Den nya studien Asten (2012) har publicerats som så kallad diskussionsartikel i en klimatvetenskaplig tidskrift med fri tillgänglighet, på engelska open access. Författaren har använt en pulsliknande ökning av koldioxidhalten från omkring 775 ppmv till omkring 1130 ppmv som skedde inom en period av 400000 år för omkring 33 miljoner år sedan. Denna koldioxidpuls ledde till en motsvarande temperaturpuls på omkring 0,6 grader. Ur detta beräknar författaren en klimatkänslighet på 0,7 – 1,5 °C per koldioxidfördubbling (konfidensgrad 66%).
Artikeln Asten (2012), Estimate of climate sensitivity from carbonate microfossils dated near the Eocene-Oligocene global cooling, är en diskussionsartikel som nyligen är publicerad i diskussionsdelen av European Geosciences Unions klimatvetenskapliga tidskrift Climate of the Past (CP). Tidskriften är en fritt tillgänlig tidskrift, på engelska open access. Detta innebär att artikeln skall genomgå sakkunniggranskning (peer review) och även kan diskuteras öppet av andra intresserade på webbsajten för interaktiv diskussion. Om artikeln accepteras efter sakkunniggranskning så publiceras den i den ordinarie delen av CP, annars anses den som refuserad.
Vi kommer alltså att kunna följa sakkunniggranskningen av denna intressanta artikel som utmanar den konventionella visdomen enligt IPCC att klimatkänsligheten ligger i intervallet 2 – 4,5 °C per koldioxidfördubbling (66% konfidensgrad). Författarens resultat på 0,7 – 1,5 °C (66% konfidensgrad) innebär uppenbarligen en helt annan riskbild än IPCCs intervall.
Det finns under senare år andra studier som fått låg klimatkänslighet som resultat. Vi har här på TCS diskuterat resultat av Lindzens och Spencers forskargrupper i många olika blogginlägg, till exempel här. Jämför även professor Lennart Bengtssons gästinlägg om klimatkänsligheten. Asten har gjort en tabell där han jämför sina resultat med andra publicerade bestämningar av klimatkänsligheten från observationer, både höga och låga resultat. Se tabellen nedan (klicka för större bild).
Tabellen är långt ifrån fullständig men visar ändå på flera studier som också gett låga klimatkänsligheter. Det är naturligtvis slående att olika studier ger så varierande resultat. Detta är en följd av att det är så mycket i klimatsystemets sätt att fungera som vi ännu inte förstår.
Vilken tidsålder har Asten då studerat? Den globala temperaturens utveckling de senaste 500 miljoner åren samt hur de olika tidsåldrarna infallit framgår av figur 1 nedan som kommer från Wikipedia (klicka för större bild).
Jag har ritat in en pil som pekar på den tidsperiod av 400000 år som Asten använder sig av. Denna period kom alldeles efter övergången mellan Eocen och Oligocen (Eocene-Oligocene Transition = EOT). Denna övergång (EOT) utmärktes av en avkylning av jorden på omkring 4 °C som skedde för mellan 33,7 och 33,5 miljoner år sedan. Astens tidsperiod ligger alltså i början av Oligocen och omfattar tiden för 33,5 – 33,1 miljoner år sedan.
Varför använder Asten denna period? Det ena skälet är att övergången mellan Eocen och Oligocen är mycket intressant på grund av ovannämnda avkylning på 4 °C. Detta har lett till att man med paleoklimatologiska metoder har studerat både temperatur och koldioxidhalt särskilt noga för tiden runt denna övergång för att man vill förstå bättre vad som hände där. Detta innebär att det finns ovanligt noggranna och detaljerade data som Asten kan använda sig av från en artikel av Pearson med flera (2009).
