Mötet äger rum i Helsingborgs bibliotek, mitt emot och inte så långt ifrån Knutpunkten. De som kommer utifrån bör ta den södra infarten och svänga av på Järnvägsgatan mot knutpunkten.
Sväng upp på Bollbrogatan. Utanför biblioteket finns gott om parkeringsplatser.
Sture och jag kommer att hålla korta inledningar + diskussion, men sedan är avsikten att planera en fortsatt verksamhet om klimat och energi.
Biblioteket har ett kafé på entréplanet. Har du en lång framresa, kan du där få en lätt lunch.
Vi tar en paus kl 14:45 – 15:05. I kaféet finns då framdukat en kanelbulle med kopp för kaffe eller te till ett pris av 50:-. När seminariet börjar, frågar jag hur många som vill ha detta, och meddelar kaféet hur många de skall duka för.
Välkomna!
Uppdatering. Här är ett inlägg om klimatträffen av Sture Åström https://klimatsans.com/2021/10/31/fullsatt-mote-i-helsingborg/
Undertecknad
Fullsatt salong
Mitt inlägg handlade om hur IPCC tillskriver både den globala uppvärmningen och extremväder koldioxiden genom olika modellbevis.
I korthet består attributions-beviset av ett cirkelresonemang. Man utgår från CMIP6 som är ännu mer CO2-känsligt (dvs alla andra faktorer tonas ned) än CMIP5 och kör dem bakåt i tiden. Då får man fram en hockeyklubba som visar att i stort sett inget hänt sedan år noll. Det är den kurva som visas i början på SPMen. Sedan kör man samma eländiga modeller fram till våra dagar men där man tagit bort CO2-faktorn och får, föga överraskande, en plan kurva. Sedan visar man den andra modellkörningen med CO2-faktorn inkopplad och säger då att efter 1950 så började saker hända med temperaturen. Alltså är CO2 orsak till den moderna globala uppvärmningen. ”Beviset” består alltså av ett cirkelresonemang, där man kör modell mot modell.
För extremväder använder man sig av liknande teknik. Först gör man en selektion av modellkörningar som någorlunda hyggligt passar med statistiken för extremväder av olika sorter. Resten av körningarna/modellerna kastar man i papperskorgen. Då har man fått ett ”bevis” för att modellen stämmer. Sedan kör man samma modeller i framtiden och ser då att de prognosticerar ökande extremväder. Även detta blir ett cirkelresonemang. Detta har undersökts i detalj av McKittrik. https://judithcurry.com/2021/08/18/the-ipccs-attribution-methodology-is-fundamentally-flawed/
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Skulle hemskt gärna vara med, men sjukdom inom familjen gör det omöjligt just nu. Har ju aldrig träffat någon av er kämpar trots att jag hängt med sedan början på 2000talet. Lycka till med mötet och jag kommer att följa er på bloggarna KU och KS. Hälsningar Bim ( Som inte är en påhittad signatur utan ett namn som hängt med mig sedan spädbarns tiden. Ropar någon Roland så reagerar jag inte.
Som sagt, lycka till med mötet.
Jag förmodar att många av Er, här på bloggen såg SVT,s hoprafsade ”forskare” som snackade klimat, eller rättare sagt, olika sätt, att tömma atmosfären på CO2. Som ju måste ske på grund av att klimatet inte kan sköta det själv.
Olika sätt. på grund av att ”forskarna” forskade på CO2- tömning på olika sätt beroende på vad för slags forskare de var, inom sina olika ämnesområden.
Att CO2 är livsfarligt var dock en odiskutabel sanning enligt alla de hoprafsade forskarna. så det diskuterades inte alls.
Jag saknade en enda forskare som kunde forska fram vad tusan vi skall ta oss till när atmosfären är tömd på CO2. Sådana forskare finns nog inte efter som de måste ha en förmåga att dra logiska slutsatser. som i så fall skulle omkullkasta hela CAGW spektaklet och därför är förbjudna.
