Den 15 maj undrade Inger Sandberg på DN:s insändarsida om det finns krafter som tjänar på klimatlarmen. Jag skulle bli ytterst förvånad om klimatdebatten bottnade i altruism och verklig oro. George Orwell skrev en gång: “I en tid av allmänt bedrägeri är det revolutionerande att berätta sanningen.” Det känns lite märkligt att behöva skriva det igen. Men det behövs. Debatten om klimatförändringen har nämligen slutat vara debatt och förvandlats till kampanj och propaganda. Larmen om vilsna isbjörnar på smältande isflak (se bland annat CNN den 21 maj) och döende korallrev ( se Aftonbladet den 22 maj) handlar ytterst om pengar och makt.
Klimatalarmisterna är tydligt emot kapitalism, marknadsekonomi, frihandel och ekonomisk tillväxt. Det är dåliga nyheter för den underutvecklade delen av världen vars enda chans att fly undan fattigdom är fortsatt globalisering och fri tillgång till billiga energikällor. Hur ska någon som inte har någonting kunna framställa el för att koka vatten med hjälp av dyr vindkraft eller kostnadsineffektiva solpaneler?
Varje dag dör trettiotusen barn av fattigdom (UNICEF). En tredjedel av vår planet saknar tillgång till elektricitet. En miljard människor saknar tillgång till rent vatten och en halv miljard går till sängs hungriga varje kväll. Att i ett sådant läge förespråka koldioxidransonering (frågan utreds för närvarande i Storbritannien) är fullständigt absurt. Al Gores storslagna plan för att begränsa den globala uppvärmningen borde också skrotas eftersom den slår mot alla, men hårdast mot de fattiga.
Flera miljarder dollar har spenderats av klimatalarmisterna världen över under de senaste åren. Att använda frasen ”som resultat av global uppvärmning” är idag ett idiotsäkert sätt att försäkra sig om fortsatta forskningsanslag och sponsring. Samtidigt kritiseras varje krona som används av klimatskeptiker. Klimatalarmisterna har förvandlats till ekofundamentalister som övergett sunt förnuft och alla toleransprinciper. Det är inte första gången katastroflarm har den effekten på öppen debatt. Men det är dags att slå hål på alla tomma hot. Framtidens viktigaste fråga är inte klimatet utan att kunna skilja på verklighet och fantasi, på sanning och propaganda.
Eder,
Inga Dogmer
Jättebra blogg! Det behövs sajter som dessa för att väga upp medias grovt ensidiga rapportering av klimatförändringarna.
Lack of Kunskap!
Rätt eller fel om klimathotet så är det ändå positivt att vi drar ner på fossila bränslen och varför då inte beskatta något som är negativt för att kunna minska skatten på positiva företeelser som arbete?
Det finns något talibanlikt fundamentalistiskt över alla som tror att all beskattning är ond och all tillväxt är god. Balanserade bloggar som söker sanningen och lösningar snarare än dessa politiskt motiverade propagandamaskiner eftersökes.
Hade bloggen tagit hänsyn till fakta från båda sidor skulle den varit värd att läsa, men det här är rena skräpet.
Jake: Med tanke på att vi idag kan förvandla skräp till miljövänlig energi så tar jag ditt uttalande som en stor komplimang.
Jake!
Det står var och en fritt att uttrycka vad som helst, maggie raderar inget som inte är direkt olämpligt. Jag delar din uppfattning om att vi bör ställa om i vilket fall som helst. Har Kjell Aleklett rätt i sin peak oil teori så är medicinen snarlik den som agw förespråkarna rekommenderar, kanske med den viktiga skillnaden att vi kan undvika paniken om det kan bevisas att agw är av underordnad natur. Vi får den tid som behövs för att tona ner betydelsen av etanol och annat som konkurrerar med livsmedelsproduktionen. Kan agw läggas på hyllan så går det kanske att ställa om utan att massor av människor går under, kanske… Allt beror på hur mycket olja det verkligen finns kvar. Om det nu är så att en grupp personer kunnat sjösätta något i den här storleken utan att ha tillräckligt på fötterna så bör det bli ett skolexempel på hur processer inte får gå till. Helt oavsett rätt eller fel i sakfrågan så måste procedurfrågorna granskas med lupp.
Min uppfattning i frågan nu lutar mot grundarna av IPCC verkligen trodde på vad de gjorde.
När det sen stod alltmer klart att betydelsen av CO2 kanske var väsentligt mindre än man från början trott så var det försent att ändra kurs. Men hoppas på ett ”under”, dvs att det blir varmare hela tiden, medan man försöker undvika att belysa det som är för dem obehagligt, tex fallande temperaturer och istället pekar på de platser där isen faktiskt smälter och glömmer de platser är den växer. En obehaglig situation för hängivna människor som satt sin heder och anseende i pant.
Detta är mina egna funderingar, jag tror inte på politiska beställningsjobb och andra konspirationsteorier utan att det helt enkelt är ett från början seriöst projekt som kanske inte stämmer fullt ut.
Maggie: hur kan du vara så säker på att agw inte är någon att oroa sig för? Borde man inte ta hänsyn (enligt försiktighetsprincipen) till de eventuella riskerna med att kraftigt öka halten CO2, även om man är skeptiker?
Och på vilket sätt skadar det fattiga människor i utvecklingsländer om vi minskar vår användning av fossila bränslen i Eruropa, t.ex. genom koldioxidransonering? Effekten borde väl snarare bli att de får tillgång till billigare bensin eftersom efterfrågan från Europa minskar, samt att oljeresurserna räcker längre.
Adrian: Jag ÄR inte säker. Det kan hända att skeptikerna har fel. Däremot anser jag att det är fel att alltid agera utifrån försiktighetsprincipen. Framför allt om det kostar oerhört mycket och ger oerhört lite. Även om vi i Sverige får ner våra CO2-utsläpp till noll betyder det i princip ingenting för världens totala utsläpp. Tro det eller ej, om hela EU och dessutom USA nollade sina utsläpp skulle Kinas och Indiens troligen fortsätta att öka och resultatet skulle bli mycket väl kunna bli status quo.
Jag anser att är mycket klokare att satsa de pengar man hade tänkt satsa på koldioxidreglering på att istället ta fram nya energitekniker och anpassa samhället till kommande klimatförändringar. För klimatet kommer att fortsätta att ändras oavsett vi vill det eller ej. Dessutom vet vi inte åt vilket håll, så en stabil energiförsörjning är livsviktigt.
Vem är det som ska ”satsa de pengar man hade tänkt satsa på koldioxidreglering på att istället ta fram nya energitekniker och anpassa samhället till kommande klimatförändringar”? Offentlig eller privat saktor?
Företagen lär knappast göra det utan de ekonomiska incitament som t.ex. ökad beskattning av koldioxid innebär. Och staten får väl snarare ökade intäkter av de åtgärder för utsläppsminskning som diskuteras (försäljning av utsläppsrätter, ökad beskattning), och får således mer resurser att satsa på att ställa om energiproduktion och infrastruktur.
Och jag undrar fortfarande hur koldioxidransonering i I-länderna får negativa konsekvenser för fattiga i U-länder? (vid ett globalt system för koldioxidransonering skulle förresten fattiga kunna tjäna pengar på att sälja utsläppsrätter till företag i rikare regioner)