COP 21

Nyss gästade det kringresande klimatspektaklet Lima i Peru och i år är det dags för den stora sammandrabbningen, COP 21 i Paris. Blir det en ljusnande framtid för våra barn och barnbarn eller än tyngre bördor för EU-medborgarna? Först några Janusinspirerade tillbakablickar.

Julbreven. Första året med barnbarn fick vi tips om en förträfflig julklapp, ett återkommande julbrev om året som gått, ett brev som handlade om stort och om smått och om gammalt och nytt värt att berätta. Sagt och gjort. I det stora perspektivet tar klimatfrågan stor plats och speglas från vår högst personliga horisont. Inför årets brev läste jag igenom alla tidigare. Här kommer i all enkelhet en liten klimathistorisk sammanfattning via dessa julbrev, som alltså är skrivna till icke läskunniga småbarn och tänkta att läsas av dem ungefär när Kina planerar att pika sina koldioxidutsläpp.

2007. I stora världen pratar alla om ”den globala uppvärmningen”. Många är rädda för att det ska bli varmare och varmare på jorden eftersom vi använder mycket kol och olja. Den som pratat mest om det heter Al Gore. Han fick nyss Nobels fredspris för att han har berättat för nästan alla på hela jorden om hur farligt det kan bli. Många beundrar honom och tycker att han är en riktig hjälte, andra säger att han är en stor bluff, som bara är ute efter att synas och bestämma och tjäna pengar. Vi tror inte att Al Gore har rätt, vi tror att temperaturen på jorden ibland går upp och ibland ner och att det mest beror på solen. Sådant får ni lära er mera om då ni blir stora och då vet vi nog vem som hade rätt.

2008. Ute i stora världen är det hängigt just nu. Världsekonomin rasar och många har det svårt. I USA blev den unge, karismatiske Barack Obama nyligen vald till ny president. Många hoppas och tror att han ska klara av att vända på utvecklingen och få oss alla att tro på en ljusare framtid igen. Obama är en otroligt duktig talare och kan verkligen trollbinda sin publik. Under valkampanjen talade han mycket om ”change” och att ”vi kan om vi vill”. En del eftertänksamma menar att även media lät sig trollbindas så att de missade att ta reda på vad han menar med ”change” och att han kanske inte har de kunskaper och erfarenheter att han kan leva upp till sin utstrålning. Hur som helst verkar han tro på sig själv. Han har utsett många starka medarbetare som sinsemellan har olika åsikter. Då han blev tillfrågad om hur det ska gå sa han – ”det är jag som bestämmer”.

2009. Nu har vi slutat att arbeta och när skolan började i höstas for vi till Florens. Där bodde en gång Galileo Galilei. Under hans tid trodde nästan alla att jorden var centrum i hela världen. Så sa påven och det var han som bestämde vad man skulle tyckta, det var konsensus. Men, Galilei var nyfiken på hur allt fungerade på riktigt. Han konstruerade en stjärnkikare och gjorde vetenskapliga undersökningar om stjärnor och planeter. De visade att konsensus, det som alla trodde på, var fel. Galilei visade att jorden snurrar runt solen. Påven var ofelbar och kunde inte ha fel. Han bestämde att Galilei inte fick säga emot honom och att Galilei skulle dömas av påvens domstol, inkvisitionen. Eftersom Galilei var känd kunde de inte döma honom att brännas på bål vilket var vanligt med oliktänkande på den tiden. Inkvisitionen bestämde att han skulle få leva men att han inte fick sprida kunskap om vad experimenten hade visat. Resten av sitt liv skulle han sitta i s.k. husarrest. Galilei betraktas ofta som den förste riktiga vetenskapsmannen, en person som stöder sig på vad vetenskapliga experiment säger och inte på konsensus.

Förrförra året berättade vi om vad som är konsensus idag. Miljörörelsen och en stor del världens politiker är överens, de tror att koldioxiden styr klimatet och att vi måste minska utsläppen för att jorden inte ska ”få feber”. Men, många vetenskapsmän och –kvinnor, som gör undersökningar kring klimatet, säger att deras forskningsresultat visar att det är solen, havsströmmarna och molnen som styr klimatet. Detta får allmänheten inte veta eftersom sådana resultat har hindrats från att spridas i tidskrifter och i media. Många liknar media, miljörörelsen och politikerna vid dagens inkvisition.