Vilken otur jag har, är bortrest så jag missar det och chansen att träffa er andra 🙁
Annars hade jag fått chansen att förklara min teori om att jorden tar emot 4,3W/m2 mer energi pga atmosfärisk refraktion (brutet solljus) för de som eventuellt är intresserade
Torbjörn
Du kan (och har ju redan) förmedla(t) din teori här.
Du får gärna förklara varför du menar att bra en åttondel av denna ’extra’ energi skulle nå jordytan. Normalt använder man en faktopr/kvot om fyra (4) mellan mantelyta och projicerad area.
Mycket viktigt seminarium!
Behövs som en vetenskaplig motvikt mot alla klimatlögner som sprids av SVT, TV4, MSM m.fl.
I en fungerande demokrati så skulle dessa aktörer åtalas!
Tyvärr måste delar av världen genomlida detta vansinne innan folket reser sig och kastar ut de som styr och tar makten tillbaka folket och istället låter den seriösa klimatvetenskapen styra.
Själv är jag klimatflykting och befinner mig på varmare breddgrader. Hoppas att få ta del av seminariet på nätet!
#4 Jonas
När man beräknar energibalansen använder man TSI delat med fyra och räknar med att ca 49% når marken, resten absorberas eller reflekteras (albedo)
#3 Torbjörn
Den här länken beskriver hur flera uppmätta typer av solinstrålning mäts och beräknas. Det innebär att din inberäknade diffraktion/refraktion ingår. Med andra ord, om man räknar baklänges från uppmätta värden får Jordens atmosfär, i genomsnitt, in 340 W / m2 från Solen.
https://sv.wikiqube.net/wiki/Solar_irradiance
När tillfrågades svenska gräsrötterna om de anser det finns en klimatkris eller inte, i BINDANDE FOLKOMRÖSTNING I SAKFRÅGAN (Svar endast JA/NEJ).
Att några yrkespolitiker på eget bevåg skall proklamera klimatkris över huvedena på gräsrötterna, utan att använda logisk fakta, är DIKTATUR.
SVT ställde heller inga demokratiskt inriktade frågor. DETTA HADE VARIT DE VIKTIGASTE FRÅGORNA!
#7 Adepten
Det stämmer tyvärr inte, allt är räknat på ett tvärsnitt av jordytan, inte ett tvärsnitt av jordytan plus atmosfär.
Det blir alltid mer instrålning när det finns en atmosfär, däremot är den kanske för liten för att räkna med.
Jag får dock revidera min siffra på 4,3W/m2 till 2,14W/m2, dvs hälften mot vad jag först angav.
Men dessa 2,14 måste tillföras solarkonstanten 1360,8 och därmed blir TSI 1363 W/m2 istället.
En ökning med 0,16% som ingen använder idag, men det gör 0,26 W/m2 på jordytan
Torbjörn #9
Må så vara, men det är en konstant och inget vi gör kan påverka den och planeten har redan anpassat sig därefter.
#10 Håkan
Solarkonstanten är en beräkning och varierar, därför ingen konstant i ordets rätta bemärkelse.
Den är korrekt för en planet utan atmosfär, men felaktig för en planet med atmosfär.
Om man ändra definitionen så kan även refraktionen inräknas så har man en mer korrekt siffra på instrålningen.
Förstår du skillnaden?
Det påverkar bara HUR vi beräknar energibalansen, men om instrålningen är 0,26W/m2 högre så förändras andra faktorer också
Man ska tydligen inte sitta på jobbet och räkna med mobilen
Det är lätt att missa något så min siffra 2,14 är alldeles för låg etersom jag missade ett steg och min tidigare siffra 4,3 är bättre även om den kan bli mer exakt
Men du har dels gjort ett ad hoc antagande här om hur mycket ’extra effektiv radie’ du skall ta i beaktande (som ger dessa 4.3 W/m^2 extra)
Dessutom utgår du får att albedot är samma för (kortvågs-)strålning som faller in mer vinkelrätt mot jorden, och för den du här tar upp som kommer in närmast parallellt med jordens kontur.
