Med tanke på de enorma pengar som EU med Frans Timmermans och Ursula van der Leyen lyckats få EU-parlamentet och Ministerrådet att sätta av för satsningen på grön vätgas, måste vi utgå från att de tror det är svaret på omöjliga klimatutmaningar.
Tror de verkligen på att kvadraten på en utopi gör den andra utopin genomförbar?
Det är befogat att fråga om de och EU-byråkraterna har alla hästar hemma. Att grön vätgas måste tillverkas och processen elektrolys av vatten med elektricitet var känd redan för mer än hundra år sedan. Att hitta kommersiellt gångbar användning visste man redan på den tiden att det inte gick. Vätgas är nödvändig i många industriprocesser, men det går ju inte att konkurrera med tillverkning av vätgas ur naturgas. 96 % av den vätgas som används i EU tas ur naturgas.
Läget för vindkraften
Nu planerar EU att spendera svindlande 4 700 miljarder kronor på grön vätgas fram till 2030 – pengar som skulle kunna finansiera hela Sveriges försvar trettio år framåt. Entusiasterna ser vätgas som lösningen på den gröna omställningens alla problem: bränsle, energilagring, fossilfria industriprocesser. Inte minst tror de att grön vätgas är en räddningsplanka för förnybar energi. Det är helt enkelt för bra för att vara sant.
Green Power Sweden har nu fått kalla fötter. Nya beställningar av vindkraftverk har gått mot noll.
Minns skämtteckningen med miljöpartisten som konstaterade att det inte blev någon ström vid vindstilla och drog slutsatsen att vi måste bygga mer vindkraft. Det kan bli så att skrattet fastnar i halsen i september. I princip vad Amanda Lind (MP) argumenterade för i senaste partiledardebatten i Agenda.
Det är inte lagliga hinder att bygga. Regeringen står inte i vägen på annat sätt än att hoppet står till att en rödgrön regering åter öppnar subventionskranarna.
- Redan investeringsbeslutade projekt som ännu inte tagits i drift. Det har fattats investeringsbeslut för elva projekt (177 verk) med en förväntad produktion om cirka 3,6 TWh ännu inte tagits i drift
- Tillståndsgivna och akktuella, men inte investeringsbeslutade projekt. Det har ännu inte fattats investeringsbeslut för 32 tillståndsgivna och, enligt företagen, aktuella projekt (879 verk) med en förväntad produktion om cirka 16,4 TWh.
Vi får alltså se upp med aktörer i startblocken för att öka vår vindkraftsproduktion med 50% fast vi inte kan använda den vi producerar idag.
En grön rekordbubbla
Kritikerna ser att vätgasen kommer att visa sig vara en grön bubbla av enorma mått.
Låt oss göra ett enkelt överslag hur mycket installerad vindkraft som behövs för systemet vindkraft plus el via vätgaslagring och gasturbin.
Eftersom bindningarna mellan väte och syre är så starka går det åt väldigt mycket energi för att bryta dem. Vätgas ur vatten kräver mellan fyra och sju gånger så mycket energi som vätgas ur naturgas.
Närmare bestämt går det åt ungefär 50 kWh energi för att producera ett kilo grön vätgas. Jämför med en familj som bor i lägenhet förbrukar ungefär 3 000 kWh energi per år. En hel familj kan alltså klara sig ett år – kyl, frys, matlagning, tvätt, disk, belysning – på den energi som går åt till att producera 60 kilo grön vätgas. Medan enbart Hybrit räknade med att behöva över en miljon ton om året.
Sverige har 18 GW installerad effekt vindkraft. EU har 245 GW. Med samma matematik som för Sverige nedan är det 14 gånger mer. Såklart vill de bygga dem hos oss. Såklart är det orimligt.
Sverige som exempel
Som bekant för våra läsare går det inte att bedriva industriell verksamhet bara när det blåser. Alla professorer och experter som hävdar att grön vätgas gör det möjligt att ställa om energisystemet har en del att förklara.
Utgå från hypotesen med svensk vindkrafts kapacitetsfaktor 25% och 18 000 MW installerad effekt. Levererar då fullt motsvarande en vecka i månaden, 4500 MW. Cirka 40 TWh/år. Det är ungefär aktuella data i det svenska elnätet nu. Antag att vi bygger ett system där vi kompletterar med vätgaslagring. Vi förutsätter att systemet i vårt exempel ska leverera jämn effekt hela tiden utan andra stödsystem än vätgaslagrad vindel. Intressant är då vilken installerad effekt vindkraft som producerar mot vätgaslagring och gasturbiner måste ha. Ska täcka de 75% av tiden som ’saknas’. El via lagring via gasturbin har kapacitetsfaktor på cirka 10%.
Vi behöver då cirka 45 000 MW installerad vindeffekt utöver de befintliga 18 000 MW. Vi kommer att få ut 40 TWh mer eller skala ner.
Om vi till detta bygger ett stort vätgaslager och gasturbiner för vätgas, som förhoppningsvis finns då, så har vi samma elförsörjning som idag och behöver inte skänka bort oanvändbar el.
Det är så orimligt att det är meningslöst att spekulera i kostnaden för lager och turbiner. De blir förstås mer el. Som går att använda. Men till ett ruggigt pris.
Vätgas som fordonsbränsle är en annan grön vision
Det tycks vara svårt nog att få till en tillräckligt bra infrastruktur med laddplatser för elbilar. Tänk då att vi skulle behöva ett parallellt för vätgasmackar.
