Intresset för solens betydelse för klimatet bara ökar. Att dess livgivande strålar påverkar dygnets och årstidernas temperatursvängningar är självklart. Likaså att de är en förutsättning för all värme och allt liv här på jorden. Men i vilken grad påverkar solen klimatet (definierat som snittväder över minst en 30-årsperiod)?
Solens aktivitet ökar och minskar i 11-årscykler, men den direkta mängden instrålning förändras inte så mycket. Så därför har klimatforskarna i FNs klimatpanel, IPCC, behandlat denna faktor som konstant, eller åtminstone av marginell betydelse. Men det finns kritiker som menar att detta förfarande förbiser en viktig, ytterligare roll för solen, nämligen att den också modulerar den inkommande kosmiska strålningen. Den senare i sin tur verkar kunna trigga processer i atmosfären som påverkar molnbildningen. Detta kan ha stor betydelse för den globala temperaturen och klimatet över längre tidsperioder.
Ovanstående bild är hämtad från ett pressmeddelande från japanska The Asahi Shimbun. Där påstår japanska forskare att man märkt oroväckande tecken på att solen nu kan vara på väg mot en längre period av inaktivitet som påminner om Maunder Minimum för dryga 300 år sedan då temperaturen kan ha legat 2,5 grader C under vad vi har i dag. Det är som sagt bara ett pressmeddelande så det går inte att se vad som ligger bakom påståendet (och det har redan höjts skeptiska röster bl.a. från astronomen Leif Svalgaard som brukar kommentera på WUWT). Men de är inte ensamma om sådana dystra prognoser, se t.ex. här.
Hur stort detta indirekta inflytande från solen är kan man diskutera (IPCC förkastar tanken helt och hållet). Men i den vetenskapliga litteraturen så samlas alltfler artiklar som påvisar en historisk korrelation mellan solaktivitet och temperatur. Här är några färska exempel:
Tre norska klimatforskare har funnit ett starkt samband mellan solcyklernas storlek och temperaturen på Svalbard. Om deras modell stämmer så kommer det att bli i medeltal 3,5 grader C lägre än nuvarande nivå på Svalbard under de närmsta åren fram till 2020.
Från Bremens universitet kommer en artikel där man studerat förhållandena i södra Italien under tiden mellan 60 år före och 200 år efter vår tideräknings början, dvs. under romartiden. Värmen då kan till stor del (”major forcing”) tillskrivas en aktiv sol, menar man.
JoNova rapporterar om en kinesisk studie av tibetanska trädringar som sträcker sig 2500 år bakåt i tiden. Forskarnas rekonstruktion visar inte bara på att den globala temperaturen periodvis varit minst lika varm som idag utan också att det finns ett troligt samband med solaktiviteten.
Ett par finska klimatforskare har hittat en stark korrelation mellan vårtemperaturerna i sydvästra Finland och NAO (North Atlantic Oscillation) och solfläckar.
I Svensmarks hemland Danmark så skall man naturligtvis vara värst 🙂 . Här är ett gäng danskar som har kartlagt bortåt 10 000 år gamla avlagringar från olika håll i välden (Kina, Turkiet, Nordamerika) och funnit korrelationer med solaktiviteten.
Det verkar onekligen som att IPCC misstagit sig grovt då man betraktar solaktiviteten/kosmisk strålning som en marginell faktor då det handlar om att förstå hur klimatet fungerar.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Att allt fler forskare, både sol- och klimatforskare börjar fundera på om det är mer än TSI som spelar in när vi får låg- eller högaktiva solcykler, speciellt om de kommer flera på rad, kan man se i de två nedstående länkarna.
Från University of Colorado inför ett möte 2012 i form av slides i pdf, lite trögt att ladda ner.
http://lasp.colorado.edu/sorce/news/2011ScienceMeeting/docs/presentations/6k_Woods_SolarCycle_and_Summary.pdf
T.e.x.:
” Is the solar cycle maximum more important than the irradiance variation from minimum-to-minimum?
