Rockefeller och klimathotet – Del 3 – Kontrollera människan, naturen och det globala politiska systemet

“If the world government cause is to triumph it will need more than sympathetic endorsement by the majority. People must be made to feel that their own security, freedom, and prosperity, yes their very own survival, depend on the creation in our time of a world rule of law.” (Eugene Rabinowitch, Bulletin of the Atomic Scientists)

1940-talet blev starten på en ny era. Detta markerade på allvar Rockefellersönernas inträde i hetluften. 1940 bildade de fem sönerna till John D Rockefeller Jr  (John D. III, Nelson, Laurance, Winthrop och David) stiftelsen Rockefeller Brothers Fund. De ingick alla i den första styrelsen med äldsta sonen John D III (1906-1978) som första ordförande. RBF kom därefter att utgöra ett verktyg för att både bygga strategier och finansiera verksamheter som gynnade Rockefellerfamiljens ambitioner för världen. Medan Rockefeller Foundation finansierade forskning kom RBF vara mer inriktat på aktivism och politik. 1989 blev David Rockefeller Jr (1941-) ordförande och markerade den nya generationens inträde och ledarskap. Med Valerie Rockefeller Wayne (1971-) började den tredje generationen få mer inflytande. Agendan har dock i stort sett alltid varit oförändrad.

Det uttalade syftet med RBF är att “främja en social förändring som bidrar till en mer rättvis, hållbar och fredlig värld”. Centrala teman har från början varit befolkningskontroll, naturvård och bygget av en överstatlig politisk arkitektur för att hantera detta. Dessa teman skulle med tiden integreras med klimatfrågan.

De två mest “filantropiskt” inriktade bröderna, John D III (”Mr. Population”) och Laurance (”Mr. Conservation”) var till en början de mest tongivande i fondens arbete. Nelson och Winthrop gav sig in i politiken (som guvernörer i New York och Arkansas) och David ägnade sig åt bank och finans. Familjens stiftelser kompletterade varandra och var nära sammanlänkade genom att John D III även var ordförande för Rockefeller Foundation (1952-1971). De ägnade sig åt storskalig planering av mänskligheten och planetens fortlevnad och organisation i syfte att alkemistiskt förändra den från grunden.

Naturvård var från början en prioritet och detta avsåg speciellt hur människan påverkade miljön. Rockefellerfamiljen kom att ta en ledarroll med att bygga upp miljörörelsen under den senare delen av 1900-talet. Laurance Rockefeller (1910-2004) grundade 1948 Conservation Foundation som kom att finansieras av RBF och den till Rockefellersfären närstående Ford Foundation. Conservation Foundation blev också centrala i skapandet av amerikanska miljömyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) i början av 1970-talet. Ledarskapet hämtades direkt från Rockefellers nätverk och var färgat av deras synsätt.

Conservation Foundation präglades av malthusianska idéer om planetens bärkraft i förhållande till antal människor och tillgängliga resurser. För att hantera problemen förespråkades globala lösningar med en central planering och helst en världsregering. I styrelsen ingick bland annat Fairfield Osborn (Ordförande 1948-61) och Villiam Vogt som 1948 var aktuella med sina böcker Our Plundered Planet och Road to Survival samt fredspristagaren Sir John Boyd-Orr från Food and Agriculture Organization (FAO). I organisationen uppstod mycket tidigt ett intresse för människans roll i klimatsystemet och Conservation Foundation och flera av dess medlemmar kom att få en central roll med att göra frågan politisk i både USA och i världen. Detta byggde till stor del på Laurance ansträngningar. Kontakterna med landets högsta ledning var väletablerad och djupt förankrad. Brodern Nelson Rockefeller (1908-1979) som hade presidentambitioner jobbade därtill inom presidentadministrationen medan deras protegé Henry Kissinger (1923-) från slutet av 1960-talet kom att vara presidentämbetet nära som säkerhetsrådgivare och utrikesminister.

Förutom naturvård så hade befolkningskontroll och rasbiologi tidigt utgjort en prioritet för familjen. Det var också tätt sammanvävt och områdena gick in i varandra. Rockefellers var präglade av ett tänkande från tidens överklass om att kontrollera befolkningstillväxten, att förbättra den sociala hygienen och rashygien, samt att hantera och styra utnyttjandet av naturresurser. De ansåg att världen och människan behövde deras fasta hand och ledning för att skapa den Sköna Nya Världen.

