Med rädslan som vapen

«Les luttes technophobes, ou les habits neufs de l’anti-capitalisme». Artikel i franska Contrepoints den 9 juni 2018 av Vincent Benard.

https://www.contrepoints.org/2018/06/09/317798-les-luttes-technophobes-ou-les-habits-neufs-de-lanti-capitalisme.

Översättarens kommentarer:

Kritik har riktats mot Klimatupplysningen för att ibland ta upp politiska aspekter på klimat(hots)politik. Somliga menar att bloggen strikt ska hålla sig till vetenskapliga rön om klimatet. Om bloggens syfte är att medverka till att få slut på, eller i varje fall minska klimatpolitikens skadliga konsekvenser, kan vi lika gärna lägga ner verksamheten med en gång, om vi inte kan belysa krafterna bakom varför klimatet blivit ett svepskäl för allsköns skadliga, kostsamma och verklighetsfrämmande politiska beslut. Att enbart skriva om vetenskap är nog så intressant, men det kommer på intet sätt att påverka klimatmotiverade politiska huvudlösheter. Vincent Benard beskriver i sin artikel varför. Observera, han skriver ingenstans konspiration!  Han konstaterar fakta!

I den franska artikeln finns en mängd länkar som belägg för olika påstående, men de leder till fransk text. De finns inte med i min översättning. För den intresserade, se originalartikeln.

Jag har försökt att någorlunda troget följa Benards text, men ibland var det svårt att hitta den exakta svenska motsvarigheten och där tolkade jag andemening. För er som är vana vid svensk och engelsk meningsbyggnad (kort och koncis), känns nog franskt sätt att uttrycka sig onödigt invecklat. I Frankrike betraktas det som en merit att kunna skriva långa och komplicerade meningar, som likväl är grammatiskt korrekta.

Med ordet ”capitalisme” avses i allmänhet marknadsekonomi eller klassisk liberalism.

Lars Mellblom

Artikelförfattarens eget förord speciellt för Klimatupplysningen:

Textförfattaren, ingenjör och finansanalytiker vid Turgot institutet (fransk tankesmedja), reder här ut de gemensamma nämnarna man finner i kampen mot «klimatförändringarna» och andra NGO-kampanjer riktade mot t.ex genmodifierade grödor eller insekts-och växtskyddsmedel. Enligt honom upprepar alla dessa kampanjer samma mönster och är för dess agitatorer endast utlöpare av deras basala hat mot kapitalismen.

Vincent Benard

De teknikfientliga striderna eller antikapitalismens nya vanor.

Varje kamp mot en för mänskligheten nyttig teknologi är bara en enstaka batalj i kriget som främst riktas mot vår civilisation och dess landvinningar.

«Vi lever i en allt farligare värld!» «Mänskligheten går mot sitt slut!», «Förbjud det här!», «Sluta konsumera det där!»

Det går inte en enda dag utan att sådana förebrående utrop mot den eller den teknologin eller konsumtionen upprepas och överbjuds i media av våra politiker, kändisar och ibland av vissa vetenskapsmän, till den grad att dessa budskap blir till okritiserbara sanningar, om vilka en uttalad avvikande mening utgör ett personligt risktagande med konsekvenser som ibland kan vara svåra att föreställa sig i länder som pretenderar att vara fria.

I grunden för alla dessa kampanjer, en central beståndsdel: Rädsla.

Vilken uppläggning för alla dessa teknikfientliga kampanjer kan man konstatera? Modus operandi för kolportörer av teknikfientlig rädsla är densamma varje gång:

– Att identifiera en högteknologisk sektor som gagnar mänskligheten, vanligtvis efter en rapport        om denna teknologi som påvisar en gynnsam ratio i fråga om fördelar / olägenheter eller fördelar / risker.

– Att mot dessa teknologier bygga upp en aktsamling som syftar till att så tveksamhet om dem bland allmänheten och då inte rygga tillbaka för någon manipulation eller lögn.

– Att lansera förtalskampanjer mot teknologien i fråga och mot företagen som arbetar med den.

– Att förtala de röster som vågar motsäga de bakåtsträvande budskapen och lögnerna i dessa kampanjer, och då blir i synnerhet de seriösa vetenskapsmän som vågar fördöma bakåtsträvandena det utvalda målet för förtalskampanjerna.

– Att uppnå lagstiftade förbud eller de facto sådana.

