Från Australien kan man hämta mycket intressant i klimatfrågan. Den produktive Ian Plimers heaven and earth – global warming: the missing science (2009) blev både en ögonöppnare och en värdefull källa till kunskaper och insikter i klimatfrågan. Han pekade inte minst på många avgörande frågor, som saknades i vår inhemska debatt. Plimer har sedan dess fortsatt med att erbjuda sina läsare möjligheten att reflektera över synpunkter, som vi inte träffar på i våra medier. Nu senast har han, kanske slutgiltigt, samlat sig till en tegelsten, GREEN MURDER – a life sentence of net zero with no parole (2022). Han är, som titeln visar, inte nådig i sin bedömning av vad den gröna rörelsen har ställt till med. Mer om detta i senare inlägg.
¤¤¤
Climate change – the FACTs
Institute of Public Affairs – The voice for freedom (IPA), har dessutom i hög grad bidragit med spridning av värdefulla fakta och debatter i klimatfrågan genom sin serie Climate Change the FACTS.
Climate Change the Facts från 2014 (länk 1, 2, 3 o 4), 2017 och 2020 består av relativt korta artiklar från en rad av väl kända vetenskapsmän/kvinnor vilka representerar olika klimatrelaterade delfrågor. Den senaste samlingen från 2020 bjuder på en extra intressant sektion Towards a new theory of climate och dit hör bland annat kapitel 13 Reflections on the Iris Effect. Institutet bjuder nu på små faktablad kring innehållet i 2020 års upplaga. Länken här leder till samtliga färdigställda blad. Det är bara att ta för sig och ladda ner.
Fact Sheets – CLIMATE CHANGE THE FACTS
Faktablad 13 ger en glimt av kapitlet Reflections on the Iris Effect vars författare är professor Richard S. Lindzen. Det gäller återigen den så kallade Iriseffekten, som han lanserade för dryga tjugo år sedan och som inte haft en särskilt lätt resa. Iriseffekten handlar om cirrusmolnens möjlighet att reglera utstrålningen av IR och därmed möjligen även klimatet.
R. Lindzen har sedan 1990-t ställt sig frågan om inte denna negativa återkoppling kan förklara varför jordens klimat i stort sett varit oförändrat genom årmiljonerna. 2001 dristade han sig till att öppet vilja debattera frågan om Iriseffekten kan kompensera den tänkta temperaturökning som utsläppen av växthusgaserna enligt klimatmodellerna kan ge. Man kan lugnt säga att frågan INTE var eller är välkommen i klimathotsrörelsen.
¤¤¤
Kort från faktabladet:
- Iriseffekten beskriver hur en minskning av värmefångande moln kan kompensera ökande temperatur
- Hypotesen erbjuder en förklaring till den påfallande stabiliteten i jordens klimat genom dess långa historia.
- Om Iriseffekten motverkar uppvärmningen från ökande koldioxidhalt finns det inte någon klimatkris.
Cirrusmolnen släpper igenom inkommande solljus som värmer jorden, men bromsar den utstrålande värmen (IR). När det blir varmare minskar dessa moln och tillåter på så sätt mer värme att strömma ut. Ett exempel på negativ återkoppling. Sådana negativa återkopplingar i klimatsystemet är viktiga processer eftersom de stabiliserar systemet. Som motsats skapar positiv återkoppling instabilitet.
Iriseffekten erbjuder en länge efterfrågad förklaring till den märkliga stabiliteten i jordens flera miljarder år gamla klimatsystem, där man praktiskt taget inte kan finna någon korrelation mellan klimat och CO2.
Länge ansågs antropogen CO2 vara en obetydlig faktor för klimatet, men 1975 publicerade Manabe och Wetherherald en undersökning som föreslog att CO2 kunde få betydligt större inverkan på klimatet än vad CO2 själv kunde ge. Tanken var att CO2 åstadkom en uppvärmning, som kunde leda till ökning i atmosfärens halt av vattenånga, den kraftigaste växthusgasen. En positiv återkoppling med andra ord. Klimatmodellerare tror dessutom att de har upptäckt ytterligare positiva återkopplingar, som skapar en ännu mer dramatisk ökning av den ursprungliga CO2-effekten. Tillsammans kan effekten bli att en fördubbling av CO2-halten, utöver preindustriell nivå, kan öka temperaturen med 1,5 – 4,5 ℃ under de närmaste seklen.
