De allra flesta, inklusive företrädare för AGW, har stor respekt för Richard Lindzen, som anses vara en av världens främsta klimatforskare.
Han är nu aktuell med en ny artikel: ”Climate science: Is it currently designed to answer questions?”. Nedan abstract från artikeln. Ni kan ladda ner hela artikeln i pdf-version här.
Abstract: For a variety of inter-related cultural, organizational, and political reasons, progress in climate science and the actual solution of scientific problems in this field have moved at a much slower rate than would normally be possible. Not all these factors are unique to climate science, but the heavy influence of politics has served to amplify the role of the other factors. Such factors as the change in the scientific paradigm from a dialectic opposition between theory and observation to an emphasis on simulation and observational programs, the inordinate growth of administration in universities and the consequent increase in importance of grant overhead, and the hierarchical nature of formal scientific organizations are considered. This paper will deal with the origin of the cultural changes and with specific examples of the operation and interaction of these factors. In particular, we will show how political bodies act to control scientific institutions, how scientists adjust both data and even theory to accommodate politically correct positions, and how opposition to these positions is disposed of.
Vetenskap legitimerad av samhällets tacksamhet för de frukter som avsöndras från kunskapens träd utgör idealet som då borgar för en vetenskap baserad på grundforskning och nyfikenhet. Den skräckbaserade vetenskapen har, enligt Lindzen, funnit sin legitimitet i tider av nationell kris med andra världskriget som paradexempel med utvecklingen av atombomben. Ett nödvändigt ont kan man säga. Så långt kan jag hålla med Lindzens tankefigurer.
Ett problem som jag ser det är dock att han frikopplar analysen från ett historiskt perspektiv innan diskussionen om klimatforskningens vara eller icke vara. Enligt Lindzen återfick vetenskapen efter andra världskriget en legitimitet baserad på tankefguren om tacksamhet, men jag har mycket svårt att acceptera det. Den fruktan för Sovjet han menar växte fram under sextiotalet fanns redan väl rotad i USA vid krigsslutet och tog sig uttryck i den forcerade utvecklingen av vätebomben. Denna tankefigur levde kvar ända fram till murens fall 1989 och då i skepnaden av Reagans SDI-program.
Det intressanta är att tankefiguren från kalla kriget inte självdog utan fortfarande kämpar för sin överlevnad, nu med en ”grön fara” snarare än en röd. Jag finner den inledande delen intressant som sagt, men Lindzen bortser från historiska fakta runt tankefigurerna. Jag skulle hävda att vetenskapen fortfarande väntar på Vannevar Bush idealtillstånd för vetenskapen.
Den största delen av texten upptas av en genomgång av hur gröna faran ska ha infiltrerat vetenskapens institutitioner upp til högsta nivå. Jag har svårt att bedöma sanningshalten i hans utläggning, men begreppsanvändning och ton är enligt min mening konspiratorisk till sin karaktär. Jag tycker det är trist för han började med en mycket intressant ansats.
Vetenskapen, människorna och synsätten under kalla kriget kan man läsa om i Richard Rhodes böcker.
Nu har dessbättre Thomas taggat ner på just den punkten. Denna effekt har ju förklarats siståne, och effekterna har visat sig stämma med observationer.
Men det relevanta svaret på Thomas fråga är förstås att Lindzen är en att betrakta som en världsframstående klimatforskare, ifall man hävdar att Jim Hansen bör kallas klimatforskare.
(Och i det senare fallet brukar Thomas inte ha några problem med beteckningen)
Mats, notera hur många av de tidiga skeptikerna till AGW som Seitz och Singer var väldigt mycket ”kalla krigare” och stödde bl a SDI. Lindzen var själv rätt hård om betydelsen av ”kriget mot terrorismen” på det där seminariet på KTH. Det är inte så att dessa kämpar mot alarmism, de ser bara miljöfrågor som en distraktion från ”det verkliga hotet”.
Jonas, Lindzens irishypotes är fortfarande en hypotes med mycket svagt stöd. (Jo, jag vet att Spencer skrivit en artikel som stödjer den, men det finns också ett flertal som kommit till motsatt slutsats)
Som jag sa: Du låter bra mycket vettigare nu än bara nåt år sedan. Och hypotesen är fortfarande en hypotes, det stämmer (*). Liksom den andra, vad den nu handlade om …
… Jo, nu minns jag, den om at CO2 driver klimatet.
😉
(*) Däremot är det inte så att den har vederlagts. Du syftar troligen på att folk har skrivit i några artiklar att de inte tror på Iris-hypotesen. Men det är en annan sak.
Spencer har inte skrivit en artikel som ’stödjer Iris-hypotsen’, han har presenterat en mekanism som förklarar dess funktion på fysikaliska grunder. Och visat empiriska observationer som stödjer mekanismen.
Tänk om CO2-kramarna kunde göra hålla ögat på bollen i samma utsträckning när de bedriver sin ’vetenskap’, då skulle mycket vara bättre.