Det finns fler sätt att testa den danske forskaren Henrik Svensmarks teori än det glamorösa CLOUD-experimentet i CERN. Svensmarks teori, påminner vi oss, är att högenergetisk kosmisk strålning från galaxens inre slår in i jordens atmosfär och bombarderar oss, och allt annat, på jordytan. På vägen ned stöter strålningspartiklarna ibland på atmosfärens atomer, joniserar dem och skapar små nanostora partiklar. Dessa nukleider kan sedan växa till och bilda kärnor där vattenånga kan kondensera till små vattendroppar som i sin tur bildar moln. Med mer moln i den nedre delen av atmosfären så reflekteras solens strålar innan de når markytan och temperaturen, speciellt kring ekvatorn, blir lägre än vad den annars skulle vara. Denna mekanism skulle kunna vara en bidragande orsak till klimatförändringarna på jorden. Teorin är ett alternativ till föreställningen att det är den mänskliga produktionen av koldioxid som är drivande faktorn.
Ett sätt att testa denna teori är att titta på korta energiutbrott från solen, s.k. Forbush-minskningar. När det förekommer kraftiga soleruptioner så ökar solvinden kring planeten, vilket temporärt minskar den kosmiska strålningen mot jorden. En forskargrupp publicerade en artikel (T. Sloan and A.W. Wolfendale, Environ. Res. Lett., 3, 024001, 2008) där man undersökte hur molnmängden ändrades månaden efter en sådan Forbush-minskning. Men man kunde inte hitta någon större förändring av molnmängden. Även Jon Kristjansson och hans team kunde visa att det inte tycktes finnas någon korrelation mellan minskad kosmisk strålning och minskad mängd moln ( J. E. Kristjánsson et al. Atmos. Chem. Phys., 8, 7373–7387, 2008). Var detta således en falsifiering av Svensmarks teori?
Nej, inte riktigt. Svensmark och hans forskargrupp kunde visa att Sloan & Wolfendale, liksom Kristjansson, inte hade upptäckt förändringarna därför att de inte varit klara över hur snabbt processen går. Svensmark gjorde en noggrannare analys (H. Svensmark, T. Bondo and J. Svensmark, Geophys. Res. Lett., Vol. 36, L15101, 2009) av fyra olika databaser som mäter molnmängden och tittade då på ett betydligt kortare tidsintervall efter en Forbush-minskning; 6 – 10 dagar, istället för en månad eller mer. Och man undersökte fler sådana händelser. Då framträdde ett mönster enligt figuren nedan (endast två databaser visas):
Blandar man molndata från en hel månad eller två så försvinner denna nedåtpeak av molnmängden i det statistiska bruset. Hela historien finns här.
Så, vad blir slutsatsen? Ur psykologisk synvinkel så är det naturligtvis väldigt tillfredsställande för Svensmark o Co att teorin blivit bekräftad – ännu en gång. Ur logisk synvinkel så är en bekräftelse av en teori inte detsamma som ett bevis för den. Men som så ofta när det handlar om seriösa försök att falsifiera en teori så lär man sig samtidigt något nytt: i detta fall så har vi bl.a. fått ett kvantitativt mått på hur lång tid det tar mellan en Forbush-minskning och till dess att mängden moln minskar.
I sammanhanget kan också nämnas att teorin fick ytterligare en bekräftelse i år (augusti 2011) av Aleksandar Dragić med kollegor vid fysikinstitutionen i Belgrad. Svensmark har mest koncentrerat sig på havet, där mängden aerosoler är betydligt mindre än över land, och där således effekten av de kosmiska strålarna borde vara större. Men Dragićs studie visar att denna effekt också kan påvisas över det europeiska fastlandet. Studien finns beskriven här och här.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Ingemar!
Bevisen och bekräftelserna på Svensmarks hypotes börjar bli så många att det är lätt att glömma hur många de faktiskt är. Jah måste komplettera med Laken et al`s artikel.