Det andra skälet diskuterar Asten speciellt i artikeln. Det är att under en ur geologisk synpunkt kort och synbarligen för övrigt ur klimatsynpunkt lugn period på 400000 år skedde en uppgång och nedgång av koldioxidhalten i form av en puls. Temperaturen visade en motsvarande uppgång och nedgång som en puls. Om det endast var koldioxidhaltens ändring som medfört en betydande ändring av den externa forcingen som lett till denna temperaturpuls så kan klimatkänsligheten bestämmas. Det är en fördel att jordens temperatur under den studerade perioden var på samma nivå som nu och att temperaturpulsens storlek är i nivå med den temperaturökning son vi sett sedan lilla istiden.
Hur har Asten kommit fram till sitt resultat? Figur 2 nedan visar de diagram som han utgår ifrån. Fig. 1 (inom figur 2) visar inte temperaturen direkt utan det som anges är proxydata för temperaturen som man får genom att analysera på halter av syreisotopen 18O. Asten visar i artikeln hur ändringen i proxydata kan räknas om till ändring i temperatur. Fig. 4 från Asten visar de koldioxidhalter som han har använt.
Asten har identifierat tre perioder a, b och c där han bestämmer medelvärdet för temperaturen. Perioderna a och c har en lägre temperaturnivå medan i period b är temperaturnivån högre. Asten menar att detta skall ses i samband med koldioxidpulsen som kommer under denna tidsperiod. Pulsen börjar före period a och halten har redan stigit till en hög nivå i denna period. I period b är halten hög och därefter sjunkter koldioxidhalten tillbaks till ett lågt värde i period c.
För att illustrera detta tydligare och dessutom visa temperatur i stället för 18O så har jag gjort figur 3 nedan. Figur 3 illustrerar schematiskt hur temperaturen och koldioxidhalten (värden från Pearson med flera, 2009) har varierat över den aktuella perioden. I denna figur har också de tre perioderna a, b och c markerats.
De två figurerna 2 och 3 visar följande. Under en tidsperiod av 400000 år, från 33,5 till 33,1 miljoner år sedan, så har medeltemperaturen först en lägre nivå under nästan 100000 år, sedan stiger den 0,6 C och ligger på denna nivå i nästan 100000 år. Sedan sjunker den tillbaks till den lägre nivån.
Temperaturen är inte konstant under dessa tre perioder utan varierar uppåt och nedåt. Man anser att denna variation följer jordaxelns rörelse enligt Milankovitchcykeln på 40000 år. Men det är medelvärdet runt dessa oscillationer som Asten tittar på som först stiger till en högre nivå för att sedan sjunka tillbaka till den lägre.
Hur kan klimatkänsligheten beräknas ur detta? Vi har koldioxidhaltens ändring och temperaturens ändring som visas i figur 3. Vi kan ange dem som 360 ppmv och 0,6 °C. Koldioxidhalten före ändringen är 775 ppmv. Om den enda forcing som orsakat temperaturändringen är forcingen från koldioxidhaltens ändring kan vi enkelt beräkna klimatkänsligheten. Vi kan använda en enkel ekvation från Knutti och Hegerl (2008), se sid. 738, vänstra kolumnen, första stycket:
ΔT = S ln(c2/c1)/ln 2
där S är klimatkänsligheten i °C per koldioxidfördubbling, c1 och c2 är koldioxidhalterna före och efter ändringen och ΔT är temperaturändringen i °C. Här känner vi ΔT och vill beräkna S.
Vi får alltså att
0,6 = S ln(1+360/775)/ln 2 = S 0,55
S = 0,6/0,55 = 1,1 °C per koldioxidfördubbling.
Asten gör naturligtvis detta mer ingående med felanalyser baserade på angivna osäkerheter i observationerna så att han kan ange ett konfidensintervall (66% konfidensgrad) på 0,7 – 1,5 °C med 1,1 °C som mittpunkt.