Och som sagt är detta inte en konstant, utan ngt som (över året) varierar med närmare 100 W/^2
Nu tänkte jag på dom där 0,26 watten, dom är ju inget nytt och är väl i stort sett konstant räknat över ett år. Och eftersom dom alltid har funnits, medräknade eller inte av oss, så har systemet anpassat temperaturen och strålar ut lite mera.
#13 Jonas
Det finns ganska omfattande forskning kring hur ljuset bryts i atmosfären, och man brukar räkna med en refraktion på 34 bågminuter när man anger solens upp eller nedgång.
34 + 34 = 68 Bågminuter (upp + ned)
68 / 21600 (360 grader) = 0,00315
Alltså är den yta som tar emot solinstrålningen 0,315% större än den yta man kalkylerar TSI på. (tvärsnittet på jorden = 1,275×10^14 m2)
Förstår du?
Det har inget med albedo eller vilken vinkel som instrålningen kommer, det beräknas i nästa steg.
Att solinstrålningen varierar över året är med i beräkningen av solarkonstanten, vilket man kan läsa mer om i Kopp & Lean 2011
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1029/2010GL045777
#14 Håkan
Som jag skrev i kommentar 12, så är det 4,3 W/m2 vid toppen av atmosfären som är rätt, vilket ger 0,52 W/m2 vid jordytan.
Den har alltid funnits, men man har ignorerat den när man beräknar energibalansen, d.v.s. den instrålade energin är 0,52W/m2 högre än vad vi trott
Hoppas det klarnar lite
Torbjörn #15
Jag landar i snarlika siffror som du (~4 W/m^2, men baserat på en ganska simpel skattning av effektiv projicerad yta).
Den refraktionen (34 bågminuter) du nämnerr handlar om den skenbara vinkeln solen har över horrisonten när den de facto ’går ner/upp’ över den sanna horisonten.
Jag får dock inte ihop din geometriska beskrivning:
Ovanstående betyder att (utan atmösfär) under ett dygn vid vår- eller höstdagsjämningen skulle man från tex ekvatorn se solen precis 12h, resp inte se den de återstående 12h (dvs under 180° vardera.
Jag förmodar att din beräkning ovan gör gällande att man ser solen lite (34 bågminuter) tidigare innan solen kommer över horisonten, och lika mycket efter att den egentligen gått ned. Därav följer att tiden med dagsljus är (34+34)/(180*60) = 0.0016 dvs 0.16% mer än dessa 12h.
Detta säger dock inget om extra energimottagande pga atmosfärens tjocklek/täthet. Enda kopplingen här är att atmosfären vållar båda dessa fenomen.
Men under dessa 0.16% extra ’dagsljus’ står solen extremt lågt, dvs dessa effekt/m^2 går mot noll, och dessutom är den väldigt röd, dvs de kortare, långt mer energirika våglängderna (färgerna) ur spektret har spridits/reflekterats under ljusets långa passage genom atmosfären (och då ca hälften utåt från jorden).
Det var det senare jag menade med att reflektionen utåt (albedot (*)) är starkt beroende av infallsvinkel.
(*) Ja, jordens effektiva, skenbara albedo är ett försök att medelvärdesbilda alla dessa effekter över hela jordytan och året. Och detta kan skattas men inte ’beräknas’. Samma sak med energiobalansen: Den kan definitivt inte ’beräknas’
#16 Jonas
Du räknar inte riktigt rätt här
”Därav följer att tiden med dagsljus är (34+34)/(180*60) = 0.0016 dvs 0.16% mer än dessa 12h.”
Bågminuter är sextiondelar av en grad dvs 21600 = 360 grader vilket ger att 180 grader är samma sak som 10800 bågminuter.
