Bild från The Cloud Mystery
För någon vecka sedan fick jag en förfrågan av Emma Gray Munthe, kommunikatör vid filminstitutet, om jag ville skriva något om filmer som hade en koppling till klimatet. Sanningen att säga så är jag inte någon filmmänniska utan en utpräglad textmänniska. Så jag var lite tveksam till att skriva något positivt om hur filmen speglar samhället i detta avseende. Så då gjorde jag inte det. Skrev något positivt alltså. Istället skrev jag att jag tycker att filmvärlden missat de spännande och verkligt dramatiska elementen i hela klimatfrågan. Nu tyckte Emma att hon ändå kunde ta en liten snutt från mitt manus och publicera den på filminstitutets hemsida. Här den lite fylligare artikeln:
Många har sagt att klimatfrågan är den viktigaste frågan under 2000-talet, ja t.o.m. att det är en ödesfråga för mänskligheten. I TV, radio och i de stora dagstidningarna matas vi dagligen med detta budskap.
Samtidigt pågår bakom kulisserna en dramatik som kanske inte så många känner till. Den handlar om hur FNs klimatpanel (IPCC) i snart 25 år har kämpat för att få fram vetenskapliga bevis för att detta hot verkligen finns. Flera klimatforskare var skeptiska till att människans koldioxidutsläpp i någon större utsträckning skulle kunna påverka jordens enorma klimatsystem; luften, biosfären och haven. Debatten fördes framförallt inomvetenskapligt på konferenser, i vetenskapliga tidskriftsartiklar och i böcker.
Dramatiken fanns där när panelens politiskt sammansatta plenarmöte körde över en av sina expertgrupper i Madrid 1995. Den fanns där när kritiska röster höjdes mot att Michael Manns berömda hockeyklubbsdiagram återgavs inte mindre än sex gånger i IPCCs rapport 2001. Debatten började nå ut till en större allmänhet när statistikern Steve McIntyre och miljöprofessorn Ross McKitrich visade på grava statistiska misstag och datafel i hockeykurvan 2005.
Dramatiken stegrades och spreds till vidare kretsar när först Al Gores film, An Inconvenient Truth, kom 2006 och IPCC släppte sin fjärde rapport 2007. Kritiker kunde peka på flera felaktigheter i IPCCs rapport från 2007 och det fick en del generande följder för organisationen som fick ta tillbaka vissa uttalanden. Al Gores film innehöll också felaktigheter och överdrifter, vilket fick en engelsk domstol att beordra att om och när den visades i engelska skolor så måste den förses med en erratalista.
Men i det stora hela så stod budskapet om en snar klimatkatastrof på topp. Al Gore och IPCC fick dela på Nobels fredspris för sin insats. Kritiker fördömdes, ofta på rent moraliska grunder, såsom varande ”förnekare” och ”platt-jordare”. Forskningsråden pumpade ut miljardbelopp för fortsatt klimatforskning. EU fattade långtgående beslut om en total omstrukturering av den europeiska energiproduktionen. Vind- och solenergiindustrin kunde åtnjuta generösa subventioner för att bygga sina anläggningar runt om i landskapen (vi talar om 100-tals miljarder euro per år).
Så kom Climategate 2009, och många fick en chock när de kunde läsa hur forskare i IPCCs inre krets hade gjort snedvridande sållningar av data och suddat i temperaturkurvorna så att de framhävde en unik och accelererande global uppvärmning. Man kunde också läsa i breven om hur forskarna sinsemellan diskuterade vem som skulle granska vem, vilken vetenskaplig tidskriftsredaktör som borde utsättas för press för att lämna sitt uppdrag, och hur man skulle gå tillväga för att slippa lämna ut rådata till kritiska forskare. Det gick en skälvning genom den vetenskapliga världen, och breven fick många att ta avstånd från processen och gå ut i öppen kritik på bloggar och i de tidningar som fortfarande tillät avvikande synpunkter.
Medieintresset sjönk allteftersom man kunde konstatera att de årliga, jättelika klimatmötena misslyckades med att få fram ett bindande globalt fördrag.
Kritiken mot IPCC har vuxit år från år, och idag säger även klimatforskare som varit, och är, ledande i arbetet med årets rapport att processen måste ändras radikalt och kanske läggas ned. Det har förekommit flera läckor från det pågående arbetet och man förväntar sig att det blir svårt att finna någon enighet om vissa centrala punkter. Till de mest slående hör det faktum att det enligt alla databaser som håller koll på de globala temperaturerna så har det inte skett någon uppvärmning på 15-17 år. Detta samtidigt som de mänskliga koldioxidutsläppen fortsatt att öka i rask takt. Förklaringar har framkastats, men någon enig syn på detta verkar inte IPCC ha.
