“When the Fund began making grants to address climate change issues in 1985 it was difficult to persuade citizens and policy makers of the significance of this threat to life on the planet. Today, the knowledge base as well as perceptions of the problems that could result from global warming are dramatically different from what they were just five years ago.”1
Under 80-talet handlade Rockefellerfamiljens ansträngningar om att på allvar få in hotet om klimatförändringar på den internationella politiska arenan. De hade redan lagt grunden genom sitt institutionsbyggande och finansiella stöd till forskarsamfundet.
Från 1985 började Rockefeller Brothers Fund (RBF) öppet finansiera organisationer och forskare som ville göra klimatet till en politisk angelägenhet. I bakgrunden hade detta skett betydligt längre. Deras mål fram till 1992 var att: a) Skapa konsensus om klimatförändringarnas orsaker samt b) flytta diskussionerna från forskarsamfundet in på den politiska arenan.[i]
Ambitionerna implementerades inom ramarna för RBFs nya One World-program, som hade utvecklats av den nya generationens ledare, David Rockefeller Jr. One World befäste den miljöorienterade profilen som hade utvecklats under tidigare år. Där fastslogs att nationerna hade blivit mer ekonomiskt och ekologiskt beroende av varandra och att problemen med resursförbrukning, miljöförstöring och internationell säkerhet bara kunde lösas genom samarbete på regional eller global nivå.[ii] Detta var samma mål som uttrycktes av David Rockefellers Trilaterala Kommissionen. Världen behövde enas för att möta hoten från de olika fronterna.
Redan hade den brittiska diplomaten och neomalthusianen Crispin Tickell väckt klimatfrågan i både den Europeiska gemenskapen och på G7-mötet 1979.[1] Tickell (kusin till UNESCOs chef Julian Huxley) väckte även frågan politiskt under G7 mötet 1984 som rådgivare till Margret Thatcher.[iii] Tickell var precis som familjen Rockefeller djupt förankrad i överbefolkningsproblematiken och blev senare engagerad i brittiska Population Matters.[2]
Klimatkonferenserna i Geneve och Villach
Under ”World Climate Conference” som anordnades i Geneve 1979 hade det uttryckts ett behov av globalt samarbete för att kunna förutse och förhindra potentiella människoframkallade klimatförändringar. Det vetenskapliga underlaget inför konferensen baserades till stora delar på Carrol Louis Wilsons klimatrapport ”Study of Mankind’s Impact on Climate” från 1971 medan konferensen förbereddes av William W. Kellogg från Aspen Institute och National Center for Atmospheric Research.
Året efter påbörjades en serie konferenser i den lilla staden Villach i Österrike. Dessa möten skapade grundförutsättningarna till bildandet av IPCC. Målet var, enligt UNEPs chef Mostafa Tolba, att ge nationerna vägledning i klimatfrågan. Bert Bolin agerade ordförande med sponsorskap från UNEP, ICSU och WMO. Eftersom den vetenskapliga osäkerheten under det första mötet ännu var för stor så bestämdes att en grundlig analys av orsaker och konsekvenser skulle förberedas av Bert Bolin på det Internationella Meteorologiska Institutet (IMI) i Stockholm.
Resultatet presenterades i Villach 1985 under ett möte som arrangerades av IMI och det Stockholmsbaserade Beijerinstitutet. Institutet, som leddes av den brittiska professorn Gordon Goodman (1926-2008), kom under de följande åren att spela en viktig roll med att göra klimatfrågan politisk. RBF utgjorde den huvudsakliga finansiären till Beijerinstitutets arbete inom detta område. Goodman blev 1989 chef för Stockholm Environmental Institute och var även kopplad till Rockefellerfinansierade bioteknikinstitutet ISAAA samt Rockefellers ledarskapsorganisation LEAD International.
UNEPs chef Mostafa Tolba (som hade fått sin klimatutbildning på Aspen Institute tillsammans med Maurice Strong) rekommenderade i sitt inledningsanförande etablerandet av en internationell koordinerande kommitté om växthusgaser samt att det skulle diskuteras vilka vägval världens ledare stod inför. Kort efter Villachmötet sattes rådgivargruppen The Advisory Group of Greenhouse Gases (AGGG) ihop av UNEP, ICSU och WMO. AGGGs aktiviteter betalades av Beijerinstitutet som hade samlat in resurser från Rockefeller Brothers Fund, Rockefeller Foundation och German Marshall Fund. Både Bolin och Goodman ingick i AGGG.
Växthuseffekten och kärnkraften
Efter konferensen i Villach 1985 började Europeiska Kommissionen på större allvar ta upp frågan om klimatet. Det fanns i denna kontext strävanden att stärka kärnkraftens position och att saluföra den som en koldioxidfri energikälla. I detta spelade Tyskland en avgörande roll som initierare. I Tyskland hade en rapport från ansedda Deutsche Physikalische Gesellschaft kallad “Warnung vor einer drohenden Klimakatastrophe” utgivits den 22 januari 1986. Den globala uppvärmningen hade under längre period använts som argument hos kärnkraftsindustrin.[iv] Kärnkraftens roll som en miljövänlig energikälla hade fått törnar efter Harrisburgincidenten i USA 1979.
Några månader efter att rapporten släpptes den 26 april 1986 inträffade även Tjernobylolyckan. Istället för att kärnkraften på allvar ifrågasattes sattes det nu i relation till ett miljöhot som utmålades som ännu allvarligare. Kärnkraften bedömdes av förespråkarna som ett måste för att stävja det nya hotet om smältande polarisar och översvämningar. Samma logik gällde i den svenska debatten.[v]
I en artikelserie i Der Spiegel ett par månader efter Tjernobyl illustrerades detta med en bild på Kölnerdomen dränkt i vattenmassor.[vi] Världen hotades av en klimatkatastrof. Detta gav ekon och resulterade bland annat i att den tyska förbundskanslern Helmut Kohl året efter deklarerade att klimatet var bland de mest akuta miljöproblemen i världen.[vii] Tjernobyl utgjorde dock en utlösande händelse som gav miljöfrågorna större allmän exponering och skapade opinion om politiska åtgärder för att hantera gränsöverskridande risker av detta slag. Detta illustrerades också av sociologen Ulrich Becks bok Risikogesellschaft som släpptes samma år.[viii]
I denna kontext initerades frågan om växthuseffekten i Europaparlamentet. Den 12 september 1986 antogs en resolution som kommit till på förslag av den tyska parlamentariken och kärnkraftsförespråkaren Rolf Linkohr (SDP), som då satt med i parlamentets Energi, Research och Teknologikommitté, om att vidta åtgärder för att stävja de ökade koncentrationerna av CO2 i atmosfären. EU-kommissionen samlade därefter 3-5 November 1986, på initiativ av kommissionens tyska energikommissionär, Dr. K.H. Narjes (1924-2015), 60 ledande klimatforskare från Europa och USA för att utvärdera konsekvenserna av utsläpp av koldioxid och andra gaser. Narjes hade varit medlem av Trilaterala Kommissionens exekutiva kommitté.