Om solen strålar över 10800 bågminuter på 12 timmar för en planet utan atmosfär, kommer den att stråla över 10800+68 bågminuter för en planet med atmosfär
(10800+68)/21600 = 50,315%
Översatt i tid (minuter) blir det 50,315% av 1440 minuter (24h) = 724 minuter, ca 4 minuter mer än de 720 minuter för en planet utan atmosfär.
Därför mottar jorden dessa (1360,8×0,315%) 4,3W/m2.
”Detta säger dock inget om extra energimottagande pga atmosfärens tjocklek/täthet. Enda kopplingen här är att atmosfären vållar båda dessa fenomen.”
Det säger visst hur mycket energi som mottas vid toppen av atmosfären innan man beräknar albedot och den reflexion som sker där, givet av solarkonstanten som är ett genomsnittligt mått på den energi som når en punkt, 1 Astronomical Unit från centrum av solen.
Refraktion och reflexion går hand i hand och sker för ALLA vinklar och inte bara nära horisonten.
Skattning är ett bättre ord än beräkning, även om man gör beräkningar i skattningen
Du har rätt Torbjörn (jag knappade visst fel igen).
Min beräkning blir alltså (34+34)/10800 = 0.0063, dvs 0.63% längre tid med ’dagsljus’. Motsv 0.315% mer av hela dygnet, som du sa.
Men nej, detta optiska vinkelfel säger lite om den extra energin som fångas upp pga atmosfärens existens och tjocklek (*).
Det är långt viktigare att veta på vilken höjd (i atmosfären) denna refraktion sker för att få ett mått på effekten.
Händelsevis är 34 bågminuter (motsv 0.0016 radianer) det vinkelfel som solen kan ’se runt hörnet’ av jordens kontur om refraktionen sker på (minst) (34/21600)*6371km = ~10 km höjd.
Dvs ~samma nivå som jag använde för att skatta effektiva radieökningen pga atmosfären. Det förklarar nog att vi får liknande siffror.
(*) Du skulle kunna göra tankeexperimentet med en planet (av samma storlek) men med mycket högre gravitation, och då med en atmosfär av mycket högre densitet/refraktionsindex, så att du får samma refraktionsvinkel, men nu med mycket mindre tjocklek på atmosfären.
Jonas N & Torbjörn Pettersson
En ortogonal solstråle träffar en punkt 1 m^2 av Tropospausens yta och med full solinstrålningsstyrka S(schablon 1370 m^2). Andra parallella strålar träffar punkter där i latitudinellt a° och longitudinellt b° och kommer att belysa en större yta; sekant a×sekant b m^2. Strålarnas punktintensitet blir då lika med S×cos a×cos b W/m^2 enligt Lamberts Cosinuslag. Graderna a resp b varierar från -90° till +90° eller radiellt från -1/2 pi till + 1/2 pi. Min egen härledning ger ett genomsnittligt värde om 2/pi för resp faktor cos a och cos b. En genomsnittlig m^2 på det alltid solbelysta halva jordklotets Tropospaus får då ett punktstrålningsvärde om S×2/pi×2/pi=S×0,4053W/m^2, före reflektion från Tropospausen neråt till jordytan. Om jag ansätter 1370 som S blir detta värde >555W/m^2, vilket vida överstiger det felaktiga 341W/m^2, som brukar anges. Det senare värdet är beräknat utifrån en arbiträr modell, där solen alltid träffar en yta motsvarande jordens tvärsnittsyta. Det sker aldrig. Solen träffar alltid halva jordklotets yta. Därför benämningen arbiträr, godtycklig, felaktig.
#18 Jonas
”Du skulle kunna göra tankeexperimentet med en planet (av samma storlek) men med mycket högre gravitation, och då med en atmosfär av mycket högre densitet/refraktionsindex, så att du får samma refraktionsvinkel, men nu med mycket mindre tjocklek på atmosfären.”
Absolut, men det handlar fortfarande om att strålningen ändrar riktning.