1911 medverkade John D Rockefeller Jr till att grunda Bureau of Social Hygiene i syfte att få ordning på prostitution och andra sociala problem i New York. Sonen John D III ingick i styrelsen från 1928 och kom att utveckla ett livslångt intresse för befolkningskontroll. Målet var enligt dem själva att förändra situationen och skapa bättre sanitära förhållanden. För att få ordning på detta satsades också resurser på att förbättra den genetiska kvaliteten och aktivt rensa ut “undermåliga” element. Vissa samhällsgrupper uppmuntrades att inte skaffa barn och steriliseringsprogram påbörjades. Målet för eugeniken var att skapa en genetiskt förbättrad supermänniska. Individen skulle som yttersta konsekvens fråntas sin rättighet att välja partner att skaffa barn med. Samhället skulle istället göra urvalet för att inte framtida generationer skulle degenerera. Från 1930 började Rockefeller Foundation även att finansiera det tyska rasbiologiska institutet Kaiser Wilhelm Institute of Human Heredity, and Eugenics vilket de fortsatte att göra fram till krigsutbrottet 1939. Deras stöd till rasbiologisk forskning fortsatte även efter kriget men under andra namn (som genetik och transhumanism).

Befolkningskontroll fick precis som naturvård en allt större betydelse efter andra världskriget. Detta blev John D IIIs skötebarn. Efter ett inledande möte i Rockefeller Center sammankallades 1952 till en konferens med handplockade företrädare för befolkningskontroll. Det önskades ingen opposition. På konferensen bestämdes att ett befolkningsråd skulle skapas med syfte att ta fram en global plan i syfte att kontrollera världens befolkningstillväxt. Mötet leddes av Rockefellers trogna hantlangare Detlev Bronk (Rockefeller Institute for Medical Research och National Academy of Sciences) som samtidigt hade blivit invald till styrelsen av Rockefeller Brothers Fund tillsammans med modernistiska arkitekten William Harrison (de två var de första styrelsemedlemmarna som inte tillhörde familjen). Bronk ingick även i styrelsen till Rockefeller Foundation.

Mötet resulterade i organisationen Population Council med John D. III som president tillsammans med Bronk och ett antal rasbiologiska förespråkare som den tidigare ordföranden för American Eugenics Society, Frederick Osborn. Osborn skrev 1956 i Eugenics Review att “we need the greatest number of births among genetically superior individuals”. De gamla idealen omformades och bytte namn men målen bestod. I organisationen ingick också Fredericks kusin Fairfield från Conservation Foundation. Det var en rikemansklubb och täta band fanns mellan styrelserna. De båda kusinerna var arvtagare till bankirfamiljen J.P. Morgan och järnvägsmagnaten Cornelius Vanderbilt.

Flera metoder hade under 40- och 50-talet diskuterats som lösning på befolkningsfrågan. Detta var social och ekonomisk utveckling, utjämning av befolkningen genom internationell migration, nya jordbruksmetoder samt fertilitetskontroll. Population Council anammade det sista och arbetade främst i utvecklingsländer med sociala studier och experiment som handlade om att sänka fertiliteten genom främst preventivmedel och steriliseringar. Detta skedde i samarbete med den läkemedelsindustri som både dominerades av och stod nära familjen Rockefeller, bland annat genom Rockefeller Institute for Medical Research. Samtidigt började det aktivt arbetas för att skapa en opinion som kunde motivera mer långtgående åtgärder.

Nära sammanlänkat med befolkningsfrågan var Rockefeller Foundations jordbruksprogram. Detta påbörjades på 40-talet och utmynnade några decennier senare i den gröna revolutionen. De första decennierna utfördes experiment i Mexiko och Asien. Det innebar att det traditionella jordbruket började överges till förmån för det energiintensiva industrijordbruket. Detta höjde märkbart avkastningen men gjorde jordbruket starkt beroende av petroleumprodukter och konstgödsel. Det skapade förtjänster och monopol till stora jordbruks- och kemiföretag som Monsanto, Dow, Sygenta och DuPont.

