I sin berömda bok, The Structure of Scientific Revolutions (1962), lanserade Thomas Kuhn en teori om vetenskapen som skiljer sig från den traditionella synen på framsteg. Han menar att under vissa perioder så råder det en konsensus bland vetenskaparna om vissa grundläggande teorier och begrepp. Dessa teorier och begrepp ifrågasätts inte utan utgör istället grunden för det han kallar ”normalvetenskap”. Ett slags dogmatism råder. ”Onormal”, eller revolutionär, vetenskap uppstår då ett gammalt paradigm ersätts med ett nytt. Då ändras de grundläggande begreppen och observationer ges en ny tolkning (teoretisk inbäddning).
Det som vållade mest diskussion bland filosoferna kring Kuhns teori var att han hävdar att dessa vetenskapliga revolutioner inte styrs av rationella skäl utan att det istället är externa orsaker (såsom politiska, ekonomiska och sociala förändringar i det omgivande samhället) som styr dem. En rimlig tolkning av Kuhn är därför att vetenskapen, och upprätthållandet av ett visst paradigm, är beroende av sådana externa krafter snarare än av de interna rationalitetsregler som följer av ett rent sanningssökande. Vidare så följer det att vi inte längre kan tala om ”vetenskapliga framsteg” i traditionell mening. Paradigmer ändras, men det går inte att på något objektivt sätt karaktärisera det nya paradigmet som ”bättre” än det gamla. De är ”inkommensurabla” (ojämförbara).
Jag håller inte med Kuhn om hans generella beskrivning av vetenskapens utveckling. Enligt min mening överdriver han olika teoriers ojämförbarhet (ty vissa begrepp behålls alltid och gör teorierna jämförbara), och han introducerar därmed en relativism i vetenskapen som stämmer dåligt med vetenskapshistorien och med hur vetenskapen idag normalt går till. Men i vissa fall dras onekligen tanken till Kuhns paradigmteori. Detta gäller i synnerhet klimatforskningen.
Precis som Kuhn säger så har det där upprättats en konsensus, eller hegemoni, för en viss teori; koldioxidhypotesen. Det har skapats en officiell konsensus kring denna teori och det är inte längre tillåtet att ifrågasätta den. Det är ”normalvetenskap” som gäller. Klimatparadigmet har också sina egna speciella kriterier för vad ”vetenskap” är och utdefinierar därmed per automatik alla kritiker som pseudovetare.
Men enligt min mening är ”normalvetenskap” i Kuhns mening alls inte det normala i vetenskapen. I själva verket är paradigmatisk normalvetenskap mycket mer besläktat med politiska partier och religiösa sekter än med vetenskap. Det är ganska sällsynt att forskare uppvisar den stränga form av enighet som skulle krävas för att kunna upprätthålla ett paradigm över en längre tid. Istället är det normala att olika teorier ständigt utsätts för en kritisk granskning, och att nya hypoteser uppstår mer eller mindre hela tiden.
De vetenskapliga fälten av idag består inte av en teori, utan av många parallella – åtminstone om vi tittar på forskningsfronterna (och inte bara i läroböckerna) inom de flesta ämnen. Och kärnan i den vetenskapliga metoden är, enligt min mening, den kritiska prövningen av dessa olika teorier, snarare än det krampaktiga kravet på konsensus. Framsteg fås när vi kan eliminera felaktiga teorier och gå vidare med en ny. Genom denna process lär vi oss mer och mer om ett ämne eller område, utan att vi därför kan säga att vi nått fram till den absoluta och slutgiltiga sanningen. Omvälvande vetenskapliga revolutioner kommer att ske även i framtiden.
Många lekmän, inklusive politiker, har föga förståelse för att det måste förhålla sig på detta sätt i vetenskapen. De kräver säkerhet och visshet där det inte finns någon sådan att få.
Men det klimatvetenskapliga paradigmet verkar ha anpassat sig till den politiska agendan och dess sätt att gå till väga. Man levererar ”nästan säkra” sanningar, och man påstår frenetiskt att det råder en ”konsensus” om det hela. ”Framsteg” enligt det rådande paradigmet uppnås enbart när man får fram studier som ytterligare stärker känslan av säkerhet. De studier som talar emot lägger man föraktfullt åt sidan. Att detta paradigm kunnat upprätthållas så länge är förvisso i högsta grad beroende av externa politiska och ekonomiska faktorer.
Konsensustankens oförenlighet med riktig vetenskap har också diskuterats på Judith Currys blogg.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Intressant Ingemar.
fastnade för:
Dr Tim Ball
Union Environment Minister Jairam Ramesh on Wednesday urged Indian scientists to undertake more studies and publish them vigorously to prevent India and other developing countries from being “led by our noses by Western (climate) scientists who have less of a scientific agenda and more of a political agenda”.
Även så Judith Currys diskussion om konsensus
Det verkar gå en sorts ”relativisering”-smitta från om jag minns rätt från litteraturforskning eller nåt som säger att det finns egentligen inga sanningar
Vad som är vetenskaplig konsensus eller inte är rätt subjektivt och det är inte orimligt att säga att det råder någon sorts vetenskaplig konsensus i klimatfrågan (att sedan tyckare som Ingemar har en annan uppfattning har ju inte med den vetenskapliga saken att göra).