Finns det någon eller några filmer som speglar detta drama rörande vetenskap och politik? Jo, det finns en del videoklipp på nätet för den som vill få en inblick via filmer. Förutom Al Gores mer uppseendeväckande film, så visar dokumentären The Cloud Mystery lite av hur ett forskningsspår inom klimatforskningen utvecklades. (Och jag har naturligtvis även sett The Great Warming Swindle.) Men någon längre film om dramatiken bakom framväxten av klimathotet, om kritiken och om politiseringen av vetenskapen har jag inte sett.
Tyvärr.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Filmindustrin är väl väldigt intresserad av katastrofer på samma sätt som tidningarna är det. De säljer biobiljetter och lösnummer på samma sätt (och vänstergrönindoktrineringen är lika tydlig i filmkretsar som i publicistklubben – det är bara det att ingen Kenneth Asp ännu satt strålkastaren på detta förhållande). 10.10 reklamfilmerna har du kanske glömt bort? Den brutalt känslokalla riktade sprängningarna av skeptiska barn (och enstaka vuxna) är så upprörande för varje normal människa att man saknar ord! Filmer med klimatkatastrofmotiv som hundra meter vatten över Manhattan eller kilometervis med framexploderande is eller filmer som skildrar en överhettad, förstörd och utarmad värld lyser ju inte alls med sin frånvaro. Idylliserande framställningar av primitiva jätteidylliska samhällen som lever ut den gröna drömmen i gullegullig grön eufori går det ju också tretton på dussinet av! Vad är Gray-Munthe egentligen ute efter?
10 års väder på 3 minuter.
https://www.youtube.com/watch?v=ieILUnkdD90&feature=youtube_gdata_player
🙂
bom #1
Emma var/är förmodligen helt enkelt ute efter att få kommentarer som visar på samhällsrelevansen i filmens värld. Katastroffilmer finns det ju gott om. Betydligt svårare är förstås att skildra den vetenskapliga dramatiken i klimatfrågan – den som förmodligen gör att många av oss som läser och skriver här är så fascinerade av frågan. Jag skyller inte på filmbranschen, kanske är det bara så att det är för svårt att fånga detta på film. Men jag tycker att The Cloud Mystery åtminstone fångar en liten del av det som jag efterfrågar.
Inte en film i traditionell mening, ”50 to 1”, intressanta intervjuer med några förgrundsgestalter för kritiken mot klimathysterin.
http://topher.com.au/50-to-1-video-project/
En mycket bra skrivning Ingemar, faktiskt bland det bästa jag läst. Dramaturgin i Din redogörelse för klimathistorien är ju kristallklar. En manusförfattare har ju alla ingredienser för ett drama uppradade som ett pärlband.
Kan de inte göra en spännande film av detta så borde de byta yrke.
Bra Ingemar
# 5
Ett manus kan någon säkert skriva men någon finansiering får de inte.
Ja, inte bara filmens värld har missat detta fantastiska och på många sätt osannolika drama. Hanne Kjöller´s ”En halv sanning är också en lögn” borde ger alla mediaredaktioner mer att tänka på än att angripa henne för petitesser. Jag har skrivit om detta till redaktionerna på GP och DN, skickat med NIPCCs SPM och föreslagit att de skulle ge läsarna en jämförelse av vad media hittills förmedlat från IPCC med dess SPM och NIPCCs uppfattning, allt för att deras läsare sedan skulle kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan. Tänk vilken möjlighet de nu har att gå före och förändra världen. Snart gör någon annan det och kan ta åt sig äran
Ännu har dock ingen hört av sig och tackat för tipset.
Dagens fråga: Vem har det mest trovärdiga budskapet, Thpmas Stocker eller prof Ingemar Nordin?
P.S. Tullinge hade minusgrader i natt!
Arpi är utan tvivel bra – fint att han får frilansa i SvD, men här blir det nog bråk med PK-iterna:
svd.se/opinion/ledarsidan/vastvarldens-sjalvhat-urholkar-demokratin_8563426.svd
Ann L-H
Jag undrar också… Varför släppa en sådan story? Någon kommer ju så småningom att ta tag i det.
Girigheten, arrogansen, styra världen syndromet, miljardbedrägerierna, censuren, allt finns med och dessutom på pränt. De behöver inte ens välja sida, bara hålla sig strikt neutrala och låta publiken ta ställning. Att de inte ens svarar dig är ju helt sjukt.
Ann L-H #7,
Verkligen utmanande. Att ge media tillgång till en annan information än den alarmistiska. Kan inte vara bra för deras självkänsla när de inser vilka scoop de har missat! 🙂