Vi beundrar Galilei för hans mod att under dödshot hävda vetenskapen. I Florens sökte vi upp det hus där han hölls i husarrest och vi besökte också den kyrka där han ligger begravd. Det var som en pilgrimsfärd.

Nu i december 2009 har det visat sig att de ”vetenskapare” som driver frågan om klimathotet har fifflat med data och databehandlingen. Det är en jätteskandal som kallas Climategate. Nästa år vet vi om politikerna tar sitt förnuft till fånga och börjar fatta beslut på vetenskaplig grund istället för konsensus.

2010. Här hemma i Sverige har vi det jättebra och världsekonomin har återhämtat sig. President Obama har, som en journalist uttryckte det, ”slutat att gå på vatten”. Med det menade han att Obama inte längre betraktas som en ny frälsare, hans popularitet har sjunkit rejält sedan han valdes till president. För några år sedan var det många som trodde att han skulle kunna förändra både USA och världen till det bättre, men nu verkar det som om fler och fler tvivlar på honom. Han är oerhört duktig på att hålla förberedda tal och kan trollbinda sin publik. Det kan ha lurat många! Han lovade förändring, ”change” men ingen frågade efter vad han menade med det.

USA har det ganska kärvt nu, medan många av de tidigare u-länderna utvecklas mer och mer, framför allt Kina och Indien. Troligen är vi mitt upp i stora förändringar i den riktigt stora världen, speciellt förhållandet mellan västvärlden och övriga världen.

Det s.k. klimathotet är ”avbeställt” åtminstone vetenskapligt. Ju mer vetenskapen får fram om vad som driver klimatet desto mer osannolikt verkar det att koldioxiden har någon avgörande betydelse. Svensk media har inte hängt med i svängarna och fortsätter att ta varje väderkatastrof som bevis för den s.k. koldioxidhypotesen. Vi tror att man snart kommer att tala om klimathotet som en av de största vetenskapliga skandalerna i historien.

Journalisterna har missat den viktigaste frågan av alla, de har aldrig frågat ”Hur vet Du det” då miljöaktivister och andra har talat om framtida klimatkatastrofer på grund av ökande koldioxidhalt.

Hur jobbigt det än är för dem, som ska svara på svåra frågor, så får ni aldrig sluta att fundera över vad man säger antingen man är fängslande eller tråkig och ni måste fråga varför och hur vet Du det när någon kommer med påståenden.

”De sista klimathotsentusiasterna” har nu, när vi skriver detta, möte i Cancun i Mexiko för att få fram globala överenskommelser om att begränsa koldioxidutsläppen. De länder som står för de största koldioxidutsläppen: USA, Kina, Indien, Ryssland och nu även Japan och Kanada säger nej. Nu är det nästan bara EU och de utvecklingsländer som väntar sig klimathotsbidrag som är kvar i klimatsvängen.

2011. Nu har den globala medeltemperaturen inte höjts på tio år trots att koldioxidutsläppen ständigt ökar. Ändå driver politikerna i kaotiska EU på för att ställa om till s.k. grön energi, d.v.s. utan fossila bränslen, men med dyr, ineffektiv och opålitlig vindkraft, en utveckling vi verkligen inte behöver just nu.

2012. Den omtalade ”globala uppvärmningen” har varit osynlig nu i 16 år trots ständigt ökade koldioxidutsläpp. Det saknas fortfarande vetenskapliga belägg för att koldioxiden har någon större betydelse för klimatet. Solens betydelse däremot blir mer och mer klarlagd även om FNs IPCC(SPM), politiker och miljöaktivister inte lyssnar på det örat. De stora utvecklingsländerna Kina, Indien, Brasilien, Ryssland gasar på utan att bry sig och ”kriget mot de fossila bränslena” liknar mest ett gerillakrig styrt från ett nätverk, som önskar en mer global regering med Romklubben i centrum.

Energi- och klimatdiskussionen har fått ett nytt inslag. En helt ny energikälla har i det tysta fått enormt genomslag. Skiffergas! Med hjälp av ny teknik kan man nu utan att göra större avtryck i miljön utvinna den gas, som hittills varit gömd i porösa bergarter. Utvecklingen är explosionsartad och kommer med all sannolikhet att revolutionera energiförsörjningen på jorden. Många länder kommer snart att bli självförsörjande på gas och de gamla oljeländerna kommer troligen att förlora sin politiska betydelse. I takt med att naturgas ersätter kol och olja minskar också utsläppen av koldioxid, om det nu har någon betydelse.

