Hulme om Climategate

Hulme Climategate

Uppdatering nedan!

Michael Hulme är en välkänd klimatforskare som tillhör innegänget beträffande klimatforskningens utveckling under IPCCs skugga. Han känner, delvis genom egen erfarenhet, även väl till dess skandaler under 2000-talet. I en nyutgiven antologi (länkar här och här) skriver* han bl.a. om hur Climategate 2009 skickat stötvågor genom hela den klimatvetenskapliga gemenskapen, om hur detta etablissemang tidigare varit så eniga (nåja) och självsäkra, särskilt efter nobelpriset till IPCC och Al Gore 2007, och om hur allt detta började rasa samman efter Climategate. Humle säger en del saker som är tänkvärda, inte minst för det egna lägret. Jag citerar därför ganska utförligt:

Vedertagna säkra sanningar blev ifrågasatta. Den brittiska miljöaktivist kolumnisten George Monbiot var ett exempel på en framträdande offentligt kommentator vars övertygelse utmanades av breven och de anklagelser som följdepå dem. “Inga har blivit så besvikna av avslöjandena i dessa e-postmeddelanden som de av oss som har slagits för vetenskapen”, skrev Monbiot veckan följande: “Jag har sällan känt mig så ensam.”

Veckorna efter Climategate framkom bevis på effekten av kontroversen i opinionsundersökningar på båda sidor av Atlanten. Exempelvis i en undersökning i USA, genomförd sex veckor efter det att e-postmeddelanden offentliggjorts, visades att bland dem som hade följt historien – drygt hälften av de tillfrågade – 47 procent svarade att det hade gjort dem mer övertygade om att det inte fanns någon “global uppvärmning”. (En något större andel sa att de som följd gjort att de hade “mindre förtroende för klimatforskare”). Om man skalar upp det hela så betyder det att cirka 58 miljoner amerikaner påverkats på detta sätt av kontroversen (Maibach et al., 2012).

Totalt så hade nivån på oro för klimatförändringar bland den brittiska allmänheten minskat under fem år, nästan hälften av befolkningen ansåg att “allvaret i klimatförändringarna har överdrivits” och en tredjedel av allmänheten litar inte längre på att klimatforskare säger sanningen om klimatförändringarna.

Att påstå, “jag är en vetenskapsman, lita på mig” är inte längre tillräckligt – om det någonsin varit det. För att vetenskaplig kunskap skall bli trovärdig som offentlig kunskap måste forskarna jobba lika hårt utanför laboratoriet som de gör inuti det, genom upprepade demonstrationer av sin integritet, tillgänglighet och pålitlighet.

Den populistiska uppfattningen att alla klimatskeptiker antingen får sin lön från oljebaroner eller är högerextrema ideologer, såsom antyds exempel i studier som Oreskes och Conway (2011), kan inte upprätthållas.

Men utöver dessa skäl för klimatförändringsskepsis så har det åren efter Climategate blivit allt viktigare att skilja mellan åtminstone fyra olika skeptiska aspekter om den konventionella berättelsen om klimatförändringarna. ”Trend skepticismen” är tveksamma till de bevis som framförts om att en förändring i klimatet har förekommit, medan ”attribuerings skepticism” är tveksam till att sådana trender främst orsakades av mänsklig aktivitet. ”Impact skepsis” ifrågasätter huruvida melodramat i diskursen om framtida klimatkatastrof är trovärdig, och ”politiskt skepticism” ifrågasätter det dominerande klimatpolitiska ramverket och dess åtgärder. När denna mer nyanserad analysen av klimatförändringsskepsis kombineras med en uppvärdering av den vetenskapliga normen för kritik och med den demokratisk dygden att granska och ifrågasätta investerade politiska intressen, så  blir det utrymme för mer respektabla argument om vad klimatförändringarna innebär och vilka svar som kan vara lämpliga. Min uppfattning är att händelserna kring Climategate i slutet av 2009 har öppnat upp nya utrymmen för utövandet av sådana ömsesidigt erkända demokratiska dygder.

Har Climategate varit en bra sak? Förmodligen inte för några av forskarna som fångats i storbranden. Det har skett en del renomméskador både på individer och institutioner. Det verkliga svaret beror dock på ens föreställningar om vetenskapens natur och dess plats i det offentliga livet. Om man tänker på vetenskapen som en ren oegennyttig strävan efter kunskap vars sanningar då kan tvinga sociala aktörer, såväl individuella som kollektiva, till värdejusteringar och beteendeförändring, då ser man förmodligen Climategate som ett bakslag. Men om man förstår att vetenskapen bara “fungerar” eftersom det ständigt utvecklas normer och praxis som retoriskt kan försvaras offentligt och dess kunskap därför blir kraftfullt genom att påverka föreställningar och beteenden, då bör Climategate ses som en kreativ episod. Lärdomen för forskare skulle då vara detta: “I det långa loppet, kan forskarna vara bättre betjänta av ökad öppenhet när det gäller det faktiska bruket av vetenskap, snarare än upprätthållandet av den konventionella bilden av en kylig, begränsad uppvisning av instrumentell rationalitet” (Ryghaug och Skjølsvold (2010: 304).

I det sista stycket visar Mike Hulme att han tyvärr fortfarande är illa anfäktad av sitt post-modernistiska tänkande. Men i övrigt är hans analys rätt bra.

* This is an extract from my new book: Hulme,M. (2013) Exploring climate change through science and in society: an anthology of Mike Hulme’s essays, interviews and speeches Routledge, Abingdon, UK, 330pp. These paragraphs are taken from a previously unpublished essay ‘After Climategate … Never the Same’, Chapter 50 (pp.252-264)

Uppdatering: Det slår mig att alla kanske inte ser det ”post-moderna” i Mike Hulmes syn på vetenskapen. Så låt mig förklara bättre.

När Hulme säger ”Men om man förstår att vetenskapen bara ”fungerar” eftersom det ständigt utvecklas normer och praxis som retoriskt kan försvaras offentligt och dess kunskap därför blir kraftfullt genom att påverka föreställningar och beteenden, då bör Climategate ses som en kreativ episod.”, så ser han vetenskapens främsta uppgift som att vara retoriskt övertygande så att det påverkar föreställningar och beteenden i samhället. Och han ogillar synen ”på vetenskapen som en ren oegennyttig strävan efter kunskap vars sanningar …”.

Men är det inte precis det sista som vetenskaplig aktivitet bör vara? Inte för att kunna påverka allmänheten, utan helt enkelt därför att det är den distanserade och kyliga attityden som krävs för att vetenskapen skall komma närmare sanningen.

Climategatebreven bekräftade däremot för många att det var upptagenheten med det retoriska som stod i centrum för dessa IPCC-forskare, för ”teamet”, inte sanningen. Man skrev brev efter brev om hur budskapet måste verka övertygande; kurvorna skulle passa in i ”berättelsen”, man var tvungen att använda sig av Manns ”Nature trick”, ”hide the decline”, se till att få sina egna som referee-granskare, hindra ”contrarians/deniers” från att kunna kontrollera data och bli publicerade, och t.o.m. se till att få bort misshagliga redaktörer från de vetenskapliga tidskrifterna. Det var avslöjandet om denna maniska upptagenhet av att vara övertygande som fick utomstående att misstro forskarnas arbeten.

Läxan som klimatforskare – och även alla andra forskare också för den delen – är att människor förväntar sig att vetenskapen gör öppna och ärliga försök att nå sanningen, inte att de skall fungera som lobbyister för att stödja ett visst politiskt budskap.

Ingemar Nordin

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Off Topic men lite kul, och inte direkt nytt för många här. Dock anmärkningsvärt för att skrivas i MSM:
     
    “Det som hotar att drabba oss är en följd av våra moraliska brister och felsteg, förkunnade kyrkan på 1600-talet. David Larsson Heidenblad visar i avhandlingen ”Vårt eget fel” att den tidens predikningar har stora strukturella likheter med dagens miljölarm”
     
     i en understreckare i SvD idag: http://www.svd.se/kultur/understrecket/ovantad-comeback-for-syndastraffet_8412386.svd
     
    Andra utrdag:
     
    strukturella likheter mellan miljörörelsens perspektiv och 1600-talsortodoxins. I båda är utgångspunkten att människan inte är sig själv nog, att allt hon gör påverkar hennes omgivning som i sin tur påverkar henne. Hennes relation till denna omgivning är en gång för alla moralisk, hennes vardagligaste handlingar har betydelse för kollektivets välgång vilket gör att vissa beteenden uppfattas som goda och andra som dåliga
     
    och
     
    I dag liksom på 1600-talet kan syndastraffstänkandet luta sig mot tiden starkaste kunskapsauktoritet: då var det teologin, idag är det naturvetenskapen, och både syndastraffen och de hotande klimatförändringarna har kunnat presenteras som absoluta sanningar. Sist men inte minst har både ortodoxin och miljörörelsen betonat att alla individer ofrånkomligen är en del av problemet: för den ena var ingen människa fri från synd, för den andra är ingen människa fri från koldioxidutsläpp
     
    eller
     
    “…  också – liksom på 1700-talet – finns de frälsta eller väckta, de omvända syndarna – alltså de västerländska miljöaktivisterna.”
     
    Och jo, visst är det så!

  2. Gunnar Juliusson

    Också OT men av intresse. Jo Nova har ny information om Macquarie-universitetes kritik mot Murry Salby med hans svar, tydligen endast rörande administrativa frågor och grundlösa, inga indikationer om vetenskaplig oegentlighet.
    http://joannenova.com.au/2013/08/murry-salby-responds-to-the-attacks-on-his-record/#more-29880
     

  3. Pssst Mike Hulme inte Humle!

  4. Kan en enda graf förlöjliga klimathotet pga CO2 mer än denna?
    http://wattsupwiththat.files.wordpress.com/2013/08/geoco2.png

  5. Ingemar Nordin

    #3, Tack för påpekandet!

  6. Lars Jonsson

    Bra och belysande artikel. Spännande att Climatgate trots allt var en stor historisk händelse spom vände skeppet, vad hade hänt utan den. Antagligen hade det endast tagit längre tid.

  7. Astrid Å

    Ingemar N
    Sista stycket i uppdateringen är verkligen viktigt. Diskussionen handlar oftast om hur man ska öka förtroendet för forskare(alla sorters) hos den lågutbildade allmänheten. Förtroende känner jag för mina närmaste och kommer aldrig att känna för forskare politiker o.dyl, men förhoppningsvis leder denna diskussion till mer öppenhet o ärlighet.
    http://v-a.se/2013/07/fortroende/
    http://www.v-a.se/downloads/varapport2013_2.pdf

  8. Kalle

    OT:
    Har ni kollat in det här tidigare?
     
    http://www.biomind.de/nogreenhouse/daten/EE%2018-2_Beck.pdf

  9. Medias taktik!
     
    Förtroende är något man förtjänar och inte kan tjata sig till. Journalisterna har valt den senare taktiken i, i grunden fullständigt medvetena om varför denna linje var den enda tillgängliga. Hulmes slutsatser och analyser är hlt korrekta med ofullständig då han försöker få ur klimatvetenskapen ur denna outredliga motsägelsefulla trassel den satt sig själv i. Rent önsketänkande och totalt omöjligt att klimatvetenskapen skall klara sig ur detta med hedern i behåll. Det går tusen lurade medborgare på varje charlatan klimatprofitör  och manipulativ journalist. Konskvensen blir förödande för att han och andra tillät och var med att skapa denna klimathotsmaffia. Hur Hulme än vrider och vänder sig så är det redan för sent. De andra vetenskapliga grenarna måste inse för sin egen del att avstånd ifrån klimatmaffians korruption och ockupation av vetenskapen.
     
    Vimkan lära oss att alla former “profeter” som får breda ut sig utan opponenter i SVT/SR och övrig media är ideologiska manipulativa trojanska hästar för ideologisk hjärntvätt av tittare och lyssnare. Antalet “experter” efter hemmagjorda kulturmarixtiska subjektiva ämnen nyord och nybegrepp och definitioner bjuds in för att få orera fritt, och journalister ser till att det hålls soprent ifrån motreaktioner motparter och motargument. Det var den enda möjligheten fölr att ljugha folket proppfullt med klimathotslögner och puscha den totalkorrumperade officiella presentationen av “klimatvetenskapen”.
     
    I det extremt låga förtroende allmänheten har för journalister ligger potentialen till den media folket har rätt att kräva och förväntar sig. De kommer inse att de också kommer tvingas betala för den frö att få en journölaistik som svarar direkt inför sina läsare tittare istället för sina korrupta och manipulativa chefsredaktörer och statspolitruker. Nätet har ju sina i ökande seriösakunniga motpoler till den hjärntvätt våra gammeljournlaister ägnar sig åt och allt fler med nätets hjälp upptäcker vidden på den breda ravin som avslöjar gammelmedia på den ena folktomma sidan från den diversifierade andra i allt fler frågor.
     