Vad betyder detta och vad kommer att hända? Det kommer igen och igen klimatvetenskapliga studier som får låg klimatkänslighet som resultat trots uttalanden från vissa håll att IPCCs intervall är den definitiva sanningen. Det verkar för mig som just sådana artiklar är en speciell måltavla för vissa klimatforskares kritik och man anar ofta ett samband med IPCCs verksamhet. Om nu denna studie blir accepterad, hur kommer detta att inverka på klimatvetenskapens syn på klimatkänsligheten? Jag har naturligtvis inte svaret men det skall bli intressant att se vad som händer om artikeln accepteras.
Det blir naturligtvis minst lika intressant att följa hur sakkunniggranskningen av artikeln kommer att utveckla sig. Kommer det att bli en hård kamp eller inte? Om artikeln skulle bli refuserad, hur pass vägande skäl kommer man att basera detta på? Jag antar att det betyder något att artikeln inte sorterats ut av redaktören till tidskriften redan på diskussionsstadiet utan att den i varje fall publicerats som diskussionsartikel. Jag tycker att det skall bli mycket spännande att se vad som händer.
Referenser
Asten, M. W. (2012), Estimate of climate sensitivity from carbonate microfossils dated near the Eocene-Oligocene global cooling, Manuscript under review for CP, Clim. Past Discuss., 8, 4923-4939, 2012.
Pearson, P. N., Gavin L., Foster, G. L., and Wade, B. S. (2009), Atmospheric carbon dioxide through the Eocene-Oligocene climate transition, Nature, 461, 1110–1113, doi:10.1038/nature08447, 2009.
Knutti, R., and G. C. Hegerl (2008), The equilibrium sensitivity of the Earth’s temperature to radiation changes, Nat. Geosci., 1, 735–743
CO2 är inte något att oroas över,det har även Salby kunnat notera.
Låg klimatkänslighet enligt Spencer och Lindtzen mfl,så långt bra.
Klimatsystemet är stabilt för Jorden,nu gäller att förstå klimatvaria-
tioner och skiften.
Svensmark blir även intressant att följa med nya öppningsfält för hela klimatfrågan.
Det är ännu mycket kvar av att förstå,tvärvetenskapligt spörsmål.
ALI.K.
Tack Pehr för denna eminenta genomgång. Har inte läst orginalartikeln, men vore intressant att veta inom vilken konfidensgrad man kan beräkna tidslinjen mellan 18-O och CO2, jag antar att den bör vara relativt säker då det rör sig om sediment. Det innebär dessutom att det tagit ca 30 000 år innan temperaturen börjat stiga och ytterligare 50 000 år innan dess topp om 0,7° nåtts. Detta enligt dina egna två diagram. Det innebär omsatt i dagens situation att effekten av den pågående CO2 ökningen skulle infalla under nästkommande istid och snarare vara en välkommen mildring av denna. Den enda relevanta förklaringen till en sådan fördröjning är världshaven som ackumulerar värme under en viss tid och avger densamma ett antal tusen år senare (30´,100´?).
Orden styr debatten. Och personens åsikter styr vilka ord som används. Jag tror på Värmekänslighet, ej på Klimatkänslighet. Dvs att värmen (Värmekänsligheten) ger koldioxidökningen och inte att koldioxidökningen (Klimatkänsligheten) ger värmeökningen. Känns som man som vanligt börjar (medvetet?!) i fel ände. Detta har (be)visats ett antal gånger. Men de kreativa manipulatörerna hittar på nya dimridåer.
Ett par kommentarer efter en mycket snabb skumning av artikeln. Den proxy de använt ger temperatur i djuphaven, inte vid ytan. Hur väl korrelerade de är är inte självklart även om författarna diskuterar frågan. En annan oklarhet är vad som orsakade denna variation i CO2. För att man skall kunna beräkna klimatkänsligheten måste allt annat vara lika, men om allt annat var lika så blir skiftet i CO2 svårförståeligt.