Denna taktik har med mer eller mindre framgång används mot:

– DDT

– Glyfosat

– Fossil energi

– Skiffergas och skifferolja

– Petrokemi och plaster

– Palmolja

– Bisfenol A

– Vaccin

– Köttkonsumtion

– Byggnation (stadsutbredning)

– Elektromagnetism

– Bilar

– Kärnkraft

– Neonikotinoider

Och denna lista är långt ifrån uttömmande.

Det finns för var och en av alla dessa teknologier och användande en riklig akademisk litteratur, som på ett odiskutabelt sätt påvisar fördelarna och betydelsen vid deras nyttjande, vilka långt överväger de kända olägenheterna och riskerna. Det finns också oftast en akademisk litteratur som visar att användandet av dessa teknologier under vissa omständigheter kan orsaka problem. Hur som helst, vid möjligheten till användning måste fördelarna vägas mot olägenheterna och med den mänskliga uppfinningsrikedomen i minnet, och när avsikterna är goda, kan olägenheterna reduceras och fördelarna maximeras.

Men se där, varje utnyttjande av en teknik i ett speciellt syfte, för med sig en risknivå som är högre än noll. Dessa risker överdrivs, när de inte helt enkelt är påhittade, och med förakt för de som har nytta av nämnda teknik, och för de många individer, ibland fredliga, ibland intoleranta, som i god tro blivit indoktrinerade av dessa katastrofistiska tal och blivit aktivister för «mot».

Naturligtvis måste varje motståndsrörelse peka ut demonerna: Big Oil för CO², Monsanto för GMO, Big Pharma för vaccin o.s.v. Och sina frälsare: Al Gore, IPCC, Nicolas Hulot (fransk miljöminister), Gilles Eric Séralini (biolog, aktivist mot GMO och Monsanto) och många andra som uppnått denna ställning.

Motiven?

Det uppvisade svepskälet är oftast ekologiskt, men motiveringarna från de inblandade är ofta andra, multipla, och inte nödvändigtvis konvergenta. Vi kan särskilja två sorters motiv: av egenintresse och ideologiska.

Låt oss först tala om egenintresset hos de som propagerar för eller är deltagare i dessa kampanjer. Vissa ser där möjligheten att bli uppmärksammade i ett gott ljus, t.ex i avsikt att förbättra sin karriär, politisk, i media eller inom vetenskapen.

Vissa NGO:s ser där klart medlet för att övertyga allmänheten om att skänka pengar eller att få statsbidrag. Ett exempel: Somliga har t.o.m blivit rika på att sälja utsläppsrättigheter organiserade under FN:s program REDD till skydd för urskogar, och det utan att visa minsta hänsyn till lokalbefolkningen. Att hitta på ett populärt naturskyddsprojekt kan alltså visa sig vara synnerligen lönsamt.

Vissa företagare ser också affärsmöjligheter: rädsla säljer. Och eftersom skrämselmarknaden ofta skapar tillkomst av subventioner, samlas profitörer där som flugor på en sockerbit. Ett groteskt exempel bland tusen andra: Den brittiska pressen avslöjar att en stor off shore vindkraftsanläggning som snart tas i bruk, kommer under sin livstid att erhålla dubbelt så mycket i subventioner (£2,5 miljarder) som den initiala investeringen kostat ägarna (£1,2 miljarder). De årligen mottagna subventionerna motsvarar dubbelt så stora inkomster som den sålda elen. Man kan knappast säga annat än att projektet verkar ha tillkommit enbart med syfte att dra in subventioner!  Och alla de stora vindparksprojekten, franska, brittiska eller tyska, har lagts upp med samma finansiella bas, med prisökningar som resultat, vilka i alla de rika länderna har skapat ett nytt fenomen, «energifattigdom».  Men skrämselförsäljarna, som är så kvicka att blanda sina argument med vackra utsvävningar om en socialt mer rättvis värld, gör sig inga bekymmer om de fattiga de frambringar. Utan den stora klimaträdslan hade inget av dess projekt sett dagen.

De teknikfientliga ideologerna.

Dessa intressenters hållning vore ingenting om inte för en annan kategori aktörer på katastrofmarknaden, de «ideologiska teknofoberna».