Och! Som vanligt den här årstiden samlas miljöaktivister och politiker i ett behagligt land för att diskutera hur man med klimathotet som vapen ytterligare kan öka skatten på koldioxid och överföra pengar till FN. I år är det 17.000 deltagare på mötet. Den spännande sagan om kriget mot klimathotet är inte slut än och fortsättning följer.

2013. Media mal på om Global Warming fastän det nu är 17 år sedan jordens medeltemperatur ändrades. Detta ickehot håller på att bli världens, åtminstone EUs dyraste. Annars trallar utvecklingen på. I de tidigare så fattiga länderna Indien och Kina t.ex. har alltfler fått det allt bättre och nu verkar det som om det är dags för stora delar av Afrika att lyftas och få del av utvecklingen.

Många undrar vad vi håller på med här i det grön-grön-gröna-EU. Vi sackar efter i utvecklingen, vi lägger ner fungerande kärnkraftverk och vi tillåter oss inte att använda billig, fossil energi. Istället ska vi på grund av Global Warming, detta ickehot, använda dyr och dåligt fungerande s.k. förnybar energi främst vindkraftverk. Vi tar en mängd miljöhänsyn, som efter en tid visar sig fullständigt ovetenskapliga. Detta sker medan stora delar av världen i övrigt bubblar av utveckling och framåtanda.

2014. Världen utanför oss rullar på. Klimatet vägrar att underordna sig alla klimathotare och allt fler kallar klimathotet för världens största bedrägeri. Nu är det 18 år sedan den globala medeltemperaturen ändrades trots att vi släpper ut mer och mer koldioxid till luften. Klimatmodellerna i datorerna och det verkliga klimatet skiljer sig åt mer och mer, trots det larmar alla som har ekonomiska och andra intressen i klimathotet, inte minst FN, högt och ljudligt.

Den enda hittills bevisade effekten av ökat koldioxidutsläpp är att jordens alla växter fått mer näring till sin fotosyntes, jorden grönskar och till och med gamla skrynkliga träd i tropikernas urskogar har fått nytt liv på sin ålderdom.

Ett hållbart löfte. I min värld framstår det som hände i samband med världens första FN-ledda ”globala” miljökonferens, Stockholmskonferensen 1972, som allt mer betydelsefullt. Konferensens ledmotiv var ”Only One Earth”, målet hymlades det inte med även om åtminstone jag inte reflekterade över det då. Miljöproblemen ansågs bero på industrisamhället och tillväxten. Nu gällde det att sätta stopp för eländet och globala utvecklingshämmande avtal låg i luften.

De för konferensen ansvariga Maurice Strong och Barbara Ward tvingades inse att alla inte var med på noterna. De fattiga u-länderna, G77 (och Kina), som nyss hade frigjort sig från sina kolonialherrar ville för liv och pina inte underkasta sig några höga herrar igen. De krävde att det nu var deras tur att få del av allt det goda som utvecklingen förde med sig. De hade verkligen inget intresse av att delta i en konferens, som lade krokben för deras framtid. Globala avtal var i fara! Strong& Ward ”löste” det akuta problemet, sannolikt utan någon djupare konsekvensanalys.

I en förkonferens (Founex 1971) fick G77-länderna (och Kina) löfte om att endast de rika i-länderna, de som så att säga hade ställt till med allt elände, skulle utsättas för utvecklingshämmande miljökrav. Men, inte nog med det. De rika länderna skulle dessutom dela med sig av allt som de fattiga u-länderna kunde ha nytta av, ekonomiska resurser, kunskaper och erfarenheter. På så sätt räddades Stockholmskonferensen. Det systemet blev benämnt uthållig utveckling och både systemet och löftet har visat sig mycket hållbara ur G77 ländernas perspektiv.

Tjugo år senare när klimatkonventionen skulle spikas i Rio var det dags igen. Visst skulle alla ta ansvar för klimathotet, men de gamla G77-länderna (och Kina) underkastade sig inga bindande avtal, de hade ju det hållbara avtalet från Founex att falla tillbaka på. ”Common but differentiated resposibilities” blev termen.

