Häromveckan hade vi förmånen att här på KU-bloggen presentera resultatet av flera års funderingar av en av våra trogna läsare – under rubriken ”En reglerteknisk betraktelse av Jordens klimatsystem”. Det är ju inte den optimala platsen att publicera det hela, och vad jag kunde se av nedladdningsstatstiken så var det inte så stor del av läsarna som verkligen sökte läsa och sätta sig in i de ca 50 sidorna material. Det kom in en hel del kommentarer, men de allra flesta handlade tyvärr om allehanda sidospår.
I ett försök att återuppta diskussionen lägger jag härmed ut några kommentarer av författaren själv till de kommentarer som kom in innan det ordinarie fältet som brukligt automatiskt stängdes efter ca 10 dygn: (bilderna har jag dock själv valt ur de två avsnitt som utgjorde originalmaterialet).
- Jag tycker nog att min ’allmänna medelklimatmodell’ har ett nyhetsvärde, eftersom jag själv aldrig sett någon beskrivning av att energiobalansen i jordytan är det som driver dess temperatur genom ackumulering av (en del av) ’obalanseffekten’ (men, kanske någon har sett det, trots att etablerade forskare normalt anser tropopausen vara den styrande platsen!).
- Den som undrar vart ’överskottsenergin’ tar vägen, får här (det nästan självklara) svaret att den lagras in och ner i jordskorpan och värmer då upp ytan. Om en effektobalans råder (med överskott på instrålad effekt på jordytan) under en viss tid, så kommer med nödvändighet jordytans temperatur att ökas (med konstant hastighet om obalansen är konstant).
- En sak kan vi vara säkra på: klimatet är inte i jämvikt: vi ser en nästan linjär ökning av (yt)temperaturen, vilket är ett svar på att något förskjuter ’effektobalansen’ vid jordytan. Om det vore en stegvis ändring av en klimatstörande agent, skulle vi efter 100 år nog se en insvängning till en ny yttemperaturnivå. Dettar är dock inte fallet. Vi ser en rampliknande störning.
- Betr. avsaknad av vindar/luftströmmar’ i min modell. Dessa finns givetvis och är tänkta att ingå i ’funktionsboxarna’ i den allmänna klimatstrukturen. I den mån de kan transportera energi till höjder där de kan stråla ut värme till rymden, så bidrar de till den negativa återkopplingen. Jag skulle tro att merparten av den energi de ’transporterar’ stannar/cirkulerar i atmosfären och bidrar till att jämna ut yttemperaturen.
- Min modell är visserligen generell till sin natur, men långt ifrån så fullständig att den skulle kunna förklara varför istider bildas, utan modellen är bara avsedd att beräkna relativt små förändringar omkring det ’preindustriella tillståndet’. För att få en klimatmodell (med en struktur liknande mitt förslag) att oscillera mellan ett varmt och kallt tillstånd måste de fysikaliska processerna vara mer realistiska, framför allt måste fler återkopplingsloopar, olinjäriteter, fördröjningar mm tas med. Även möjligheten att vissa tillståndsnivåer kan utlösa nya processer måste beaktas. Det är verkligen en stor utmaning att modellera istidsoscillationer. Man kanske inte heller kan utesluta extern påverkan från rymden.
Professor emeritus i Fysikalisk Kemi vid KTH. Klimatdebattör sedan 2003.
Men att tro att en modell är ett körschema för jordens klimat är samma misstag som vi ser att klimatalarmisterna gör.
Speciellt de som glatt påpekar att havsnivån kan öka med 2 meter inom 35 år .
De är alarmister och hör hemma på aktivisthyllan.
”En sak kan vi vara säkra på: klimatet är inte i jämvikt: vi ser en nästan linjär ökning av (yt)temperaturen, vilket är ett svar på att något förskjuter ‘effektobalansen’ vid jordytan”
Men vad beror den på? Var den lika stor under början av 1900 talet. Avtog den på 1950-1970 talet?
Snowball Earth var väl i slutet av ordovicium ?
Är det fullständigt uteslutet att gravitationsvågor får jordens bana(och de andras) att flyta ut en aning från solen periodvis ?
>En modell ökar kunskapen om de olika ingående processerna. Det är lovvärt.
>Men att tro att en modell är ett körschema för jordens klimat är samma misstag som vi ser att >klimatalarmisterna gör.
Håller inte med. Det är ett vetenskapligt angreppssätt. Det är en modell som måste valideras. Det är också ett sätt att åskådliggöra möjliga verksamma komponenter och ett sätt att kommunicera tänkbara hypoteser.
Just molnen spelar ju stor roll vilket figuren ovan visar.
Det finns ickelinjära temperaturprocesser just kring ekvatorn. Det händer något då vattnet blir varmare än 27-30 grader.
http://www.economist.com/news/china/21707576-china-wants-its-nuclear-industry-grow-dauntingly-fast-glowing-future
Om det byggs nya i ZA, vem får bygga? Ryskt eller Kinesiskt.
https://www.klimatupplysningen.se/2013/04/22/fokusera-pa-elektricitet-och-rent-vatten-for-de-fattigaste/
Klimatmodeller ? Vem bryr sig!
Nej,läste på om gravitationsvågor och de har så vitt känt inte styrka/effekt nog att påverka planeters inbördes avstånd eller banor kring stjärnor.
Vi har sett denna och IPCCs. Modeller är suveräna arbetsverktyg och underlag för studier, men Ibland undrar jag om jag inte är generalistiskt hyperintelligent i att förstå storheter och komplexa samband. Vilka svar förväntas vi få fram av modellerna och vad ska och kan den användas till? När IPCC använder sin modell så förstår fler än jag snabbt att svar med till noggrannhet på 3,2 w/m2 som IPCC babblar om är ett mission impossible när vi summerar alla ingående och underliggande osäkerhetsintervall och därtill osäkerheter och ofullständigheter för modellen i sig.
Det är en livstory för mig som upprepar sig gång efter annan. Det är som om logiken sitter i magen är en känsla som signalerar till hjärnan som sedan får att reda ut alla de underliggande frekvenserna var för sig i signalen. Det är ett dilemma när magens logik bara skriker ut den tydliga signalen som summan av alla både matematiska beteendevetenskapliga erfarenheter och kunskaper man besitter, utan att kunna formulera alla delar i den komplexa ekvation som ändå gör att man är och förblir trygg i sin slutsats. Tryggheten kommer ifrån min erfarenhet att ha rätt och med tiden även få rätt.
Klimatvetenskapen har uppenbarligen en mängd saknade faktorer som därför endast lyser genom sin frånvaro utan bestämd form eller storlek.
Nä, men gravitationen är ändå stark nog att hålla oss kvar på vår vandring runt galaxen. Om det nu är så att solen vadrar i viss otakt med spiralarmarna så bör ju gravitationen ändras ngt över tid. Kan detta påverka processerna i solen till viss vaariabilitet.?
En lekmans fantasier.