Rockefeller Foundation byggde i början av 70-talet upp globala institutioner som Consultative Group for International Agricultural Research (CGIAR) och under 2000-talet, tillsammans med Bill & Melinda Gates Foundation, Alliance for a Green Revolution i Africa (AGRA). De var också innlandade i utvecklingen av genetiskt modifierade organismer (GMO) med det uttalade syftet att ”motverka världssvälten”. Som Rockefeller Foundation själva uttrycker det: “The enduring legacy of the RF is a changed world agriculture regime, characterized by scientific methods, global information exchange, and the treatment of food production as a business enterprise.” Det hela var också baserat på en strävan efter större kontroll av världssystemet. Långt senare framfördes GMO som en hållbar lösning på klimathotet. Det handlade, liksom med människans genetik, om att uppnå kontroll av livet självt och att förändra detta från grunden. John D III tog även det inledande ledarskapet i utarbetandet av den bioteknologiska revolutionen.

Även religionen hamnade på deras radar. Som baptister förordade de ett ekumeniskt förhållningssätt. Religionerna skulle samlas under ett paraply. En världsreligion. John D. Junior donerade stora summor till Interchurch World Movement, Federal Council of Churches, Institute of Social and Religious Research och Cathedral of St. John the Divine. Detta intresse för religiösa affärer överfördes senare till Laurance Rockefeller (med sitt stöd till New Age-rörelsen) och sonsonen, teologiprofessorn Steven Rockefeller (1936-). Religionen fick senare en roll i viktig roll även i klimatfrågan och Rockefellers strävan om att konsolidera makten. Detta visade sig tydligt inför Parismötet och den kyrkliga världens stöd till “de falska profeterna”.

Rockefeller Internationalism

Något som förenat alla strävanden har sedan början varit internationalismen. Dominans över det amerikanska systemet var bara första steget. Nu skulle deras hjärtefrågor nå ut på den internationella arenan. Genom att understödja bygget av internationella organisationer och institutioner kunde deras idéer och åtgärder lättare spridas över världen. För familjen Rockefeller handlade det också om att kunna gynna sina affärsintressen i den internationella handeln. Till hjälp engagerades några av de skarpaste hjärnorna som fanns att uppbringa.

Ett av Rockefellers viktigaste maktcentrum blev den 1921 bildade elittankesmedjan Council on Foreign Relations. Den utvecklades som en systerorganisation till Royal Institute of International Affairs i London (1919) och utgör sedan dess en viktig maktbas för Rockefellerklanen och andra starka finansiella intressen i USA. Inledningsvis finansierades CFR av centrala bankirfamiljerna som J.P. Morgan, Lehman, Schiff och Rockefeller. John D. Rockefeller Junior finansierade både grundandet och det första huvudkontoret i New York. 1953 övertog familjen Rockefeller ledarskapet i CFR efter J.P. Morgan Juniors död. Samtidigt stärktes inflytandet över Ford Foundation och Carnegie Corporation vilka båda ingår i den filantropiska verktygslådan.

CFR har på ett effektivt sätt påverkat regeringsmakten i USA genom att dess medlemmar innehaft viktiga positioner i presidentadministrationerna sedan dess. En stor del av styrelsemedlemmarna i Rockefeller Foundation och Rockefeller Brothers Fund har också varit medlemmar. CFR är förespråkare för den internationalism som Rockefellers aktivt stödjer. David Rockefeller var ordförande mellan 1970-1985 och har kvar en position som hedersordförande samt har gett namn åt CFRs studieprogram (en tankesmedja i tankesmedjan). Rockefellers gamla flaggskepp ExxonMobil är även de representerade och tillhör den inre kretsen (Founders). Ett stort antal centrala spelare i uppbyggnaden i klimathotsdiskursen har innehaft medlemskap i organisationen.

John D. Rockefeller Junior var även en viktig donator till Nationernas Förbund, vilka utgjorde en föregångare till FN. Det internationella arbetet var av högsta vikt.

1945 hade Rockefellerfamiljen (genom Council on Foreign Relations) tillsammans med den brittiska eliten (Royal Institute of International Affairs) varit delaktiga i sjösättandet av Förenta Nationerna som organisation. Nelson Rockefeller ingick i den amerikanska delegationen vid ”United Nations Conference on International Organization” i San Fransisco (25 april till 26 juni 1945). Detta markerade starten för FN som organisation. Både Laurance och Nelson (1908-1979) erbjöd 1946 mark för bygget av FN-högkvarteret i Pocantico Hill utanför New York. John D Junior ville dock att det skulle ligga mer centralt och instruerade Nelson att köpa ett markområde vid Hudsonfloden där FN-högkvarteret sedan byggdes. Nelsons favoritarkitekt William Harrelson, som senare ingick i styrelsen för RBF, anlitades för uppdraget. Harrelson ritade 1963 även Exxonbyggnaden vid Rockefeller Center och gick tillsammans med bland annat Le Corbusier i framkanten för den modernistiska arkitektoniska stilen med sitt brott mot all tradition och nationell särprägel. Detta var helt enligt planen med en värld standardiserad i enlighet med elitens önskemål. Rockefellerbröderna hade stora tankar om FN som bärare av den internationalism som de företrädde. Genast söktes vägar för att stärka organisationens inflytande.