Klimatkonferenserna i Bellagio
Under Villachmötet 1985 ansåg Graham Goodman att forskarna var tvungna att ha en mer politiskt aktiv roll för att väcka internationell respons i klimatfrågan. Dessa synpunkter delades av astrofysikern Michael Oppenheimer från Environmental Defence Fund (och medlem av Council on Foreign Relations) och George Woodwell från World Resources Institute och Woods Hole Research Center som nu kom att ansluta sig för att spela viktiga roller. Woodwell och Oppenheimer kontaktade Goodman med ett förslag om att genomföra två workshops om regionala konsekvenser av klimatförändringar och där till kopplade policyrekommendationer.
Finansiering hade redan ordnats från Rockefeller Brothers Fund, Rockefeller Foundation, German Marshall Fund och W. Alton Jones Foundation. Förslaget togs emot väl och dessa två workshops kom att arrangeras året efter i Villach samt i Rockefeller Foundations konferensanläggning Bellagio i Italien. Woodwell och Oppenheimer hade i juni 1986, tillsammans med NASA-forskaren James Hansen, varnat för klimatförändringarna under en hearing i den amerikanska senaten initierad av den republikanska senatorn John H. Chafee (1922-1999). Den senare sågs som lärjunge till Nelson Rockefeller, hade haft ett tätt samröre med honom och var även medlem av Council on Foreign Relations.
Med i Bellagio fanns nu även representanter från Europeiska kommissionen, det svenska regeringskansliet, tyska parlamentet, Storbritanniens Samväldessekretariat samt NGO:s och tankesmedjor som Environmental Defence Fund (EDF) och World Resources Institute (WRI).[3] Agendan och initiativet var tydligt sammanvävd med Rockefellers intressen och var tillkomna i samspel med dem.
I slutdokumentet[ix] som skrevs av Jill Jäger från Beijerinstitutet (med hjälp från Goodman, Oppenheimer och Woodwell) gavs rekommendationer till regeringarna, att omedelbart ompröva sina långsiktiga energistrategier för att möta utsläppskraven. Utöver detta så efterlystes en institutionell förändring av världens styrelseskick för att hantera klimatproblemet. Detta efterlystes av de mäktiga sponsorerna.
Workshopen beskrevs av flera deltagare som ett sätt att transformera vetenskapliga fakta till politiska sanningar. Bellagioslutsatserna kom sedan att tjäna som bas inför det följande årets klimatkonferens i Toronto och kom att refereras till i Brundtlandrapporten, Our Common Future, som utkom i juni 1987.
Gordon Goodman som ingick i rådgivargruppen skrev de delar i Brundtlandrapporten som handlade om klimatförändringar.[x] RBF finansierade Brundtlandkommissionens analys av den globala uppvärmningens orsaker och troliga inverkan samt policyåtgärder.[xi] I Bellagio deltog också Brundtlandrapportens huvudförfattare Jim MacNeill från tankesmedjan Institute for Research on Public Policy i Kanada. Han medverkade senare som författare till Trilaterala Kommissionens bok Beyond Interdependence.
Brundtlandrapporten
“World Commission on Environment and Development” leddes av trilateralen och f.d. norske statsministern Gro Harlem Brundtland och här ingick även Maurice Strong, Giovanni Agnellis syster Susanna Agnelli samt den amerikanska representanten William D. Ruckelshaus (Trilateral Commission, Council on Foreign Relations, World Resources Institute, Monsanto). Västtysklands förre förbundskansler Willy Brandt hade 1977 fått uppdraget av Världsbankschefen och trilateralen Robert McNamara.
Brundtlandrapporten, som påbörjades efter ett beslut i FN 1983 med UNEP som initiativtagare, var en fortsättning på det arbete som hade inletts i Stockholm. Arbetet var den sista i en serie på tre rapporter och hade föregåtts av Brandtkommissionens Programme for Survival and Common Crisis 1980 och Palmekommissionens rapport Common Security 1983. I rapporten gavs riktlinjer om hur den framtida politiken behövde förändras för att uppnå de visioner om en “hållbar utveckling” som hade börjat utarbetas efter Stockholmskonferensen.[xii]
“En hållbar utveckling kan definieras som en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredställa sina behov.” (Världskommissionen för miljö och utveckling 1988:7)
Det var ingen tvekan om vem som höll i trådarna för den gemensamma framtiden. Inom ett par decennier skulle den hållbara utvecklingen göras till en doktrin för mänskligheten med klimatet som sammanhållande religion. Allt för att förverkliga drömmen om One World.
Klimatkonferensen i Toronto 1988
”De klimatiska katastrofer som hotar jorden kan endast jämföras med ett världsomfattande kärnvapenkrig.” (Folkpartiets ledare Bengt Westerberg citerar Torontokonferensens slutsatser)
Vid 1988 års ”Conference of the Atmosphere” i Toronto hade klimatet utvecklats till en miljondollarföreteelse. Konferensen leddes av kanadensaren Howard Ferguson (deltog även i Bellagio och Villach) och samlade en rad med toppolitiker och statsöverhuvuden. Som hjälp hade Ferguson Gro Harlem Brundtland och i styrkommittén fanns bland annat Jill Jäger från IIASA/Beijer, Graham Goodman från Beijer och Michael Oppenheimer från EDF. Vid konferensen föreslogs att utsläppen av koldioxid behövde minska med 20 % fram till 2005 jämfört med 1988.
