Lev grönt och dö grönt

(På förekommen anledning)
Asketer som önska rädda planeten kan nu, förutom att leva som veganer iklädda hampatyg, även ordna så att de, efter att ha dragit sin sista koldioxidsuck, kommer till ro på ett miljövänligt sätt. Storbritannien har blivit världsledande på miljövänliga begravningar, men även i Sverige växer sig ekojordfästningen allt starkare.
Det finns mycket man kan göra. Allt från att välja rätt material för kistan och svepningen till att resomera den döde.
Resomeringen har tagits fram av ett amerikansk företag som heter (gissa tre gånger) Resomation (se artikel i Ny Teknik). Behandlingen går till så att den avlidne läggs i en ståltrådskorg och stoppas in i en tryckkokare som fylls med lut och hett vatten. Temperaturen höjs till ett par hundra grader och trycket ökas till några bar. Under ett par, tre timmar pumpas vätskan runt med en propeller inuti resomatorn. När tryckkokaren öppnas återstår bara en sirapsliknande soppa, och några avfrätta benrester, av det som en gång var en levande människa.
Benresterna mals ner till ett fint, vitt pulver av ren kalciumfosfat som de anhöriga kan ta med sig hem i en burk, medan den brunaktiga, ekologiska vätskan med fördel spolas ned i avloppet. Sov gott, farfar.
I Sverige erbjuds en annan miljövänlig begravningsteknik utvecklad av Promessa.
Den döde fryses till minus 18 grader varefter den sänks ner i flytande kväve. Kroppen blir då mycket skör, och med hjälp av vibration omvandlas den därefter till ett organiskt pulver som förs in i en vakuumkammare där vattnet ångar av så att bara torrt pulver blir kvar. Pulvret är nu klart att läggas i en kista av majsstärkelse. Men det är ingen brådska då den pulvriserade döde har lång hållbarhet.
Efter jordfästning omvandlas kistan med dess innehåll på 6-12 månader till mull. I samband med gravsättningen kan på den avlidnes eller de anhörigas önskan en buske eller ett träd planteras tillsammans med kistan. Mullen som bildas ges då möjlighet att uppgå i det som planterats vilket kan bidra till en ökad insikt och respekt för det ekologiska kretsloppet allt levande är en del av. Växten står som en symbol för människan, och vi förstår vart kroppen tog vägen. Farfar är nu en tuja.
Alternativet kremering rekommenderas inte på grund av de koldioxidutsläpp som förbränningen ger upphov till. Enligt professor Roger Short vid University of Melbourne frigörs över 50 kilo koldioxid vid kremering av en genomsnittlig vuxen man (artikel i SvD). Och då har man inte räknat med koldioxideffekterna av bränslet eller tillverkningen och bränningen av träkistan.

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Mats Frick

    Viktigare än CO2-utsläppen är det faktum att en tredjedel av sveriges kvicksilverutsläpp kommer från kremering. Jag ska bli en liten tall och binda CO2 när jag dör 🙂

  2. Mats F: Kvicksilver vill vi undvika, så jag får väl också blir något grönt. En kaktus, kanske? Så att jag klarar mig även om AGW-sidan får rätt?

  3. Gösta Walin

    Överlägset “bäst” är att gräva ner sig i en torvmosse, den enda miljö där organiskt material inte bryts ner. Det bundna kolet frigörs först vid nästa istid då torvmossarna skrapas loss från berget och det organiska materialet oxideras till CO2.
    Enligt Lasse Franzen här på Geovetarcentrum i Göteborg representerar torvmossar det stora hotet mot klimatet genom sin förmåga att binda organiskt material. Mossarna växer med tiden allt fortare och pCO2 sjunker till en farlig nivå som utlöser en istid.
    Det finns olika sätt att se på saken.
    Gösta Walin

  4. micke

    Off topic men diskussionen om vad man vill bli när man dött fick mig osökt att tänka på en liten rolig(?) historia jag hörde en gång för länge sedan om soldater i finska armen. Feel free to delete! 🙂