If so, then longer time scales of solar forcing (namely the ocean effects) on climate needs to be considered
and the solar forcing / feedback factor might be larger than the factor of 2 that some climate-atmosphere models indicate (GISS, NCAR models) ”
En annan pdf med titeln :Solar cycle 24: Implications for energetic particles and long‐term space climate change.
http://www.agu.org/pubs/current/si/links/2011GL049328.pdf
”1. Introduction
[2] The recent solar minimum, the end of solar cycle 23
(SC23), has been longest and deepest of the space age,with the
weakest heliospheric magnetic field, B [Lockwood et al.,
2009a, 2009b] and a significant reduction in the solar wind
speed and density [McComas et al., 2008]. At the photosphere,
this minimumhas resulted in the largest number of consecutive
sunspot‐free days since 1913 and the lowest polar magnetic
field strength since routine observations began in 1975 [Wang
et al., 2009]. The magnitude of the delayed cycle 24 is ofmajor
interest not only for space weather concerns during the
remainder of SC24 [e.g., Barnard and Lockwood, 2011;
McCracken, 2007; Hapgood, 2011], but also long‐term space
climate change [Barnard et al., 2011].
[3] Average solar activity, as quantified by a variety of
parameters, has been declining since about 1985 [Lockwood
and Fröhlich, 2007] and the recent exceptionally low minimum
is part of this decline [Lockwood, 2010]. From a study
of the durations of Grand Solar Maxima (GSMs) during the
past 9300 years, as detected in cosmogenic isotope data,
Abreu et al. [2008] deduced that the current GSM was
uniquely long‐lived and due to end soon. This was supported
by extrapolations of recent trends in heliospheric
parameters [e.g., Lockwood et al., 2009b]. This decline has
potential implications for predictions of winter climate in
Europe [Lockwood et al., 2011] and of hazardous particles
in Earth environments [McCracken, 2007; Barnard et al.,
2011], specifically galactic cosmic rays (GCRs) and solar
energetic particles (SEPs).
[4] In Section 2, we extrapolate the current observations
of SC24 to estimate the likely sunspot number, R, at the next
solar maximum. In Section 3 we perform a similar analysis
for the heliospheric magnetic field strength and galactic
cosmic ray intensity as measured by a neutron monitor,
which are used to estimate the energetic particle environment
for SC24. Section 4 uses the estimate of R for SC24 to
estimate the likely long‐term solar variations.”
Så sent som förra veckan skrev Lennart Bengtsson något spydigt om kosmologiska faktorer i sammanhanget. Det var i KVA/skolan-inlägget, kommentar 19. Jag tror det finns en stor barriär för acceptans bland hans meteorologkollegor om några faktorer utom de vanliga väderrelaterade.
Peter Stilbs #2
Efter oss syndafloden?
http://www3.lu.se/info/lum/LUM_08_01/03_vaxhuseffekten.html
Pekke #1,
Tack för de intressanta länkarna!
Peter S #2,
Du har säkert rätt i att olika discipliner lägger tonvikt på vissa faktorer medan andra blir ”osynliga” därför att man inte riktigt behärskar dem själva. Det här är ett generellt problem inom forskningen: Vi försöker förstå världen genom de begrepp, metoder och teorier vi behärskar, vilket egentligen inte är så konstigt men som kan vara förödande när forskningen i fråga är i fokus för stora ekonomiska och politiska beslut.
Så också inom IPCC. Trots att de skryter om att de är tvärvetenskapliga så har vissa faktorer fått en mycket styvmoderlig behandling. Inte bara många astronomer, utan även t.ex. geologer körs helt enkelt över. Geologerna har ett rykte om sig att vara skeptiska till AGW i allmänhet.
Ingemar.
>Det verkar onekligen som att IPCC misstagit sig grovt…..
