Mellan 7-9 juli träffas G8 i Hokkaido, Japan, för att bland annat diskutera klimatfrågor. Få förväntar sig dock några konkreta resultat av dessa samtal. Det mest troliga är att man kommer fram till en halvhjärtad muntlig överenskommelse att alla bör minska sina CO2-utsläpp. Japans premiärminister Yasuo Fukuda sa nyligen att G8 inte skulle sätta upp några mål för att begränsa koldioxidutsläppen efter att Kyotoavtalet upphör 2012 (enligt AFP).
Även Storbritanniens förhandlare i klimatfrågor, John Ahston, menar att man inte bör förvänta sig alltför mycket från det kommande mötet, rapporterar AFP. Enligt Ashton måste dock de rika länderna statuera ett exempel för att få med sig resten av världen.
”Nobody moves till everybody moves, and the result is that nobody moves and you get a gridlock. If you want China and India to do it quickly, then you have to have the confidence to continue leading the way.”
Vi har vid ett par tillfällen tagit upp just den här problematiken på denna blogg. Om vi antar att vi verkligen behöver minska våra CO2-utsläpp, hur ser vi till att ALLA gör det, inklusive Kina, Indien och andra länder som ser kol och olja som sin väg ur fattigdomen. Går det överhuvudtaget att göra?
Varför är detta relevant, kan vissa av er undra. Vi tror ju ändå inte att koldioxiden utgör något större problem. Som ekonom tänker jag dock ofta i termer av return-on-investment. Om vi antar att den globala uppvärmningen kan föra med sig negativa konsekvenser borde vi då inte välja det handlingsalternativ som ger ”bäst valuta för pengarna”? Nog borde någon klok person kunna räkna på hur mycket vi skulle kunna anpassa oss och våra samhällen till framtida ändrade förhållanden (stormar, översvämningar, stigande havsnivåer etc.) för motsvarande 2 procent av världens totala BNP (vilket är vad som krävs enligt Nicholas Stern för att minska CO2-utsläppen till en rimlig nivå)?
Jag skulle gärna vilja se en sådan kalkyl innan vi på allvar börjar diskutera att införa allehanda begränsningar av CO2-utsläpp.
Hejsan Maggie. Mycket bra fråga. Ekonomen William Nordhaus från Yale gör andra antaganden om hur mycket man bör diskontera för framtida generationer och kommer fram till kostnader som ligger på ungefär en tiondel av Sterns kalkyl vilket skulle kunna inge hopp inför G8. Nordahaus har skrivit en rykande färsk bok i frågan som heter A Question of Balance: Economic Modelling of Climate Change. En mycket intressant aspekt är att han tar med innovationer och annan utveckling i sina beräkningar vilket Stern inte gör i samma utsträckning. Den kommer i min brevlåda typ imorgon och jag har tänkt läsa den brevid Scott Barrets Why Cooperate – The Incentive to Supply Global Public Goods under sommaren. Om man inte vill köpa A Question of Balance finns hela manuset här:
http://www.econ.yale.edu/~nordhaus/homepage/DICE2007.htm
En utveckling jag tror vi måste leva med är ökade CO2 utsläpp i utvecklingsländerna för att ge dem en infrastruktur som kan bära alternativa energikällor. Återkommer i frågan.
Allra mest för pengarna får man om man anpassar allt nybyggande till det klimat och de katastrofscenarier vi redan upplever. Det gäller både energibehov och säkerhet. Byggnader och infrastruktur som inte klarar vind, vatten och jordskalv kostar mest liv och pengar.
Jag tror för övrigt inte att Indien eller Kina kommer att köpa CO2-teorierna innan dom är till 100 procent vetenskapligt bekräftade. Det spelar ingen roll om resten av världen avstår från olja eller står på ett ben och vinkar på uppmärksamhet utan att ha säkra bevis.
Kinas ledord under överskådlig tid heter ”stabilitet”, och stabilitet i Kina är lika med fortsatt stark ekonomisk utveckling, och fortsatt stark ekonomisk utveckling kräver billig energi, och billig energi i Kina stavas ”kolkraftverk”.
Under överskådlig tid.
Vad tror man sig kunna göra åt det? Inte mycket skulle jag tro.
Tur då att effekterna inte blir så allvarliga. 😉
En kalkyl av den mänskliga påverkan på naturen är intressentare. Siffror från U.S Departement of Energy visar att naturen står för 97 % av utsläppen av koldioxid men att naturen samtidigt tar upp 98 % av utsläppen. Den mänskliga påverkan på naturen är således 3 % av 2 % = 0,06 %.
Ekonomi och resultat är kärnfrågan. En intressant synpynkt Po som än en gång visar hur mycket pengar som vi bokstavligen ska kasta i sjön. Vi kan idag rädda miljoner människor som årligen för dö i AIDS och malaria. Men istället ska vi lägga pengar på att begränsa C02 som endast i datamodeller visar katastrofscenarier. Co2 spöket. Titta gärna på denna sekvens med Björn Lomberg som tar upp frågan på ett intressant sätt. http://www.youtube.com/watch?v=Dtbn9zBfJSs
P-O, så hur förklarar du den dramatiska ökningen av koldioxidhalten? Dina 0,06% är nonsens!
karlsson, får jag förslå att du drar ned på din privata konsumption, offrar någon semesterresa, avstår från bil etc. Då minskar du dina koldoixid och får samtidigt en massa pengar över som du kan skänka till AIDS-bekämpning. Eller för att göra en parafras på vad du skrev: Vi kan idag rädda miljoner människor som årligen för dö i AIDS och malaria. Men istället ska vi lägga pengar på att köpa nya stora platt-TV.
Ett litet sidospår om Kina. De vatten där OS i segling ska avgöras om några veckor har fått en släng av global warming:
http://www.iht.com/articles/2008/06/30/asia/china.php
(För det kan ju inte vara övergödning) Bilder:
http://www.elmundo.es/albumes/2008/06/27/algas_campo_regata/index.html
[…] Jag har redan tidigare nämnt på denna blogg att jag skulle gärna vilja se en kostnadsjämförelse mellan de olika åtgärder som föreslås för att begränsa utsläppen (se “Mycket snack och lite verkstad”). […]