I HD Kultur skriver Johan Malmberg om David Jonstads senaste artikel i Ordfront och om de nya survivalisterna. David Jonstad är vänsterorienterad och skriver gärna och ofta på bl.a. Arbetarens klimatblogg. Hans Ordfrontartikel andas undergång – ”Kollapsen kan komma”.
”Det är inget det pratas högt om, men allt fler har börjat planera för en kollaps”, skriver Jonstad. ”Vänner och bekanta berättar förtroligt att de scannar Hemnet efter hus med odlingsmark utanför stan. Att de börjat lära sig hur man gör saker själv i stället för att köpa dem. På nätforumen är diskussionerna mer avancerade: Vilken nödmat är bäst att lagra? Ska man skaffa sig vapen? I så fall vilken typ? Också jag själv tänker aningen motvilligt tanken: Vad händer om de snabbt uppseglande kriserna gör gemensam sak och knäcker samhället?”
De senaste åren har undergångsfrågan exploderat i litteraturen och allt fler spekulerar i när och hur domedagen kommer att drabba oss.
”Även om det nog finns de som skulle vilja kalla dem det, är dessa böcker inga domedagsprofetior – de flesta är mer eller mindre optimistiska, och grundade i fakta”, berättar David Jonstad vidare. ”Men den världsbild de ger är att klimatkrisen, finanskrisen, oljekrisen, matkrisen och vattenkrisen är seriekopplade till en bomb som det är för sent att desarmera.
Det hela kan sammanfattas i ordet »overshoot« – världens samhällen har överskridit gränserna för planetens bärkraft. Sedan industrialismen har särskilt världens överklass (vi) använt mer av jordens resurser än vad som kan återskapas. Samtidigt har avfallet dumpats i hav, jord och atmosfär, i större mängder än vad ekosystemen kan hantera.
Det är som att världen gasat rakt upp i himlen med en fantastisk farkost och först nu upptäcker att bränslet verkar ha tagit slut.”
Sanningen att säga så orkar jag knappt ta mig igenom Jonstads kollapsartikel. Gång på gång har domedagsprofetiorna kommit… och gått. Och världen består. Bättre och rikare, men dessvärre inte klokare. Jag förstår inte hur människan, med all sin fantastiska tankekapacitet, låter sig grundluras gång på gång på gång. Vad är det som är så tilltalande med undergångsprofetiorna? Varför är det så lätt att övertyga oss om att allting är på väg åt skogen?
Läs Jonstads artikel om ni orkar. Eller vänta till augusti. För då sällar sig David Jonstad till skaran av pessimistförfattare. Strax efter sommaren (eller ska vi säga lagom till den dystra hösten) kommer tydligen hans bok Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen (utges av Ordfront, what else could it be?).
Någon har föreslagit att ”klimatskeptiker” borde kalla sig positivister. Och vet ni vad? Det låter faktiskt grymt bra. För vi bygger vår argumentation på fakta OCH vi är positiva av naturen. 🙂
Nu får vi bekräftat att benämningen inte är en överdrift.
För övrigt: tråkigt att ingen är intresserad av att diskutera den sänka som reducerar atmosfärens CO2 med ca. ”8 Gigaton/år vilket är ca 2 procent av det naturliga årliga utbytet mellan atmosfär, hav och växtlighet” (Wibjörn Carlén).
Maggie länkade också till den här artikeln för några inlägg sedan också, alla borde läsa den. Att vi inom en snar framtid kommer att få problem med resursbrist är helt enkelt bara fel.
Det är för mig helt ofattbart hur den här idén kan ha en så stark bärkraft. Ända sen Malthus satte igång resursnojan har den funnits med och trots att alla observationer motsäger den har den överlevt. Jag tror det säger något fundamentalt om det mänskliga psyket, det verkar som att vi tycker om att ha något att oroa oss för.
Jag försökte få tag på en David Jonstad på tidningen Arbetaren igår. Det gällde att man helt plötsligt måste logga in för att kunna kommentera på Arbetarens klimatblogg, som han tydligen är ansvarig för. Rena censuren.
Fick ett undvikande svar om att han kanske kommer in om några timmar………
Han kanske var iväg och köpte sig lite nödproviant inför den kommande domedagen då? 😉
På fullt allvar skulle jag vilja säga: Fint, alla domedagsivrare, gör som de gjorde i Ukraina. Lås in er i något nedlagt gruvhål, och ta med er nödproviant för 50 år. Låt oss vanliga, optimistiska, arbetsvilliga, teknikvänliga, framtidstroende människor ordna skivan. Som vanligt ungefär alltså.
’Maj är vår kulturs stora illusion, den nationella fantasin, den årligen återkommande myten. Genom de långa vintermånaderna är det bilden av maj vi ser framför oss. Långa sommarkvällar; äppelblom; solsken som värmer som varm honung; bin som surrar på ängarna.’
’Det är fantasier alltihop. ”Sommarkvällarna” är långa, grå, fuktdrypande skymningar, något man ser genom gardinerna. Äppelblommen ligger på marken sedan hagelstormen. De flesta bina har dött av nedkylning. Solsken — det är något i stil med utomjordingar och UFOs: en intressant idé, men det finns inga bevis på att det verkligen existerar.’
http://www.independent.ie/opinion/columnists/kevin-myers/as-the-gales-roar-in-we-cling-to-the-fiction-that-may-is-kind-1744458.html
Angående mängden med utrotade arter, jag är skeptisk till påståendena, det känns som att det passar alldeles för väl in in i ’the grand narrative’ (om hur människan är ond och förstör jorden osv…). Lyssna till exempel på den här podcasten och även artikelt om Julian Simon tar upp ämnet. Ta till exempel vår del av världen, jag gick en naturkunskapskurs på universitet där det bland annat ingick ett antal utflykter till olika biotoper. Jag såg skillnaden mellan hyfsat riktig svensk urskog (som det förresten finns extremt lite kvar av) och den vanliga planterade skogen. Det var verkligen en ögonöppnare, vi har i princip huggit ner hela den ursprungliga skogen ( jag parafraserar Sverre Sjölander – ”Sverige var i princip ett kalhygge i slutet på 1800-talet”, det var runt 10 år sedan men citatet är nog minst 50% rätt) här och visst har det varit besvärligt för en del insekts och djurarter men vad jag vet finns det inga exempel på utrotningar trots den extrema graden av avverkning (lite som exempelet i Simon-artikeln om Puerto Rico).
” Man läser det man vill läsa” skriver du – mycket riktigt!
Vem tror du då vill då läsa om David Jonstads och Lars Cs beckmörka funderingar kring framtiden?
Behåll gärna dessa illamåendeframkallande scenarier för Er själva, om det nu är i en sådan fantasivärld ni vill leka och leva.
Dagens verklighet är grym nog redan idag för en del av mänskligheten, som drömmar om en bättre framtid.
Vill ni hjälpa mänskligheten, praktisera det bland dem som har det eländigt idag. Då får ni också annat att fundera över än påhittade eventuella framtida problem.
Jag förstod aldrig vilken planet dom levde på. Men det är väl också precis som vanligt, kan jag tänka.
Ingemar