Bara i förbigående. I morse upptäckte jag att Erik Svensson lägger ner sin blogg Biology & Politics.Så här skriver han:
”Detta blir mitt sista blogginlägg på ett tag. Politiska påtryckningar från högre ort gör att jag nu ser mig tvingad att göra ett uppehåll. Det är sorgligt att medge det, men yttrandefriheten är inte obegränsad. Inte ens i ett land som Sverige, uppenbarligen. Jag hoppas återkomma längre fram. Men den påstådda ”vänstervridning” och ”politiska korrekthet” som det ofta gnälls om på högerhåll och som påstås infektera universiteten har iallafall inte jag haft någon större nytta av. Om nu någon till äventyrs skulle tro på denna myt, flitigt odlad av den akademiska högern. Det ska bli intressant att se om någon av de principfasta liberalerna i min omgivning ställer upp för mig när det nu blåser hårt och om de är beredda att försvara yttrandefriheten även för dem som råkar ha annorlunda åsikter, som avviker från den liberala mittfåran. Jag har dock inga större illusioner om detta. Tack och farväl på ett tag!”
Det är onekligen lite ironiskt att Erik Svensson, som nyligen införde ganska strikta kommentarsregler och som regelbundet censurerat kritiska kommentarer, nu åberopar yttrandefrihet.
Den som vill säga vad han vill bör däremot kunna skriva en egen blogg, och om någon hindrar det då är det ett ingrepp i yttrandefriheten.
Maggie: Jag tycker du är helt ute och cyklar när du jämför ta bort kommentarer med censur. I den frågan har Erik Svensson, Thomas Palm och jag samma åsikt. Idag kan vem som helst tvinga fram moderering av denna blogg genom att börja sabba. Du har klarat sig hittills.
Om det var detta saken gäller, så handlar det inte om höger/vänster-frågor, då en lärare med en högerextrem blogg säkert skulle fått samma vinkar.
Klart att ES ska få blogga och behålla jobbet. Det är väll bättre om folk som jobbar inom skolväsendet talat om vart de står politiskt, sedan är ju mannen biolog, hur politiskt styrd kan man bli då om allt går rätt till.
Det finns ju en hel del lärare som även är aktiva politiker, ska de då säga upp sig från jobbet också?
Visst kan det tolkas ironiskt det ES skriver angående yttrandefrihet Maggie, om man väljer att tolka det så. Jag gör det inte då jag anser att det är en viss skillnad på att ”censurera” sin egen blogg och att göra det med andras.
Att du inte gör det är bra och en stor del i varför jag och förmodligen många andra återkommer hit men jag förstår de som valt att moderera.
Summers kunde tänka sig tre orsaker till skillnaden: Att kvinnor med barn inte vill ha 80 timmars arbetsvecka. Att flickor ofta har lägre gymnasiebetyg i dessa ämnen, vilket kan ha sociala orsaker. Och, för det tredje, att män och kvinnor kanske inte har samma naturliga förutsättningar på alla områden.
Rättänkandet segrade, som sig bör, och Summers tvingades snabbt att avgå. — Men nu hör jag att han finns med i det kabinett Obama har utsett…
Men även om man tror ordagrant på det han skriver, finns där luckor:
”[P]åtryckningar från högre ort” kan ju vara vilka missnöjesyttringar som helst. Och med ”Politiska” menas säkerligen inte partipolitiska utan möjligen förvaltningspolitiska.
Men i sakfrågan har han faktiskt min sympati. Och vi har vi faktiskt yttrandefrihet:
Vore det lite tåga i gossen Erik är han i sin fulla rätt att be folk som har åsikter på hans fritidssysselsättningar att fara och flyga. Och dom kan inte göra ett smack! Inte åt hans rätt att yttra sig iaf!
Jag tror att Erik blandar ihop ’yttrandefrihet’ med ’önskan att inte bli kritiserad’ eller tom önskan att ’ens yttranden inte skall få några konsekvenser för hur man bedöms’ framöver!
Men det är ett fatalt missförstånd! Yttrandefriheten gäller att han skall slippa repressalier för själva yttrandet, inget annat. Ifall fol sedan inte gillar/anställer/befordrar/belönar en pga av yttrande ståndpunkter hör inte dit alls!
