Isen i Antarktis

Christer Käld https://www.klimatvett.fi/post/studie-massiv-kalvning-av-isberg-i-antarktis-som-inte-orsakas-av-klimatf%C3%B6r%C3%A4ndringar har översatt en intressant artikel från WUWT som borde intressera isbergsforskarna. Länkar i artikeln.

Studie: Massiv kalvning av isberg i Antarktis som inte orsakas av klimatförändringar

En ny studie från University of Florida visar att kalvning förekommer helt naturligt och att varken storleken på kalvningarna eller massan av dem förändrats markant under de senaste 50 åren.

47 år av kalvningshändelser i Antarktis: Insikter från Extreme Value Theory

isberg

Kalvning kallas det när en glaciär som mynnar i hav eller sjö släpper isberg eller block av is i vattnet. En kalvning är ofta ett spektakulärt skådespel.

Ur abstraktet:

– Vi använder 47 år av isbergsstorlek från satellitobservationer. Vår analys visar ingen uppåtgående trend för ytan av det största årliga isberget under denna tidsram. Detta fynd tyder på att extrema kalvningshändelser som det senaste Larsen C-isberget A68 från 2017 inte är statistiskt sett exceptionella och att extrema kalvningshändelser inte nödvändigtvis är en konsekvens av klimatförändringar.

Slutsatsen är lite mer exakt:

“… Vår analys visar att den maximala kalvningsstorleken inte har ökat under vårt studieintervall. Snarare är extremt stora kalvningar sannolikt typiska för ett friskt inlandsissystem där det finns en nästan stabil cykel av kalvningsfrontens framryckning och reträtt. Avsaknaden av en uppåtgående trend i den årliga maximala isbergsarealen kan tillskrivas en allmän ökning av antalet mindre kalvningar, vilket kan hämma utvecklingen av extremt stora kalvningar.”

Som med alla resultat av dessa typer av studier måste man noggrant läsa vad författarna säger.

1. Under de senaste 47 åren (omfattningen av tillförlitliga uppgifter) har ”den maximala kalvningsstorleken inte ökat”.

2. ”Extremt stora kalvningar är sannolikt typiska för ett friskt inlandsissystem där det finns en kvasistabil cykel av kalvningsfrontens framryckning och reträtt.”

3. Det har varit en ”… Brist på en uppåtgående trend för den årliga maximala isbergsarealen”.

4. Sedan följer ett par ”skulle kunna vara” och ”kanske”: ”kan tillskrivas en total ökning av antalet mindre kalvningar, vilket kan hämma utvecklingen av extremt stora kalvningar.”

I grund och botten har det visat sig att klimatförändringarna inte orsakar en ökning av massiva isberg som kalvar från shelfisarna i Antarktis.

Snarare verkar det, utifrån deras studier, som att stora isberg som bryts loss är en del av det helt normala och förväntade beteendet hos dessa shelfisar.

Detta är en seriös studie baserad på en hel del beräkningskraft och några nya metoder för att ”förstå deras [havsis och massiva isberg] fysiska drivkrafter, tidsmässiga trender och framtida sannolikhet” inklusive extremvärdesteori (EVT).

Författarna försöker mildra de oväntade fynden genom att postulera att det i stället för mer massiva isberg kan ha funnits många mindre isberg: ”Medan extrema kalvningshändelser inte har ökat i yta under observationsperioden, minskar den totala shelfisytan (Greene et al., 2022). Våra resultat tyder på att denna massminskning främst drivs av små kalvningar.

Nedanstående graf täcker ungefär samma år som studien, 1979-2024/5, medan studien använder 1976-2023)

havsis antarktis

Slutsats:

1. Det upprepade påståendet att Antarktis producerar fler och fler och större isberg är inte korrekt. Det finns ingen trend (och möjligen en negativ trend) för massiva isberg som kalvar från Antarktis shelfisar.

2. De stora isberg som kalvats under de senaste åren har inte orsakats av klimatförändringar, utan är till synes bara en del av den långsiktiga cykeln av shelfisens tillväxt och minskning.