I själva verket, många ser i denna aktivistiska teknikfientlighet den enda möjligheten att skapa svårigheter för ett system som de avskyr, marknadsekonomi, vare sig det är klassisk sådan eller crony capitalism. Antikapitalisterna har konstaterat att kommunismen var dömd att misslyckas eftersom den inte kunde hålla jämna steg med teknikutvecklingen i de marknadsekonomiska samhällena. Vem vill innovera i ett samhälle som fördömer individuell framgång och inte tillåter udda individer att njuta frukten av sin uppfinningsrikedom? Och på så sätt, i ett land där socialismen utövas strängt, börjar medborgarna, dömda till ett undermåligt liv (eller ren överlevnad), att drömma om en västerländsk utveckling. De ekonomiska system som försöker etablera sig som alternativ till marknadsekonomi kommer alltid till ett slut, som innebär ett sammanbrott. Ett system som t.o.m dess ledare får nog av.

Sålunda, marknadsekonomimotståndarna, förklädda till gröna goda samveten, har förstått för att slakta den skamliga marknadsekonomien, måste tvivel om våra största framsteg ingjutas i befolkningen. Om folk inte längre har lust till framsteg, om de är rädda, då kan en antikapitalistisk modell uppstå. Därav uppkomsten av den mångfald av gräsrotsekologiska kamper för att rädda jorden, vilka det blir omöjligt att komma undan från. Om de lyckas med att ge folk avsmak för framsteg, eller att göra framsteg legalt svåra, då stannar drivkraften bakom våra samhällen.

Bedrag oss inte, dessa strider, om de vinns av aktivisterna, blir en förlust för resten av mänskligheten. De ovannämnda teknologierna som tagit över från de som fanns tidigare, har gjort det just tack vare deras fördelaktiga ratio kostnad / fördelar och fördelar / risker, som är remarkabel, alltmedan aktivisterna energiskt förlöjligar de skadliga effekterna av att avskaffa dem. Det mest talande exemplet är utan tvekan bannbullan (faktisk men inte rättslig) mot DDT under 70-talet i många länder drabbade av malaria, under påtryckning från länder i väst, vilkas handlingsunderlag vilade på gröna NGO:s alarmistiska argumentering. Denna bannbulla orsakade en dramatisk återkomst av sjukdomen i de fattiga länderna under 70-talet, och det är inte förrän under 2000-talet som de ekonomiska framstegen i dessa länder fått sjukdomens smitthärdarna att dra sig tillbaka.

Slutligen, dessa ideologiska teknikfiender vet alltför väl att energi är nyckeln till ökat individuellt välstånd. Att ha hittat svepskäl som vänder mänskligheten bort från de mest lovande energikällorna i fråga om kostnad / fördelar (kärn och fossil) och propagera för vad varje seriös ingenjör bedömer som ineffektiva alternativ, är utan tvekan deras största bedrift.

Och många bland dem försvarar politik som syftar till påtvingad negativ tillväxt, utan någon som helst hänsyn till lidandet hos den befolkning som blir offer under tider av stark påtvingad och oönskad tillväxtnedgång.  Man kan också citera ur IPCC:s rapporter, volym 3, den som tar upp      « lösningar » för kampen mot (den starkt överdrivna) klimatuppvärmningen. Rapporten rekommenderar öppet negativ tillväxt i de rika länderna, begränsad tillväxt i tillväxtekonomierna, och förstärkt statlig kontroll av all privat verksamhet.  Naturligtvis i namnet av «jorden» eller «klimatet».

Den politiska teknikfientligheten döljer en bredare avsikt.

Genom dessa teknikfientliga strider, är det i själva verket fortlevnaden av den västerländska civilisationen som är under attack. Somliga bortser från det pris mänskligheten har att betala för att nå detta yttersta mål.  Efter allt, anhängarna av nazismen eller kommunismen kalkylerade de också som oundvikligt att folk likviderades och att andras liv blev strikt övervakade, för att en ny ordning skulle kunna uppstå. Neoteknofoberna kopierar till stor del dessa tankemodeller. Det är helt enkelt antikapitalismens nya skepnad. Dessutom, propagandatekniken mot teknik av högt värde är densamma som används mot liberalismen, frihandel och kapitalism i en bredare mening.

Det är alltid samma mönster vi ser dyka upp… ALLTID.  Vid listan i början av artikeln om tekniker att krossa, lägg till kapitalismen, framför alla andra. Varje kamp mot en teknologi av stor nytta är endast en batalj. Kriget är riktat i första hand mot vår civilisation och dess framgångar.

Vincent Benard

0

Ingemar Nordin

Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.