Alltså ingen synvilla, utan energin ändrar riktning
#19 Göran
”En ortogonal solstråle träffar en punkt 1 m^2 av Tropospausens yta och med full solinstrålningsstyrka S(schablon 1370 m^2).”
Det är vad vi kallar solarkonstanten, som enligt Kopp & Lean 2011, är 1360,8 W/m^2
”Andra parallella strålar träffar punkter där i latitudinellt a° och longitudinellt b° och kommer att belysa en större yta; sekant a×sekant b m^2. Strålarnas punktintensitet blir då lika med S×cos a×cos b W/m^2 enligt Lamberts Cosinuslag. Graderna a resp b varierar från -90° till +90° eller radiellt från -1/2 pi till + 1/2 pi. Min egen härledning ger ett genomsnittligt värde om 2/pi för resp faktor cos a och cos b. En genomsnittlig m^2 på det alltid solbelysta halva jordklotets Tropospaus får då ett punktstrålningsvärde om S×2/pi×2/pi=S×0,4053W/m^2, före reflektion från Tropospausen neråt till jordytan.”
Här krånglar du till det onödigt mycket, och förmodligen? ett tanke fel.
Ytan på ett halvklot är dubbelt så stor som ytan på tvärsnittet.
Strålarnas intensitet minskar från zenit 0 grader (schablon 1370 W/m^2) till 0 W/m^2 vid 90 grader, vilket ger ett snitt på 1370/2 = 685 W/m^2
Eftersom halvklotets yta är dubbelt så stor som tvärsnittet tas samma mängd energi emot 685*2 = 1370 W/m^2
Fördelat över hela klotets yta blir den 1370/4= 342,5 W/m^2
Tyvärr för långt från mitt lilla Leksand, men jag hoppas många kommer och önskar lycka till. Ta gärna med sittmöbel. Det kan bli trångt!
Torbjörn,
Jag tror vi är ganska överens. Det är absolut ingen ’synvilla’. Och om refraktionen sker (dvs strålningen ändar riktning) en bit ’utanför’ jordens kontur, ca en mil upp i atmosfären, så beskriver vi nog (delvis) samma effekt.
Kul att komma fram till snarlika skattningar genom två ganska olika betraktelsesätt.
Men om strålningen skulle ändra riktning (på samma sätt, men) bara någon meter över ytan skulle ’dagsljustiden’ just inte ändras alls, och på motsvarande sätt inte heller den effektiva projicerade ytan.
Ergo: Effekten vi diskuterar uppstår genom en ökad effektiv yta motsv högre höjd = större jordradie där (extra) energi absorberas.
Göran Å
En faktor 4 uppkommer genom att jordens cirkulära projicerade tvärsnittsyta träffas av parallellt inkommande solstrålning, emedan dess mantelyta är fyra ggr så stor som den cirkelns. Därav säger man (med dina siffror) att i genomsnitt träffas jorden av motsvarande1370/4 = 342 W/m^2.
Ca 30% av detta (motsv albedot) tas aldrig upp i atmosfärssystemet, varför man säger att tillförseln netto blir ca 240 W/m^2, vilken sedemera behöver lämna samma jord genom långvågig IR-strålning.
Denna effekt skulle motsvara svartkroppsstrålning från en kropp som är ca -18 °C, och skillnaden mellan denna och jordens ’medeltemperatur’ (~15 °C) är vad som kallas/utgör växthuseffekten.
Detta är tämligen enkla ’definitioner’ av vad man menar. Jorden skulle behöva vara en perfekt svartkropp med ett närmast oändlig värmeledningstal för att den utan atmosfär skulle ha konstant temp om -18 °C (på både dag- och nattsidan) med det netto effekt-in/utflödet.
Å andra sidan skulle en perfekt svartkropp utan atmosfär ha albedot 0% varför samma temperatur då snarare skille vara 5.5 °C (motsv 342 W/m^2).
