerhört energirika kosmiska partiklarna från supernovor långt borta i galaxen långt ned i atmosfären, bildar nukleider som sedan fortsätter nedåt under tillväxt och bildar låga moln. Vidare så innebär partikelstrålningens höga energi att jordens svaga magnetfält inte hinner få dem att avvika i någon större utsträckning mot polerna, utan det bildas låga moln även vid ekvatorområdet. Detta är avgörande eftersom det mesta av solstrålningen hamnar just där.
Låga moln vid ekvatorn har en klar negativ feedback.
Samma princip som en vanlig (joniserande) luftrenare med andra ord.
C14 bildas när kosmiska protoner kolliderar med atomer i vår atmosfär. Svensmark har visat att C14 hade en topp under Lilla istiden. Otvivelaktigt finns det ett samband mellan variabel kosmisk strålning och klimat.
”Svensmark har visat att C14 hade en topp under Lilla istiden. Otvivelaktigt finns det ett samband mellan variabel kosmisk strålning och klimat.”
Det är ju en lite kul jämförelse mellan Svensmarks teori och om kontinentalplattornas rörelse. Det fanns stark matematik mot att kontinentalplattorna skulle kunna flyta omkring men på 20-talet såg en man ett mönster, att Sydamerika t.ex. passade in i Afrika osv. Det tog 30-40 år att bryta uppfattningen som rådde på 20-talet. Ibland kan en man övertyga hela värden, ibland kan en man leda hela värden fel (som Ancel Keys eller John Money). Det enda vi kan göra för att välja rätt är att titta på data och viktigast av allt, att inte tro.
Jarek Luberek [5]; Ja, Albert Wegner var ensamvargen som höll fast vid sin hypotes, liksom Svensmark som är övertygad om det kosmiska inflytandet på vår planet. Det vore snarare konstigt om de kosmiska strålarna som i huvudsak består av protoner och som nära ljushastigheten kommer in i vår atmosfär, inte skulle ha påverkan på vårt klimat. Sambandet med solvindens modulation av dessa kosmiska protoner, är verifierat. Mättekniken går framåt och jag vill tro att felaktiga hypoteser blir inte lika långlivade som tidigare i historien. Avslöjandet att CO2 inte driver klimatet är säkerligen nära.
Är den en av de länkar som fattas i klimatforskningen?
Blir mycket intressant och följa utvecklingen av denna teori.
Ali.K