Artikel i The Telegraph den 28/8 2011 av Toby Harnden
Toby Harnden är Daily Telegraphs USA reporter, baserad i Washington DC
För en TV-reporter klädd i sin röda huvjacka med CNN:s logtype var det ett dramatiskt ögonblick att få gå on-air och sända från Long Island i en storm som nu hotade Manhattan. -”Vi är mitt inne i stormen just nu och berättar denna historia”, säger han upphetsat. Stapplande och uppenbarligen brottandes med våldsamma vindbyar, tog han skydd intill en byggnad. ”Detta är vårt skydd från vinden”, förklarade han. ”Det har varit helt fantastiskt att få titta på kraften i havet här.”
Vågorna kanske kunde ha berättat en historia, men så gjorde även synen bakom reportern. Det var människor som pratade och knallade längs stranden. Det var en man i en t-shirt, en kvinna som viftade med armarna och gick baklänges och sedan gled en cyklist förbi. På TV-skärmen stod det, ”Breaking News: Irene hamrar mot Long Island” sedan började rubriken ersättas med en order från Federal Emergency Management Agency: ”Stanna inne, stanna säkert.” Bilden sammanfattade orkanen Irene. Media och den amerikanska regeringen försökte leva upp till sina egna undergångsvarningar och förutsägelser medan ett stort antal vanliga amerikaner bara fortsatte som vanligt.
Det var nästan en påtaglig besvikelse bland de stora TV-kanonerna när Irene nedgraderades till endast en ”tropisk storm”. I New York City, var CNN: s Anderson Cooper, mer vanligen klädd i en tight t-shirt i en svält- eller krigzon, klädd i vad någon döpt till ”katastrofcasual”. Hans såg handfallen ut och han var helt tyst när en kvinnlig väderpresentatör berättade att regnet inte skulle bli värre.”Wow, det är inte så illa”, sa han och sedan drog han till med: ”Det är ett irriterande regn men det är inte ens en sidledes regn.”
Sedan kom presskonferenser med politiker och guvernören Chris Christie i New Jersey som insisterade på att hans beslut om evakueringen av Jersey Shore var ”en förebyggande åtgärd som jag är övertygad om räddade liv”. Janet Napolitano, Homeland Security-chef, deklarerade att evakueringarna och alla andra åtgärder dramatiskt hade minskat risken för förlust av liv. Borgmästare Michael Bloomberg i New York verkade synnerligen nöjd med sig själv precis som om det var han själv, personligen som hade lugnat vattnen och vågorna. Sanningen är att alltihopa som förutbestämd händelse passade både politiker och journalister. Precis som den mindre jordbävning som skakade östkusten i förra veckan och inte orsakade förluster av liv och praktiskt taget inga skador heller blev Irene en enorm historia eftersom den hamnade mitt där all media finns. För politikerna var Irene en chans att visa kontroll. Vita huset skickade ut 25 st mail om Irene bara under lördagen.
Det finns fotografier av president Barack Obama turnerande omkring i olika katastrofcentra. Medan hans opinionssiffror rasar, behöver Obama projicera en aura av allvar och kontroll. Han var alltför medveten om att det politiska öde hans föregångare George W. Bush drabbades av och aldrig återhämtade sig från efter orkanen Katrina år 2005. Pressen rapporterade denna gång bara det budskap Vita huset noggrant hade utformat: ”Obama har kontroll”.
På statlig nivå har Irene gett en chans till politisk återhämtning. Guvernör Christie hade några hårda månader sedan han tagit semester under en av de värsta snöstormarna i New Jerseys historia. Borgmästare Michael Bloomberg i New York, som beordrade en obligatorisk evakuering av invånarna i låglänta områden under Irene som tusentals ignorerade, har tex fått mycket kritik för bristande snöröjning under samma snöstorm.
Ja, det blev beklagligtvis förluster av liv under Irene, dock betydligt mindre än under dussintals andra väderförhållanden över hela USA i år. Förberedelser för det värsta scenariot är ofta vettigt och kunde ha räddat hundratals undan Katrina. Men det värsta scenariot var i fallet Irene till stor del framställt som oundvikligt. Medierna och politikerna har ett symbiotiskt förhållande under möjliga förestående katastrofer. Det resulterande i en perfekt storm av hype kring Irene och bidrar till risken att ännu fler amerikaner kommer att ignorera varningar i framtiden.
Några av sändningarna från TV-reportrar som placerade sig själva i ”utsatta positioner” för att få bra livesändningar blev dock värre än parodi. Första pris gick till Tucker Barnes, en reporter från Fox 5 som sände live från Ocean City i Maryland mitt i en konstig brun skummande smörja. Han rapporterade att den inte smakade bra och att den hade en sandig konsistens. Det visade sig att det var rent avloppsslam.
Vid lunchtid på söndagen tittade solen fram genom molnen över New York. TV-ankare uttryckte sin lättnad över de goda nyheterna och att östkusten hade ”lyckats undkomma en kula” och att Irene inte hade varit den apokalyps som de hade förutspått. Kanske är det för mycket att hoppas att de och vissa politiker kände sig lite snopna också.
På ett sätt tycker jag det här påminner en hel del om svininfluensan: Vilja att visa handlingskraft, mass-(evakuering/vaccination), redan innan är det många som ser att det nog inte blir så farligt men myndigheterna tar till skarpa ord att den som inte evakuerar/vaccinerar är farlig, en storm/influensa som inte är så farlig, och sedan medier och myndigheter som antingen är tysta eller säger att om vi inte hade gjort vad vi gjort hade många dött.
Det handlar om prestige, prestige, prestige. En myndighet kan tydligen inte tänka flera saker samtidigt, och inte ändra sig. Eller så menar de att vi undersåtar inte kan klara komplicerade budskap. Vilket många tyvärr inte kan heller, är jag rädd.
Detta är vedertagen amerikansk taktik. Blås upp katastrofen maximalt för att sedan backa, backa till dess sanningen står klar. På så vis inträder känslan av att myndigheterna visat ansvar och att det till slut inte var så många som dog. Klassiskt exempel är 911. Då befarade man först minst 35000 döda vilket sedermera visade sig vara 3500, en ”acceptabel siffra”. Jämför Sveriges agerande under Tsunamnin. Här räknade man från andra hållet, 1 död, 2 döda osv. Den psykologiska effekten av att gå från ”det är nog inte så farligt” till en omfattande tragedi är rimligen negativ.
Påminner om den stort uppslagna artikel i Svenska Dagbladet idag, där ett antal länsstyrelser i Stockholmsregionen vill börja bygga för att kunna hantera den våldsamma stigning av vattenytan (-volymen?) i Mälaren om ett antal år. Liknande scenarier målas upp av länsstyrelser på annat håll i landet. Och på mindre områden – t ex Helsingborg som beräknar att det krävs miljardinvesteringar för att skydda staden från ett stigande Öresund. Att det inte har stigit en enda millimeter under de 90 år som jag har dagboksanteckningar från (min mors), är naturligtvis inget som man behöver beakta.