Och det är den enda senare sortens ’påtryckningar’ som Erik kan utsättas för, dvs att hans nyttjande av nyttjande av yttrandefriheten möts med ogillande, och att det kan vägas in i framtiden vid diverse bedömningar. Rätt så!
Och jag tror inte en sekund att någon hár knystat om att ’bli av med jobbet’ …
Erik ställs inför det som alla barn behöver lära sig när de växer upp:
De val man gör kommer att ha både fram- och baksidor, och konsekvenser i tiden. Och man kan inte få framsidorna från båda valsituationer, eller slippa baksidorna. Och man kan heller inte förvänta sig att andra bedömer en likadant helt oavsett vilka val man gjort.
Och så måste det naturligitvis vara (även för folk som bara drömmer om utopia)
Men i sak skulle jag vilja ge Erik rådet:
Gör precis det du vill göra, ta med dig anställningskontraktet och be dem peka på var någonstans det står något om det dom pratar om. Fyll gärna i lite med ’grundlagsskyddad rättighet’ (även om vi vet att den inte betyder ett smack juridiskt).
Sen kan du gott och väl också säga att ifall någon ansvarig på fullt allvar vill göra anspråk på vad du (inte!)använder din fritid till, kan sådant givetvis diskuteras. Till rätt pris förstås. Att kräva att du skall avstå från vad som verkar vara (en påtaglig del av) din livsluft under dygnets alla 24 timmar utgör förstås ett betydligt större åtagande gentemot din arbetsgivare än bara dina akademiska förpliktelser under normalarbetstid. Och en betydligt större begränsning av din handlingsfrihet vad som följer av bara anställningen.
Är Universitetet verkligen berett att betala för så omfattande åtaganden? Speciellt när de omfattar så grundläggande saker som politiskt engagemang, samt åsikts- och yttrandefrihet!?
Men du måste själv ta den konfrontationen. Inte klaga över att andra inte gör det åt dig. Eller gnälla över att du inte fick som du ville, och att andra borde förstått och bekräftat dina behov och anpassat sig därefter …
Om dekanus ber dig lite ’off-hand’ att stänga ner din blogg, med lite mumlade insinuationer om ’påverkar framtida bedömningar’ och du sedan faktiskt gör det, då har ju dennes åsiktsyttringar fått sin vilja fram helt utan något besvär eller någon kostnad för dennes behov och önskninar ..
Sen håller jag för en gångs skull inte med Chirstopher E: Offentliganställda personer, även publika, har givetvis precis samma demokratiska rättigheter som alla andra. Det vore fullständigt bedrövligt ifall sådant skulle diskvalificera en från politisk engagemang i andra sammanhang. Hela demokratiidén vilar på att där finns engagerade medborgare.
Det är i själva yrkesutövningen dessa roller strikt måste hållas isär, vilket ju är en självklarhet (för de flesta, inte alla tyvärr)
I teorin kan man tycka att även lärare, kungar mfl skulle ha samma demokratiska rättigheter, men jag tvivlar på att man kan hålla isär yrkesutövningen. Sedan är det i praktiken skillnad på om en lärare sitter i kommunens byggnadsnämnd för centern eller sossarna eller skriver aggresiva bloggar på någon politisk extremflygel. Passionerade på ”flyglarna” brukar dessutom vara de som har svårast att hålla isär.
Jag är offentliganställd och inser att det påverkar hur jag beter mig i vissa ideologiska frågor av respekt för min arbetsgivare. Det kanske inte är bra, men jag ser inget större problem med det, och har kvar min rösträtt ändå. Finns säkert privata jobb som kräver hänsyn också.
Missförstå mig rätt: Erik Svenssons skrikiga gapande och hatbloggande är olämpligt förstås. Men pga av innehållet, inte pga av hans anställning!
För även tex folkpartister eller SSUare kan vara gapiga, skrikiga, och hata varandra, samt kan ge uttryck för detta på sina bloggar eller i andra sammanhang.
Demokratin bygger, med nödvändighet, på att folk engagerar sig, att de debatterar, att de ger luft åt sina idéer, sin kritik, sina lösningsförslag. Allt annat vore bara så mycket hemskare. Och det måste även inkludera stollarna.
Och märk väl, mycket stora delar av den offentliga sektorn är i förtroende-branschen. Dvs de har hand om behov där man är utlämnad. Lärare är inte i särställning därvidlag. Läkare, skjuksköterskor, bibliotekarier, barnomsorg och äldrevård. Handläggare på AMS, AMF, Kulturrådet eller Immigrationsverket osv!