Nu har jag inte läst och försökt förstå hela artikeln. Men jag undrar hur man kan skilja på orsak och verkan här. Det finns ju både mätningar i verkligheten och ett fysikaliskt samband som visar att värmen kommer först och koldiodökningen efter. Varför diskuteras överhuvudtaget den motsatta hypotesen? Eller visar den här undersökningen det omvända orsaksförhållandet?
Lars Jonsson,
jag tycker att det känns som om min tidigare formulering ”atmosfären blir så varm som haven tillåter” är ungefär vad du också tror. För mig förefaller detta vara det enkla svaret. I så fall är det enda som kan ge en tydligt varmare atmosfär att värmeutbytet mellan ythav och djuphav bromsas så mycket så att ”det räcker med att värma ythavet”. Då skulle det kunna gå något fortare.
Bra med en mer balanserad syn på de förändringar som kan uppkomma.
Haven är nog bra energifördelare, vilket kunde observeras i morse då det rök från ett varmt vatten i den kalla luften. Vindstilla med en och annan kåre som virvlade runt röken. Sen kom solen och förstörde den trollska stämningen.
Det blir en kall vinter i år så köp extra flis-kläder och en hoper av värme ljus hemma ifall strömmen går.
Tabellen visar ett stort spann. Från 0,5 grader till 9 graders temperaturökning vid fördubblad CO2–halt. Med stor sannolikhet ligger verkligheten någonstans där emellan.
Globala temperaturökningen varit 0,8-09 garder sedan slutet på 1800-talet och CO2-halten ökat med 40%. Utgår man enbart från det så borde en fördubbling av CO2-halten ge en temperaturökning på c:a 1,7 grader. (faktor 1,4 är nära roten ur 2)
Det finns fler orsaker till temperaturförändringar än CO2-halten. En del höjer temperaturen och andra sänker temperaturen.
Jordens värmelagringsförmåga är en orsak som fördröjer temperaturförändringar. Jag har svårt att avgöra hur mycket det betyder. Uppgifterna om hur mycket mindre jordens värmeutstrålning är varierar också.
Med de uppgifter som är uppmätta i verkligheten, så verkar det väldigt osannolikt att klimatkänsligheten skulle vara mindre än 2 graders temperaturökning vid fördubblad CO2-halt. De många hypoteserna om att temperaturökningen skulle ha någon annan huvudorsak än växthusgaser, har ju på vetenskaplig grund kunnat avvisas redan några år efter att hypotesen presenterats.
Björn #8 Det där inlägget är från 2010. Man blir bara trött på sådana där klimatalarmister. Becks larviga CO2-rekonstruktion tror han på också.
Björn-Ola #8
Wibjörn Karlén har tjatat om att istiden är på väg i minst 20 år, kanske mer än 30 år. Det som hänt är att temperaturen fortsatt att öka.
Jan E M #9, tack för att du avslöjar din totala okunnighet i ämnet…
OT
Peter S. behöver inte köra nåt fredagsroligt idag, norrmännen kom före:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/kl-11-fredspriset-tillkannages
Sveriges riksdag kanske inte är så galen ändå, fast en sak förstås, nu kan ju vi kalla oss nobelpristagare, vilket inte norrmännen kan! Undrar om man blir bjuden? Släng er i väggen Gore och Pauchari.
Håkan #13 – man undrar varför inte Norrmännen går med i EU då ??
Man kan ju undra hur dom tänkte, om dom nu gjorde det? Sen har väl fredspriset blivit lite som ”Årets svensk” så här har vi spiken i kistan.
Pehr återigen …( jag säger inget mer du kan bli mallig!)
Molnförändring = tempförändring = co2 förändring ? I den här artikeln kommer co2 höjningen först och tempförändringen därefter (fig 3)? Varifrån annat än en tempförhöjning skulle CO2 komma ifrån när det inte fanns några människor kommer i motsats till Humlum artikelförfattarna inte tvingas svara på?