Domedagsklockan

Ett motiv till överstatlighet var under kalla kriget risken för ett atomvapenkrig. Det sågs som viktigt att det skapades strukturer som kunde hantera detta. Kort efter att bomberna i Hiroshima och Nagasaki släpptes och avslutade andra världskriget, grundades tidningen Bulletin of the Atomic Scientists av ett par av de fysiker på University of Chicago som dessförinnan hade utvecklat kärnvapen i Manhattanprojektet. Atomåldern hade börjat den 2 december 1942 på samma universitet. Bulletinen började propagera för att FN skulle utvecklas till en världsregering för att hantera hotet som atomfysikerna själva varit med om att grundlägga. Det behövdes internationella institutioner för att kontrollera utvecklingen av atomenergi. Förutom att ha tillkommit på deras universitet så fick Bulletinen ekonomiskt understöd från Rockefellerfamiljen.

1947 började Bulletinen använda den symboliska Domedagsklockan för att visa hur hotfull världen var i och med att Sovjetunionen sprängt sin första atombomb. En av de ledande rösterna i Bulletinen var den ungerska fysikern Edward Teller. Han ansåg att det var atomfysikernas skyldighet att arbeta för genomförandet av en världsregering. Bland Bulletinens sponsorer ingick också Detlev Bronk och hans efterträdare som president för både Rockefeller University och National Academy of Sciences, Frederick Seitz. De två senare ingick som rådgivare till den för klimatfrågan så viktiga Atomic Energy Commission. Seitz blev under 90-talet en av de ledande klimatskeptikerna.

60 år senare inkorporerades klimatet som hot av tidningen och visarna på Domedagsklockan flyttades fram ett par steg. Klimathotet växte fram i nära symbios med Bulletinen och Rockefellerfamiljens olika institutioner och finansiering. Det tog dock några decennier innan frågan fick fäste politiskt. För att få stöd för sin syn behövde frågan populariseras och föras ned från elitnivå till gräsrötterna. Det tog dock lång tid innan fröerna tog sig och Rockefellerklanen 2014 förklarade sin ambition att divestera från den energikälla som deras makt och välstånd vilade på.

För att få en större spridning för deras tankar och strävanden behövdes det forum som kunde samla viktiga företagare, politiker, artister, författare, miljöaktivister etc.

Ett viktigt sådant blev Aspen Institute of Humanistic Studies som grundades 1950 i Colorado av industrialisten och filantropen Walter Paepcke samt ett antal professorer från Rockefellerfinansierade University of Chicago. Här ingick bland annat deras president Robert M. Hutchins som 1948 hade författat ett förslag till en världskonstitution. Hutchins förespråkade en världsfederation och världsmedborgarskap och var en av ledarna i World Federalist Movement. Han hade dessutom varit inblandad i tillblivelsen av Bulletin of the Atomic Scientists. Aspen Institute blev en central plattform där olika problem för mänskligheten diskuterades och lösningar framfördes.

1957 tog Robert O. Anderson från oljebolaget ARCO över som president för institutet. Anderson var en oljemagnat som haft ett nära samarbete med David Rockefeller och satt tillsammans med honom i styrelsen för Chase Manhattan Bank. Aspen utvecklades under de följande decennierna till en viktig mötesplats för elitspelare inom politik, näringsliv och media. Där förbereddes flera FN-konferenser och klimatfrågan började diskuteras under tidigt 60-tal genom solforskaren Walter Orr Roberts. Han blev under 60- och 70-talet en central spelare genom sin position som föreståndare för National Center for Atmospheric Research i Boulder. Detta center hade grundlagts genom ett initiativ från Detlev Bronk. Åren framöver finansierades Aspen av både RBF och Rockefeller Foundation.

Special Studies Project

”We cannot escape, and indeed should welcome, the task which history has imposed on us. This is the task of helping to shape a new world order in all its dimensions – spiritual, economic, political, social.”

