Min vän C-G är borta. Klimatupplysningen har förlorat en av sina stöttepelare.
Även om detta inlägg inte är ”till minne av” i vanlig bemärkelse, så kanske det för många av bloggens läsare blir de enda minnesord de får läsa och jag vill därför innan jag kommer in på vad han betytt för mig och bloggen ge några basfakta om C-G.
Han var född den 7 april 1942 och hade alltså hunnit fylla 73 år. Han var näst yngst av 5 syskon. Han tog studenten i Linköping 1961 och kom sedan till Uppsala där han kom att bo och vara verksam under resten av livet. Han läste främst fysik, tog licentiatsexamen i kvantkemi 1969 och disputerade i fasta tillståndets fysik 1973.
Han efterlämnar sin hustru Inga-Lill och sina tre vuxna barn, Carolina, Jakob och Hanna.]
Jag har känt C-G under större delen av mitt vuxna liv, men det var i samband med den konferens som Peter Stilbs anordnade på KTH i september 2006 som vi blev vänner på riktigt.
Jag hade då sedan några år tvivlat på att klimathotet var så stort som det påstods och hade framför allt kommit att ifrågasätta användningen av biobränslen för bilar och bussar. Jag tyckte mig också ha förstått de huvudsakliga argumenten för att koldioxiden skulle kunna ge en uppvärmning. Men jag kände mig väldigt ensam i Uppsala.
Så kom symposiet Global Warming – Scientific Controversies in Climate Variability den 11-12 september och plötsligt var jag inte ensam längre. Bland andra som kommit ifrån Uppsala lade jag märke till Wibjörn Karlén, kanske någon till som jag nu glömt, men viktigast var att där fanns C-G Ribbing. Vi gjorde sällskap på tåget hem och utbytte tankar och idéer. Sedan dess har C-G varit en viktig person i mitt liv.
Vi kom snart underfund om att det som för oss båda gjorde att vi engagerade oss var att det vetenskapliga underlaget var för svagt för att motivera en människofientlig klimatpolitik. Vi kom sedan att arbeta parallellt men med lite olika infallsriktningar. C-G var en kompetent fysiker som granskade vetenskapen bakom det påstådda klimathotet medan jag som inte hade riktigt lika goda kunskaper i fysik, kom att inrikta mig mot de absurda konsekvenserna av klimatpolitiken.
Vi blev båda medlemmar i Stockholmsinitiativet och när Maggie Thauersköld inte längre orkade driva sin blogg The Climate Scam så blev både C-G och jag fasta skribenter sommaren 2011.
Sedan dess har C-G skrivit ungefär 200 inlägg på den blogg som numera heter Klimatupplysningen. Jag har haft en stor beundran för C-Gs inlägg. De rörde ofta centrala delar av klimatdebatten. Det kunde handla om kolcykeln, solens inverkan, om huruvida det blivit fler eller färre orkaner, om det meningsfulla i att tala om jordens medeltemperatur, om molnens inverkan med mycket mycket mera.
Ett antal inlägg handlade också om samtal med politiker och andra som har ett direkt inflytande på klimatpolitiken. Oavsett vad han skrev om så skrev han alltid sakligt och undvek som regel allt vad personangrepp heter. Han hade en lågmäld humor som ofta märktes även i till synes torra och sakliga inlägg.
C-Gs bror Olof Ribbing beskrev C-Gs engagemang för Klimatupplysningen med orden:
”jag känner C-G:s engagemang i Klimatbloggen som ett försvar av den vetenskapliga metoden, framförallt genom en öppenhet i argumentationen. Vi talades ofta vid på telefon i anslutning till hans inlägg på bloggen. Jag ville gärna ta upp de politiska och religiösa sidorna av klimatalarmismen, och han lyssnade intresserat, men höll sig till det vetenskapliga med den ödmjukhet som djup kunskap kan leda till”.
Till sist några mer personliga kommentarer. C-G var vad jag skulle vilja kalla en hedersman. Han stod för vad han sagt och det han åtagit sig utförde han. Han var naturligt optimistisk och hade ett gott humör och ett trevligt sätt som exempelvis var till hjälp när han samtalade med meningsmotståndare. I en debatt där argumenten alltför ofta riktar sig mer mot känslor än mot förnuft och där rena personangrepp är vanligt förekommande stod C-G alltid på vetenskapens sida.
Även om vi inte visste att det skulle bli C-Gs sista fyra år som han kom att medverka på Klimatupplysningen så vet vi nu att det blev så. Jag, och jag vet att alla andra som också lärt känna C-G under denna tid, känner sorg och saknad. Den stora tacksamhet för hans insatser som vi känner fick vi aldrig tillfälle att framföra till honom, men de som liksom jag alltid känt sig inspirerade av C-Gs insatser kan gärna visa sin uppskattning genom en donation till Stockholmsinitiativet. Skriv Till minne av G-G Ribbing på talongen.
(Bankgiro 403-9277)
Tack för dina minnesord Sten!