Jag väljer att istället utgå ifrån att tidsskalan för temphöjningen är förskjuten i förhållande till CO2 nivån och drar istället enligt Humlums och Salbys mätningar med de mest sofistikerade mätmetoderna en slutsats om att vi ser något helt annat. Dvs atmosfärens co2 halt som en funktion av temperaturen. ”värmekänsligheten hos CO2”. Den här artikelns slutsatser är ett undantag i sin slutsats om ett omvänt förhållande i ordningsföljd mellan co2 och temp.
Tittar vi noga på det direkta förhållandet mellan värme och Co2 under dessa perioder i kronologisk ordningsföljd så observerar jag att vi ser de högsta co2 nivåerna i korrelation med temperaturen i fig 1 co2 redovisas i fig 4 som en genomsnittlig ”blaffa” med annan och lägre tidsupplösning.
Vad jag saknar är en redovisning av co2halten med finare upplösning inom varje vald period A, B, och C. Vad var igångs respektive utgångvärde för c02 proxi för varje enskild period A B och C? Hittar vi här svaret på vad artikelförfattarna inte ville slänga i ansiktet på CAGW kyrkan utöver den beräknat låga klimatkänsligheten ? Valet av redovisningsmetod är av rent politiskt korrekta skäl?
Varför väljer artikelförfattarna att genomsnittsberäkna inom varje enskild period? Existerar det ingen co2 trend inom dessa alls? Har nån koll på rådata för co2 vilken noggrannhet i tidsupplösning som går att bruka?
Pearsons et al artikel (2009) med proxi från Tanzania är bara en av flera som används under denna period och hur redovisningen ser ut med andra Co2proxi är väl värt att jämföra. Speciellt vad gäller upplösning av tidsskalan och osäkerhetsintervaller för denna.
Var anar jag ugglor i mossen i denna artikel? Redovisningen av co2haltens tidsupplösning samt dess förhållande till tidsskalan ser minst sagt egendomlig ut! Att hävda A men inte berätta B har tyvärr blivit legio inom klimatvetenskapen och att välja redovisningsmetod för att inte genera andra kollegor i onödan verkar ha blivit lag! ”Fötterna” på den nedre grafen (fig 3) ser lite väl schematiska ut.
Sten Kaijser #6, tror du har helt rätt i att det är värmen i haven som styr allting då värmemängden/enerign i havet måste vara mycket större än den i luften. Betänk hur temperaturen på Kanarieöarna hålls kring 20-25 grader året runt fast de ligger vid Ekvatorn. Observera även när vi får kallast i Sverige, cirka 2 månader efter vintersolståndet. Utan vatten skulle Sverige säkert vara kallast kring Nyår men tack vare havens uppvärmning av Sverige så kommer värsta kylan oftast i februari. Dvs vattnet i haven styr temperaturen i luften.
Samlar på bra snabbisar. Bägge kommer från författare här på bloggen.
”Det finns inga bekämpningsbara klimatförändringar”
”Atmosfären blir så varm som havet tillåter”
#17 Går det inte att göra en överslagsberäkning på?
Lufthavets värmeinnehåll jämfört med havens?
Lufthavens värmeflöden jfrt med havens?
Det samband om klimatkänsligheten som Prof Lennart Bengtsson redogör för är nog värt att studera.
Jan E M #9
”Globala temperaturökningen varit 0,8-09 garder sedan slutet på 1800-talet och CO2-halten ökat med 40%. Utgår man enbart från det så borde en fördubbling av CO2-halten ge en temperaturökning på c:a 1,7 grader.”
Speciellt fascinerande är koldioxiden höjde ca hälften av det spannet innan den ens var utsläppt… 🙂
Lasse #19
Betrakta 1 kvadratmeter genomsnittlig havsyta: Uppåt finns 10 ton luft, nedåt finns 3000 ton vatten.
Energimängd för att värma luftpelaren 1 grad: 10.000 kJ
Energimängd för att värma vattnet 1 grad: 12.000.000 kJ
Grovt sett tusen gånger mer.
