IPCC prognoser är orimliga

IPCC:s klimatprognoser bygger på sex olika scenarier, s.k. storylines, som beskriver världsekonomins utveckling och framtida CO2-utsläpp. Upplägget av dessa scenarier har kritiserats av bl.a. Patrick Michaels, Ross McKitrick och Václav Klaus. Klimatmodellerna förutsätter nämligen en exponentiell ökning av utsläppen som resultat av en exponentiell befolkningstillväxt och allas önskan om att leva ett energiintensivt liv.
Verkligheten är dock något annorlunda. Prognoserna för den fortsatta befolkningsökningen i världen har justerats ner ordentligt. 1980 spådde FN att världens befolkning år 2050 skulle uppgå till 15 miljarder. Nu talar man snarare om 9 miljarder. Anledningen är enkel. I takt med att samhällen utvecklas och blir rikare skaffar familjer färre barn. Det finns en tydlig negativ korrelation mellan BNP per capita och antal barn per familj. Alltså finns det mycket som talar för att befolkningstillväxten i världen kommer att ske i en allt långsammare takt.
Vidare har man sett att CO2-utsläpp per capita tenderar att stabiliseras i takt med att ett land utvecklas. Dessutom kan vi vänta oss att teknologiska framsteg automatiskt kommer att leda till sänkta utsläpp, framför allt i de utvecklade länderna. Skulle Indien och Kina hoppa på kärnkraftståget kan dock även deras prognoser för framtida CO2-utsläpp att justeras ner.
”The growth rate of CO2 emissions…is equal or slightly below the growth rate of world population”, skriver McKitrick et al i sin Independent Summary for Policymakers: IPCC Fourth Assessment Report (sid 11). Det betyder att per capita utsläpp har inte ökat på 30 år.
Kombinationen av ovanstående gör att den exponentiella tillväxten av CO2-halter i atmosfären snarare förvandlas till en linjär ökning. I så fall bör man även anta att den globala uppvärmningen (om den nu orsakas av CO2) kommer att bromsas.
Dessutom förutsätter IPCC en orimlig utvecklingstakt i så väl utvecklade länder som utvecklingsländer. Mycket beror på att man väljer att omvandla varje lands BNP till en universalstandard baserad på MEX (market exchange rate) i stället för att använda sig av PPP (purchasing power parity). Det leder till att man underskattar dagens köpkraft i utvecklingsländer vilket i sin tur leder till att man överskattar framtida tillväxt.
Enligt IPCC:s B1 scenario (lägsta förväntade ökning av CO2-utsläpp fram till 2100) kommer till exempel alla följande länder att ha en högre BNP än USA: Tyskland, Italien, Frankrike, Japan, Ryssland, de baltiska staterna, Sydkorea, Nordkorea, Malaysia, Singapore, Hong Kong, Sydafrika, Libyen, Algeriet, Tunisien, Saudiarabien, Israel, Turket och Argentina. Hur troligt låter det?
Vi kan alltså utgå ifrån att även om CO2 skulle visa sig vara en signifikant faktor för framtida klimatutveckling så lär den globala uppvärmningen bli mycket modest, snarare i linje med IPCC:s lägsta prognoser. Och en så pass begränsad uppvärmning kan kanske till och med visa sig vara av godo för världen som helhet.

0