Kina och Brasilien om naturresurser

Chinese President Xi Jinping holds talks with his Brazilian counterpart Luiz Inacio Lula da Silva in Brasilia, Brazil, Nov. 20, 2024. [Photo/Xinhua]

Kina fördjupar banden med Brasilien genom finansiering och löftet om en grön ekonomi

Kina och Brasilien har under de senaste åren intensifierat sina relationer, särskilt inom områdena finansiering och hållbar utveckling. Denna fördjupning av banden kan ses som en del av Kinas bredare strategi för att stärka sina ekonomiska och politiska influenser i Latinamerika, samtidigt som Brasilien söker investeringar och teknologisk hjälp för att stödja sin gröna omställning.

Kina har blivit en av de största investerarna i Brasilien, med fokus på infrastrukturprojekt, energi och jordbruk. Genom olika finansiella institutioner, inklusive den kinesiska utvecklingsbanken och Export-Import Bank of China, har Kina erbjudit lån och investeringar som syftar till att förbättra Brasiliens infrastruktur. Dessa investeringar är ofta kopplade till specifika projekt som syftar till att öka effektiviteten inom transportsektorn, energiproduktion (särskilt inom förnybar energi) samt jordbruksutveckling. Genom initiativ som Belt and Road Initiative (BRI) har Kina även erbjudit finansiering för stora projekt som förbättrar Brasiliens infrastruktur.

En viktig aspekt av deras finansiering är Kinas intresse för Brasiliens naturresurser, inklusive soja och mineraler. Genom att investera i dessa sektorer kan Kina säkerställa en stabil försörjning av råvaror samtidigt som det hjälper Brasilien att utveckla sin ekonomi.

Partnerskapet håller nu på att utvecklas till en av de viktigaste allianserna som bland annat formar, den så kallade, globala gröna ekonomin. Med projekt som spänner över förnybar energi, kritiska mineraler och hållbart jordbruk förvandlar detta samarbete Brasilien till en global hållbarhetsledare. Men det understryker också ett kritiskt missat tillfälle för västvärlden att engagera sig i Brasiliens enorma resurser och potential.

Kinas investeringar i förnybar energi, kritiska mineraler och hållbar jordbruk visar ett proaktivt förhållningssätt för att säkra sina framtida resurser och inflytande. Däremot riskerar västvärldens begränsade engagemang att åsidosätta deras roll att aktivt medverka i att forma Brasiliens ekonomiska och miljömässiga framtid.

För tillfället sätter Brasiliens och Kinas strategiska partnerskap den globala takten,  som alltmer definieras av dessa två nationer. Om EU och USA samt deras allierade misslyckas med att agera, kommer de att finna sig i att kämpa hårt för att återta fotfästet på en marknad som redan har gått starkt framåt utan dem.

Brasilien är redan en global ledare inom förnybar energi, med över 80 % av sin elkraft som kommer från källor som vattenkraft, vindkraft och solenergi. Kinesiska investeringar påskyndar denna omvandling, vilket gör att Brasilien kan utnyttja sina enorma naturresurser samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskar.

Denna relation mellan Kina och Brasilien har också geopolitiska implikationer. I takt med att USA:s inflytande minskar i regionen ser många latinamerikanska länder mot Kina som en alternativ partner. Detta skapar nya dynamiker i internationella relationer där både ekonomiska intressen och miljöhänsyn spelar en central roll.

Samarbetet mellan Kina och Brasilien kan även ses som ett exempel på hur globala maktbalanser förändras, där framväxande ekonomier tar större plats på den internationella scenen. Det finns dock även utmaningar kopplade till detta partnerskap, inklusive frågor kring skuldnivåer, transparens i investeringar samt potentiella miljöpåverkan från vissa projekt.

Vad jag erfarit står västmakterna inför flera interna och externa utmaningar som begränsar deras förmåga att konkurrera effektivt med Kina. Ekonomisk osäkerhet, politisk splittring och bristande enighet inom framför allt EU och USA kan leda till svårigheter i att formulera en sammanhängande strategi gentemot Kina. Dessutom har västländer ofta varit mer fokuserade på kortsiktiga vinster snarare än långsiktiga investeringar i utvecklingsländer.

Åtminstone under det kommande decenniet står västländerna inför betydande utmaningar när det gäller att säkerställa tillgången på kritiska mineraler och metaller. Dessa material är avgörande för bland annat många industrier, inklusive elektronik, energiövergång och försvarssektorn. Kinas dominans inom denna sektor, där landet kontrollerar en stor del av världens produktion och bearbetning av dessa resurser, skapar en komplex situation för västländerna. Om västländerna inte kan diversifiera sina källor riskerar de att också bli sårbara för potentiella handelsbegränsningar och/eller prishöjningar från Kina. Det är också värt att notera att Kinas kontroll sträcker sig bortom produktion; landet har också betydande inflytande över bearbetning och raffinering av dessa material och produkter.

Den autoritära Kina, beväpnat med en stark, välfinansierad industripolitik, har nu ersatt USA som den dominerande källan till efterfrågan på teknikkritiska mineraler. Utan en egen målmedveten och robust industripolitik kan inte varken EU eller USA hoppas på att uppnå inhemsk självförsörjning eller säkra tillgången till dessa kritiska material.

De käbblande nationerna i EU är inte längre faktorer i kritisk självförsörjning och säkerhet för kritiska mineraler och metaller. Indo-Stillahavsområdet har nu blivit epicentrum för tillverkning av kritisk mineral- och metalltillgång.

Hur behöver EU agera för att kunna säkra sina medlemsländers leveranskedjor och behov av kritiska mineraler och metaller?

Referenser:

– Världsbanken

– International Monetary Fund (IMF)

– United Nations Environment Programme (UNEP)

Claes-Erik Simonsbacka

+7