Dessa resultat beror helt och hållet på antaganden från modellerna.
Som en liten parentes bör vi minnas att 2021 hedrades Manabe med en del av årets Nobelpris i fysik, (länk 5).
Lindzen skriver att det är underligt att dessa resultat bestått i mer än 40 år. Det dök först upp i Charneyrapporten från USAs vetenskapsakademi 1979. I de vanliga klimatmodellerna har den positiva återkopplingen från vattenånga och molnen en framskjuten plats. Det ökar klimatmodellernas klimatkänslighet för CO2 vilket är förutsättningen för klimatkrisen. De positiva återkopplingarna som i hög grad förstärker den till CO2-kopplade uppvärmningen är ett väsentligt drag även i den senaste IPCC-rapporten. Detta kan förklara varför klimatmodellernas resultat avviker från uppmätta data i atmosfären.
Den springande punkten i Iriseffekten är med andra ord den negativa återkoppling som skulle kunna motverka den positiva återkopplingen på grund av ökad CO2-halt.
2009 menade Lindzen&Choi att minskning av cirrusmolnens yta var tillräcklig för att eliminera eller till och med överskrida varje positiv återkoppling som kunde öka den lilla direkta uppvärmningen från ökande CO2-halter. Även om det finns många belackare är det fortfarande helt möjligt att grundtanken bakom Iriseffekten visar sig korrekt eftersom molnens uppförande och återkopplingar till dem består som en av de största källorna till osäkerheten i klimatmodellerna. Det återstår mycket att upptäcka och klarlägga.
¤¤¤
Lindzen, om någon, har erfarenhet av att obehagliga hypoteser stryps av klimatetablissemanget trots allt tal om vikten av det fria ordet. I artikeln i boken ger han talrika exempel på hur det kan gå till. Striden gäller hur man ska tolka olika indicier och svårigheten med hans hypotes är att det ännu inte finns någon möjlighet att mäta IR-utstrålningen på ovansidan av cirrusmolnen.
Det finns all anledning att än en gång debattera både Manabes ursprungliga hypotes om den positiva återkopplingen och varför den hypotesen godkändes, hur den påverkade Charneyrapportens klimatkänslighet och vidare till klimatmodellerna, varför Manabe efter nära nog ett halvsekel hedrades med Nobelpriset i fysik och inte minst varför Lindzens Iriseffekt som erbjuder en förklaring till varför tanken på en stabiliserande naturlig, negativ återkoppling inte godkänts av klimathotsrörelsen.
Om Iriseffekten motverkar uppvärmningen från ökande koldioxidhalt finns det inte någon klimatkris. (R. Lindzen)
Ann Löfving-Henriksson
Länkar
- Richard Lindzen om klimatkänsligheten, irishypotesen och politisering i Climate Change: The facts – Klimatupplysningen
- Iriseffektens återkomst – Klimatupplysningen
- Klimatkänsligheten – Klimatupplysningen
- https://www.klimarealistene.com/2015/04/22/lindzens-irishypotese-sentral-i-ny-forskning/
- https://www.klimarealistene.com/2021/10/09/en-politisk-nobelpris-ogsa-i-fysikk/
Tack Ann för ett mycket intresseväckande inlägg.
Det som styrker Lindzens hypotes är ju just observationer i verkligheten. Märkligt nog hjälper inte det motsatta. Modellernas avvikelse under 40 år från verkligheten/observationer borde ju ha stoppat IPCC-baserat modellerande för gott. Det är tydligen för många som är beroende av dem för sin försörjning, inte minst bland institutionerna i Sverige. ”Just follow the money!”
Mycket intressant ingångsvärden, framförallt för att förklara den totala brist på följsamhet som verkligheten uppvisar relativt IPCC klimatmodeller.
Egentligen borde det räcka med diagrammet som påvisar avvikelsen och verklighetens ovilja att följa den science som annars påstås som settled för att inse att IPCC gått totalt vilse i pannkakan, men tydligen är media och politik såpass fördummade att de inte ser, eller klarar av att ta till sig, det självklara.
här är en aktuell artikel med referenser’
https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/2022APJAS..58..159L/abstract
Nu förstår jag inte helt.