3. Farhågor över Antarktis shelfisområde (km2) verkar överhettad… Det område som täcks av shelfisar utanför Antarktis kuster är mycket varierande och ligger för närvarande i linje med den utbredning som sågs på 1980-talet.

4. Medias påståenden om motsatsen är falska och baseras främst på en osann berättelse om klimatkrisen: ”Isarna smälter”.

Författarens kommentar:

Arktis havsis, som kallas det norra polaristäcket, befinner sig för närvarande i ett läge med lite is, liknande det som sågs på 1930-talet. Så mycket att kommersiell sjöfart återigen är möjlig över Nordostpassagen (Northern Sea Route) från Europa till Asien under en kort säsong varje år. Ryssland använder det fönstret i säsongsisen för att transportera sin LNG från sitt arktiska LNG 2-projekt till Kina och andra länder.

Antarktis havsis är mycket varierande i både omfattning och tjocklek. Utbredningen har ”mätts” med satellit med hjälp av bilder som kan jämföras från år till år. Tjockleken uppskattas för närvarande med hjälp av gravitationsmätningar från satelliter och av ”Global Ice-Ocean Modeling and Assimilation System (GIOMAS).”

Som vi alla vet bidrar smältande havsis inte till havsnivån eller orsakar en höjning av havsnivån. Endast smältande landis (glaciäris) kan göra det.

Mindre is vid jordens nordpol är bra eftersom det möjliggör kortare sjöfartsrutter i våra allt mer ömsesidigt beroende handelssamhällen. Havsisen i Antarktis är ett försumbart problem. Landismassan på Antarktis är en vetenskaplig kontrovers.

Kip Hansen

Länk: Massive Antarctic Iceberg Calving Not Caused by Climate Change – Watts Up With That?

Kommentarer

Kommentera längst ner på sidan.

  1. Tege Tornvall

    Växande landisar puttar ut randis i havet (utan bärande mark under). Minskande/smältande landisar drar sig tillbaka och har mindre randis att putta ut. Klart som korvspad för envar som tänker – och observerar.

    Lösbruten havsis kan flyta iväg som stora sjok men kalvar inte och blir inga isberg.

    De som menar sig vara ”i Antarktis” är i regel på den Nordvästra halvöns norra del med 250-300 mil till Sydpolen. Där kan glaciärer kana ned från bergen. Men det är heller knappast att ”kalva”.

  2. Tege Tornvall

    #1. Utan randis att putta ut stämmer väl bättre.

  3. Magma

    En glaciär som kalvar är en frisk glaciär. Den enda kopplingen som sådan kalvning har till klimatet är att glaciären byggs på med tillräckligt mycket snö på toppen för att isen skall ”flyta” hela vägen ut till havet … att sedan de ”kalvar” som bryts av på grund av havets rörelser varierar i storlek är en helt annan sak.
    Möjligen att man kan dra slutsatsen att stor ”kalvad” massa ett år talar för att glaciären under en tid fått ta emot mer snö som inte hunnit smälta undan än vad den brukar ta emot.

  4. tty

    En glaciär ”kalvar” närhelst ett isblock bryts loss från en flytande glaciärfront. Storleken på blocket spelar ingen roll. Inte heller om kalvningen sker i havet eller i en insjö.

    Och givetvis – en glaciär med en flytande isbräcka kommer att kalva så länge glaciären rör sig – vilket är definitionen på en glaciär. Kalvningen kan bara upphöra om glaciärfronten retirerar upp på land så att det inte längre finns en isbräcka.

    Dock är kalvningsfrekvensen inte konstant över långa tidsperioder. Vi vet t ex att ett antal kraftiga utbrott av kalvning inträffade i Nordatlanten under den senaste istiden, s. k. ”Heinrich Events”. Detta framgår av stora abrupta ökningar av IRD (Ice Rafted Debris) i Nordatlanten. Bakomliggande orsaker är oklara.