Var och varför vill du dra gränser?
Och ifall det är svårt att hålla isär arbetsuppgifter och politisk aktivism då är det ju där och därför man skall sätta in stöten. Dvs separera dessa från varandra!
Om det är så att ett starkt politiskt engagemang är oförenligt med arbetsuppgifterna (vilket det iofs kan vara) så skall sådant mycket klart klargöras i förväg. Och det offentliga behöver vara ännu mer restriktivt med sådana krav iom att det ofta verkar i monopolställning.
Yrkesförbud skall vi inte ha, och varken ideologisk lämplighets- eller lagomhetsprövning för icke-ideologiska arbeten heller!
Men jag ser heller inget problem med att kollegorna, eller för all del överordnade, påtalar för Erik att det inte ser så snyggt ut på hans blogg.
Och läser man var han skriver ordagrant så har faktiskt bara ’detta gjort att han sett sig tvungen att göra ett uppehåll’, dvs han har, om än motvilligt, gjort detta val.
Extra lustig är avslutningen där han redan i förväg anklagar (ideologiska) meningsmotståndare för att .. ehrm .. inte tycka synd om honom. Vilket han dock benämner ’försvara yttrandefriheten’. Men alltså nu efteråt, när han redan har gjort sitt val …
(Och jag lämnade honom ett kort artigt och ärligt menat stöd, samt hänvisningar hit om de handfasta råden i #14 ovan. Helt medveten om bryderiet det vållar huruvida han nu skall cencurera det, eller släppa igenom … )
”Demokratin bygger, med nödvändighet, på att folk engagerar sig, att de debatterar, att de ger luft åt sina idéer, sin kritik, sina lösningsförslag.”
Så sant som det är sagt.
Demokratin bygger OCKSÅ på att vi kan lita på våra politiker. Att det de säger sig stå för innan ett val, att de vallöften de ger, infrias om valet går deras väg.
Men just den biten är det väl lite si och så med?
När det gäller Erik Svenssons ”öde” säger jag bara……..Erik,välkommen till den verkliga världen! Yttrandefriheten, i form av att exempelvis våga kritisera sin arbetsgivare utan att riskera allvarliga repressalier, eller tom uppsägning, har i praktiken varit borta
sen den förra stora ekonomiska krisen. Folk törs inte säga vad de tycker och tänker, av rädsla för att bli arbetslösa.
Märk väl att det varierar från fall till fall. Någonstans finns en gräns. Som alla gränser är den svår att definiera. Få skulle nog acceptera att barnens klassföreståndare demonstrerade mot invandring med rakat huvud och boots på lördagarna på Stortorget… men inte ha problem med en som sitter i fullmäktige och är lite ”mainstream”.
Som anställd kan jag ibland vara inblandad i att arbeta fram underlag för kommunala satsningar, tex på energi, som jag privat tar avstånd från. Om jag aggressivt sitter och hatbloggar mot dessa på en politiskt färgad blogg, då kan min arbetsgivare ifrågasätta hur opartiskt jag gör mitt arbete. Helt naturligt, jag skulle känt detsamma i en chefssituation.
Men mest gällde min åsikt alltså lärare som kan vara förebilder för eleverna. Där gäller stor försiktighet och takt. Jag tror inte det är egenskaper som kännetecknar Erik.
Självklart är de med normal social begåvning så smidiga som som krävs för situationen, går det över den personliga gränsen, säger de med civilkurage upp sig.
Bort med alla anställningslagar så får alla göra som de vill.
Minska den offentliga sektorn.
Mycket av utbildning och vård kan bedrivas av de som tar ansvar för personal och resultat.
Lite som i Danmark, sparklapp på dagen, höga löner och arbetslöshetsersättning.
Om den gode Erik är så ultrareaktionär, att inte normala människor orkar med honom, bör han finna den grupp där han kan vara sig själv och ändå skapa de mervärden han anser sig ha behov av att konsumera.
Eller hur Erik?
Flygblad?
Då slipper han dessutom kommentarer.
Det är inte konstigt om han arbetsgivare har vissa åsikter om att han offentligt går ut och förolämpar allt och alla i egenskap av ”Lunda forskare” eller vad han nu anser sig vara.