”Cosmic rays linked to rapid mid-latitude cloud changes”
http://www.atmos-chem-phys.org/10/10941/2010/acp-10-10941-2010.pdf
CAGW teorin är så sönderskjuten så man tänker på den gamla limriken. ”Älgen ensam satt och log i en sönderskjuten skog”
Detta som Svensmark et al. håller på med, visar att klimatförändringar har långt mer påverkan från kosmos och solen än vad andra vill erkänna eller har förståndsgåvor till att förstå. Att babbla om koldioxiden som ett mantra kan vem som helst, men att visa att verkligheten inte är så enkel att allt beror på koldioxid, kräver långt mer intelligens och kunskaper än AGW-flummarna har. Grattis Svensmark!
Slabadang #1,
Tack för länken till Laken et.al! Av vad jag förstår så försöker de gå hela vägen från kosmisk strålning till global temperatur (SLAT) – och det är ett långt kliv! Rätta mig om jag missförstått. Men det är ju en sak att påvisa tillfällig ökad molnbildning över korta tidsintervall. Och en annan att påvisa att detta påverkar den globala temperaturen vid markytan. Det är ju många saker som kommer in i den senare mekanismen, inte minst havsströmmar som El Nino och La Nina.
Ingemar Nordin [3]; Allt handlar om energi. Variationer i El Nino och La Nina orsakas av förändringar i ett variabelt inflöde av energi till jordytan. Den kosmiska strålningen som variabel, förändrar genom variabel molnighet den mottagna energin. Antalet solfläckar som är ett mått på solens magnetiska aktivitet, har från ca 1937 varit ojämförligt högt sedan solfläckarna systematiskt började studeras från början av 1700. Under denna period har den kosmiska strålningen varit avsevärt minskad, vilket som resultat enligt Svensmark, har reducerat molnigheten. Denna massiva solaktivitet, menar jag har helt förbisetts och har ersatts med en felaktig orsak som den ökande koldioxidemissionen.
Björn #4,
Om det är så, som du säger, att molnigheten (och därmed inflödet av energi) även påverkar frekvensen av El Nino och La Nina så blir naturligtvis Svensmarks teori än mer central för förståelsen av hur klimatet fungerar.
Jag intar tills vidare en agnostisk syn på Svensmarks teori, eftersom jag inte har några vetenskapliga skäl att vara skeptisk – i motsats till den ortodoxa CO2-teorin som rimligtvis är falsifierad. Nu handlar det om riktig vetenskap. Det är spännande!
Ingemar Nordin [5]; Håller med om att det är spännande!
Den här va kul!
http://junkscience.com/2011/10/13/3541/
Skyer er et stort problem at definere…. f.eks. lave skyer der både kan være ’sorte og hvide’….
Sorte skyer er store dråber på få kondensationskerner og hvide skyer er små dråber på mange kondensationskerner, men de hvide skyer er ofte meget større end det der ses med øjet. Der kan i op til 25 km fr skyen være så mange små kondensationkerner i skyen, hvor vanddampn endnu ikke har hæftet sig. Så albedoen fra en hvid sky kan være mere end 100% større end de sorte sky.
Prøv selv med to vinglas og 6 isterninger.
1) kom tre isterninger i det først vinglas.
2) knus isen fra de sidste 3 isterninger og om det i det sidste glas.
3) betragt de to glas fra nogn afstand
4) de knuste isterninger virker meget lysere end de uknuste, selvom indholdet af is/vand er det samme
EPA’s CO2 Endangerment Finding is Endangered
http://antigreen.blogspot.com/
S.E. Hendriksen #8,
Tack för ditt påpekande. Svarta och vita moln … har du någon aning om huruvida satelliterna kan se någon skillnad på dem?
@Ingemar Nordin
Jeg ved ikke om vejr/klima satellitterne kan se forske på sorte og hvide skyer, men den optiske dybte må være nedsat omkring de hvide skyer, da der findes en mængde kondensationskerner der endnu ikke er belagt med vanddamp i dråbeform, men partiklerne findes og bør kunne ses på f.eks. en LIDAR.