Nej det tror jag inte är ett ”misstag”. Hela avsikten med IPCC-projektet är ju att ”bevisa” att vi måste införa en global skatt och man valde koldioxid som beskattningsobjekt och klimathotet som övertalningsmedel.
Någon avsikt att utforska hur klimatet fungerar fanns aldrig. Om avsikten är att utforska hur klimatet fungerar hade man väl för tusan inte BÖRJAT med att göra modeller, utgå från att koldioxiden är en bov och skrika varg!!
Fast det ingick ju i förutsättningarna att man skulle arbeta med hypotesen att mänskligt utsläpp var boven.
För att spara lite tid i diskussionen och den ständigt återkommande invändningen om att Svensmarks teori inte stämmer för sentida data angående kosmisk strålning och låga moln, se https://www.klimatupplysningen.se/2011/10/16/svensmarks-teori-provas-ii/, samt kommentarerna #1 och #11 i tråden.
Jag tycker nog att Svensmarks svar på min fråga till honom stämmer bra:
”Artikeln du citerar är lite överraskande på ett par olika sätt. Först och främst använder de ISCCPs moln-observationer som ett test på om det finns en korrelation mellan kosmisk strålning och moln. Men genom hela övningen så diskuteras inte kvaliteten på ISCCPs data. Detta trots det faktum att vi hade identifierat ett problem med data 1994, och därefter har det varit minst tre artiklar som helt oberoende identifierat ett problem med ISCCPs kalibrering. Därför är deras ”test” på förhållandet mellan moln och kosmisk strålning inte entydigt. Således behöver det inte bara bero på att det inte finns ett samband mellan kosmisk strålning och moln att korrelationen är dålig.
Slutligen tror jag att det finns flera (förutom oss själva) som långt tidigare påpekat att det inte längre går att få en god korrelation mellan kosmisk strålning och ISCCP-data utan en omkalibrering av data (som vi försökte i en artikel från 2003). En sådan omkalibrering kommer då att bli föremål för ytterligare diskussioner.
Att motståndare till teorin om kosmisk strålning inte vill ha en vetenskaplig utredning och diskussion kring frågan är uppenbar. För dem spelar alla de artiklar ovan om ett samband i historisk tid helt enkelt ingen roll, fast de klart visar på att IPCC har allvarliga, och helt förödande, luckor i sin ”bevisning”.
Om IPCC menat allvar (vilket man kan betvivla, se #5 ovan) så kan de helt enkelt inte ignorera en extern forcing som kan förklara uppemot 50% av temperaturvariationerna över tid.
Jag har vid många tillfällen flaggat föra att vi har ingen dynmik bakom väder och klimatförändringar, utan en minskning eller ökning i energitillförseln. Det finns ingen annan källa än solen som står för denna energimodulation. CO2 är en passiv företeelse och kan därför inte ge upphov till någon dynamik. Det som egentligen är ett axiom om denna företeelse, är för meteorologer och uppgraderade sådana till klimatforkskare, inte inkorrporerat i deras sinnesvärld.
Tror dock inte på att nord och sydpolen byter plats vart 11e år. Det är väl en 200.000 år sen sist. men jag har faktiskt varit inne på teorin innan.
Halvdansken [8]; Det är solens poler som byter plats och inte jordens.
Det finns mycken missuppfattning av magnetism,det är variationen
av svängningar (energimängd)som når Jorden,ingen UV eller IR enbart.
Partiklar svängningar,man får se detta ur elektrisk funktion.
Håkan Sjögrens har skrivit om de frekvenser vibrationsområde som
är olika för t.ex CO2.
Jag tror Håkan Sjögren kan fortsätta denna tråd med teori.
Jorden kontra Solen ur elektrisk synvinkel är en intressanta,som
vi vet lite om ännu.
ALI.K.
[…] vi tidigare kunnat notera så verkar intresset för solens inverkan på klimatet att öka. Artiklarna strömmar in. I förra […]