    Det är dock notabelt att inga liknande IRD-rika lager är kända från Södra Ishavet.

  5. Ivar Andersson

    Var det på 70-talet som det fanns planer på att bogsera isberg norrut för att skaffa färskvatten? Som tur är övergavs planerna när man insåg att avsaltning av havsvatten var ett bättre och billigare alternativ.

  6. tty

    ”Antarktis havsis är mycket varierande i både omfattning och tjocklek. Utbredningen har ”mätts” med satellit med hjälp av bilder som kan jämföras från år till år. Tjockleken uppskattas för närvarande med hjälp av gravitationsmätningar från satelliter”

    Gravitationsmätningar kan inte göras på havsis, den är på tok för tunn. Och faktum är att man inte kan mäta tjockleken av inlandsis med gravitionsmätningar heller – man kan bara mäta förändringar av tjockleken. Och detta bara med ganska osäkra skattningar av de isostatiska förändringarna av underliggande berggrund.

    Isens tjocklek kan endast mätas med radar från flygplan och då bara rakt under flygplanet.

    https://www.nature.com/articles/s41597-025-04672-y

  7. tty

    #1

    ”De som menar sig vara ”i Antarktis” är i regel på den Nordvästra halvöns norra del med 250-300 mil till Sydpolen. Där kan glaciärer kana ned från bergen. Men det är heller knappast att ”kalva”.”

    Nu råkar det vara så att vattnen utanför den Antarktiska halvöns norra del råkar vara de bästa i Världen för stora platåisberg eftersom den antarktiska kustströmmen för isbergen runt Antarktis i västlig riktning tills de når Wedellhavet där halvön tvingar upp dem norrut.

    https://scx1.b-cdn.net/csz/news/800a/2023/antarctic-icebergs-sti.jpg

  8. Sten Kaijser

    tty #7

    Blåser det inte västliga vindar runt Antarktis? Eftersom vinden är den enda rörelse där man talar om varifrån den kommer istället för åt vilket håll det blåser så borde strömmen runt Antarktis gå österut. Det är väl därför som de kalla avlänkningarna norrut är på västsidan av Sydamerika och Afrika (och Australien?).

  9. tty

    Det är riktigt att vädersystemen rör sig österut i Södra Ishavet, men närmast kusten finns ”The Antarctic Coastal Current” (AACC) som går i motsatt riktning.

    Detta beror på det kraftiga permanenta köldhögtryck som ligger över Antarktis. Den kalla luften sjunker över högplatån och ”flyter” sedan utför sluttningarna mot kusten (s k katabatiska vindar) och böjs av åt väster av corioliseffekten som ju är starkast vid polerna. Resultatet blir hårda ostliga/sydostliga frånlandsvindar som orsakar uppvällning längs kusten och driver en västlig ström närmast kusten. Denna är smal men ganska kraftig.

    När isbergen väl kommit ut från kusten böjer de mycket riktigt av österut som du kan se på kartan i länken #7.

  10. tty

    Litet kuriosa. Isblocket i vinjettbilden är en ”growler” alltså ett litet isberg, och har dessutom kalvat ganska nyligen, antingen från en glaciär eller ett större isberg.

    Hur jag vet det? För att det är blått. ”Vanlig” is ser i stort sett vit ut p g a att ljuset sprids av luftbubblor i isen, men när isen kommer ned på tillräckligt stort djup försvinner bubblorna p g a trycket och luftmolekylerna sprids ut i kristallgittret, och då blir isen blå, av samma anledning som vatten är blått, vattenmolekyler har ett svagt absorptionsband i den röda änden av spektrat.

    Om trycket försvinner bildas så småningom sprickor och nya bubblor i isen och den ”vitnar”.

    Samma tjusiga blå färg ser man därför om man tittar ned i en glaciärspricka (försiktighet tillrådes):

    https://i0.wp.com/sunsetobsession.com/wp-content/uploads/2019/03/Ice-Patterns.jpg?resize=1800%2C1200&ssl=1

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *