Inger Atterstam fortsätter i dag sin serie i SvD om de ”oanvända forskningsmiljarderna” vid universiteten och högskolorna.
Ett utdrag: ”…Med dagens system utgör pengar och tillgång på pengar ett starkt bultande hjärta inom forskningen. På gott och ont. Det gäller för forskarna som kollektiv och för varje individuell medlem. Uppdraget är att fixa resurser och därtill helst mer och mer för att upprätthålla verksamheten och öka det egna reviret. Insatserna har – vad än forskarbudskapet brukar upprepa – varit framgångsrika. Sverige ligger högt på listan över satsade resurser på forskning. Anslagen ökar. Därmed är forskningen en utpräglad förtroendebransch. De som förväntas ge pengarna gör det för att de litar på att de utlovade insatserna genomförs och förhoppningsvis också skapar nyttiga resultat…”.
Artikelinnehållet är symptomatiskt för den förundran utomstående kan uppleva vid en betraktelse av universitetsvärlden. Vad Inger och andra verkar missa är att det de senaste 50 åren gradvis skett en mycket omfattande byråkratisering av såväl anslagstilldelningen och de ekonomiska ramarna, och av regelverket för hela verksamheten. Bara att tillsätta tjänster kan ta mer än ett år – även om man redan har en bra kandidat. Komplicerad anbudsupphandling långt in i Bryssels korridorer av experimentell utrustning kan också ta så lång tid – och det kan dröja år eller mer innan leverans. Sådant förklarar en del av ”överskotten”.
Samtidigt har man en beviljningsgrad från exempelvis Vetenskapsrådet som snarare ligger någonstans runt 10-20% av ansökningarnas antal, och en försvinnande liten del av de utexaminerade forskarstuderande kan överhuvudtaget fortsätta inom det akademiska. Hur går allt detta ihop?
Framförallt har det uppstått en mycket omfattande styrning av verksamheten, av personer på tjänstemannanivå. Man hoppar mellan olika ”satsningar” bara med några års mellanrum – enskilda forskare (unga, etablerade, lovande etc…) eller konstlade satsningar på lokala grupperingar, Sverige-vida grupperingar, Norden-vida grupperingar, Europa-vida grupperingar. Särskilt extrem är hanteringen av s.k. EU-forskningsanslag, där alltid byråkrater bestämmer inom vilka områden man ska kunna få pengar – och man nästan alltid måste skapa konstlade samarbeten med sydeuropeiska universitet eller industrier.
I praktiken bestämmer byråkrater/politiker alltmer vad man ska forska på och tror sig därmed också kunna förutse vilka resultat man ska komma fram till – och vad som är samhällsnyttigt. Ibland kan forskarna anpassa sig, och som en grupp stråtrövare dela upp pengarna och söka göra det bästa av dem – kanske med något som är långt ifrån vad anslagsgivaren egentligen trodde sig finansiera.
Strategiska områden, prioriterade områden etc. Vi hör dessa floskler till leda. Forskning fungerar inte så. Banbrytande upptäckter skapas inte på beställning – inte heller starka forskningsmiljöer. Och existerande slagkraftiga forskningsmiljöer kanske inte har en livslängd mer än på några år i vissa fall. Medelstilldelningen kan också plötsligt ta slut – eller var inte ens tänkt att vara mer än 3-5 år – vad händer med de anställda – om man ens har lyckats hinna anställa dem? Som någon också sade ”You cannot have the cream without the milk” – en stabil bas behövs också, inte minst till den undervisning som måste skötas på högskolor och universitet.
Bland allmänt prioriterade områden i dag återfinner man också ”energi”, ”miljö”, ”hållbart samhälle” och ”klimat”, . Det kan vara illustrativt att se hur ”klimatforskningen” gödslats i exempelvis USA sedan IPCC:s tillkomst:
Det är inte så svårt att inse vilken mängd forskare som har hela sin försörjning från vad som är en politiska, snarare än vetenskapliga satsningar. Många inblandade måste leva i en ständig skräck över att forskningsmedlen upphör. Den enda rekommendation man kan ge är att alltid arbeta enligt goda vetenskapliga normer – sanningen om tvivelaktig vetenskap eller rent fusk kommer förr eller senare fram. Konsekvenserna bör vara uppenbara.
I en parallell värld har vi alla dessa byråkrater och politiker som också står och faller med den världsbild man byggt upp. Det är inte så konstigt att man till varje pris vill försvara den, exemplevis via de parodiska Climategateutredningarna. Vetenskapssamhället har kanske gödlats med pengar för att stödja exempelvis klimatalarmism – men risken är stor att man till slut står som den stora förloraren.
Professor emeritus i Fysikalisk Kemi vid KTH. Klimatdebattör sedan 2003.
Enligt ”katten på rättan råttan på repet” så hamanar vi alltid i avvägningar och intressekonflikter någonstans i beslutskedjan om vem som bäst bör få medel till forskning.Att vetenskapen själv bäst avgör har nog ett brett folkligt stöd.
Att tydligare dela in och definiera vem som är kund till vetenskapen
kan väl vara en väg framåt? Samhälle/politiska önskemål näringsliv
ets respektive och framtids/grundforskningens egna uttryckta behov.
Hur vi än konstruerar ett system byggt på skatteanslag så måste till slut subjektiva beslut tas nånstans och det måste finnas ett sådant utrymme.Så frågan är väl vilka föregångsbilder vi skall ta lärdom av kopiera och utveckla.Sossesytemets ide med politruker på varje högskola är tack och lov förlegad.
När och om ni inom vetenskapen får större egenmakt över hur anslag skall fördelas hur kan vi skattebetalare bäst lita på istället er för politiker? Hur bör ett sdant system konkret se ut? Vilka redovisnings/resultat kontroll och utvärderings funktioner bör finnas?
Hur blir ni sams inom vetenskapen? Decentralisering?
Problemet är ju att de resultat forskarna får fram måste betala sig.
Hur betalas det då?
Svar: Genom anslag.
Hur får då man anslag?
Svar: Genom rätta alarmistiska resultat.
Om forskarna kommer fram till annat än önskvärda resultat, vad händer då?
Svar: Du blir bannlyst, förlorar anslag och svartmålas i PK-media.
Vad händer efter att man blivit bannlyst, förlorat anslag och svartmålats i media?
Svar: Man rättar in sig i ledet och blir politiskt korrekt om man inte har turen att besitta en oantastlig position inom forskarvärlden.
Om man har den positionen så riskerar du ändå att bli bannlyst och svartmålas.
Om man ändå vill berätta sanningen?
Tufft. Svårt att ge svar på. Börja med TCS, utveckla med idéer om demonstartioner mm, försök hitta en privat sponsor för att föra fram Dina resultat.
Kärnfull analys! Den ”fria forskningen” är numera ett minne blott. Man måste hänga med i hur de senaste politiska vindarna blåser inom forskningsråden. Annars drabbas din forskningsgrupp och doktorander (eller du själv om du är en ung forskare).
Behöver jag ens säga att den vetenskapsteoretiska och historiska förståelsen för vetenskapens villkor, möjligheter och begränsningar är noll bland våra forskningspolitiker? Följande missar man ständigt: 1. Per definition kan du aldrig veta om ett forskningsspår in i det okända kommer att lyckas eller ej. 2. Forskning tar tid, långt mer tid än vad som ryms på en 3-årsperiod. 3. Frågeställningar och hypoteser förändras och utvecklas med tiden. 4. Själva sökningsprocessen dränerar tid och pengar dels genom att de sökande måste lägga ned tid för sina ansökningar, dels genom att andra forskare skall lägga tid på att sitta och bedöma (jag skulle gissa att en stor del den sjunkande kvalitén på publicerade artiklar och avhandlingar hänger samman med detta). 5. Peer-review i all ära, men när det handlar om granskning av forskningsansökningar av insända ansökningar, där en kommitté skall sitta och bedöma vad de tror kommer att ge ett för vetenskapen värdefullt resultat så fungerar det inte. Chansen är då alltid störst att få igenom projekt som flera begriper och kan tro på; dvs, det blir middle-of-the-road och ”säkra” projekt som går igenom. 6. Det område som utlysningen sker inom är redan föråldrat när forskningen väl genomförs.
För att svara konkret på din fråga så tror jag att vi måste återgå till ett system med betydligt mer fasta resurser, medan externfinansiering mer är så att säga ”grädde på moset”. Det är nog också så att om det behövs investeras i mycket stora och dyra instrument så får det genom något slags extern bedömning. Annars ligger ju kunskapen om forskningsfronten inom det egna ämnet hos den eller de forskare som är anställda att forska och undervisa på det.