Det finns de som försökt. Tyska Bielefeldt satsade på en sopbilsflotta med vätgasdrift. Vätgas är svårt nog att hantera tekniskt. Här visade sig politik och byråkrati oöverkomligt. De köpte in sju nya sopbilar med vätgasdrift till en kostnad av 1 miljon EUR styck. En merkostnad på 750000 EUR per fordon.
En tankning räckte till 30 mil. En tankstation fanns inom stan, men den var reserverad för vätgasbussarna. Istället blev det 8 mil för att tanka. Nästan en tredjedel av räckvidden gick åt för att nå tankstället. När det tankstället senare stängdes hänvisades till en vätgasmack som innebar en tur på 18 mil för att tanka. Det gick från knepigt till omöjligt.
Det mest absurda i storyn är att det faktiskt fanns ett tankställe i stan, men det fick bara användas för samma stads vätgasbussar. Det var enligt strikta villkor för att få subventionerna. Trots att både bussarna och sopbilarna tillhör samma samhälles fordonspark hindrar formella finansieringsregler sopbilarna att använda den lokala pumpen.
Det är inte bara i Sverige koldioxidjägarna har otur när de tänker.
Svårigheterna om avhållit människor från exploatering av vätgas.
Gasen är högexplosiv, dyr att producera och svår att lagra. Dessutom, mer okänt: slipper den ut i atmosfären kan den förstärka växthuseffekten mycket mer än koldioxid.
Väte är universums vanligaste grundämne och förekommer normalt i gasform, två sammanlänkade väteatomer – H2. Men egentligen förekommer det inte alls fritt i naturen. Vätgas är hyperreaktiv och hinner knappt existera i ren form innan den har bundit till sig andra atomer och format nya ämnen, som vatten (H2O) eller kolväten.
Reaktiviteten gör vätgas högexplosiv och eldfängd. Den är svår att förvara, eftersom molekylerna är väldigt små och dessutom reagerar med många andra material. Och läcker gasen ut är explosionsrisken inte det enda problemet.
Per volymenhet innehåller vätgas ungefär en fjärdedel så mycket energi som naturgas. Det innebär att ett vätgaslager måste vara fyra gånger så stort som ett jämförbart naturgaslager, säger Gustav Boëthius.
Vätgas är inte så effektiv energilagring som många vill tro. Varje steg i processen läcker energi. Elektrolysen, komprimering till lager, transport och lagring samt gasturbinens förluster. För optimisterna är vindkraft och vätgas fortfarande en drömduo: vindkraften löser problemen med koldioxidutsläpp och vätgasen löser problemen med vindkraft.
– Grundproblemet här är att man planerar för en stor, extremt energikrävande vätgasekonomi i ett läge där man driver en politik som gör elsystemet instabilt. Det går helt enkelt inte ihop, säger Gustav Boëthius
Och i vätgasbranschen? Den stora omställningen har inte ens hunnit dra i gång på allvar, och investerarna har redan börjat backa ur.
Nedläggningsvåg i vätgassektorn
Utanför Forsmark, inte långt ifrån kärnkraftverket, skulle Shell och Vattenfall bygga en jättefabrik för att tillverka syntetiskt flygbränsle med vätgas. EU:s innovationsfond utlovade en miljard kronor, men förra sommaren drog sig Shell ur projektet. Några månader senare meddelade Vattenfall att det hela läggs på is.
En konkurrerande anläggning var tänkt att byggas utanför Sollefteå av Uniper och det sydafrikanska energibolaget Sasol. Produktionen skulle täcka en tiondel av det svenska inrikesflygets behov. Men först sköts tidsplanen upp, sedan hoppade Sasol av, och till slut meddelade Uniper att det inte blir någon flygbränslefabrik i Sollefteå heller.
I Örnsköldsvik var ambitionerna ännu högre: fabriken Flagship One skulle bli Europas största tillverkare av grön e-metanol. Bland investerarna fanns allt från Bill Gates klimatfond till EU, men trots att bygget redan hade inletts drog det danska ägarbolaget Ørsted förra sommaren i handbromsen. ”Marknaden för gröna bränslen i Europa har utvecklats långsammare än väntat och vi ser inte att den kommer att accelerera tillräckligt snabbt på kort till medellång sikt”, sa vd:n för Ørsted i Europa.
Runtom i Europa går vätgasprojekt liknande öden till mötes. Chevron skalar tillbaka en biodieselanläggning i Tyskland, British Petroleum meddelar att pengar flyttas från biodrivmedel till olja och gas, Shell pausar bygget av en stor biobränslefabrik i Rotterdam. Ørsted lade ett utvecklingsprojekt för grönt flygbränsle utanför Köpenhamn på is bara några veckor efter att de backade ur Flagship One.
Summerat
Man hårdrar det knappast om man hävdar att klimatpolitiken och akademin inte är överbefolkad av mattegenier. Det otäcka är att precis som med reaktorstängningarna, att det är för sent när insikten når medborgarna. Om det ens gjort det än i nödvändig grad. Och när det gör det är politiken onödigt duktiga och snabba att hitta någon annan att skylla på.
Om det går att finna någon strimma hopp så tycks inte bidragskapitalisterna stå på kö för subventioner till vätgasprojekt. Vindkraften lider sotdöden utan stöd. I infantilitet är väl BioCCS närmast.
Evert Andersson / Mats Kälvemark
Kommentarer
Kommentera längst ner på sidan.