Genomsnittstemperaturen i haven, 0-700 m, har inte ändrats mer än halva tiondels grader sedan termometern uppfanns.
Jag hoppas alla ni som diskuterar haven noterar det jag skrev i #4 att den här artikeln använde djuphavens temperatur som proxy för medeltemperaturen. Speciellt för Sten i #6 förefaller det rätt avgörande.
ALI.K #1,
Om Salby skulle ha rätt så är det omöjligt att påverka koldioxidhalten i luften genom utsläppen. Så oavsett om ökad koldioxidhalt är farlig eller inte så måste vi anpassa oss till den om Salby skulle ha rätt.
Men även om klimatkänsligheten är så låg som Lindzen och Spencer hävdar så är det svårt att påverka den globala temperaturen genom utsläppen.
Lars #2,
Som jag förstått artikeln så kommer mätpunkterna för koldioxid och temperatur med 10000 års mellanrum. Så man kan inte säga så mycket om variationer på de tidsskalor som är relevanta för vårt nuvarande klimatproblem.
Jag uppfattar att idén med artikeln är att författaren har funnit att det långsiktiga medelvärdet på koldioxidhalten beskriver en puls och detsamma gäller för temperaturen. Dessa långsiktiga medelvärden över många tiotusentals år kan beräknas med hjälp av tillgängliga data.
Vi får se vad peer reviewers kommer att säga om detta.
Mikael #3,
Min uppfattning är att koldioxidhalten ökar av ökande temperatur men att ökad koldioxidhalt ger en forcing som i sin tur ökar temperaturen. Det är osäkert hur stora båda dessa effekter är. Den senare effekten beror på klimatkänsligheten som är dåligt känd.
Jag uppfattar det som att artikeln utgår ifrån att effekten av temperaturen på koldioxidhalten kan försummas i detta fall och att koldioxidens effekt på temperaturen överväger. Enligt de data som artikeln bygger på ökar koldioxidhalten innan temperaturen ökar under den studerade perioden på 400000 år.
Thomas #4,
Jag uppfattar artikeln så att korrelationen mellan ändringen i djuphavstemperaturen och den globala yttemperaturen baseras på tidigare arbeten från litteraturen. Lägg märke till att det är så långa tidsperioder som studerats att man antar att djuphavets temperatur hinner utjämnas i jämförelse med yttemperaturen. Asten påpekar att det följakligen är en jämviktsklimatkänslighet som bestäms på detta sätt.
Jag har också tänkt på att artikeln inte förklarar varför koldioxidhalten ändrade sig. Men jag finner det underförstådda antagandet att den inte ändrades på grund av temperaturändringen rimlig. Vilka forcings skulle då kunna vara aktuella utöver ändrad koldioxidhalt?
Ändringen i koldioxidhalten skall ju enligt atmosfärfysiken ge en forcing som påverkar temperaturen. Hur mycket temperaturen påverkas beror på klimatkänsligheten. En ytterligare forcing som påverkat förutom koldioxidhalten skulle innebära att den beräknade klimatkänsligheten inte blir riktig. Om en ytterligare uppvärmande forcing har påverkat så blir klimatkänsligheten för stor. Om det i stället funnits en kylande forcing som uppstått tillsammans med koldioxidhaltens ökning så blir klimatkänsligheten för liten.
Men vilka forcings skulle det kunna vara?
Ingvar E #5,
Jag uppfattar det som att under den studerade tidsperioden på 400000 år så började koldioxidökningen före temperaturökningen.
Pehr #27,
Men kan det inte vara så som brukar hävdas att återkopplingsmekanismer som kickar in efter 400 000 år gör att sambandet egentligen är det omvända? / ironi av
jonas B1! 🙂
Nu var du riktigt fyndig!
