Hubert Lamb (1913-1997) är paleoklimatologen, som kämpade för sin övertygelse, till en början rönte framgång, sedan på kort sikt förlorade och löpte risken att för alltid hamna i gruppen bortg(l)ömda men intressanta vetenskapare.
Den, som sett till att Lambs öde inte förlorats i historiens dunkel, är historikern Bernie Lewin. Han har grävt fram Lambs livshistoria och berättar den i ljuset av den metamorfos klimatvetenskapen genomgick under hans tid. GWPF gav för en tid sedan ut delar av detta arbete: HUBERT LAMB and the Transformation of Climate Science.
Lamb tjänstgjorde fram till fyrtioårsåldern som outbildad meteorolog under Met Office. Han arbetade både till lands och till sjöss världen över. 1954 återvände han för gott till England. Där placerades han på Met Office´s avdelning för klimatologi. Det innebar att han blev vittne till och offer för klimatvetenskapernas omvandling.
Under de första åren i land såg han meteorologins tillkortakommande i samband med byggandet av Karibadammen i Zambezifloden. En viktig faktor vid dammbyggen är naturligtvis kunskap om vattenflöden, speciellt risken för ”flom”, extrema högvatten. Meteorologernas uppgifter grundades på 50 års data, men under den korta byggnadstiden överskreds deras värde tre år i rad.
Lamb såg här en uppgift. Det var viktigt att få kunskap om extremväder och forntida klimat. Sådana insikter skulle också kunna ge information om drivkrafterna bakom klimatets ständiga förändring och kanske till och med ge en vink om framtida väder och klimat.
Lamb hade studerat lite geovetenskap på universitetsnivå. Han började söka i arkiv som kunde ge upplysning både från Europa och från det gamla Imperiet och han arbetade brett efter geovetarnas metod med proxies och historiska dokument. Så småningom såg han mönster som inte kunde inordnas under WMOs s.k. normalperiod d.v.s. meteorologernas uppfattning att påvisade väderförändringar endast var slumpmässiga variationer runt ett stabilt medelvärde, ”random variability about a norm”.
1961 presenterade Lamb “On the nature of certain climatic epochs which differed from the modern 1900-1930 normal”. Genom sin forskning utmanade han nu den meteorologiska ortodoxin som alltså byggde på korta mätserier. Två år senare inbjöds han trots, eller på grund av, det att delta i WMOs arbete med klimatfluktuationer.
1966 kunde gruppen där Lamb ingick presentera en förberedande rapport. Den föll väl ut och en ny arbetsgrupp och nu med Lamb som ordförande inrättades. Deras uppgift var att undersöka metoder för att utveckla prognoser och där hänsyn skulle tas till både naturliga drivkrafter och antropogen påverkan. 1971 var Lambs grupp klar med ett utkast till en större rapport, ”Climate fluktuation and the problems of foresight”. Vid det här laget hade han börjat oroa sig för att den eventuella antropogena påverkan fick alltför stor uppmärksamhet trots avsaknad av bevis. Rapporten tog därför upp att prognoser i allmänhet endast vilade på en enda yttre drivkraft.
Så här långt hade Lamb haft framgång, men nya tider stundade och den här rapporten föll inte i god jord.
Det konfererades livligt kring människan och väder och klimatet. Våren -71 t.ex. hölls en tre veckor lång konferens (SMIC) ”Study of man´s Impact on Climate” i Stockholm. Den arrangerades av MIT och de svenska värdarna. I sammanfattningen slås fast att människan kan ha haft en liten inverkan på de väder- och klimatförändringar man konstaterat, men att de naturliga drivkrafternas påverkan måste undersökas och frågan om huruvida vi gick mot global uppvärmning eller avkylning var ännu öppen. Vetenskapen var med andra ord långt ifrån avgjord.
FNs epokgörande miljökonferens i Stockholm -72 blev en framgång för miljörörelsen och som sagt nya tider väntade. Snart fattades avgörande beslut.
Lambs grupp fick inte fortsatt förtroende och rapporten ”Climate fluktuation and the problems of foresight” kom aldrig i tryck. Intressant nog går utkastet inte heller att finna på CRU. Och, WMO bildade ännu en ny expertgrupp Panel of Experts on Climate Change, nu utan Lamb.
Förändringarna rullade på och meteorologin började göra anspråk på att vara en exakt, fysikalisk vetenskap. Intresset för prognoser växte och Lamb hävdade ståndaktigt att denna nya exakta vetenskap inte fick tappa fotfästet utan måste vila på fast grund d.v.s. paleoklimatologiska insikter om klimatförändringar och deras drivkrater.