Allmänt: Öppen och hård konkurrens om tjänster är bra. Konkurrens om vad det skall forskas på inom de områdena är dåligt. Vidare så bör forskning i tjänsten vara obligatoriskt (och följas upp av närmsta chef) både för professorer och lektorer. Det räcker långt, och det ger ett stort, decentraliserat utrymme för den enskilde att själv göra bedömningen hur man bör spendera sin forskningstid.
Om du undrar vad jag menar, så titta i Forskningsberedningens skrift nr 1, 1996 (Är svensk forskning samhällsrelevant?).
Svante Lindqvists inlägg är min favorit. Stig Hagströmmer, Bengt Kasemo och Greta Fossum ger också goda vibbar.
Nej, det har inte direkt med ämnets tvärvetenskapliga karaktär att göra. Tvärvetenskap är inget nytt (tänk mikrobiologi, eller fysikalisk kemi), utan framtvingas av forskningsobjektet. Klimat involverar helt enkelt många grunddiscipliner.
Nej, problemet är politiseringen och existensen av IPCC. Det är därför som jag kan förstå Willis Eschenbachs önskan om att köra en påle genom IPCC:s hjärta och fylla dess skalle med vitlök!
http://wattsupwiththat.com/2011/02/13/i-have-a-stake-in-the-outcome/
Men då glömmer de att det är inte vi som behöver industrin, i det långa loppet, det är de som behöver oss!! För om vi inte konsumerar deras varor…. Vi behöver inte alls ha abstinens under särskilt lång tid för att systemet ska börja gunga.
Och om vi som individer ställer krav på att vår regering inte ska satsa på några vidlyftiga internationella ”rädda världen-idéer”, utan i stället satsa mer på hemmaplan, så skulle allting bli mer överskådligt och färre resurser försvinna i administration och ”flum”. (Läs: Ut ur EU och FN!)
Dessutom: Ett välmående Sverige medför automatiskt en världsförbättring. Det behöver inte alls betyda att man är ”egoistisk” och blind för vad som händer i tredje världen!
Kanske har jag simplifierat allt för mycket? 😉
Fniss; Ja, just det!!
Typ 75% fast fördelning 25% rörlig + extern efter förmåga att attrahera finansiärer??…. typ???
Stryk det andra nejet. Ja, klimatforskning är grundforskning eftersom det handlar om att ta reda på hur klimatet verkligen fungerar. Men för att studera ett så komplext system så krävs det kunskaper och forskningsmetoder från flera discipliner.
Slabadang #13,
Ja, typ.
Du får ursäkta men det finns bra många som fortfarande anser klimatforskning vara en gren inom astrologin.
För att öka på din trovärdighet vore det på sin plats att du valde sida. Tycker du det är vetenskap eller inte?
Konsekvens av att själa forskarnas anslag blir märklig. Ju mer forskningspengar en forskargrupp lyckas få, genom gediget forskningsarbete och tidsödande anslagsskrivande, ju mer pengar får administrationen. Dubbelt sjukt.
Peter, är det så, att om forskarna är duktiga och också duktiga på att dra in anslag, då stryps ordinarie driftanslag till ekonomihanteringen? I så fall betyder det att vi inte längre har en oberoende forskning i Sverige. Åtminstone inte där denna typ av ekonomihantering praktiseras.
Ett stort antal länder har anslutit sig till den och det här Willis och Slabadang måste få en ändring om politiken ska ändras.
Klimathotet är helt enkelt ett politiskt beslut.
IPCC är bara en av många konsekvenser av det beslutet.
Länk:
http://unfccc.int/essential_background/convention/items/2627.php
Värre är det dock med exempelvis EU-medel – där krävs ”motfinansiering” för att få dem – dvs högskolan snor av gemensamma medel för att gynna någon typ av forskning som
skapats av byråkrater i Bryssel.
Precis!
Klimatkonventionen behöver bytas ut mot en skrivning som handlar om uthållighet och för mig får den gärna ingå som en skyldighet i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Steg ett är att göra en text på ett par rader. Steg två är att få den spridd och accepterad. Steg tre är att få FN att ta upp den samtidigt som de överger klimatkonventionen.
Men så länge klimatkonvektionen finns kvar och är antagen av ett land är statstjänstemännen i det landet bundna av den.
Naturvårdsverket har alltså inget val, De får bara stödja och föra fram forskning som visar att människans utsläpp av CO2 och andra växthusgaser är ett hot mot klimatet.
Man kan alltid lura en folk en viss tid, men man kan aldrig lura folk för all tid !