Det skulle skapas färre höga moln när det blir varmare. Ok
Men samtidigt har Willis E framhållit och visat att det skapas mer moln när det blir varmare.
(Nederbörden ökar och skapar kyla vid ökad instrålning)
Går dessa två teorier att kombinera?
Sker molnbildningen på olika nivåer?
Konvektionsmoln (Cumulus) lyfter vatten upp i systemet och regnar ner samtidigt som Cirrusmoln inte kan skapas i ett annat lager? En ursköljning av luftlagren?
# 3 Tack Lennart B., men tyvärr fungerar länken inte här hos mej.
# 4 Lasse, om Du kikar på faktabladet som beskriver det här ser Du att det handlar om cirrusmoln. De bildas högre upp än andra moln och är svåra att se.
Kopiera länken och klistra in i ett nytt fönster, så funkar det nog.
Michael Söderberg
En fråga. Hypotesen enligt IPCC är ju att en ökning av CO2 höjer temperaturen något. Det i sin tur ökar mängden vattenånga vilket är den stora orsaken till den ökande temperaturen.
Har mängden vattenånga ökat? Om den har ökat, är ökningen så stor att den kan förklara en grads ökning sedan 1850? Jag vill minnas att jag sett att relativa fuktigheten faktiskt minskat något. Hur är det med den absoluta fuktigheten?
#4 Lasse
Jag läste också Willis E´s artikel.
https://wattsupwiththat.com/2022/01/29/some-models-are-useless/
I kommentarsfältet får han frågan just om iris effekten. Svaret är nog att det ena inte utesluter det andra.
Den effekt som Willis pratar om är en slags ”gardineffekt”. När ytvattnet (i tropiska områden) når en viss temperatur så bildas cumulusmoln som blockerar instrålningen.
Jag tycker han har en poäng i det han skriver. Det blir att temperaturen styr instrålningen – inte att instrålningen styr temperaturen.
#5 Ann
Prova att kopiera in länken i en annan webbläsare. Med Chrome funkar länken för mig.
Tack Ann,
Det här är ju en viktig diskussion. Iriseffekten kan ju vara en (del-)förklaring till varför modellerna visar för hög värme hela tiden. Att förlita sig på vattenånga som enbart en förstärkande kraft håller uppenbarligen inte, vare sig på lång eller kort sikt (t.ex. vid Enso händelser).
Här är länken som Lennart gav till Lindzens och Chois senaste. Inte helt lätt att hänga med i dock.
https://link.springer.com/article/10.1007/s13143-021-00238-1
# 11 Tack Ingemar för länken. Ja, artikeln är ju inte särskilt lätt att hänga med i, men vid en mycket hastig titt verkar det som om den rör sig om samma problem som de som redovisades i den artikel som Lindzen skrev i The Facts 2020.
Hur som helst visar det att Science not is settled och såvitt jag förstår att klimatkrisen vilar på lösan sand.
Om det inte finns några positiva (=förstärkande) återkopplingar för koldioxidens lilla klimatpåverkan, existerar heller ingen klimatkris. Det behövs inga negativa (=dämpande) återkopplingar för att motbevisa klimatkrisens existens.
Nu tyder mycket på att de negativa återkopplingarna faktiskt existerar, men inte de positiva. För molnen finns dels iriseffekten och dels Willis Eschenbachs teori om åskmoln i tropikerna. För luftfuktigheten, visar mätningar att den inte följer hypotesen om att den relativa luftfuktigheten är konstant när temperaturen förändras.
Det sistnämnda kan för övrigt verifieras av alla som har en modern elektronisk termometer som visar både utomhustemperatur och luftfuktighet. Det är egentligen obegripligt att någon kan ha fått för sig att den relativa luftfuktigheten är konstant.
# 3 Lars!
Kort och gott, Tack!
#6 o 9
Förvirrad fast på ett högre plan nu 😉
Vi har även en Wild som påpekat ”Solar Brightening” som en trend där klimat påverkas utan CO2 koppling.