Tankarna går som så ofta till ett uttalande av den stridbare Valfrid Paulsson (GD för Naturvårdsverket -67-91): ”Expert, det är en man som genom sina specialkunskaper undgår fel i detaljer på sin triumferande färd mot de stora villfarelserna”. (Antecknat under ett anförande av V.P.).
Under WMOs kongress 1975 beslöts att organisationen skulle ”take the lead in research and issue authoritative statements”.
Lamb hade kartlagt hur västvindarna hade påverkat vädret på Brittiska öarna sedan 1880. Han hade på så sätt bidragit till ökad förståelse av NAO och hans aktier i WMO steg knappast efter rapporten i Nature, August 7 (256, 479: 1975).
Möjligen blev det bråttom för WMO att komma med ett myndigt uttalande. Sommaren 1976 var ovanlig varm USA och Europa. WMOs Executive Committee tar nu ledningen och varnar för kommande global uppvärmning under nästkommande sekel. 22 juni kunde man i Times läsa ”World´s temperature likely to rise”. Orsaken, ökad koldioxidhalt och värmespill. WMO menade också att bruset från de naturliga klimatvariationerna skulle komma att döljas av den antropogena uppvärmningen.
FN/ WMO hade nu både grabbat tag i styråran, ”tagit ledningen” och valt väg!
Hotet om den globala avkylningen fick ett hastigt slut och de naturliga klimatvariationerna sopades under mattan. Uttalandet var omtumlande för Lamb. Nu hade WMO övergett den vetenskapliga banan. Men, det som verkligen oroade honom var ändå hur följsamma de vetenskapliga institutionerna blev.
Ibland nämns 1988 som Annus mirabilis, klimathotsfrågans genombrottsår. Varför inte 1975/76?
Parallellt med denna utveckling hade Lamb lämnat Met Office 71/72 på grund av sin pensionering, men med hjälp av en tidigare forskarkollega och privata initiativ inrättades en ny enhet för klimatforskning, Climate Reserch Unit (CRU) vid University of East Anglia, åt honom. Han lyckades inte övertyga WMO om hur klimatforskning borde bedrivas men i och med sin position som chef för CRU hoppades han att kunna bygga upp ett kraftfullt team enligt sina egna intentioner. Det visade sig bli svårt att konkurrera om forskningsbidrag och det blev aldrig något kraftfullt team under hans tid på CRU.
Lamb hade gnetat på med sin paleoklimatologiska forskning ända sedan -50t samtidigt som han skrev på sitt stora verk och 1972 kunde han till slut publicera första delen av sin epokgörande Climate: Present, Past and Future. Där motiverar han också varför han tvivlade på ”växthushypotesen” eller snarare koldioxidhypotesen.
Efter några års kamp för resurser gick bl.a. Rockefeller Foundation in och räddade CRU, men då var det snart dags för Lambs slutgiltiga pensionering. Tom Wigley efterträdde Lamb 1978 och efter en tid dök det upp resurser även från US Department Of Energi under deras CO2 program. T. Wigley´s intresse låg som bekant mera åt ”det exakta hållet” än att sitta och gräva i gamla dammiga luntor och efter några få år med tämligen försiktig övergång var allt arbete som från början gjort CRU känt och respekterat världen runt – övergivet.
Samtidigt lyckades T. Wigley med att skaffa resurser och efter några år fanns en stor stab på enheten. Lamb hade utmanat den gamla meteorologiska ortodoxin om ”random variability about a norm” endast för att finna att den ersatts av en ny doktrin, CAGW, som kommit att dominera klimatfrågan. Han avled 1997 strax innan hockeyklubban kom ut på banan.
Tilläggas kan att Bernie L. även har grävt i Wigley´s uppfattning om den kontroversiella klimathotsfrågan, (”The skepticism and loyalty of CRU’s second director” på B.L.´s blogg). Där tecknar han en relativt komplex bild av en man, som möjligen även han blev lite av ett offer för sin tid – och position.
Ann Löfving-Henriksson
Mera om Lamb:
https://www.klimatupplysningen.se/2014/03/09/hubert-lamb-hydrans-fodelse/
http://www.thegwpf.org/hubert-lamb-and-the-transformation-of-climate-science/
https://enthusiasmscepticismscience.wordpress.com/
https://quadrant.org.au/opinion/doomed-planet/2015/02/original-climate-sceptics/
Tack för denna återblick på en sann vetenskapsmans gärning.
Betecknande nog var hans efterträdare Tom Wigley matematisk fysiker, som sadlat om till något mer inkomstbringande (liksom Rahmstorf, Pierrehumbert och Schellnhuber – och många fler).