Med på konferensen fanns också den amerikanske senatorn Timothy Wirth (medlem av Trilaterala Kommissionen, CFR och United Nations Foundation)som en vecka innan hade anordnat en uppmärksammad hearing i senaten med NASA-forskaren och kärnkraftsförespråkaren James Hansen. Under denna deklarerade Hansen att han var 99 % säker på att de höga sommartemperaturerna som hade uppmätts i USA 1988 berodde på växthuseffekten.[xiii] Vädrets makter blev därmed, precis som under Kissingers framträdande i FN:s generalförsamling 14 år tidigare, en viktig retorisk stöttepelare. Få av klimatforskarna höll med Hansen om att det gick att dra några slutsatser av det slaget.[xiv] Det hela gav dock ekon och klimatet fick med detta sitt politiska genombrott.[xv]
Några månader senare höll den brittiska konservativa premiärministern Margret Thatcher ett tal inför Royal Society där hon varnade för växthuseffekten.[xvi] Talet hade skrivits av hennes vetenskapliga rådgivare Crispin Tickell. I Sverige gav detta ekon i riksdagens debatt 19 oktober 1988 där moderatledaren Carl Bildt omfamnade klimathotets allvar:
”Vi måste klara de nya miljöhoten ovanpå de gamla. Jag tycker att svensk miljödebatt i långa stycken verkar leva kvar i 1970-talets kärnkraftsdebatts ibland ganska förlegade föreställningar. Det riskerar att föra politiken fel. Nu är det globalt ofta andra och långt allvarligare problem som tränger sig på. Runt om i världen diskuterar man nu hotet om klimatförändringar, som följer bl. a. av användningen av fossila bränslen. Det talar man om – såväl Gro Harlem Brundtland från sin politiska utgångspunkt som Margaret Thatcher från en helt annan politisk utgångspunkt – som det sannolikt största globala miljöhotet under resten av detta sekel.” ”I våras drev vi på den borgerliga sidan – mot socialdemokraternas röster! – faktiskt igenom ett beslut om att koldioxidutsläppen inte skall få öka.” (Carl Bildt)
IPCC bildas
Samma år antog FN:s generalförsamling en resolution där klimatförändringarna betecknades som en gemensam angelägenhet för mänskligheten. De samlade ansträngningarna ledde fram till att Intergovernmental Panel of Climate Change (IPCC) skapades av WMO och UNEP 1988. Stöd till detta hämtades av Mostafa Tolba från den republikanska amerikanska presidentadministrationen (Ronald Reagan) och dess utrikesminister George Schultz (1920-). Klimatfrågan adresserades under 80-talet till stora delar politiskt från höger.
Bert Bolin blev ordförande, på Mostafa Tolbas inrådan. Det fanns nu en organisation som kunde ge en mer auktoritativ analys och rådgivning i frågan om klimatet till regeringar och NGOs.[xvii] IPCC skulle nu leta efter bevis som kunde styrka människans skuld. Rockefellers och Henry Kissingers långsiktiga plan hade gått i lås. Det var nu dags för nästa steg i policycykeln.
De följande åren ökade deras finansiering av forskning som stödde hypotesen om koldioxidens inverkan på klimatet och policyresponser på detta. Rockefeller Brothers Fund skrev 2010 själva om sina insatser att:
“A review of correspondence between then-RBF president Bill Dietel and program staff clearly indicates that the Rio negotiation and treaty, and the creation of the Intergovernmental Panel on Climate Change, were specific aspirations of the RBF program at the time.”
Deras investeringar i klimatfrågan (1 000 000 USD) var betydligt större än vad som satsades av de få andra stiftelser som engagerade sig i frågan under denna tid. Men jämfört med det som skulle komma handlade det ändå om småpengar.[xviii]
Klimathotet blir en fråga för miljörörelsen
Inom miljörörelsen hade det funnits en skepticism till koldioxidteorin på grund av att den var sammankopplad med forskare och politiker som ansåg att ett utvecklande av kärnkraft var lösningen på “klimatproblematiken”, men inställningen ändrades när pengar började kanaliseras till deras kampanjer och aktioner från stora stiftelser och regeringar. Brundtlandrapporten hade gett klara riktlinjer. Nu skulle massorna “upp-lysas”.
1987 samlade Friends of the Earths “Pollution Campaigner” Adam Markham den dåvarande vetenskapliga medvetenheten om klimatförändringar i rapporten The Heat Trap. Denna släpptes under IPCC:s startår 1988 och blev starten på FoEs engagemang i klimatfrågan (FoE drog samma år i Storbritannien igång den första kampanjen som diskuterade konsekvenser av klimatförändringar).
Greenpeace påbörjade i sin tur sitt klimatlobbyarbete 1989 genom australiska diplomaten Paul Hohnen och oljegeologen Jeremy Legget. Hohnen blev senare kopplad till brittiska elittankesmedjan Chatham House (systerinstitut till Council on Foreign Relations) energi- och miljöprogram. Samma år bildade Michael Oppenheimer från Environmental Defence Fund paraplyorganisationen Climate Action Network som sedan dess samlar miljöorganisationer för att påbörja påtryckningar i klimatfrågan. Idag ingår drygt 900 organisationer.
Samtidigt bildades lobbyorganisationen Global Climate Coalition (1989-2002) av ett antal oljeproducenter, petrokemiföretag och biltillverkare. Ordförande var William O’Keefe från den konservativa tankesmedjan George C. Marshall Insitute. Dessa motsatte sig regleringar för att begränsa klimatförändringarna och utmanade forskningen bakom teorin om den globala uppvärmningen.
Rockefellers kronjuvel Exxon hade en ledarposition i organisationen där även företag som Ford, BP, GM, Dupont och Royal Dutch Shell ingick. Ordförandena under tiden som koalitionen existerade, Lawrence Rawl och Lee Raymond, var båda medlemmar i Rockefellerdominerade Council on Foreign Relations. Raymond var dessutom tätt sammanlänkad med Rockefellerfamiljen genom sitt medlemsskap i Trilaterala Kommissionen och sin styrelsepost i Rockefellers Chase Manhattan Bank. Efter Kyotoavtalet 1997 började oljebolagen lämna Global Climate Coalition för att istället börja stödja koldioxidteorin.
George C. Marshall Institute beskrevs under 90-talet som den ledande klimatskeptiska tankesmedjan i USA. Den grundades 1984 av Frederick Seitz, Robert Jastrow (1925-2008) och William Nierenberg (1919-2000). Kopplingarna till det mer klimatalarmistiska lägret var omfattande. Jastrow grundade och ledde från 1961 Goddard Institute for Space Studies (GISS). Hans position togs över av James Hansen 1981. Nierenberg efterträdde Roger Revelle som chef för Scripps Institution of Oceanography 1965. Seitz, som tog rollen som USAs främsta klimatskeptiker tillsammans med Fred Singer, hade under flera decennier haft ett nära samarbete med Rockefellerfamiljen. Seitz hade 1968 efterträtt Detlev Bronk som rektor för Rockefeller University och suttit i den exekutiva styrelsen för Rockefeller Foundation mellan 1967-1977 (i styrelsen ingick under denna tid även Maurice Strong). Han var också medlem av Council on Foreign Relations. Trots sin skepticism belönades han år 2000 med David Rockefeller Award for Extraordinary Service to The Rockefeller University.
Både de ledande motståndarna mot och förespråkarna för koldioxidteorin tillhörde sålunda Rockefellers omfattande nätverk.
Stockholm Environmental Institute
1989 grundades Stockholm Environmental Institute (SEI) med Gordon Goodman som föreståndare. SEI skapades formellt av den svenska regeringen genom Birgitta Dahl och med den ideologiska brodern Bert Bolin som medgrundare.
I själva verket utvecklades det ur det privata Beijerinstitutet (etablerat genom Beijerstiftelsen och finansmannen Anders Wall) och stora delar av Beijerinstitutets personal följde med.
Institutets uttalade syfte är att föra samman politik med vetenskap och på detta sätt genomföra målen för en hållbar utveckling. Syftet var därmed direkt politiskt och vetenskapen kom att utgöra påtryckningsverktyg för att kunna genomföra de politiska ambitionerna som önskades. SEI har främst finansierats av SIDA, multilaterala och bilaterala organisationer samt stiftelser. Bidragsgivare som har funnits med sedan starten är Rockefeller Foundation och Rockefeller Brothers Fund.
SEI, Gordon Goodman och det amerikanska Tellus Institute skulle det närmaste decenniet, med stöd från Rockefellers stiftelser och Steven Rockefeller (son till Nelson), arbeta med att ta fram önskvärda scenarier för det framtida idealsamhällets funktion och gestaltning. Syftet var att skapa en planetär civilisation med ett globalt medvetande. One World!
“The Age of Nations is past. The task before us now, if we would not perish, is to build the Earth.” (Pierre Teilhard de Chardin)
(Fortsättning följer)
Stöd byggandet av stiftelsen Pharos. Akademin och samhället av idag präglas av likformighet, åsiktskorridorer och en alltför utbredd strävan efter politisk (och annan) korrekthet. Vi vill bidra till att öka utrymmet för fritt tänkande och en öppen och levande debatt. Detta ska göras genom egen forskning, utgivning av rapporter, böcker, filmer och anordnande av konferenser. En självständig röst i denna värld av papegojor.
Vi behöver medel för att bygga en organisation som kan höras och synas. En hemsida ska skapas för att samla och sprida mer information. Artikelserien ska översättas och publiceras i Bulletin of the Mad Doctor samt som bok. Ambitionen är också att göra en film där budskapet på ett enkelt sätt kan göras tillgängligt till en större och även yngre publik. Det är viktigt att detta sprids!
Denna artikelserie är en del i kampanjen för att få fyrtornet att lysa. Om du gillar det du läser och vill veta mer så får du gärna visa din uppskattning. Små som stora donationer är välkomna. Redan nu har vi fått ett antal månadsdonatorer (100:-/mån). För dem som blir månadsdonatorer eller ger en engångsdonation över 300:- ingår ett exemplar av den färdiga boken.
För mer information och för att skicka adressuppgifter:jacob@wardenclyffe.se eller inger@wardenclyffe.se
Ge ditt bidrag till grundläggandet av stiftelsen Pharos. Plusgiro: 74 40 98-5 eller Swish: 0705930936
[1] I både Sverige och Tyskland hade klimatfrågan väckts politiskt på 1970-talet. I Sverige genom en utredning från 1975 skriven av Bert Bolin. Detta inspirerade även tyskarna som tillsatte en utredning 1979 (Nordangård, Jacob (2012), Ordo Ab Chao, Linköpings Universitet)
[2] Denna organisation propagerar för en kraftig befolkningsminskning i syfte att rädda planeten och dess resurser (http://www.populationmatters.org/about/people/patrons/)
[3] EDF hade tillkommit genom Ford Foundations initiativ och finansiering 1967 medan WRI bildades 1982 med bidrag från The John D. and Catherine T. MacArthur Foundation, Mellon Foundation samt Rockefeller Foundation.
[i] http://www.rbf.org/sites/default/files/sustainabledevelopmentprogramreview.pdf
[ii] http://75.rbf.org/#!trigger=one-world-program
[iii] Pearce, Fred (1992), “The Green Diplomat”, artikel i New Scientist 3/21/92, Vol. 133 Issue 1813, s. 38
[iv] Clark, William (2001), Learning to Manage Global Environment Risks, Volym 1, MIT Press, s. 69
[v] Anshelm, Jonas (1999), Mellan frälsning och domedag, Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999. Symposion: Stockholm, s. 382-383
[vi] Die Klima-Katastrophe, artikel i Der Spiegel. 35, s. 7-14
[vii] Weidner, Helmut och Mez, Lutz (2008), s.362
[viii] Beck, Ulrich (1986), Risikogesellschaft – Auf dem Weg in eine andere Moderne, Suhrkamp, Frankfurt a.M.
[ix] https://www.princeton.edu/step/people/faculty/michael-oppenheimer/Villach-Bellagio-WMO-report.pdf
[x] Ronald Bruce Mitchell (2006), Global Environmental Assessments: Information and Influence, MIT Press
[xi] http://www.rbf.org/sites/default/files/1985-AR-web-optimized.pdf
[xii] Batterbury, Simon (2004), The International Institute for Environment and Development:
Notes on a small office, Global Environmental Change 14 (2004) 367–371
[xiii] United States Senate (1988), Committee on Energy and Natural Resources, Statement of Dr. James Hansen, Director, NASA Goddard Institute for space studies, June 23 1988
[xiv] Bolin (2007), s. 49
[xv] Anderberg, Stefan (2006), “Klimatfrågans utveckling ur ett svenskt perspektiv” i Miljöhistoria över gränser, Skrifter med miljöhistoriska perspektiv, Malmö högskola, ss. 160 – 178
[xvi] http://www.margaretthatcher.org/document/107346
[xvii] Agrawala (1999), s. 612
[xviii] http://www.rbf.org/sites/default/files/sustainabledevelopmentprogramreview.pdf
OT Greenpeace får smäll på fingrarna: http://m.voanews.com/a/nobel-laureates-challenge-greenpeace-anti-gmo-campaign/3397759.html
Link-ohr betyder ju vänster-öra! Vilket passande namn på den socialdemokraten! Taget? Lärorik beskrivning på det välutvecklade nätverket. Rockefeller bakom nästan allt!
Ännu så länge går inte Moder Jords naturliga utveckling att köpa för pengar eller drivas via politiska etalissemangets övertygelse. Hon bidar bara sin tid och låter naturen ha sing gång.
Personerna som nu tror något annat o driver sin egen agenda kommer att försvinna I historens mörker eller värre, bli nedfrysta I nästa istid.
Det vi skall fokusera på är att hålla hav o land rent samt tillse att inga resurser överexploateras.
Med risk för att bli tjatig, detta Du serverar oss är outstanding! Hoppas Du blir översatt och får genomslag i världen utanför vår genanta, gröna ”Science is Settled” -bubbla.
Ann Lh
Inläggen har börjat översättas till den kommande boken (Rockefeller – Controlling the Game) och finns på min privata blogg.
https://theartofthehierophant.wordpress.com/2016/06/08/rockefeller-part-1-controlling-the-game/
https://theartofthehierophant.wordpress.com/2016/06/21/rockefeller-and-the-climate-threat-part-2-the-military-project/
Jacob,
Stort tack för ditt väldokumenterade inlägg. Bra att du även tar upp Marshall Institutet – den ”stora förnekar-konspirationen” som så ondskefullt sätter käppar i hjulet för FNs, EUs, och de internationella påtryckargruppernas idoga arbete. 🙂
Bra igen Jacob. Tack!
Du visar att Rockefellersfären har haft ett betydande inflytande på många sätt och över lång tid för att forma klimatfrågan både vetenskapligt och politiskt. De har konsekvent stöttat och initierat ett antal organisationer som jobbar i linje med (och på ett kontrollerat sätt ’emot’) deras långsiktiga plan.
Detta är viktig information och jag agerar här lite djävulsadvokat i hopp om att budskapet når ut. Hur uppenbart det än ser ut är jag rädd att du kommer (återigen) bli reflexmässigt bortviftad som konspirationsteoretiker med bl.a. följande motiveringar:
Det verkar som du med din text ger sken av att ge en fullständig förklaring till huvuddragen i klimatfrågans utveckling. Det du skriver ger (kanske betydelsefullt men dock) ett perspektiv på klimatfrågans utveckling med utgångspunkt från en intressesfär. Varken mer eller mindre.
Det framgår inte (helt tydligt) i dina essäer hur dominerande Rockefellers inflytande är i förhållande till andra nämnda och onämnda intressegrupper. Du visar endast information som talar för ”din teori” och på ett sätt att den ska tolkas som om Rockefellers alltid gör saker enligt en välorkestrerad plan när det kanske är mer slumpmässiga och långsökta samband. Dvs. du har ägnat dig åt vinkling och körsbärsplockning.
Du påstår många saker som om de är otvetydiga sanningar utan kvalifikationer och säkra bevis. Du hävdar tex att individer är ”tätt knutna” till Rockefellers med enda bevis att de är medlemmar i/anställda inom olika organisationer som (delvis) stöds av dem. Att vara medlem/anställd någonstans innebär inte automatiskt att man delar åsikt med eller överhuvudtaget har något alls att göra med alla finansiärer eller samarbetande organisationer.
Du redovisar inte mycket siffror på hur mycket som investerats förutom att RBF har finansierat detta med 1 000 000 USD över perioden 1984 -1992. Det låter som ganska lite pengar för att anordna konferenser och samla en välavlönad skara elitpolitiker och vetenskapsmän, nå konsensus och författa och publicera dokument med globalt inflytande över 8 års tid; av kritiker kommer detta snarast tas som bevis för att Rockefellers inflytande är marginellt.
Samt självklart argumentet att om Rockefellers hade haft fel om CO2 när dessa planer skissades så hade det inte lett någonvart. Ergo, klimathotet är bekräftat av konsensus=sant och vi ska vara tacksamma för deras tidiga klarsynthet.
För att förekomma detta bortviftande vore det bra med något tydligare kontext och bevis för påstådda samband:
Det måste framgå hur du tänker dig att denna serie av essäer ska sättas in i kontexten av hela klimatfrågans utveckling. Finns andra perspektiv som kan tänkas ge en annan förklaring och i så fall varför är din förklaring bättre? I första hand: PK förklaringen att denna fråga har i princip utvecklats som ett normalt samspel mellan akademi och demokratiskt förankrad politik; först drivits i sann vetenskaplig anda och sedan har vetenskapen succesivt fått gehör inom politiken. Politiska särintressen och oberoende thinktanks (e.g. elitstyrda geopoliska ambitioner från Rockefellersfären) har alltid funnits och lagt sig i men detta har tidigt inte haft någon betydande inflytande på vetenskapen och politiska beslut.
Sätt Rockefellers inblandning i relation till andra intressegruppers inblandning (eller avsaknad av inblandning) i denna utveckling. Det finns fler mäktiga intressen än Rockefellers här i världen. Redovisa siffror på finansiering från deras fonder och total finansiering från annt håll. Din argumentation bygger delvis på ”follow the money” och då väger hårda siffror tungt.
Redovisa/citera dokument/uttalanden som visar att individer verkligen är tätt knutna och har åsikter i linje med dem.
Saknas sådana tydliga bevis för påstådda samband måste det (som alltid inom vetenskap) framgå och måste tolkas som att det rör sig om en spekulation.
Det sista argumentet om ’så många kan omöjligt alla ha fel’ är kanske det svåraste att ’bevisa’. Alla vettiga människor förstår att ingen har kunnat exakt förutse och styra denna utveckling och att det sannolikt finns ett visst (litet men dock) mått av sanning i AGW-teorin, annars hade utvecklingen sett annorlunda ut. Hela ditt arbete är ju ett försök att förklara hur AGW-teorin har haft ett så stort genomslag trots så skakig vetenskaplig grund. Det du visar är hur en relativt liten skara individer har tidigt insett den politiska kraften i denna teori och därefter stöttat/etablerat vetenskap som är i linje med teorin och succesivt och strategiskt förankrat den politiskt långt innan den når de breda lagren via körsbärsplockad/vinklad utbildning på alla nivåer och massmedial rapportering.
Du visar att utvecklingen inom klimatfrågan i någon mån är riggad och styrd i en önskad riktning, för att hotet ska uppfattas som sannare och viktigare än vad det egentligen finns belägg för, vilket leder till dåliga beslut. Det jag, och jag tror många andra skeptiker med mig, framför allt vill är vetenskapen får verka oberoende av politiska (i värsta fall odemokratiskt valda) intressen så att vi har en allmänhet och politikerkår med ett så verklighetsbaserat beslutsunderlag som möjligt.
Detta är oerhört viktigt och jag tvivlar inte på att din beskrivning i stora drag är korrekt men det är inte mig du behöver övertyga då jag redan har mer en nog med belägg för att samhället har hamnat snett i denna fråga. Informationen måste läggas fram sakligt och undvika att det kan viftas bort som spekulationer och överdrifter. Om det rör sig om spekulationer har du allt att vinna på att säga det tydligt. Ditt tyngsta argument är hur du visar hur konsekvent och frekvent de lagt sig i nyckelskeden i utvecklingen över lång tid; hur de agerat och fortsätter agera för att kontrollera båda sidor av frågan. Du behöver inte ha siffror på allt men det behövs något mer som sätter detta i relation till andra inflytanden för att förstå hur betydelsefull deras inblandning har varit.
Återigen, tack Jacob för att du gör detta!
#7
Stort tack J T för din mycket bra genomgång av svagheter i min argumentation. Det är sådant som behövs för att föra arbetet framåt. Jag avser att grundligt gå igenom dina synpunkter och tydligare kunna belägga Rockefellers stora inflytande gällande klimatfrågan i den kommande boken. Jag ska även i följande delar av artikelserien förtydliga sambanden mellan Rockefellers finansiering och deras uttalade målsättningar/lösningar.
I klimatdiskussionen möts vi skeptiker ofta av påståendet att Koch brothers finansierar klimatskeptikersidan. Det vore intressant om någon gjorde samma genomgång av Koch brothers som Jakob nu förtjänstfullt gör av Rockefellerklanen.
Jag instämmer i Jacobs beröm av JTs kritiska synpunkter. De är bra!
Follow-the money förklaringen används ständigt av både anhängare och skeptiker till CAGW-hypotesen. Och det kan hända att den stämmer på en övergripande makronivå. Men samtidigt vet vi att det är naivt att tro att folk tror på vetenskapliga teorier bara de får betalt för det.
Hur fungerar det på mikroplanet? En mekanism, som Jacob själv har erfarenhet av, är utsållningsmekanismen. Nämligen att folk som redan har ”fel” åsikter inte får jobb inom berörda institutioner, samtidigt som de som har ”rätt” åsikter från början också söker sig till sådana institutioner. Och det här väl här pengarna, och möjligheten till extern styrning, kommer in,
Det här skjuter upp förklaringsbehovet till nästa nivå.
Universitetsledningar följer en ganska krass ekonomisk politik. Man ”satsar” på centra och forskningsgrupper som kan attrahera externa pengar. Man håller kanske universitetsideal från Humboldts dagar högt i retoriken. Men vardagens realiteter gör att de blir tvungna att prioritera bort mindre lönsamma initiativ.
Detta skjuter upp förklaringsbehovet på en ännu högre nivå, t.ex. till politiken. Osv.
OT Johan Norberg om global warming: http://youtu.be/N8-gxBZaLXQ
OT I P1-morgon i morse diskuterade man den svenska mediadebatten efter Brexit. Åsa Lindeborg, Aftonbladet tog upp att den svenska debatten är väldigt ensidig och inte ger hela sanningen. Man måste gå till utländsk press för att få en allsidigare bild. Det konstaterades också att inom många ämnesområden är inte alla eniga. Men sen påstod Åsa Lindeborg som annars hade verkat ganska vettig att inom klimatdebatten där är alla forskare eniga! Vilket fick mig att stänga av radion direkt.
Brexit -> Klexit
http://notrickszone.com/2016/06/30/the-eus-climate-political-nightmare-germanys-flagship-daily-die-welt-comments-on-brexit/#sthash.sAY12lDd.dpbs
Jakob, översättningar till franska och tyska behövs ochså. De stackarna är inte så bra på utländska.
Eller om vi blir något hundratal pålästa skeptiker som går ihop och köper utrymme i msn.
Rubriken kan vara ”Det du inte får veta om det påstådda klimathotet” om den ökade grönskan, Antarktis, havsnivåer, historiska klimatförändringar anmäler mig härmed som medfinansiär
Jan-Åke
Jag är med.
Malthus nämns en gång i artikeln men inte i J T’s kommentar. Men J T’s syfte var ju att belysa saker som behöver utvecklas så det är väl ok. Emellertid är det just Malthus och den mörka människosyn han representerar som genomsyrar den oligarki som fn dominerar och det synsättet ligger bakom att angloamerika konsekvent håller tillbaka utvecklingen överallt och söker parasitera.
Britterna plagierade friskt kontinentens vetenskap så även Malthus som plagierade Venedigs Ortes rakt av. Britternas elitkretsar har sedan dess konsekvent agerat efter det mönstret. Utåt känner vi till industrialiseringen som kan ge intryck av att England vore det mest utvecklade. Men i själva verket höll oligarkin tillbaka utvecklingen i hundra år och intrigerade på kontinenten. Usas frigörelse tvingade fram ökad satsning på produktiva processer. Men i Bengalen förstörde britterna den högkvalitativa textilframställningen för att kunna pådyvla dem den brittiska massproduktionen. I vår tid har de stora Usa-styrda ekonomiska instituten varit ett hinder för utveckling överallt tillsammans med angloamerikas statskupper och stöd till terror.
Den radikala islamismens stora uppsving är helt och hållet en följd av Brittiska intriger sedan ett sekel. Syftet var både att stärka bakåtsträvande ideal som förhindrar utveckling och att utnyttja muslimer mot Ryssland mfl konkurrenter. Utan Britters omfattande manipulerande hade såna islamister varit ett ytterst marginellt fenomen. Sovjets uppkomst som bolshevikisk stormakt var ju i sig självt en följd av angloamerikanska intriger (som alla från höger till vänster undviker att beröra)men när Sovjet väl utvecklats vidare utgjorde man ett stöd åt sekulära regimer i arabvärlden. Men angloamerika ersatte dem med radikaler.
Officiellt försöker man saluföra detta som oavsiktlig biverkan. Sk blowback. Men angloamerikas övriga uppträdande visar att det ist konsekvent handlar om fortsättningen av Malthus program.
Därför vill Usa inte vinna krigen utan lämna länder i permanent kaos. Korea och Vietnam planerades redan under WW2 och McNamara sa rent ut att Vietnam var avsett att inte vinnas. Militärer är ofta av motsatt uppfattning men röjs då ur vägen. Mao hjälptes till makten för att hålla tillbaka Kinas utveckling. Kulturrevolutionen (som inspirerades av tidigare insatser i Kina av John Dewey och Bertrand Russel ) tog död på många kadrer som hade behövts i ett modernt Kina.
Malthus program i sin moderna form är antiteknologisk. Mot att kunskap sprids till hela mänskligheten.
Inget av detta hindrar förstås att global uppvärmning kan pågå ändå. Men den kritik som J T nog träffsäkert förutspår haltar eftersom etablissemanget undflyr ovan nämnda problematik.
https://www.klimatupplysningen.se/2013/04/22/fokusera-pa-elektricitet-och-rent-vatten-for-de-fattigaste/
”Despite all sub-Saharan sub-regions seeing a significant increase in the number of people with access to electricity, 530 million people remain without it in 2040 – far short of the progress desired (see Chapter 3 for detailed analysis of the outlook for electricity access).”/ IEA Africa Energy Outlook 2014
Jag deltog i SIDA Power Africa möte i Sthlm 4/4 2016, och fick där bekräftat att klimatfrågan i sig är ute. Allt handlar om att promota svenskt näringslivs exportmöjligheter.
Regeringen (s) använder sig av SIDA och Business Sweden som redskap för detta.
(Plats i FN säkerhetsråd ingår i samma strategi)
I Sverige, efter WWII, handlar allt rörande energiomvandling och miljö, på ett eller annat sätt, om kärnkraft. Var med i smeten, med början 1970.
KVA’s energiutskott m Lennart Bengtsson ser jag inte som något som fört kunskapen om klimatfrågan framåt. Bengtsson på KVA har direkt agerat för kärnkraftskramarna i svenskt näringsliv.
”Because of lack of investment in nuclear power and regenerative energy as well asinherent limitations in the latter, the strong dependence of fossil fuel is likely to remainfor several decades. This combined with the need to raise energy production is expected to increase the concentration of carbon dioxide to approach a value twice thatof the pre-industrial time towards the middle of the century. Such a high value is likely to give rise to irreversible changes in the climate of the Earth. It seems that two major actions are needed and should be implemented with highest priority. These are carbon dioxide sequestration and increased investment in nuclear power, preferably using fast breeder reactors”
/ Bengtsson i Energy & Environment · Vol. 17, No. 5, 2006
Stockholmsinitiativet har blundat för alla de texter från svenskt näringsliv som motiverat kärnkraft med att den är koldioxidfri.
I kärnkraftindustrin såg jag vid valet 1976 hur näringslivet använde Fälldins kärnkraftsmotstånd för att bli av med sossehelvetet. Glädjen var stor på måndagen efter valet. Det dröjde en månad innan man insåg att Fälldin inte var mottaglig för diskussion.
Fälldin var övertalad av en kvinnlig partikollega, som i sin tur övertalats av Hannes Alvén, som var sur på (s) för minskade forskningsanslag.
1977 ringde min telefon på projektavdelningen.
”Va fann har ni gjort, hela reaktorinneslutningen håller på att skaka sönder”
Samtalet kom från Barsebäcksverket. Svenska kokarreaktorer hade mellan starten av O1 1972, och fram till 1992 ingen säkerhet mot härdsmälta vid plötsligt rörbrott i reaktorns primärsystem. I motsats till vad kärnkraftsförespråkarna själv hävdat, så har säkerhetstänkandet i svensk kärnkraftindustri aldrig varit på hög nivå. Hanteringen av säkerhetsproblemet 1977 är bara ett exempel. Det finns fler. Ett är blandarfiaskot på Barsebäcksverket strax innan verket stängdes.
Med den nya energiöverenskommelsen är kärnkraften åter på banan i svensk energipolitik (klimathotet har fungerat), men det dröjer länge innan man kan se om det blir nya reaktorer i Sverige. Säkerhetskraven i dag, jämfört med 1970, är så omfattande, att el från ny kärnkraft kanske inte kan konkurrera med andra alternativ.
Lite nostalgi:
http://www.john-daly.com/
http://www.john-daly.com/history.htm
Peter #17 ”om fortsättningen av Malthus program.”
Får vi bland alla konspirationer kanske höra vari detta Malthus program skulle bestå?
Undrar hur många ggr du tioårsjubilerande Thomas P skrivit ordet konspiration under dina tio år här på bloggen. Att du bara står ut att ständigt behöva läsa ”amatörernas” inlägg och kommentarer.
OT, men
https://wattsupwiththat.com/2016/07/01/newsbytes-brexit-spells-end-of-europes-climate-obsession-germany-starts-roll-back-of-climate-policy/
#19 Thomas P
Konspiration innebär en hemlig överenskommelse mellan några individer.
Malthus program var helt öppet deklarerat och det trodde jag du hade hört talas om tidigare.
Malthusianism som omfattas av de nu dominerande eliterna innebär att man vill skära ner jordens befolkning både genom svält krig avsiktlig eller ’tursam’ spridning av dödliga sjukdomar.
Sterilisering, uppmuntrande till sån sexualitet som inte leder till barn tex med preventivmedel.
Det är sammanvävt med en strävan att hålla tillbaka kunskap som skulle ge möjlighet till större befolkningar och att uppmuntra en återgång till primitiv teknik.
Perspektivet är att en oligarkis bästa är målet inte mänsklighetens bästa. Oligarkin har uppnått ekonomiskt oberoende och har endast makt som mål. Allt som hjälper andra att utvecklas blir ett hot.
Det kan exemplifieras av aristokrater som är vänsterinriktade och därför uppmuntrar till klasskamp mellan arbetare och den medelklass som utgör en konkurrent till aristokratin. Det var vad Marx gjorde och det var vad aristokrater tillhörande round table också gjorde vilket bla ledde till Maoismens uppkomst och utvecklande. Aristokraterna föraktar uppkomlingar ur medelklassen men erkänner att dom kan vara klyftigare än aristokrater. Det är förstås en schablonbild men den stämmer in på dom eliter som legat bakom de senaste århundradenas omvälvningar. Eftersom round table-kretsens mål var det som Cecil Rhodes utstakat innebärandes att den brittiska, ibland kallad anglosaxiska, rasen skulle breda ut sig överallt där det var beboeligt, kan man dra slutsatsen att de femhundra miljoner som ibland nämns som mål för jordens befolkning, knappast ger mycket utrymme för andra folk om planen skulle förverkligas.
I Usa Kanada Australien och Nya Zeeland har dom demonstrerat hur det ska gå till genom utrotníng av ursprungsbefolkningarna.
Massvälthändelserna i Indien kan tolkas som tillämpningar av Malthus program. Britterna tvingade dom att odla opium istf föda och dessutom exporterade britterna livsmedelsgrödor. När torkan kom var lagren därför snart tomma och svält bröt ut.
Peter #22 Och allt detta skall Mathus ha deklarerar helt öppet? Får man fråga var det skulle skett?
PeterG # 22
Samma sak händer delvis på grund av ha-begär, egoism, kortsynthet och dumhet utan konspiration.
Tack för ytterligare läs- och lärvärt inlägg, Jacob ! 🙂
(delat på FB för vidare spridning)
Mvh/TJ
#23 Thomas P
Det som hände efter Malthus uttalades av tex Darwins barnbarn Charles Galton, Bertrand Russel, Elisabeth II’s make Philip, Robert McNamara och många andra. Malthus plagierade Giamaria Ortes’ Carrying capacity. Googla det finns många texter om den Venetianarens verk. Deras oligarki som var extremt konspirerande klonades till Holland och England och den aristokratiska familjen Cecil med rötter till Venedig tillhörde nyckelpersonerna för Englands enormt bedrägliga agerande under världskrigsepoken. Italien efter romarriket var härdande för dom som stred om makten och Norra Europa var lättare för dom att nästla sig in i även om Henrik VIIIs äktenskapsproblem var en bidragande faktor.
Citat från några moderna Malthusianer: http://american_almanac.tripod.com/malthsay.htm
Darwin själv(författare även till the decent of man) lär ha förts fram som motvilligt affichnamn; Det fanns andra som Herbert Spencer som var mer angelägna om att understryka imperienyttan.
#24 Guy
Vet inte säkert vad du menar med samma sak iom att malthusianismen förs fram öppet ända sen 1700-talet. Och vad Britterna beträffar var det inte som du tycks vara beredd att generellt vilja tro några sleepwalkers bland Europas politiker som orsakade världskrigen. Utan en mycket noga planerad konspiration. Riktad både mot Britternas allierade, konkurrenter såväl som mot hederliga brittiska demokrater och en del intet ont anande militärer. Lord Kitchener(som tidigare själv medverkat till en konspiration innebärandes att slaget om Gallipoli förlorades avsiktligt) drevs när han ville arbeta fram ett anständigt slut på WW1, av Britternas eliter avsiktligt in i ett minfält och omkom när hans fartyg skulle föra honom till förhandlingar med Ryssland. Den brittiska flottan uppbringade tidigare transporter avsedda för fienden men eliterna tvingade dom att släppa dem vidare. Mat smugglades av angloamerika till det tyska försvaret dold som nödhjälp till Belgien. Brittisk storfinans låtsades sälja banker i Rumänien men behöll kontrollen ändå över vinsterna från oljeförsäljning till fienden. Gruvor med för Tysklands försvar väsentlig metall kunde lätt ha slagits ut av artilleri i väst men de gränsöverskridande karteller som höll igång kriget önskade inget slut på det. Brittiska dotterbolag tillverkade och sålde torpeder till Tyska flottan. Tyskland var helt oskyldiga till kriget men det fortgick pga konspiration från finans och företagskartellen mot Europas folk och girigheten var ensidigt från angloamerikanernas sida. Tyskland hade mycket större fördelar av fred och hade i händelse av fred byggt ut handeln österut och söderut. Stödet till Tyskland var från angloamerikas sida inte dumdristig girighet utan illslug sådan med resultat att Tyskland kunde nötas ner och krossas vilket ej hade skett vid ett kortare krig.
Peter G #27
Vad jag menade var att världen styrs inte enbart och ntrollerat av konspiratörer.
För övrigt är dina anklagelser mycket grava och jag är inte så påläst att jag kan komma med motargument gällande alla detaljer. Jag är dock skeptisk till att hela ww1 skulle ha följt ett så precist skrivet libretto.
Jag vet inte men jag tror att det är svårt att komma undan konkurrens mellan intressegrupper om råvaror och resurser inom geopolitiken vare sig intressegrupperna består av affärsintressen eller nationer eller etniciteter. Om man läser de främsta geopolitiska strategerna som exempelvis Hobbes, Hitler eller Brzezinski framträder en ganska cynisk världsbild. Men det betyder inte att den egentligen är logiskt felaktig utifrån deras perspektiv och deras mål. Det är svårt att argumentera mot vare sig dem eller Malthus när de menar att det förr eller senare uppkommer konkurrens om resurser och att den grupp som förbereder sig på detta scenario kommer att ha en fördel när den tidpunkten väl närmar sig. Så bara för att Brzezinski, Kissinger och Rockefeller har denna strategi innebär inte att de ingår i en malthusiansk konspiration.
Jag håller så klart med om att vår oligarki styr världen i fel riktning – bland annat med hjälp av klimathysteri. Men det innebär – tyvärr – inte att det finns några enkla lösningar på resursdelningsproblemet. Det är inte så att hela världen kommer att leva i fred och frihet eller i ett heligt och välgörande marknadsjämvikt från den dag som vi lyckas störta oligarkerna.
Vill även påstå att antydan om en ”venetiansk konspiration” (propagerad bland annat av en historiker vid namn Webster Tarpley) känns mindre trovärdig. Tror att den är ett påhitt för att flytta fokus från den makt som utövas av den internationella finanseliten. Förutom Rockefeller har vi familjenamn som Goldman Sachs, Warburg, Lazard, Kuhn och Loeb, Schiff, Rothschild (som finansierade Cecil Rhodes), Seif, Lehman, Stillman, Morgan. Vilka svårligen kan betecknas som venetianska eller italienska namn utan tyska, engelska och franska.