Pehr #26 Asten må citera tidigare arbeten för sitt samband, men ingen av oss kan bedöma hur relevanta dessa är för den aktuella perioden. En möjlighet är att CO2-halten ändrades som en följd av någon ändring i havscirkulationen och en sådan påverkar också temperaturen i djuphaven oberoende av hur temperaturen vid ytan ändras.
Thomas #22
Du har delvis rätt – men kanske ändå inte: De Foramnifera fossilen kan vara från bottenlevande, men även från ytlevande, som så att säga ”regnar” ner på havsbotten.
Är de ytlevande så kan D18O vara en proxy för yttemperatur.
4 grader temperaturskillnad på djuphavsbotten vore märkligt.
Bengt #31 Från abstract till artikeln ”using published high-resolution deep-sea temperature proxy”.
Thomas #30,
Vi får nog vänta och se vad peer reviewers säger. Det är som du säger svårt att bedöma hur pass bra Astens antagande är om man inte är specialist på området.
Men din tanke om att ändringar i havscirkulationen kan ändra både koldioxidhalten och temperaturen i djuphavet är intressant. Men jag tycker att även yttemperaturen borde ändras i ett sådant fall.
Tänk om det är ändringar i havscirkulationen som helt eller delvis orsakar dagens ändrade koldioxidhalt och temperatur. Detta är väl också en intressant tanke.
Pehr #33 Visst bör yttemperaturen ändras i mitt scenario. Vad jag hävdade var att djupvattnet inte skulle vara en bra proxy för hur mycket.
Idag har vi en så mycket enklare förklaring till ändringen i CO2-halt.
Thomas #32
Förvisso – men http://www.geologicacarpathica.sk/special/S/Sotak_etal_01.pdf
visar katastrofala temperaturändringar även på ytan
Thomas!#34!
Jag håller med dig! …. temperaturen! 🙂
Bengt Abelsson #32
Den extrema temperatursänkningen i början av oligocen har varit känd i bortåt 100 år. Stehlin döpte det stora utdöendet av tropiska former i Europa till ”le grande coupure” (det stora hugget) redan 1910. Och Wolfe’s vegetationsstudier på 1970-talet visade att det var en världsomspännande händelse.
I Antarktis var detta första gången inlandsisen nådde kusten i stor skala och IRD (glacialt material) blir vanligt i södra ishavets bottenavlagringar. Även på Östra Grönland visar IRD att glaciärer nådde havet vid den här tiden.
I själva verket så är början av Oligocen den punkt där ”växthusklimatet” som rått åtminstone sedan mellersta Krita definitivt går över i ”fryshusklimat”. Jorden har av allt att döma aldrig varit fri från inlandsisar sedan dess.
Bengt Abelsson #31
Jodå, djuphavstemperaturen sjönk kraftigt vid den här tidpunkten. Och vad beträffar foraminiferer så gäller uppgifterna i artikeln uttryckligen bentiska (bottenlevande) arter.
Och Thomas:
Jo, havsytans temperatur sjönk kraftigt vid samma tidpunkt enligt TEX86 och Uk37-mätningar, Ca 4-8 grader på högre breddgrader och 1-3 grader i tropikerna.
Bengt #35 & tty #37 Om temperaturändringen vid ytan var så stor tyder det på en hög klimatkänslighet, om vi nu som i den aktuella artikeln utgår från att det var CO2 som ändrade temperaturen. Pehr räknar på en temperaturändring av 0,6 grader.
Thomas #39
Snälla söta LÄS ARTIKELN!!
Den stora temperatursänkningen kommer i och med Oi-1 glaciationen för 33,5-33,7 miljoner år sedan. Då sjönk havsnivån med ca 80 meter vilket innebär att det fanns minst lika mycket is på jorden som nu. Samtidigt (i stort sett) sjönk koldioxidhalten från ungefär tre gånger den nuvarande till ungefär dubbelt mot nu.