Ja, politikerna betalar för att köpa korrupta vetenskapare.
Som vi sagt så många gånger tidigare här i dessa spalter – senast i söndagens inlägg om Royal Society
Kolla förresten listan över anställda vid Potsdaminstitutet – Rockström kan slänga sig i väggen…
https://www.pik-potsdam.de/contact/staff/list
En verklig försörjningsguldgruva för dem som kan köpas till rätt åsikter
Tack L-H!
Lamb är en intressant person som upptäckte att klimatet förändras, och inte bara handlar om ”random variability about a norm”. Varför blev många så upprörda över detta, kan man undra?
Jo, för om klimatet har förändrats kraftigt historiskt sett (inte bara vid istider) så kan man inte sätta klimatförändring = antropogent orsakad klimatförändring som alarmisterna vill ha det till. Man förstår att hans forskning gnagde; en sten i skon. 🙂
Politiseringen av vetenskapen är ju intensiv.
I USA pågår en strid där klimatkunskapen sätts på undantag och troende eller icke troende värderas med rent religiösa dimensioner. http://judithcurry.com/
Att inte ta med historiska händelser gör oss historielösa. Kollade på denna wikipediasida igår ang Nederländernas utsatta läge: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_stormfloder_i_Nordsj%C3%B6n
Viktigare med adaption än CO2 reduktion!
Ann L-H, mycket intressant historisk återblick! Lamb var en empiriker som förstod att vetenskapen måste bygga på reella naturliga fenomen. Om dessa fenomen ersätts med att värderas som ”noise”, vilket skedde efter Lamb´s pensionering vid CRU, är det förvånande att inte fler blir skeptiska till den antropogena tron. Hävdandet från de nya klimatforskarnas front, att ”göra anspråk på att vara en exakt, fysikalisk vetenskap”, visar på ett självhävdande som luktar osunt. Vad är egentligen klimatvetenskap? Klimatvetenskapen saknar egentligen legitimet, eftersom AGW-hypotesen har helt ockuperat detta veteskapsbegrepp. Om vi skall ha en legitim klimatvetenskap värd namnet, måste i stort sett alla naturvetenskaper vara representerade, eftersom kompexiteten kräver det. Egentligen är nuvarande klimatvetenskap en parodi på verklig vetenskap.
Peter! Tack för länken, det ÄR verkligen värre än man kunde ana och detta institut är ju inte heller det enda i världen minsann.
Jag gillar Hubert Lamb. Något av en autodidakt och samtidigt banbrytande inom klimatforskningen. Fram till början av 70-talet höll han dörren öppen inom klimatforskningen för att verkligen sträva efter att förstå klimatförändringarna. Sedan:
”Lambs grupp fick inte fortsatt förtroende och rapporten ”Climate fluktuation and the problems of foresight” kom aldrig i tryck. Intressant nog går utkastet inte heller att finna på CRU. Och, WMO bildade ännu en ny expertgrupp Panel of Experts on Climate Change, nu utan Lamb”
Därefter får den felaktiga föreställningen om ”settled science” övertag över den popperska, där inget kan bevisas i någon absolut mening. Historiskt har vi haft åtskilliga exempel där det ”etablerade vetenskapen” har haft helt fel: Aristoteles versus Kopernikus, flogistonteorin versus syreteorin, partikelteorin om ljuset versus vågteorin och tillbaka igen med fotonteorin, humoralteorin (kroppsvätskornas balans) och miasmateorin (luftens hälsoeffekter) versus bakterieteorin, Newton versus kvantmekaniken och relativitetsteorin.
Klimatvetenskapen har låst fast sig vid AGW-teorin, och inga naturliga påverkansfaktorer har någon större betydelse. Det är bara slumpmässiga saker. Men om exempelvis solen (över flera solcykler) står för 30%, havsströmmar för 30% och molnförändringar för 30% så är vi redan uppe i 90%. Resten kanske kan förklaras som effekter av aerosoler och CO2, dvs. som effekter av mänsklig påverkan.
Ibland verkar det som att all seriös klimatforskning har upphört, medan de politiska drivkrafterna helt har tagit över.
Ingemar, Darwall skriver i The Age of Global Warming att Stockholmskonferensen blev kulmen på den första vågen av internationell miljöaktivism och att miljörörelsen därefter gick in i ett puppstadium. När den så småningom dök upp igen hade den under puppstadiet genomgått sin metamorfos visade sig flygfärdig i sin nya skepnad dvs med postnormal vetenskap, konsensus och försiktighetsprincipen som ledstjärnor.
