Lobbyisternas inflytande i den demokratiska processen är odemokratisk

Sigvard Eriksson skickade en kommentar som var så omfattande att jag lägger in den som ett särskilt inlägg. Angående GPs krumbukter för att slippa publicera våra förslag till debattartikel alternativt insändare har varit alltifrån att vi inte varit trovärdiga över att artikeln skulle passera en vetenskaplig tidskrift innan den kunde publiceras på GP till att den inte fick plats i pipeline. När vi då skrev att vi kan vänta på vår plats i kön kom svaret att vår kritik över att A. Wijkman satt som ordförande i Miljömålsberedningen inklusive det klimatpolitiska ramverket inte var intressant eftersom han tillsattes förra året.

Här kommer Sigvards tankar:

Ann Löfving-Henrikssons gedigna genomgång av klimathotshistorien föranleder följande tankegångar:

Man kan undra hur stor del av den vuxna svenska befolkningen som har den minsta aning om klimathotets historia. Som det blivit genom medias, i synnerhet Public Service`, ensidighet i rapporteringen är det väl i stort sett Åsa Romson och Johan Rockström som är uttydarna av klimatvetenskapen i allmänhetens ögon. Några kanske också drar sig till minnes Al Gores film som visades på TV 2006, eller var det 2007. I övrigt är det medias ”ny forskning visar” och högprioriterade rapporter från väderhändelser världen över som gör intryck och cementerar klimathotsnojan. Enligt undersökningar har den för en del utvecklats till klimatångest.

Anders Wijkman är nog inte lika känd som Romson och Rockström. Men frågan är om inte han spelar en än mer ödesdiger roll när det gäller att utforma Sveriges klimat- och energipolitik. I sin dubbla roll som ordförande i både den extrema Romklubben och Miljömålsberedningen förtjänar han att uppmärksammas. Han är en slipad politisk räv som lätt får den grupp han leder med på noterna. På DN debatt 10 februari kunde vi läsa miljömålsberedningens förslag om tidigareläggning till 2045 av Sveriges miljömål och inrättandet av ett klimatpolitiskt råd som skall granska regeringens klimatpolitik. Ett slags ”överrock” på regeringen med andra ord. Därtill skall kommande regeringar bakbindas med en särskild klimatlag. ”Tillsammans skapar våra olika förslag till åtgärder ett slags klimatpolitiskt urverk som gör att klimatarbetet tickar och går oavsett regering”, säger artikelförfattarna. En ny regering med en annan syn på klimat- och energipolitiken är därigenom överspelad redan från början. Nya kunskaper som motiverar en annan politik kan inte heller få genomslag utan ny lagstiftning. En sådan ordning är knappast förenlig med en utvecklad demokrati. Man kunde vänta sig att någon i den politiska församlingen skulle tänka att demokrati är vårt främsta redskap för att väga olika intressen mot varandra i en föränderlig värld där åtgärder mot ett förment klimathot trots allt bara är en av flera gemensamma uppgifter. Men icke, DN-artikeln är undertecknad av hela beredningen. Nog vore det intressant att pröva beredningens ledamöters insikter i det vetenskapliga underlaget för det klimathot man vill rädda oss ifrån.

Det hade varit enklare om Wijkman, med stöd av experten Rockström fått Miljöpartiets uppdrag att utgöra Miljömålsberedning. Resultatet hade nog inte blivit värst annorlunda. Båda dessa herrar begriper säkert en hel del, men är låsta av sina ideologiska agendor sprungna ur Romklubben och Global Challenges Foundation.

Medias ointresserade av kritisk granskning av själva fundamentet för klimathotet, d v s växthuseffektens och koldioxidens betydelse, är väl känt. Man kan fråga sig vad detta beror på. I en krönika i Göteborgsposten, aug 2015 skriver David Eberhard om grupptänkande. Han menar att vi ofta inte tycker som vi tycker för att vi är intelligenta eller insatta, utan för att vi tillhör en grupp som tycker likadant som vi själva. Att svenskar tenderar att tycka lika skulle bero på att vi är mer upplysta än andra, ifrågasätter Eberhard och menar att här lurar vi oss själva. Journalistikprofessor Kent Asps undersökning som visade att 52 procent av alla journalister på SVT är miljöpartister, viftar vissa bort som ointressant eftersom journalisterna ifråga inte förmodas syssla med opinionsbildning. Enligt Eberhard blottar sådan kritik en förbluffande okunskap om omedvetna psykologiska processer. I all kommunikation med omvärlden (och det är ju journalisters huvudsakliga uppgift) förmedlar man sina egna uppfattningar. Om man inte förstår det kan man inte göra något åt det, är Eberhards konklusion.

Medias oförmåga till självständigt tänkande vid mötet med den av miljörörelsen uppburne Rockström är något av ett skräckexempel på flathet. Har någon hört eller läst en kritisk fråga till honom? Regeln verkar vara att ge honom fritt att säga det han vill utan att någonsin besväras med några insiktsfulla frågor. Vi får aldrig veta hur det står till med hans kunskaper i klimatfrågan. Det maskerar han med att prata om alla möjliga miljö- och hållbarhetsfrågor i blandning med tvärsäkra klimatvetenskapliga uttalanden. I Göteborgsposten skrev för någon månad sedan krönikören Peter Hjörne ett reportage från en föreläsning av Rockström. Hjörne lät sig så till den grad imponeras att han upphöjde Rockström till viktig apostel lika populär som en rockstjärna. Hela artikeln bar vittnesbörd om en enastående aningslöshet. Ann Löfving-Henriksson och jag gjorde såväl gemensamma som enskilda framstötar mot både GPs ledarsida och GP-debatt med önskemål om plats för bemötande. Den mur av nonchalans vi mötte var mycket kompakt.

Regeringen förbereder nu energiomställningar som inte kommer att påverka jordens klimat det minsta. Beredningens förslag, om de antas av riksdagen, riskerar leda till än mer drastiska åtgärder som ändå inte blir mer än symbolhandlingar. Värt att tänka på är att Sveriges andel av världens utsläpp är ca 0,16 procent, och att Kina inte räknar med att börja minska sina utsläpp förrän år 2030. Indien kommer att dubblera sin kolanvändning. För dessa befolkningsmässigt och ytmässigt gigantiska länder är det kolets nersmutsning med hälsovådliga partiklar som är det centrala problemet, som man försöker lösa.

Klimat- och energipolitiken forceras nu fram på lösa grunder och lobbyister med egna agendor, oberörda av forskning som inte stödjer deras övertygelser, tillåts infiltrera och leda den demokratiska processen. Av allt att döma är riksdagens ledamöter nu så vaccinerade att de blivit totalt immuna mot varje ifrågasättande.

Ett klokt beslut vore att under fortsatt forskning avvakta. Det behövs flera decennier för att kunna skilja ut uppvärmningens orsaker från bakgrunden av alla naturliga väderväxlingar.

Den stolta devisen att Sverige skall gå före och visa vägen, vara ett föredöme och kräva högre tempo i samhällets och mäniskornas transformation kan komma att kosta oss vår välfärd. Och jordens klimat har inte påverkats det minsta. Men vi får en mer spännande framtid om vi bygger fler vindkraftverk, som Rockström säger. Spänningen torde dock variera i kraftnätet och för oss människor blir det spännande att se om där finns någon spänning till kaffekoket.

0