Gästinlägg av C-G Ribbing
Vi har nog alla sett någon version av nedanstående diagram som visar hur den s k globala medeltemperaturen och atmosfärens koldioxidhalt, enligt mätningarna på Mauna Loa, har varierat under de senaste dryga 50 åren. Den svarta, streckade kurvan är den ytterligare medelvärdesbildade medeltemperaturen i tre linjära delar.
I den meningen att båda kurvorna visar en nettostegring under tidsintervallet kan man acceptera påståendet att de är korrelerade. Vi har åtskilliga gånger hört professor Erland Källén säga att ökningen av medeltemperaturen 1976-2000 inte kan förklaras på något annat sätt än av atmosfärens ökande CO2-halt. Detta är felaktigt i sak: Andra faktorer såsom molnighet och havsströmmar kan mycket väl ha orsakat denna måttliga temperaturökning, som i första hand kan uppfattas som en återhämtning efter det kalla 1800-talet.
Det är dessutom så, att det faktum att två variabler samvarierar, ingalunda bevisar att den ena (“koldioxidhalten”) orsakar den andra variationen (“temperaturen”). I detta speciella fall finns dessutom minst lika välgrundade skäl för den motsatta tolkningen, dvs att en ökande temperatur minskat havens löslighet för koldioxid, så att mer avges till atmosfären.
I denna lilla betraktelse koncentrerar jag mig på en annan svaghet i det ideligen framförda påståendet att samvariationen i figuren bekräftar koldioxidhypotesen. En närmare observation av kurvorna visar att samvariationen är mycket svag. Längs x-axeln i den nedre kanten markeras när den lineariserade medeltemperaturen sjönk respektive steg. Vi noterar två tidsintervall 1958 – 77 och 2000 – 09 när medeltemperaturen i själva verket sjönk, i motsats till den ovannämnda perioden när den ökade. Under hela perioden när CO2-halten oavbrutet ökar, så stiger medeltemperaturen endast i mittenintervallet och sjunker i de två övriga. Om man hävdar att de båda intervallen med sjunkande temperatur uppträder av andra (naturliga?) orsaker, har man samtidigt sagt att det inte är koldioxiden som styr temperaturen.
En förutsättningslös betraktelse ger vid handen att under dessa 50 år så har koldioxidhalten stigit approximativt linjärt med tiden, under det att medeltemperaturen ev kan förenklas till en tredjegradskurva med ett minimum och ett maximum. Nu vet vi att växthuseffekten finns, och att koldioxiden är en växthusgas, även om den ingalunda dominerar växthuseffekten – så därför krävs en kraftansträngning att vara förutsättningslös. Även om man gjort denna ansträngning, så är det mycket svårt att på allvar hävda att kurvornas uppträdande tyder på att den ökande koldioxidhaten orsakat temperaturstegringen.
Genom att utnämna koldioxiden till den primära orsaken (“forcing”) och degradera vattenångan till en “feedback” har anhängarna av koldioxidhypotesen rundat alla svårigheter. Priset är att man tvingats förstärka koldioxidens växthuseffekt med en så stor faktor att man lämnar väletablerad strålningsfysik bakom sig. Dessutom kan man inte ange en tidsfaktor som karaktäriserar det förmodade orsakssammanhanget!
C-G. Ribbing
journalists end politicians that are easy to manipulate. CO2 is good for the environment. Warming is directly correlated to the amount of clouds in the sky. Stop the eco-fascists.
Finns det överhuvudtaget något annat än datormodeller som verifierar att CO2 orsakar den observerade uppvärmningen.
”I Computer Sweden 2010-03-26 står följande tänkvärda punkter att läsa:
”Människor låser sig gärna vid sina egna teser och fortsätter att söka information som bekräftar vad de tror. Följden blir att beslutsfattare inte alltid går igenom samtliga alternativ, eller inte fattar beslut som är i samklang med de mål som finns. Några exempel är:
1. Övertygelseenvis: Någon har svårt att förstå att han/hon har fel, trots att informationen motsäger det felaktiga beslutet.
2. Tolkningspartisk: Beslutsfattaren håller på sin egen version av verkligheten.
3. Uppmärksamhetspartisk: När alla alternativ i en beslutssituation inte uppmärksammas.
4. Illusion av kontroll: Beslutsfattare tror sig ha kontroll som denne inte har.
5. Illusion av korrelationer: Beslutsfattaren tycker sig se samband som inte finns.”
Nä, just det! Och detta faktum tycker jag är bedrövligt. De mumlar något om att det finns flera tidskonstanter, men nog måste det finnas en dominerande tidskonstant. Dessutom borde dom kunna kvantifiera hur stor del av effekten som saknar tidskonstant, dvs är praktiskt taget omeddelbar. Allt detta finns ju i modellerna, och som förväntat ger de väldigt olika resultat. Därför finns det inga accepterade värden.
Allt detta flum gör ju att CO2-hypotesen blir mycket svår att falsifiera, dvs den hamnar utanför vetenskapen.
Falsifierbarheten försvåras också av att det inte är en fråga om ja eller nej, det är en fråga om hur stor effekten är. De enda statistiska testerna som kan avgöras blir väl av typen:
”Klimatkänsligheten är mindre än2 grader C.”
Men om tidskonstanten är ospecificerad kan de ju (som de gör) hävda att värmen ligger i pipeline. Detta blir dock allt svårare eftersom man sedan några år har bättre mätningar av havstemperaturen.
I det här fallet matchar det perfekt men hade man börjat på 330 och slutat på 390 hade ökningen av CO2 sett betydligt kraftigare ut. Grundläggande, jag vet men inte desto mindre används tricket dagligen.
När man väl kollar vad han åstadkommit i termer av forskning är det magert. Jag har hittat hans avhandling A Study of Atmospheric Variations on Climatic and Medium Range Time Scales Using Bifurcation Theory. Lite om hur vindarna blåser alltså. I övrigt är han mer att betrakta som en Al Gore i forskarkläder.
http://www.noconsensus.org/ipcc-audit/findings-main-page.php
Hälften får klart underkänt, dvs betyget F.
Vad F står för
http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_academic_grade#United_States
Prosolvias öde blev som vi alla vet konkurs.