När den politiskt aktive och extroverte Nelson Rockefeller tog över ledningen för Rockefeller Brothers Fund från John D. III 1956 fick stiftelsen ett tydligt fokus. 1956 organiserade RBF Special Studies Project efter en idé av Nelson. Det hela kunde ses som en förberedelse för Nelsons politiska karriär och hans strävan efter att nå den amerikanska presidentposten. Studien löpte mellan 1956 till 1961 och resulterade i ett antal delrapporter. Där analyserades de problem och möjligheter som USA stod inför de närmsta decennierna. Det var ett mycket ambitiöst program där en imponerande lista med experter ingick. Däribland Detlev Bronk.

Målet var att skapa vägledande principer och koncept för att hantera de kommande utmaningarna. Nelson Rockefeller agerade ordförande medan familjens protegé Henry Kissinger (1923-) var projektets ledare och organisatör. Kissinger som var professor vid Harvard blev därefter en av familjens viktigaste tillgångar i syfte att påverka och hålla koll på landets ledning. Han var förutom rådgivare åt Nelson kopplad till de republikanska administrationerna. Slutsatserna i rapporten kom att tjäna som underlag till båda partiplattformarna inför presidentvalet 1960.

Under detta arbete kom naturvård, oron för överbefolkning och ett överutnyttjande av jordens resurser att växa fram som områden som ansågs kräva speciella åtgärder. Nelson angav själv miljön som ett område som kunde utgöra ett motiv överstatligt samarbete. Detta skulle snart sammanfogas med hotet om ett förändrat klimat.

I en av panelerna ingick Carrol Louis Wilson, en managementprofessor på MIT, som skulle få en tongivande roll i klimatfrågan i början av 1970-talet. Han var även styrelsemedlem för det Rockefellerfinansierade Woods Hole Oceanographic Institute, ingick i Council on Foreign Relations ledning och hade som de flesta andra tongivande tidiga klimatalarmisterna ingått i Atomic Energy Commission. Detta gällde även panelisten Edward Teller som 1952 utvecklade vätebomben och var en förebild till Dr. Strangelove. Teller varnade 1957 för att höjda koldioxidnivåer skulle få polarisarna att smälta med översvämningar som följd. Teller, som var fysiker på Institute for Nuclear Studies vid University of Chicago, hade 1948 propagerat för en världsregering för att hantera världens problem.

Medan Nelson, som 1958 blev guvernör i New York, försökte nå presidentposten arbetade Laurance och John D. III med att på allvar föra in naturvård och befolkningsfrågan på presidentadministrationens agenda. Medan Nelson misslyckades med sitt mål så var Laurance och John D III desto mer framgångsrika. Nu började också den yngsta brodern David (1915-) agera på allvar genom sina kontakter och inflytande inom bank- och finansvärlden. Snart började allvarliga hot mot planetens fortlevnad basuneras ut med en allt högre frenesi. Rockefellers hade dock medicinen färdigblandad och klar…

Stöd byggandet av stiftelsen Pharos. Akademin och samhället av idag präglas av likformighet, åsiktskorridorer och en alltför utbredd strävan efter politisk (och annan) korrekthet. Vi vill bidra till att öka utrymmet för fritt tänkande och en öppen och levande debatt. Detta ska göras genom egen forskning, utgivning av rapporter, böcker, filmer och anordnande av konferenser. En självständig röst i denna värld av papegojor.

Vi behöver medel för att bygga en organisation som kan höras och synas. En hemsida ska skapas för att samla och sprida mer information. Artikelserien ska översättas och publiceras i Bulletin of the Mad Doctor samt som bok. Ambitionen är också att göra en film där budskapet på ett enkelt sätt kan göras tillgängligt till en större och även yngre publik. Det är viktigt att detta sprids!

Denna artikelserie är en del i kampanjen för att få fyrtornet att lysa. Om du gillar det du läser och vill veta mer så får du gärna visa din uppskattning. Små som stora donationer är välkomna. Redan nu har vi fått ett antal månadsdonatorer (100:-/mån). För dem som blir månadsdonatorer eller ger en engångsdonation över 300:- ingår ett exemplar av den färdiga boken.

För mer information och för att skicka adressuppgifter: jacob@wardenclyffe.se eller inger@wardenclyffe.se 

Ge ditt bidrag till grundläggandet av stiftelsen Pharos. Plusgiro: 74 40 98-5 eller Swish: 0705930936

0