#13 Lars K
https://wattsupwiththat.com/2022/01/29/some-models-are-useless/
En kommentar (JCM) visar hur fuktigheten har avtagit under åren( Mid troposphere 500mb specific humidity:)
Cirrusmoln befinner sig i övre delen av troposfären upp mot ca 13 km och består av iskristaller. Dessa iskristaller är nog delvis en god reflektor för ljusvåglängder, men hur är det med UV? Kan det finnas en korrelation mellan UV och mängden av cirrusmoln? Hypotetiskt borde hög UV-intensitet lösa upp iskristallerna och tvärtom, låg intensitet tillåter bildandet av iskristaller. Vid solfläcksmaximum är UV-intensiteten hög och låg vid solfläcksminimum. Förekomsten av cirrusmoln borde härav vara mindre kring solfläcksmaximum och tvärtom vid solfläcksminimum. Med detta resonemang så skulle hypotetiskt temperaturen vara ännu lägre vid solfläcksminimum utan iriseffekten.
Åter igen visas det att CO2 har en helt obetydlig inverkan på klimatet. Det vi upplever och mäter kan endast förklaras om CO2 påverkan sätts till 0, eller mycket nära 0.
#4 m fl
Man måste skilja på cirrusmoln och konvektiv molnighet (”vackert väder-moln).
Cirrusmoln ligger högt och är mera genomskinliga för inkommande solljus än för utgående långvågsstrålning.
Konvektiva moln är däremot rätt ogenomskinliga för inkommande solljus som därför till stor del reflekteras tillbaka mot rymden. Dessutom uppstår de p g a konvektion, alltså värme som transporteras bort från marken och sedan strålar ut mot rymden. De uppträder dessutom främst på dagtid men krymper eller försvinner på natten.
Därför värmer cirrusmoln netto medan konvektiva moln kyler.
# 18 Tack tty, lite mer kött på benen får man även i faktabladet 13.
Med positiv återkoppling går systemet åt skogen fick jag lära mig i reglerteorin. Koldioxid värmer –> mer vattenånga som också värmer –> ännu mer vattenånga som värmer ännu mer osv Det går åt skogen. För att stabilisera temperaturen på en högre nivå behövs en negativ återkoppling.
Jag förstår och accepterar att koldioxid och vattenånga kan samverka men inte att det ger en positiv återkoppling.
# 20 Ivar, måste man inte blanda in uppvärmning av oceanerna i en sådan tänkt positiv feedback-back?
Ivar A #20,
En positiv återkoppling behöver inte innebära en run-away uppvärmning till helvetet. Den kan vara geometriskt avtagande men att vi hamnar på en högre värmenivå i det långa loppet.
Ett stort problem för modellerarna har dock varit att att deras modeller varit just run-away. Så därför har man varit tvungna att lägga in artificiella (dvs ej fysikaliskt motiverade) stopp. Men även med dessa artificiella, men bekväma, stoppar så ger oss modellerna en alltför hög uppvärmning.
Att modellerna i AR6 visar på för hög värme erkänns även av modellerarna själva. Men politiker och media bryr sig inte. Inte heller bryr sig WG2 om att de använder ett felaktigt scenario, RCP8.5, för sina skräckprediktioner i sin rapport.
#22 I.N.
Ja, men man måste också beakta tidsfaktorn, dvs de fördröjningar som finns.
Om man ser klimatet som ett svängande system med flera resonansfrekvenser, både förstärkande och motriktade, finns det minst ett kriterium för fasvridning så att självsvängning, dvs run-away, skall kunna uppstå.
Om just den ”-1”-punkten undviks kan man ha hög positiv återkoppling utan run-away [Ivar #20].
Ett exempel är havsströmmarnas rotation ca 1000 år [Ann #21]. Har vi då ett koldioxiddrivet klimat med fördröjning ca 1000 år (eller 500 eller 250 år) som ligger i motfas får vi ingen tipping point. Att det ligger i motfas innebär inte att det är negativ återkoppling utan just det ordet säger i motfas.
Finns det någon matematiker här som kan beskriva det mer pedagogiskt än vad jag lyckats med?
Varför skall vissa krångla till det så. Verkligheten är sann, modeller falska. Den som söker sanningen får matten att gå ihop.
”När det blir varmare minskar dessa moln” (cirrus)
Spontant tänker jag att de möjligen hamnar aningen högre.
# 25 Jan-Åke, jag tror att Du ”spontant” tänker så som Lindzen m.fl. anger. En bild i boken anger att när cirrusmolnen flyttar sig från nivån 27 grader C upp till 28 och 29 minskar de i storlek. Detta visas inte i faktabladet.
Resultatet bör i varje fall bli det samma.