”Should we bear the heavy economic and social costs of trying to mitigate it in the teeth of a global depression? Or should we find creative ways to adjust to and live with it and hope that the faster growth of a less green world might be the long-term key to developing the new energy resources and technologies to restrain it?
To be perfectly honest, I’m unsure. But a lack of certainty does not seem to me to be a crippling disadvantage in this debate. For one thing, the scientists are themselves unsure precisely how much warming will occur and what its potential effects could be. If you read the very careful and much hedged reports by the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), you find that good scientists do not proclaim total disaster with the zeal of Al Gore. They forecast a range of possibilities, with another range of effects, and they freely admit the difficulty of judging which is the likeliest.
Economists, at least the good ones, in turn exercise the same sort of caution. The “cap-and-trade” emissions regulation mantra, which is taken for granted by David Cameron and Barack Obama, can be examined in terms of classic economic costs and benefits. You can do your best to predict how costly it would be to try to prevent climate change by a mandatory capping of carbon emissions and compare this with how costly it would be to do nothing about it – and a whole range of possibilities in between. This is not as exciting or as entertaining as envisioning Manhattan 6ft under water but, in the real world, it’s where adults start to plan the future.
There’s a robust case to be made, if you take this approach, that the economic and social costs of cap-and-trade outweigh the small and rather fragile benefits that restraining climate change would bring. We run the risk of putting a big damper on economic growth (and thereby human well-being), and erecting a complex and often unmanageable regulatory bureaucracy, in order to wring rather minor reductions in global temperature.”
***
Läs gärna denna intressanta artikel av Andrew Sullivan i Times Online.
Det klokaste han sa, trots att det är ungefär vad Jim Hansen säger, är att skippa Cap and Trade och beskatta fossilbränslen rakt av. Det är vad vi redan gör här och det kan lätt avbrytas utan att man byggt upp en ny bubbla med en stor kontrollapparat som ska monteras ner. I Sverige bara byter vi namn på skatterna, trycket är ständigt högt…
Mkt bra artikel 🙂
Sullivan är ett intressant fall. Det råder ingen tvekan att karln har en fantastisk nos för trender typ Clinton och hans chefskonsult som hoppade av (namn glömd) och va som rör seg på folkdjupet.
Han forsöker, värdigt och hederligt tror jag, förena vandringsägnen med en modus operandi – hela politikens möjliga konst uppsummerad. Hade han varit mera innsatt i frågan, skulle han falla utanom det politiska mittfältet. Men han medelvärdesbildar mellan apokalypsen, dom senaste 10 års uteblivande trigger och oljatorsken. Det enkla svaret som er det korrekta på 9 av 10 domedagsbud : Gjör inget, problemet försvinner av seg sjölv, det värsta händer aldri.
Vox populi, vox dei.
Frågan är : Hur kallt skall det bli , hur mycket moln, hur lite sol, hur många ineffektiva vindsnurror innan Sullivan tvingas til stridsrop typ New Deal ?
Att göra ingenting kan ibland vara det bästa. Ja minsann. Ibland inser man att det är förnuftigast att vara hemma och göra ingenting.
Alla läsare kanske inte följer med vad Catlin Arctic Survey Team, på väg till Nordpolen, rapporterar? Teamet har nu arbetat i temperaturer under -40ºC i mer än 30 dagar. När de tre talar med London låter rösterna ofta sluddriga och det händer att de blandar ihop ord. Enligt läkaren därhemma kämpar de mot kronisk hypotermi — nedkylning. ”Kronisk hypotermi drabbar människor som är undernärda, fysiskt och psykiskt trötta, och som sover dåligt”, säger han. Gruppen drar på tunga slädar om 110 kg var, i genomsnitt 6 sjömil (11 km) om dagen. [11 km…! Och 700 km kvar!] De har bästa möjliga utrustning ifråga om kläder, men Doc säger att enbart varma kläder räcker inte. ”Allt kläder kan göra är att låta värmeförlusten gå långsammare. Deras enda möjlighet att hålla hypotermin på avstånd är att hålla sig i rörelse, och att äta.”
http://www.catlinarcticsurvey.com/Hypothermia
Den 27 mars sade teamet att en liten temperaturökning till -38º varit positiv, på det hela taget. Fast det fanns en nackdel — nu var sovsäckarna inte längre frusna på natten, utan fuktiga. Martins säck var värst, ”och nu har han knappast sovit på 6 nätter.”
http://www.catlinarcticsurvey.com/Progress_on_the_ice
Anthony Watts kunde i måndags berätta att ”de är 15 km längre från Nordpolen idag (722,28 km) än igår (707,83 km) och enligt satellitdata har temperaturen legat under det normala i 2½ månad nu. Men NSIDC rapporterar nu att den arktiska vintern varit varmare än normalt. Det blir säkert Catlin-teamet glada att få veta.”
Steve
Fyfasiken för naiva ungdomar!!!!
Jag blir lite beklämd av att de kanske får men för livet, av en ickevetenskapligt underbyggd pseudokatastrof, skapad för att få en ”global” fokuseringspunkt, i helt andra avsikter…..
Fy för oss vuxna som inte kunde avslöja i tid…