#23 Jonas
”Ergo: Effekten vi diskuterar uppstår genom en ökad effektiv yta motsv högre höjd = större jordradie där (extra) energi absorberas.”
Exakt, och det är vad jag försökt säga (om än något krångligt), att atmosfärisk refraktion bidrar till den totala solinstrålningen mot en planet med atmosfär.
Sen krävs det mer forskning för att ta reda på hur mycket det påverkar eftersom flera olika faktorer påverkar.
Till exempel är atmosfären högre vid ekvatorn och lägre vid polerna, hur påverkar det?
Blir refraktionen större i nord-sydlig riktning än i öst-västlig?
Dessutom hamnar tvärsnittet närmare solen (obetydligt, men ändå).
Torbjörn
Vi (två) hanvänder lite olika definition av ’solinstrålning mot planeten’.
Du fokuserar på vad som når markytan (där refraktionen gör att soljuset når lite mer mark / dvs lite längre tid under dygnet).
Jag lägger snarare ’systemgränsen’ vid TOA, dvs vad planeten inkl ~troposfären tar emot i kortvågig solstrålning, och som sedemera måste lämna samma system via långvågig IR-strålning.
Som du säger är jord-systemet inget perfekt klot, dess projektion ingen perfekt cirkel osv … Jorden är både tjockar vid ekvator, och dessutom är atmosfären där ytterligare tjockare än närmare polerna.
Refraktionen påverkas av många saker, såsom lufttryck, densitet, temperatur (dvs höjd) samt även vattenhalt mm. Jag förväntar mig att refraktionen (pga allt ovanstående) är störst i tropikerna, och avtar mot båda polerna.
Men solljuset kommer alltid in från väster eller eller öster, och vinklarna är dels små, och alltid så att ljsuet böjer av ned mot jordytan.
Men alla dessa aspekter är (nästan) helt opåverkade av förändringar i CO2-halten, dvs de är sekundära när (om?) man vill förstå om och hur mycket sådana förändringar påverkar klimatet och temperaturer.
Som jag sagt många ggr: Alla dessa ’riktvärden’ om absorbtioner, reflektioner, albedo, obalanser, ’tas upp i haven’ osv finns … men de är samtliga främst beskrivningar med förgrovade penseldrag och deras nivåer och hur de varierar/påverkas är alla väldigt osäkra ….
#25 Jonas
”Jag lägger snarare ’systemgränsen’ vid TOA,”
Vi använder samma (TOA), men jag räknar refraktionen från jorden och upp/utåt eftersom vi har data på det.
”Men solljuset kommer alltid in från väster eller eller öster, och vinklarna är dels små, och alltid så att ljsuet böjer av ned mot jordytan.”
Tankevurpa, solen strålar alltid mest (högst effekt) i Zenit, 0 grader (närmaste punkten mot solen), och avtar gradvis mot ytans ytterkanter och ljuset böjs så fort vinkeln är större/mindre än 0 grader i alla riktningar.
”Men alla dessa aspekter är (nästan) helt opåverkade av förändringar i CO2-halten, dvs de är sekundära när (om?) man vill förstå om och hur mycket sådana förändringar påverkar klimatet och temperaturer.”
Det förändrar bara energibalansen
Eftersom vi bortser från denna strålning, används ett lägre värde för den inkommande strålningen än vad som egentligen strålar in, dvs obalansen är större än vi tror
Njae ..
Energi(o)balansen är en efterkonstruktion. Det är är INTE så att man har exakt vetskap om hur mycket som strålar ut, och exakt hur mycket som kommer in, och DÄREFTER beräknar ut skillnaden.
Energiobalansen ökar alltså INTE pga att (som vi diskuterar) infångad energi kanske är lite större än vad hittllsvarande konventioner gjort gällande (i sina förenklade beskrivningar).
Den sk ’energiobalansen’ är ett ad-hoc antagande som klimathotsanhängarna behöver. De hävdade tidigare (även då främst baserat på föreklade modeller) att det borde vara kring ~1W/m^2, och hävdar numera att den (nog) bara är hälften så stor.
DÄREFTER kalibrerar de sina klimatmodeller att generera en (över tiden) stadig obalans om ~0.5 W/m^2 som alltså skulle värma upp planeten, haven och atmosfärssystemet.
Jag upprepar: Det är närmast omöjligt att beräkna, skatta(*), och än svårare att mäta energimängden som lämnar jorden som långvågig IR.
(*) Enda skattningen man kan göra är att det borde (över tiden) vara väldigt nära den inkommande energin.
Solstrålningen utifrån rymden har man klart bättre möjligheter att mäta ganska noggrant. Men som vi här diskuterar, är det inte alls lika lätt att etablera exakt hur mycket av denna som faktiskt fångas in, innan den återigen strålar tillbaks mot rymden.
PS Du har förstås rätt i att refraktionen, om än tydligt lägra, även finns vid polerna (vid tex vår- och höstdagjämning).
Däremot är förlängs inte dygnet där, iom att man (just) då har midnattssol vid båda samtidigt. Dvs din beräkning av ’extra’ tillskottet inte låter sig göras såsom du indikerar i #15.
Dessutom tror jag att dessa 34 bågminuter hänför sig specifikt till solens upp- och nedgång, dvs just ~öst-västlig riktning. DS
”28 Jonas
Bara för att du har midnattssol innebär det inte att refraktionen finns där, glöm jordens rotation, lutning och omlopp runt solen, refraktionen är ständigt närvarande.
Men som jag sagt, mer forskning krävs
Absolut. Den finns där. Och är en effekt av att atmosfären fångar in strålning, suger in inkommande energi även en bit utanför själva jordradien. Som vi har sagt hela tiden.
#26 Torbjörn Pettersson och #27 Jonas N
När man presenterar Kiehl-Trenberths diagram är det egentligen den totala strålning som jorden absorberat och sedan (i jämvikt) emitterar. Man uttrycker det som W/m2 men jordens radie spelar mycket liten roll – det är bara strålningen från marken som påverkas av om man tar hänsyn till att radien skall ökas med atmosfärens tjocklek. Det är därför att den beräknas från marktemperatur och ger W/m2 vid jordytan vilket blir en aning mindre vid ’systemgränsen’
Nu är jordens medeltemperatur inte alls känd med den precision som gör denna korrektion motiverad. Det som hela tiden talas om i klimatsammanhang är temperaturanomalin som är känd inom ungefär ±0,2 grader. Jag har sett uppgiften att den globala medeltemperaturen är mellan 13.9 och 14.2°C för 1981–2010. Detta tror jag inte kan vara korrekt. Kolla till exempel vad SMHI anser krävs av en väderstation. Placerar man sin termometer ”fel” blir avvikelsen lätt flera grader. Tittar man på jorden som helhet är mycket stora delar av landytan olämpliga som plats för en väderstation. Temperaturen från olämpliga ytor ingår med stor vikt i det sanna medelvärdet som bestämmer hur mycket strålning marken avger. Jag skulle tro att osäkerheten globalt uppgår till betydligt mer än en grad.
I den totala strålningsbalansen ingår den direkta strålningen från marken med obetydliga 40W/m2. Om det som avses är kvadratmeter vid marken eller vid ’systemgränsen’ saknar betydelse eftersom skillnaden bara är 0,4% (räknat på 13 km höjd) alltså ±0,08W. Omräknat till osäkerhet i temperatur motsvarar det cirka ±0,6°C
Resonemanget ovan förutsätter samma ’systemgräns’ för inkommande strålning som för utgående – och det stämmer nog inte alls. Solens mest kortvågiga strålning absorberas i termosfären på över 100 km höjd. Ozonskiktet på 30 km tar hand om allt kortare än cirka 280 nm. Cirka 7W/m2. Jag skulle tro att en mycket större del av UV-strålningen absorberas högre upp än 30 km när strålningen kommer in parallelt med marken.