Några hundra tusen år in i Oi-1 glaciationen (för ca 33,3-33,4 kommer en CO2-puls då halten kortvarigt åter går upp till ungefär tre gånger den nuvarande, men då temperaturen inte följer efter. Det är den perioden som artikeln handlar om.
Författarna mer eller mindre underförstår att den ursprungliga glaciationen inte berodde främst på CO2-förändringar (den troligaste förklaringen är att Antarktis vid den här tiden isolerades klimatiskt genom att den cirkumpolära strömningen över Södra Ishavet började).
Att de valt att studera den korta CO2-pulsen är att den skedde under ett stabilt glacialt klimat och var så kortvarig att storskaliga geografiska förändringar inte kan ha spelat in. Den bör alltså vara en ”ren” CO2-klimatisk effekt (fast, det är ju naturligtvis också möjligt att koldioxiden inte spelade någon drivande roll alls).
tty #40 Snälla söta, läs vad du själv skrev i #38. Du bemötte min diskussion om artikeln med att ”havsytans temperatur sjönk kraftigt vid samma tidpunkt enligt TEX86 och Uk37-mätningar, Ca 4-8 grader på högre breddgrader och 1-3 grader i tropikerna.” Varför dra upp detta om det nu var utanför den aktuella perioden???
Det snöar i Australien och snön kommer i nästa månad till Sverige :).
Thomas #34,
Du skrev:
Visst bör yttemperaturen ändras i mitt scenario. Vad jag hävdade var att djupvattnet inte skulle vara en bra proxy för hur mycket.
Från Astens artikel har jag fått den uppfattningen att enligt litterauren djupvattnets temperatur är en rimlig proxy för yttemperaturen om vi talar om medelvärden på mycket långa tidsskalor av tiotusentals år. Även till exempel James Hansen har använt djuphavstemperaturen på liknande sätt om jag förstått saken rätt.
Så här uppfattar jag vad som skett. Av någon anledning har det långsiktiga medelvärdet av koldioxidhalten stigit från 775 ppmv till 1130 ppmv. Djupvattnets temperatur har då legat stilla under de många tusentals år då denna stegring har skett. Men enligt atmosfärfysiken bör stegringen har påverkat jordens energibalans så att yttemperaturen ökat vilket medfört att värme trängt ned i djuphavet.
Efter en avsevärd fördröjning har till slut djuphavet värmts upp till den temperatur som motsvarar koldioxidhaltens medelvärde på 1130 ppmv. Detta långsiktiga medelvärde på djuphavstemperaturen och denna koldioxidhalt har sedan kvarstått i storleksordningen 100000 år varefter koldioxidhalten börjat sjunka sakta och därmed även djuphavstemperaturen.
Thomas #34,
Du skrev:
Idag har vi en så mycket enklare förklaring till ändringen i CO2-halt.
Jo, visst kan detta ses som en enklare förklaring, att mänskliga utsläpp orsakat större delen av ändringen i koldioxidhalt. Denna förklaring skulle vara helt övertygande om den saknade svaga punkter.
Men saknar denna förklaring svaga punkter eller inte? Jag misstänker att det finns svaga punkter.
Jag har ju läst Murry Salbys lärobok i atmosfärfysik på doktorandnivå som han skrev på 1990-talet. I denna bok framstår han som fullständigt övertygad om att människans koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning.
Men i sitt omtalade föredrag för ett år sedan säger denne framträdande forskare inom den atmosfärfysiska världen att han efter att ha studerat saken djupare har hittat svaga punkter i resonemangen. Det finns alltså enligt min mening all anledning att fortsätta granska denna enkla förklaring att koldioxidhaltens ökning till fullo beror på mänskliga utsläpp.
[…] att se hur diskussionen går vidare, inte bara om Masters artikel. Förra veckan diskuterade vi en paleoklimatologisk studie av Asten som visar på låg klimatkänslighet och veckan dessförinnan var det fråga om […]