Kanske WMO’s besult 1975 om att ta ledningenoch visa vägen är en av de viktigaste händelserna i denna metamorfos?
Ann L-H #7,
Ja, runt 1975 så hade åtminstone miljörörelsen bestämt sig för att satsa på klimathotet. Vi minns ju Marjorie Mazel Hechts avslöjande artikel om antropologen Margaret Meads konferens för folk inom rörelsen där hon presenterade idén.
”Mead’s keynote to the 1975 climate
conference set the agenda: Mankind had
advanced over the years to have international
laws governing the sea and the
land; now was the time for a “Law of the
Atmosphere.” It was a naked solicitation
of lying formulations to justify an end to
human scientific and industrial progress.”
Nu skulle man äntligen ta död på industrisamhället!
http://www.21stcenturysciencetech.com/Articles%202007/GWHoaxBorn.pdf
Ingemar #8
Märkligt med denna Margret Mead!
Det har ju på senare tid avslöjats att också en hennes bok om sitt liv bland djungelfolket var en bluff.
Hon levde bekvämt i en stad. Eller minns jag fel?
/C-G
Från en läsare:
”Boken som Hubert Lamb skrev 1972 kom tydligen ut trots allt, se länk nedan.
http://trove.nla.gov.au/work/9235925?q&versionId=10709687
Ett exemplar finns tydligen i Melbourne på Bureau of Meteorology, National Meteorological Library.”
C-G #9,
Det stämmer att Magret Meads berömmelse som antropolog av allt att döma byggde på att hon hittade på en massa om en folkgrupp på Samoaöarna. Och beskrivningen var sådan som Europeiska och amerikanska progressiva intellektuella gillade att höra om naturfolk; fri sex, lyckliga liv utan industri och materiella tillgångar, etc.
http://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Mead
Ingemar, enligt BernieL är exemplaret av rapporten i Melbourne det enda som överhuvudtaget finns.
Tack Ann!
Mycket intressant!
Lambs kurva var väl med i en av de tidiga IPCC rapporterna väl?
#9/11
Det bör kanske sägas att det inte är klart att Margaret Meads’ ”Coming of age in Samoa” verkligen är en medveten förfalskning. Det är faktiskt möjligt att det bara är fråga om önsketänkande i förening med att några samoaner roade sig med att lura en godtrogen viting. Mead lärde sig aldrig polynesiska så hennes möjligheter att kontrollera vad hon fick höra var obefintliga.
OT
Stötte på en ny partibildning som kallar sig ”Borgelig Framtid, BF”. BF vill vara ett alternativ att rösta på om 3 och ett halvt år (om det nu blir ett val efter den skurkaktiga DÖ-överenskomelsen).
Är BF något för alla de som tröttnat på 7-partisekten? Tror inte det:
http://www.borgerligframtid.se/hallbart-samhalle/
Lamb var tydligen lite av en självlärd amatör? Vissa ser ner på att amatörer lägger sig i vetenskap,, men de som tycker så kan inte veta mycket om vetenskapshistoria. Amatörer har gjort många viktiga upptäckter.
Två exempel, förutom Lamb:
William Herschel var egentligen kantor. På fritiden byggde han vad som visade sig vara hans samtids bästa teleskop. Han använde dem till att utforska och kartlägga stjärnhimlen och upptäckte en helt ny planet. Sedan blev han anställd som astronom och försökte kartlägga Vintergatans storlek. Vilket han misslyckades med, eftersom han inte visste att större delen av Vintergatans stjärnor är skymda av interstellärt stoft.
Michael Faraday föddes i Londons slum och borde egentligen ha fått ett kort, fattigt och hårt liv. Han gick på Royal Societys offentliga föreläsningar och verkade så intelligent att han blev erbjuden anställning som laboratorieassistent. Snart hade han gjort flera banbrytande upptäcker om elektricitet och magnetism och på köpet uppfunnit elmotorn och generatorn. Hur skulle dagens samhälle kunna klara sig utan de två uppfinningarna? Han upptäckte också induktionen, som används idag för trådlös laddning, till exempel av eltandborstar.
Dessutom har vi idag en stor skara amatörastronomer som håller ögonen på stjärnhimlen och ofta är de första att upptäcka kometer och supernovor. En professionell astronom sitter mest vid datorn och gör modeller eller analyser data från några få nätter av observationer vid något stort teleskop.
Kanske kommer det snarare att vara någon intelligent amatör, än ett proffs, som gör nästa banbrytande upptäckt inom klimatområdet?
# 16 Lars Kame’l och naturligtvis även Charles Darwin.