Vid COP 1 i Berlin 1995 befästes grundtankarna i det gamla Founexlöftet ytterligare och den så kallade klimatmuren, ”The Climate Change Berlin Wall” upprättades. De på den fattiga sidan av klimatmuren klarade sig därmed från bindande avtal.

Vid COP 15 i Köpenhamn 2009 förväntar sig hela klimatetablissemanget att nu skulle klimatmuren från 1995 i Berlin rivas. Ett nytt och nu globalt klimatavtal skulle skrivas under. Men BASIC-länderna sa blank nej. Nu när de var på gång att resa sig ur sin djupa fattigdom var de inte intresserade av några bindande och utvecklingshämmande avtal. ”Common but differentiated resposibilities” gällde fortfarande! Gärna bidrag i form av syndernas förlåtelse, från de rika länderna, men som tidigare sagts friheten var värd att försvara.

2011 hoppar Kanada, som första land, av Kyotoprotokollet. Senare följde Nya Zeeland, Australien och Ryssland efter.

Vid COP 19 2013 i Warszawa stiger även Japan av tåget och meddelar att de istället för att minska sina utsläpp kommer att öka dem kraftigt. Har det månne med nedläggningen av kärnkraften efter tsunamikatastrofen att göra? Nu var det i stort sett endast EU kvar bland klimaträddarna. Något globalt bindande klimatavtal tycktes allt mer avlägset.

Här i EU fick vi kämpa vidare med vår gröna tillväxt, usla ekonomi och hela världens klimatframtid på våra späda och alltmer tyngda axlar.

Det ultimata hotet och postnormal vetenskap. Efter Stockholmskonferensen blev Riokonferensen 1992 FNs nästa stora framstöt. Inför den hade Brundtlandkommissionen redovisat sin syn på världen tillstånd och framtida utveckling under rubriken ”Our Common Future”. Då hade det ultimata hotet, klimathotet, börjat segla upp som medlet att nå målet om just en gemensam framtid i FNs regi.

1985 hade en avgörande konferensen hållits i Villach. Där ventilerades hotet om en framtida CAGW med sådant eftertryck att konsensus kunde nås. Efter det arbetades klimathotet in i Brundtlandrapporten. Sedan gick det fort.

1988 bildades IPCC. Uppgiften var som bekant att ta reda på risken med hur människans utsläpp av s.k. klimatgaser påverkar klimatet och inte att reda ut vilka krafter som styr det. Naturligtvis en omöjlig uppgift för traditionell vetenskap. Varför inte göra som i Sovjet när Staten så kräver? Styra vetenskapen! Plocka ut de data som passar för målet med undersökningen, ta bort kravet på öppen redovisning av underliggande data mm. Denna s.k. postnormala vetenskap ersatte vid behov den traditionella vetenskapen vilket ClimateGate-skandalen vittnar om. Det underlättade för att framföra klimathotet i politiskt samförstånd, som konsensus.

I höstas meddelade Obama överraskande att han ingått ett ”banbrytande avtal” med Kinas ledare. De lovade att sikta på att landets koldioxidutsläpp inte skulle öka (!) efter 2030. Planen var att landets intensiva utveckling skulle fortsätta och ledarna räknade som sagt med att utsläppen inte skulle öka efter den intensiva utvecklingsperioden. Detta ”genombrott” hyllades av vår miljöminister tillika vice statsminister. Möjligen anser hon att det endast är utsläpp från de gamla i-länderna, som har någon betydelse för klimatet. Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” ligger annars nära till hands. Obama gav för egen del löfte om omedelbara och kraftiga åtgärder för USA. Den förbikörda kongressen reagerade starkt, men Obama var ju redan 2008 klar över att det var han som bestämde.

COP 21 i Paris ?

I höst är det alltså dags igen för en ny framstöt om ett globalt klimatavtal. Förhoppningsvis kommer tillväxtländerna med hjälp av ”den hållbara utvecklingen” och ”klimatets Berlinmur”, att än en gång rädda oss från The Green ”Global” Governance. Den stora frågan är vad avdankade stridshingstar och andra gröna EU-politiker med drömmar om FN-karriär kan hitta på istället. ” Han som bestämmer” där borta i väst klurar nog på samma fråga.

Normal eller Postnormal vetenskap, ” ”stjärnorna” kvittar det lika”.

Ann Löfving-Henriksson

0