Jag kan inte säga att jag kände C-G på nära håll, men ibland ringdes vi och ibland träffades vi på något skribentmöte. Jag uppfattar honom som en mycket öppen och orädd person, och som gärna gav sig in i debatter vid sidan om KU. I Uppsala Nya t.ex. Vi hade inte alltid samma syn på saker och ting; på kolcykeln t.ex. där jag var mindre skeptisk än han till IPCCs beräkningar. Men jag fann alltid samtalen, liksom förstås hans inlägg, mycket fruktbara och givande. Just öppenheten för nya idéer och oräddheten tror jag är viktiga egenskaper hos en god forskare.
C-G var på sitt sätt unik. Glad och spirituell i vänners lag. Framför allt var han en älskad make, morfar och farfar.
Som skribent här på bloggen var han alltid intressant. Hans pedagogiska, resonerande redogörelser för komplicerade frågeställningar gjorde att även vi som inte har de djupa kunskaperna i fysiken kunde hänga med.
Ad hominem ingick inte i C-G:s verktygslåda. Att visa respekt för meningsmotståndare var ett av hans kännetecken. Det grövsta jag kan erinra mig var när han föreslog Thomas P att ta en kalldusch och därefter återkomma. Jag gissar att inte bara jag skrattade gott åt den eleganta dragningen, kanske även Th P.
Jag är tacksam att det var C-G som öppnade mina ögon för en kritisk syn på klimatlarmen och att han därefter alltid fanns till hands för att räta ut mina frågetecken.
Jag har ingen personlig erfarenhet av C-G Ribbing, men förstår att han varit en ”bärande balk” på klimatupplysningen. Det är givetvis en sorg för anhöriga och vänner, men också tråkigt för oss som mer eller mindre regelbundet följer diskussionen här att en tongivande person i debatten har gått bort. Jag hoppas att han hade ett gott liv, själv kände sig nöjd med sin rollprestation på livets teater, och att han fick göra en värdig sorti.
Eftersom vi inte helt lärt oss vad själ och medvetande är så kanske vi inte heller förstår gränssnittet mellan det vi kallar liv och död?
Senast i natt kom min döda far till mig i en mycket stark dröm och sade att min telefon inte fungerar, jag borde ringa Svante.
Kanske gör jag det, men kontentan är att de vi känt har sina tankar och funderingar kvar i våra hjärnor, på gott och ont.
Är inte det ett evigt liv?
Vila i fred C-G Ribbing
Gunnar Littmarck #4
Jo visst är det ”eviga livet” redan här, särskilt tydligt för oss som fått uppleva att livet gått vidare genom oss. Alla starka personliga relationer har unika nevrala nätverk i våra hjärnor, och genom spegelneuronerna förs mycket av våra erfarenheter i alla relationer vidare genom generationerna. Man kan tänka att ”Sankte Pers anteckningar” om våra goda och onda gärningar redan finns nedlagda som nevrala spår i dem vi mött, med fortsatt verkan i världen. Sådant hade jag nog varit överens om med min bror C-G om vi hade kunnat tala med varandra hans sista dag i livet, men där på gränsen är det nog frågan om något helt annat.
Det vi tidigare talat om var att Schrödingers katt nog är ett problem bara för fysiker. För en flykting är det alldagligt att vara både död och levande på samma gång.
R.I.P. C-G !
Mvh/TJ
En av de bästa lärarna jag haft. Han behandlade oss blivande civilingenjörer med respekt för vår kunskap. En kunskap som vi faktiskt inte alltid hade, vilket han naturligtvis visste. Under hans kurser kände man sig som kollega, visserligen en för tillfället mindre vetande men det var han på väg att rätta till.
Efter 15 år som elev var en välkommen känsla att få känna sig som yrkesman.
Just tack vare hans öppna ock kollegiala sätt var det alltid lätt att ta kontakt med honom efter min examen och jag hade alltid stor glädje av det vi då diskuterade.
Du (och Lennart B) var nog de enda människorna här på KU som hade en vettig åsikt som inte baserades på lögner, påhitt och förtal. Du var människan som dök upp mitt bland alla trollen här.
Vila i frid.
Tack för dessa ord Sten!
Även om jag inte alls kände C-G har jag liksom alla ni andra uppskattat det han skrivit här på Klimatupplysningen.
Ett klart, enkelt och chosefritt resonerande utifrån de fakta som råder i vår värld.
Vila i frid C-G!
Ulf L #7
Jag har likadana positiva erfarenheter av C-G som spridare av entusiasm för lärande och forskning under min tid i Uppsala.
Jag noterar också att C-G aldrig använt sig av auktoritetsargument i sina huvud- eller diskussionsinlägg här på KU, trots att han har en gedigen samling artiklar om växelverkan mellan strålning och fast materia bakom sig.
Länk:
http://scholar.google.se/scholar?hl=sv&as_sdt=0,5&q=CG+Ribbing