Från vilken höjd IR-strålningen kommer går att räkna ut – men jag kan inte tro att någon brytt sig om att göra det.
Givet alla osäkerheter blir alla beräkningar av jordens marktemperatur osäkra. Så osäkra att de mycket små justeringar man skulle kunna göra genom att betrakta atmosfärens inverkan på jordens effektiva radie för in och utgående strålning blir totalt ointressanta. Det man är intresserad av är endast förändringar. Hur mycket förändras marktemperaturen när man ändrar något antagande om molnen, klimatkänsligheten eller någon annan gissad parameter. Klimatmodeller kalibreras till att ge oförändrat klimat på 1880-talets nivå när man kör dom utan antropogena utsläpp.
Leif Åsbrink #31
” Det man är intresserad av är endast förändringar.”
Amen.
Thorbjörn och Jonas
Har ni tagit med avböjningen av ljuset pga jordens massa enl Einstein?
Skämt o sido.
Kan denna avböjning förklara viss del av ozon”hålen” vid polerna som ju beror på avsaknad av uv ljus där?
Ljuset har ju liksom böjt nedåt.
Hej Leif Å #31
Tack för dina synpunkter. Vad hela klimatkalibaliken handlar om är att jorden skulle bli varmare (på sikt) pga människans aktiviteter.
Ft är den rådande ’beskrivningen’ att där finns en energiobalans om ~0.5 W/m^2 vid atmosfärens topp (eller relevant systemgräns), som då skulle fortleva över decennier och vålla detta påstådda klimatnödläge och -hotet.
Den obalansen är inte uppmätt utan antagen, och dessutom antagen att vara vållad av CO2 (och inget annat).
Det är mao inga storra effektflöden vi diskuterar. Det motvarar tex en ändring/osäkerhet i albedot (antagen att vara ~30%) på ca 0.5 %.
Det är jämförbart (men lite mer) än vad känd(!) vulkanisk och annan geotermisk aktivitet tillför från jordens inre.
Det är också jämföbart (men ngt mer) än vad som ständigt tillförs av att mänskligheten genererar i olika former av energiproduktion.
Det motsvarar också osäkerheten i utstrålning pga att man inte exakt vet vad jordens verkliga ’medeltemperatur’ är eller skall vara i dessa förklaringsmodeller.
Och det motsvarar samma nivå av osäkerhet pga att man inte exakt vet vad som är korrekt tvärsnittsarea att beräkna energiuppfångande yta för i solens instrålning.
Med andra ord: Dessa (förmodade) 0.5 W/m^2 är jämförbara med många andra osäkerheter och grova skattningar/förneklingar/beskrivingar av vad som pågår i systemet.
Som du själv påtalar äingår andra osäkerheter (effektiv strålningshöjd, mark(medel)temperatur, systemgränsens position, markstrålning, och upptagning i stratosfären mm.
Det är väsentligen alla dessa oprecisa utsagor som är föremål för (den bredare) diskussionen här.
Jag håller dock INTE med om att det bara skulle vara anomalier, dvs avvikelser från ett antaget (men mycket osäkerhet) referenstillstånd som skulle vara relevanta.
Man använder ’anomalier’ för att släta över de (långt större) osäkerheterna i absolutnivå som alla dessa ’osäkerheter’ leder till.
Tex så beror varken vattnets fryspunkt eller atmosfärens daggpunkt mm av några anomalier. De beror strikt på absoluta rådande temperaturer.
Och där är som sagt modellerna inbördes oöverens om upp till 3 °C, dvs ngt helt annat än vad som diskuteras ovan eller är föremål för den mer publika klimathotsretoriken …
Så är det bara! Om du tycker den sortens diskussioner eller uppskattningar är ’totalt ointressanta’ så må det vara så. Men det är en personlig reflektion du gör isf …. Andra ser det annorlunda.