     

  10. Säg är det inte konstigt?
     
    Journalister grottar och analyserar “patriarkala strukturer” “politikerförakt” “Smygrasism” “strukturell rasism”,”Nationalism” “diskriminering” ( i sjuttioelva olika varianter)  “Islamofobi” “främlingsfientlighet” “klimatsmart” . “Rasistiska” kakor glassar pippilångstrumps tintins och om det existerar nåt svenskt eller en svensk överhuvudtaget.
    Men frågar du (och jag kan lova er att har jag frågat snart hela vårt journalistiska etablissemangs olika nivåer ) varför journalistföraktet är så utbrett bland allmänheten, så har de inte en dj  … la aning och lusten till analys och kritisk granskning försvinner plötsligt helt. I Analyser om det rasistiska i en lakritspuck deltar de gärna.Men de superlåga förtroendet till hela deras kår är inte av analytiskt  intresse.
    När jag söker svaret på hur det kommer sig att miljarder satsats på “medieforskning” utan att en enda undersökning gjorts som kan svara på varför allmänhehetens förtroende är så lågt, så blir inervjuobjektet letande i sitt minne och förtoendebarometern blir det vanligaste motargumentet som dyker upp med ett då selektivt urval där SVTs höga förtroende dras fram som bevis på det motsatta.
    När ja då ställer kontrollfrågan om hur det kan komma sig att allmänheten bedömer kåren i sin helhet så lågt när SVT/SR samtidigt utgör den största andelen journlaister/journalistik som folk tar del av ? Hur lågt måste det då inte vara för resten av kåren? Då blir det alltid (förutom vid tre tillfällen) slut på lusten att analysera och förklaringmodeller…. game set match.Jag har sedan ytterligare två kontrollfrågor utifrån den intervjustruktur jag satt upp som jag aldrig hunnit ner till.
    Jag vill hävda i kraft av erfareheterna att viljan till självkritik är på minuskalan och självbilden är en grov förvanskning. Att inte vara journalist och ställa sakligt väl underbyggda kritiska frågor till dem är en siituation de inte riktigt begriper motivationen till.
    Nåväl .. jag utnämner mig härmed till “granskningsexpert” av svensk journalism med fokus på den licensfinansierade delen av den.

  11. Slabadang #10
    Intressant. En större undersökning av journalistgruppen och ett publicerat resultat skulle vara intressant att ta del av.

  12. Pelle L

    Astrid Å #7
     
    Intressant organisation och publikation , som jag (naturligtvis) inte kände till.
     
    Jag skrev en kommentar, som väl passar lika bra här:
    “Politikerna följer en folkopinion som inte finns” skriver Dan Brändström.
    Problemet är väl egentligen att politikerna är helt avskärmade från folkopinionen.
     
    De etablerade medierna SVT, SR, DN, SvD, AB, Expressen etc, det vi brukar kalla Main Stream Media, numera ser som sin uppgift att skapa opinion, inte rapportera om den.
    Det är i själva verket media som styr landet, och politiker har frivilligt tagit på sig uppgiften att verkställa journalisternas agenda. V och MP tackar och tar emot naturligtvis!”

  13. Ingemar Nordin

    Bra artikel om konspirationsteoretikern Stephan Lewandowsky som vigt sitt akademiska liv åt att smutskasta “deniers”. Ni vet, han som Royal Society nyss hedrade genom att ge honom ett fint pris (de gjorde även en annan skojare, Paul Erlich, till hedersmedlem):

    http://opinion.financialpost.com/2013/08/08/peter-foster-crazy-over-climate/

    Hulmes syn på Climategate och skeptiker är helt annorlunda än Royal Societies skyddslingar. RSs ordförande Paul Nurse vägrar fortfaranda att ens diskutera klimatfrågan med skeptiskt inställda klimatforskare. Paul Nurse kanske borde läsa Mike Hulmes bok.

     

  14. Ingemar Nordin

    Slabadang #10,

    Glöm inte stormedias upptagenhet och bekymmer för “näthatet”. Det kan ju fungera som ett argument för politikerna att stänga ned vissa siter med obehagligt innehåll, t.ex. klimatupplysningen.

  15. Ingemar #14
    Det roliga är att näthatarna till allra största delen är vänstermuppar och invandrare, dvs de grupper som enligt dogmen behöver skyddas från näthat. Enklast vore kanske att de inte kopplade upp sig. Då skulle de inte sprida något näthat och inte utsättas för något.

  16. Pelle L

    Ingemar #14
     
    Är vi inte på vägg med expressfart?
    Mer och mel talas det i gammelmedia om att reglera Internet och begränsa vad som får skrivas och läsas.
    Citat från
    http://www.huffingtonpost.com/2013/07/29/uk-internet-filter-block-more-than-porn_n_3670771.html
    Open Rights Group says the new “parental controls” will reach far beyond pornography. By default, the controls will block access to “violent material,” “extremist and terrorist related content,” “anorexia and eating disorder websites,” and “suicide related websites.”
     
    AGW-förnekande kan väl lätt klassas som “Extremist related content”?