När frågan kan kräva omedelbara åtgärder så måste beslut fattas trots den osäkerhet som finns. Hurvida man då kallar underlaget för beslutet/rekommendationerna för vetenskaplig konsensus, majoritetsuppfattning eller något annat är inte speciellt intressant. Politikerna tar beslut i någon riktning och klimatvetenskapen kommer att fortsätta med utvecklandet av nya teorier och prövningen dessa.
Stickan!
Så Dr. Tim Ball, Judith Curry mfl. är ”tyckare”. Taskig nivå på argumentationen
Kanske OT.
I USA har man börjat rapportera ”Heat Index” i stället för temperatur. Heat Index tar hänsyn till hur vi upplever värmen genom att på något sätt lägga till fuktigheten. Det är väl OK iofs men man säger inte det rakt ut utan talar om rekordtemperaturer.
99F blir 123F
http://www.newsbusters.org/blogs/noel-sheppard/2011/07/23/maher-proves-limbaughs-point-about-hyped-heat-wave-reports-says-it-wa
Listan på ”Dissidenter” är nu över 1000
http://www.climatedepot.com/a/9035/SPECIAL-REPORT-More-Than-1000-International-Scientists-Dissent-Over-ManMade-Global-Warming-Claims–Challenge-UN-IPCC–Gore
OT.
Miljöpolisen kan slå till i ditt hem i England!!
http://hauntingthelibrary.wordpress.com/2011/07/19/uk-gov-advisers-to-visit-people-at-home-with-tips-on-sustainable-travel/
In Hereford, the 74,282 homes in the city will be visited twice, once for advisers to give information on public transport and cycling, and three months later to check whether the advice is being followed.
Vad för sorts vetenskap talar vi om här?
För vissa vetenskap t. ex. rasbiologi, genusvetenskap etc tycks Kuhns teori klockrent. Junk science.
Medan Matematiken står ovanför Guds lagar.
Tror jag.
Det må finnas andra världar med andra Gudar, men dom slipper inte Pythagoras!
Ingvar Engelbrecht # 5 : Men kan alla dessa vetenskapare verkligen vara ”kreationister och plattjordare”, som vi som inte gått på CO2-bluffen kallas av de troende och ”konsensushävdarna”? Efter detta måste väl alla ”konsensushävdare” få lägga av och knipa käft. Mvh, Håkan.
Håkan!
Det har jag tyckt länge 🙂
En favorit i repris. Våre stor ”gud” Pär Holmgren uttalar sig 2007 hur det med största säkerhet kommer att bli i framtiden.
http://svt.se/2.29520/1.738574/ovader_tecken_pa_klimatforandringar
Gillar fram för allt citatet:
”I dag är det ingen som förnekar att snön och isen håller på att dra sig tillbaka och att detta påverkar den globala uppvärmningen.”
Och sedan kom tre kalla vintrar i rad….han är för härlig vår käre vän 😉 Tänk så mycket guld han har grävt (och fortfarande gräver trots alla felaktigheter) på slänga ur sig alla dessa lögner och chansningar om saker han vet ytterst lite om….
Ingvar E #5,
Eftersom konsensus är centralt för den politiska processen, och likaså för försvaret av CO2-paradigmet, så har man hårt kritiserat listan på dissidenter som du nämner. Men även om man bland de tusen säkert kan hitta en och annan som i officiella sammanhang backar från sina kritiska uttalanden så visar det att många klimatforskare är mycket skeptiska till hela paradigmet.
De flesta vill att fältet skall kunna beforskas på ett traditionellt vetenskapligt sätt med ett öppet utbyte av tankar och idéer utan att de skall behöva bli stämplade som ”förnekare” och utfrysta från forskningsråd och tidskrifter. Men så länge det politiska inflytandet på området är så starkt så kommer paradigmets dogmatism att upprätthållas. Och det har hittills inneburit att forskningen till stora delar gått i stå sedan 20 år tillbaka. Det krävs modiga forskare och politiker för att bryta monopolet.
Här är en modig australisk professor som vågar ta bladet från munnen:
http://blogs.news.com.au/heraldsun/andrewbolt/index.php/heraldsun/comments/a_professor_speaks_out_money_has_corrupted_our_global_warming_debate
Jag fäste mig vid hans beklagande av hur AGW-paradigmet håller forskningen i ett järngrepp.
Stickan #2
När politikerna slutar att selektivt mata AGW-forskarna med skattepengar slutar ditt påstådda konsensus att fungera.
Ingemar #11
Sant som du säger.
De som måste bearbetas är politikerna! Och tala om för dem:
Jag litar inte på dig!
Och naturligtvis stödja de MSM som berättar vad som pågår.
@ Linn #10
Kan du förklara vad du anser är felaktigt och varför?
Jag antar att du själv inser att hur vintrarna under ett par år är i sverige faller ut inte säger ngt om klimatförändringen? eller har jag fel där?
Fredrik # 15
” inte säger ngt om klimatförändringen?”
Vad är det som säger ngt om klimatförändringar?
Stickan nr 2 … och om politikerna blir lurade av att IPCC påstår att det är ”konsensus” när det inte är nån konsensus. Hur bråttom det än är (enligt politikernas tro – inympad av falska profeter måhända…) så blir det ju ett dåligt beslutsunderlag. F ö har ju konsensus inte med vetenskap att göra – det borde räcka med en som falsifierar en teori/modell för att en revidering av teorin skulle ske. AGW är ju en grotesk parodi på vetenskap!